30 April 2008

Alla dessa dagar

NEW YORK Man vet att man kommunicerar med någon i Sverige när man får brev som detta:
Jag har varit hemma och sjuk sedan i förra veckan, därav inget svar. Men nu är jag tillbaka, jag kollar på detta och hör av mig igen, förmodligen i nästa vecka (nu är det Valborg, 1 maj och klämdag här i Sverige, som du säkert vet...).
Det var bara pappaledighet som fattades i uppräkningen! Måste säga att det är rätt skönt att friåret avskaffades i Sverige; det vara bara för svårt att förklara för folk här i New York.

/Gunilla

P S Jag har citerat nästan hela brevet utan minsta tillstånd av avsändaren, vilket är oetiskt och möjligen olagligt. Men jag kunde inte låta bli... Om du som skrev detta hittat hit får jag önska dig välkommen till bloggen och hoppas du kan förlåta mig – det var bara ett alltför oemotståndligt exempel på en präktig kulturskillnad mellan Sverige och USA...och jag menar inget illa!

P S II Ni kanske tror att de väl har sjukdagar även i USA... Ja, det kan väl hända, men det räknas nog i regel på semesterdagskvoten.
Ärligt talat har jag bristande koll på hur de flesta amerikanska anställda har det på den punkten, utom att jag tror att det varierar en hel del.

Kamikaze-TV med Tideman

NEW YORK På mitt kylskåp i Stockholm har jag en skojig kolumn klippt ur Resumé, en text som Kjell Häglund skrev någon gång i mitten på 90-talet. Den handlar om hur han som redaktionschef blir överfallen av galna frilansstalkers som ringer och föreslår de mest vansinniga idéer, med dålig känsla för timing, nollkoll på vad redaktionen de kontaktar sysslar med, och bristande verklighetskontakt med arvodesnivåer.
Jag har sparat kolumnen som en slags skrattspegel, för att påminna mig själv om att redaktörerna inte har det lätt, de heller, alla gånger – och för att visa för kompisar som får redaktörsjobb vad de har att vänta sig...

Filmaren och kulturjournalisten Henrik Tidemans kamikazefilm Tidemans straffsparkar, där han konfronterar inte mindre än 20 personer som på olika vis ratat honom, verkar helt galen – en sådan frilans-stalker upphöjd i kvadrat och impregnerad med bitterhet, ungefär.

Jag måste erkänna att jag vred mig lite när jag först läste om idén, men det verkar ju i alla fall ha blivit skojig TV.
Och det vore välgörande om den bidrar till att en och annan chef, eller redaktör med inköpsansvar i kultursvängen, förstår vilken ekonomisk makt de har i många frilansars liv. Det tycks många nämligen vara tämligen ovetande om!

Så här skriver TV8 i sin presentation:
Blir man bitter och besvärlig av att vara arbetslös? Eller blir man ännu värre som fast anställd? Nu kommer programmet om hur det känns att tillhöra den dryga miljon av befolkningen som står utanför arbetsmarknaden. Som mångsysslare inom kultur- och mediabranchen startade Henrik Tideman på toppen – varefter han gjorde en spikrak blixtkarriär. Neråt. Enligt egen utsago slog han i botten när det visade sig att TV8:s dagsarvode för hans senaste frilansuppdrag, var lägre än det han fått som potatisplockarslav under barndomens sommarlov. Därmed tyckte han sig inte längre ha något att förlora på att grälsjukt ställa nya och gamla arbetsgivare (Otto Sjöberg, Suzanne Osten, Claes Malmberg, Ingrid Dahlberg m.fl.) till svars för att hans liv inte blev vad han hade tänkt sig. Tillsammans med en praktikant har han sökt upp kända makthavare på bland annat SVT, DN och Expressen för att älta gamla oförrätter och skamlöst tala i egen sak. Håll till godo!
Åtminstone 30 000 personer såg sändningen, vilket inte är dåligt. Men kanske har filmen störst funktion som en slags katharsis-upplevelse för frilansar av olika slag, som kan tänka att de i alla fall inte är lika jobbiga och hopplösa typer som Tideman.
(Ifall han är en jobbig typ eller inte har jag ingen aning om. Men det verkar i alla fall vara så han framställer sig i filmen, av referaten att döma... Att han en gång ska ha varit "ett av Kultursveriges hetaste namn", som TV 8 påstår i en pufftext, eller att han var "en intellektuell rebell av rang" som "regerade Stockholms kulturliv" som Leo Lagerkrantz skriver, hade helt undgått mig.)

Gunilla Brodrej sågar det hela i Expressen; ingen mindre än Kjell Häglund hyllar på Weird Science, och Leif Furhammar tycker att det hela är synnerligen självupptaget i DN.
"Att ingen gjort det här tidigare!" utbrister Gunnar Bolin i P1:s Kulturnytt (klicka på "30-dagarsarkivet, gå till den 29 april, en bit in i första morgonsändningen). Och det kan man ju faktiskt undra över.

Ur Kjell Häglunds välskrivna kommentar:
Tidemans tevepersona har förstås fel i ett grundläggande avseende. Han är inte offer för andra människors svek, utan för en svikande marknad. Men för den dramaturgiska tankelekens skull bortser han från det, vilket kan tyckas som en väl abstrakt strategi. Men den når resultat. Tideman lyckas få massor sagt om människors makt- och yrkesrollspel; om bitterhet, avundsjuka och sviktande självförtroende; om sorgen i att inte, förrän det är försent, fatta att man tagit fel avfartsväg i karriären...
(– – –)
...[D]et är det som gör programmet så spännande: att Tideman inte bara tänkt ut, utan faktiskt fullföljt, och närapå fulländat, en sådan både dumdristig och modig, konstnärligt karamelliserad, kamikazemetod.

Självklart finns det en mängd moraliska problem med Tidemans strategi. Men det är också ofta där den moderna televisionen befinner sig just nu: magnetiserad av gråzonernas dragningskraft. Tidemans straffsparkar är intressantare än Lars Noréns 1900-tals-museala dagböcker.

Jag har upptäckt att TV8 numera (?) har en webb-TV-funktion och att jag kan se filmen där (klicka på "webb-TV") även när jag är här!

Och det ska jag göra så snart jag hinner, men jag tänker nog inte försöka mig på att recensera den. Det får räcka med den eventuella katharsis-upplevelsen.

/Gunilla

29 April 2008

Obamas VP: Jean Weiss, 82

NEW YORK Barack Obama har funnit sin vicepresident-kandidat:

Inslaget är inspelat i Wilmington, North Carolina. Läs om det hos Daily Kos, CBS News, News Observer och/eller Fox News.

Fox News konstaterar för övrigt att Jean Weiss tycks uppfylla alla tänkbara krav på en vicepresidentkandidat: lojalitet mot presidentkandidaten, förmåga att försvara dennes politik, förmåga att mobilisera anhängarna, erfarenhet, förmåga att ge goda råd samt att vara omtyckt av kandidaten.

En längre variant, som får med att inledningen handlar om att Jean Weiss avråder Obama från att angripa Clinton, samt ett slags svar på vattenfrågan – filmat från ett annat håll men tyvärr med sämre ljud – finns på Raw Replay.

/Gunilla

Wafflegate blev Leftovergate

NEW YORK Den som tvivlar på det jag skrev om att amerikanska medier inte alltid ägnar sig åt viktiga sakfrågor kan ju kolla på CNN:s inslag om hur Barack Obamas halvätna våffla dök upp på eBay. (Fast lite kul är det.)

/Gunilla

Statistik är opium för folket

NEW YORK Jessika genomskådade i en kommentar här min bakgrund som student i statsvetenskap...

Och en klok kompis och kollega på andra sidan jordklotet skrev, apropå mitt inlägg om Electoral Vote Predictors kartor:
Fundering: Är inte det här ganska ointressant med tanke på att väljarna i nuläget inte vet om det är Obama eller Clinton som möter McCain? Så fort valet mellan dem är klart kommer vi ha ett helt nytt läge.
Personligen anser jag att statistik av det här slaget är helt ointressant. Det är så'nt som journalister kastar bort väljarnas tid med, när de istället borde analysera vad kandidaterna egentligen säger, och hur det rimmar med verkligheten (det bottnar troligtvis i att vi är fast i en tradition där meningslös statistik à la Arne Hegerfors anses mer opartiskt än reell politik).
Visst har min vän en poäng (jag har gjort fetstilningen ovan). Statistik om delstater hit och opinionsundersökningar dit, som i mitt och många andra nördars fall blir rent tidsfördriv, är nog i stor utsträckning opium för folket – siffror uttolkade av "överstepräster" i skepnad av pundits (politik-förståsigpåare), kolumnister, bloggare och journalister.

Generellt är USA genomsyrat av ett mycket starkt intresse för statistiska uppgifter – gå på en baseballmatch med en amerikansk bekant, så får ni höra!

Och visst är det så att all fokus på vilken kandidat som kan tänkas ta hem vilka delstater tar bort tid och uppmärksamhet från viktiga sakfrågor och granskningar av uttalanden och förslag.
Men, ack, om det bara vore elektorskartor som gjorde det...

Tyvärr är det till stor del ickefrågor och intriger som tar upp medieutrymmet; citat och bilder vevas om och om och om igen till förbannelse. Inte bara i denna valrörelse utan typ alltid.

Jag var igår kväll på Jeffrey Sachs presentation av hans nya bok Common Wealth; Economics for a Crowded Planet (köpt igår, ännu ej läst) och han talade – som vanligt – en hel del om hur globala ödesfrågor som hållbar utveckling är helt frånvarande från den politiska debatten i USA (för att inte tala om från den förda politiken).

Lennart Frantzell skriver om hur patriotismen får en osannolik tonvikt här. Och Elisabeth Edwards – gift med avhoppade kandidaten John Edwards – skrev häromdagen i New York Times om hur mediespelet tar över och hur väljarna går miste om viktig information, exempelvis om kandidater som senator Joe Biden som medierna bedömde vara ointressanta.

Här kommer ett långt utdrag ur Edwards artikel, så kanske jag kompenserar en smula för alla mina statistik-spekulationer...

The problem today unfortunately is that voters who take their responsibility to be informed seriously enough to search out information about the candidates are finding it harder and harder to do so, particularly if they do not have access to the Internet.
Did you, for example, ever know a single fact about Joe Biden’s health care plan? Anything at all? But let me guess, you know Barack Obama’s bowling score. We are choosing a president, the next leader of the free world. We are not buying soap, and we are not choosing a court clerk with primarily administrative duties.

What’s more, the news media cut candidates like Joe Biden out of the process even before they got started. Just to be clear: I’m not talking about my husband. I’m referring to other worthy Democratic contenders. Few people even had the chance to find out about Joe Biden’s health care plan before he was literally forced from the race by the news blackout that depressed his poll numbers, which in turn depressed his fund-raising.

(– – –)

And the future of news is not bright. Indeed, we’ve heard that CBS may cut its news division, and media consolidation is leading to one-size-fits-all journalism. The state of political campaigning is no better: without a press to push them, candidates whose proposals are not workable avoid the tough questions. All of this leaves voters uncertain about what approach makes the most sense for them. Worse still, it gives us permission to ignore issues and concentrate on things that don’t matter. (Look, the press doesn’t even think there is a difference!)

I was lucky enough for a time to have a front-row seat in this campaign — to see all this, to get my information firsthand. But most Americans are not so lucky.

Elizabeth Edwards hänvisar till forskning som visar att 63 procent av nyhetsbevakningen i valrörelsens inledande månader handlade om det politiska spelet och blott 15 procent om sakfrågorna.

Men jag tänker såklart fortsätta blogga om siffror och delegater hit och dit. Är man nörd så är man. Jag lämnar sakfrågegranskningen till dem som skriver för de amerikanska väljarna. (Jag skulle i och för sig gärna analysera sakpolitik och annat, men då helst i betalda artiklar...så man kan hoppas att någon någon gång vill beställa sådana!)

Dagens spel-, strategi- och statistikdos kommer här:
Den som fortfarande tror att det är typ lika mellan Hillary Clinton och Barack Obama – eller som Britta Svensson tycker att det är givet att partiet borde nominera Clinton, trots att så många amerikaner tyvärr avskyr henne, se Svenssons så kallade "faktaruta" – kan ju läsa den här artikeln i Wall Street Journal, om hur Obama knappat in på Clintons en gång stora delegatsförsprång, och kanske komma på bättre tankar. Citat:
Many superdelegates increasingly seem to share the view that ultimately they should support the candidate with the most pledged delegates. Almost certainly that will be Sen. Obama. "They argue that if the party insiders took this away from the winner of the voters' process, that could be disastrous for the party. And I agree with that," says Mr. Achepohl, the Nebraska Democratic chairman.
Slutligen, den som trots allt – liksom jag – är genuint intresserad av opinionsundersökningar och statistik bör absolut läsa denna Real Clear Politics-artikel – som först visar på Clintons starka och Barack Obamas svaga stöd i västra Pennsylvania, och sedan vidgar det till en mycket intressant diskussion om metodologi, var slutsatser jag bara kan hålla med om:
We need an expert who is up-to-date on the latest scholarly research, and who has spent time soaking-and-poking in places like Fayette County [där 79 % röstade på Clinton, min anm] to see whether people there are willing to vote for Obama. As far as I know, there is no such expert.
/Gunilla

Mer om reseboksbranschen

NEW YORK Jag har ju skrivit en del om Thomas Kohnstamm och hans bok om det statusproletära livet som reseskribent, se alla inlägg här.

Ni som är intresserade av ämnet kan med fördel läsa denna text från den 19 april av Chris Taylor, en variant på samma tema som min Svensk Bokhandel-intervju med Robert Reid.

Taylor ger ett exempel på hur arvodena i hans bransch gått ner – från 17 ooo dollar för ett visst uppdrag 1994, till 11 000 dollar för ett jämförbart 2002.
Men tyvärr och av oklar anledning presenterar han inte något aktuellt exempel. Nedgången de senaste åren nog är ännu större, på grund av ökad konkurrens mellan förlagen samt från Internet. Enligt uppgift har arvodena i Storbritannien (enligt Bookseller, men jag lyckas inte hitta någon motsvarande artikel på dess hemsida) på bara de senaste åren, kanske från 2002?, gått ner från £10 000 till £2 000. Hur många branscher kan skryta med en sådan löneutveckling från mitten av 90-talet och framåt?! Inte många. Det handlar om en rejäl strukturomvandling.

Just Go Guides är resenärer som, frustrerade över kvalitetsbrister i reseboksutgivningen, ger ut kontinuerligt uppdaterade guider på nätet (främst Central- och Sydamerika) (via Bookseller). Ser inte så superimponerande ut än, men det kan bli!

Min erfarenhet av reseguider är förresten att jag ofta när jag är på resande fot förvånas över hur pass initierade och korrekta de trots allt är.

/Gunilla

Kartnörderi: Electoral Vote Predictor

NEW YORK Här har ni kartorna som visar opionionsläget på delstatsnivå, det vill säga det som betyder något. Opinionsundersökningar som mäter opinionen "nationellt" är intressanta, men irrelevanta.

Summan av kardemumman är – enligt den övre kartan – att Hillary Clinton slår John McCain med 291 mot 237 elektorer (10 st för nära för att det ska gå att säga vem som tar dem) och att John McCain slår Barack Obama – den undre kartan – med 269–243 (26 st jämna).



Kartorna finns hos pro-demokratiska Electoral Vote som presenterar sig närmare här. Via Martin Gelin.

OBS! Kartan på huvudsajten underskattar John McCains röster, eftersom den koncentrerar sig på att visa vem av Clinton eller Obama som ligger bäst till i delstater där John McCains ledning är mindre än 5%. Se t ex Texas, som blir brun (för Obama...) trots att McCain har ett litet försprång där, eller Kentucky, som blir rosa (för Clinton...) trots att McCain tros vinna där.

Notera även att här finns många, nya intressanta "swing states" (nyckeldelstater), d v s inte bara de gamla vanliga (som Florida, Pennsylvania och Ohio)!
Clinton–McCain: exempelvs Wisconsin, Kentucky och Oregon.
Obama–McCain: exempelvis Indiana, North Carolina, Colorado – och Texas!

En allmän slutsats för Obama är att han borde jobba lite på Florida (och Pennsylvanai, förstås), och Clinton på – av alla ställen! – Michigan. John McCain får faktiskt lägga på ett kol i Texas, ifall Barack Obama får nomineringen.

/Gunilla

28 April 2008

Svensson idiotförklarar Obamas väljare (och DNC)

NEW YORK Vad har Expressens Britta Svensson för demokratisyn egentligen?

Häromveckan skrev hon denna kolumn, där hon spår att John McCain blir den som vinner presidentvalet i november och får flytta in i Vita huset i januari, samt skriver att Hillary Clinton enligt hennes mening är den enda som kan ge honom en match eftersom Barack Obama är "för tunn".

Fair enough. Det är en analys/åsikter/spådom som är helt OK och på intet sätt anmärkningsvärda. John McCain har en jättechans att vinna, absolut; Clinton har många förtjänster framför Obama. Men vad sägs om denna harang?
"... ledarna i det demokratiska partiet har blivit förälskade i Barack Obama och hans framgångar bland unga väljare. I stället för den oslagbara valsedeln med Clinton som presidentkandidat och Obama som vicepresident valde man dagens nedbrytande käbbel."
Som om det vore "ledarna i det demokratiska partiet" som manipulerat och dikterat för väljarna i de hittillsvarande primär- och nomineringsvalen vad de måste rösta på? Menar Britta Svensson verkligen på allvar att partiledningen borde ha bestämt i vintras eller så att de skulle ha "en oslagbar valsedel" – med Hillary Clinton överst? Varför då?

Det är ju just så det inte fungerar i USA, det är inte som i Sverige där partierna nominerar kandidaterna internt – utan väljarna får säga sitt i primärval och nomineringsmöten.
Man kan naturligtvis tycka att en valsedel med både Clinton och Obama vore optimal, men vilka är Britta Svenssons argument för att det är givet att Clinton isåfall ska stå överst, trots att en majoritet av väljarna hittills föredragit Obama? För att hon tycker att Barack Obama är "tunn"?

Visst har det blivit ett nedbrytande käbbel av alltsammans. Men på vilket sätt är det partiledningens fel?

/Gunilla

Cyberord

NEW YORK Jag är säkert lite efter i cybervärlden, men detta har jag faktiskt aldrig sett förut: att man kan klicka på vilket ord som helst i New York Times' texter (inte bara de hyperlänkade) och genast få upp en ordboksförklaring från The American Heritage Dictionary.



(Jag har ännu inte testat funktionen särskilt ingående.)

/Gunilla

45,5–45,5

NEW YORK Spännande värre!


Från Real Clear Politics.

Bra för Clinton/dåligt för Obama: att den undersökning som ger Clinton en stor ledning är den som gjorts senast (flest dagar efter Pennsylvania-valet).

/Gunilla

Britta Svensson faller för Clinton(s spinning)

NEW YORK För några veckor sedan hade jag en lång diskussion med en av alla dem som kritiserar svenska mediers USA-bevakning, särskilt då den överdrivna fokuseringen på demokraterna på bekostnad av republikanerna. Det är kritik som jag till stor del instämmer i, även om jag verkligen inte köper hela den verklighetsbeskrivning som de flesta av dessa kritiker har.

Då kom jag in på det superlånga inlägg jag skrev för knappt två år sedan, och som blev så pladdrigt att jag tvivlar på att någon enda människa läst det.
Men där undrade jag bland mycket annat vilka alla dessa "Hillary-kramare" – som Andreas Ekström skrev om i Journalisten; läs gärna Livia Sennis Erikssons kloka kommentar om Silvio Berlusconi! – skulle vara?

Som jag skrev då saknade jag belägg hos kritikerna för att svenska USA-korrespondenter skulle vara så himla Hillary Clinton-vänliga. Jag kände helt enkelt inte riktigt igen mig i den delen av mediekritiken (även om jag kan se att det blir pro-demokratiska skevheter i rapporteringen när amerikansk politik bedöms med svensk måttstock).

Men, som jag och denne mediekritiker kom fram till under vårt samtal nyligen: Visst finns det en hel del medlemmar i Hillarys hejaklack i Sverige. Mona Sahlin, Katrine Kielos och Liza Marklund, inte minst (jag gillar en hel del av det som står i dessas texter) . Och det är klart att även Sverige-baserade kolumnister påverkar USA- och Hillary Clinton-bilden i Sverige.

Trots att Hillary Clinton inte lyckades "close the deal" i de inledande primärvalen – efter att ha lett opinionsmätningarna med hästlängder hela hösten – och trots att hennes stab under våren tagit till allt fulare kampanjmetoder, så finns det fortfarande kolumnister som hoppas.

Det senaste exemplet är Expressens Britta Svensson, som utsänd av tidningen till Pennsylvania under primärvalskampanjen totalt föll i farstun för Clinton. Hon slår såväl Sahlin som Kielos och Marklund i sin devota beskrivning, som har en lätt nordkoreansk ton:
[Hillary Clinton] har en tuff, kraftfull utstrålning, där kropp och själ tycks vara i harmoni. De eleganta kavajerna är alltid välsittande, håret perfekt. När lilla handskrivna fusklappen väl åkt ner i kavajfickan pratar hon i tre kvart utan manus, utan att snubbla på orden, ta paus, eller tveka en enda gång.
(– – –)
De elakheter som många tidningskrönikörer häver ur sig mot henne har ingen motsvarighet när Hillary är på valmöte. Folk avgudar henne.
Hela kolumnen hittar ni här.

Att en kvällstidningskolumnist hyllar sin favoritkandidat (I assume, trots denna krönika om att John McCain lär ta hem spelet) och tar ut svängarna när hon skriver är i sig ingenting att säga om, tycker jag. Svensson gör på det viset bara sitt jobb.

Och att hon tycks förväxla Clintonmötesdeltagarna – och just deras stora entusiasm för Clinton – med hela amerikanska folket, och får det att låta som om det enbart är de elaka krönikörerna som är emot en Hillaryseger, kanske man kan hoppas att tidningsläsarna ser igenom. Trots allt vet svenska folket nog att majoriteten amerikaner inte avgudar Hillary Clinton.

Men alla läsare kanske inte kunnat/orkat/velat följa samtliga turer i primärvalen. Säkert finns det många som inte greppat att Barack Obama har skaffat sig en matematiskt ointaglig ledning och att läget inte alls är lika (jag har ju skrivit om detta här en del, se t ex detta inlägg). Britta Svenssons kolumn ställer lika stora krav på läsarna att se igenom budskapen, som rubriksättarna som Jonas Morian kritiserade här.

Under vinjetten "fakta" serverar Svensson sedan ren rappakalja:
PRESIDENT CLINTON?
Hillary Clinton, 60, kan nå sina drömmars mål genom att acceptera rivalen som partner i höstens presidentval.
Barack Obama, 46, kan skaffa sig den erfarenhet han behöver som nummer två under Madam President.
Eh, ja, det "kan" de säkert. Men hur i all sin da'r kan Britta Svenssons önsketänkande presenteras av Expressen som "fakta"?
Detta är ju ren spinning, i stil med Hillary Clintons egna fräcka uttalanden i frågan, att hon – trots att hon ligger efter Obama – nådigt kan tänka sig honom som sin vicepresidentkandidat.

Svensson bortser, liksom Clinton själv, helt ifrån att Barack Obama vunnit så många val och så många delegater och superdelegater att Clinton nu enbart kan vinna med antingen en fullkomlig jordskredsseger i samtliga återstående val och/eller en god portion politiskt trixande.
Trist att vinjetten "fakta" i detta fall tycks ha genomgått samma urholkning som yrkestermer som "reporter" och "dateringsort". Jämför med den sakliga faktarutan i Expressens korrespondents text om vad som kan bli läget efter valutgångarna den 6 maj här.

Vidare köper Britta Svensson, i slutet av sin text, helt tolkningen att det "bara" är svarta som röstar på Barack Obama. Eh, så många svarta att de kan bära fram en kandidat själva finns inte i USA. Det här är Bill Clintons sätt att beskriva valstriden rakt av. Och det är inte särskilt snyggt.

Här finns en mindre devot beskrivning
av Hillary Clintons kampanj, av pro-obamianen Lennart Frantzell som visar att Hillary Clinton förvisso menar allvar med sin schwungfulla slogan: "I'm in, and I'm in to win".

/Gunilla

P S I Vad tycker jag då själv om Hillary Clinton, Barack Obama och John McCain? Det kanske jag får anledning att återkomma till en vacker dag.
Tillsvidare kan jag säga att Liza Marklunds text (länk ovan) givetvis innehåller en mängd kloka poänger om Clintons kamp. Jag tycker: Hennes kompetens och vilja att vinna är synnerligen befriande, men hennes kampanjmetoder ofta synnerligen fula.

P S II New Scotsman återupprepar idén om en gemensam Clinton/Obama-kandidatur, en idé som Wall Street Journal sågar jäms med fotknölarna och beskriver som en dröm inte bara för demokratiska aktivister utan även för John McCain.

P S III Den republikanske rådgivaren Karl Rove har en hel del goda råd åt Barack Obama i sin Newsweekkolumn.

Lästips

NEW YORK Det här kan ni läsa tillsvidare, tills jag återkommer med egenproducerade bloggverk...

Arga lappar

Hemliga morsan avslöjar SvD-kritikern Carl Johan Malmbergs dubbla standarder (läs även om hennes Iranresa!):
"...när [Maja] Lundgren namnger folk är det illvilja, när [Lars] Norén gör det är det drastiskt, roligt, träffande, riktigt, och inte chockerande, utan tvärtom en vidgning av “möjligheterna till frispråkighet och sanning”.
Annina Rabe skriver en variant på samma tema på Shampoo Rising.

Kinky Afro sågar sexordsromangenren (via Hemliga morsan):
Man ser framför sig hur kulturpersonligheterna slitit med de sex orden i veckor, för att sedan landa i något i stil med ”jag var livrädd, men älskade livet” eller någon annan duktig plattitiyd som är som specialskriven för en tygbonad i ett svenskt pensionärskök. Bidragen visar ofta på en rent komisk självgodhet och man önskar dem egentligen mest av allt varsin helkroppsspegel, inför vilken de kan hålla upp sina diktsamlingar och barnbarn som troféer, skratta nöjt och sedan onanera sig själva till sömns.
Dick Erixon förklarar varför det är viktigt att värna upphovsrätten, med kloka argument som inte hörs så ofta i den stora fildelningsdebatten. Oftast skriver han om frågan ur ett allmänt ideologiskt/liberalt äganderättsperspektiv, men nu vidgar han diskussionen – med inspiration från Hernando de Soto. Jag kan inte länka, eftersom artikeln står i Frihetsjournalen – d v s, bara för oss prenumeranter, men citerar gärna:
...fri fildelning skapar den situation av bristande respekt för äganderätt som finns i u-världen och där förklarar varför Afrika inte lyckas lyfta sig ur fattigdom.
(– – –)
Eftersom principen om äganderätt inte existerar utanför västvärlden, är det nästan omöjligt för ett litet företag att växa och bli stort. Ingen vågar investera i något som är så riskfyllt som företagande byggt utan juridiskt bindande äganderätter.
Det är exakt den situation som förespråkarna för fri fildelning skapar för all verksamhet som skulle kunna bli stor på internet, men där fildelning innebär att man ödelägger hela marknader, eftersom äganderätter inte respekteras. Det är vanvett att i-världen här tar efter u-världen.
/Gunilla

27 April 2008

Bara vanligt vatten

NEW YORK Den här artikeln i Expressen ska jag visa för alla mesiga svenska vänner och bekanta som kommer hem till mig och ber om vatten men inte vill ha kranvatten (jag har till somligas förtret inget mineralvatten eller filtrerat vatten hemma): New Yorks kranvatten är tydligen betydligt renare än Stockholms – som är på samma nivå som Johannesburgs, ungefär).

Vet inte om det är sant eller en av alla New York-myter, men det sägs att det är vattnet här i sta'n som gör att baglarna blir så goda.

Hur New Yorks infrastruktur – vatten och avlopp, hanteringen av sopor etc – egentligen kan fungera, eller rättare sagt, att den alls gör det, är dock en mycket stor gåta för mig.

/Gunilla

Snutar som kutar

NEW YORK Här och/eller här kan ni läsa om hur det kan gå när man försöker ringa mig på min mobiltelefon!

Apropå att New York-poliserna kommer snabbt – jag har samma erfarenhet som redogörs för i såväl texter som kommentarer på länkarna ovan. Den enda gång jag haft anledning att ringa polisen här i Harlem kom en polisbil på nolltid (eller rättare sagt några minuter).

Ibland går det tyvärr lite för snabbt. Det visar om inte annat det aktuella fallet med Sean Bell – den tragiska händelsen på Club Kalua i Queens en novembernatt häromåret, som i förra veckan fick sin rättsliga prövning. Trots att poliserna sköt 50 skott mot Bell och hans kamrater frikändes de från ansvar för hans död. Läs mer här (BBC, lång version) eller här (New York Magazine, längre version).

/Gunilla

Bortskänkes mot avhämtning: utgallrade tidningar

NEW YORK Helgen har varit full av aktiviteter med besökande vänner.

FREDAG
• sangria på Hudson River Café med Paul
• middag på Hudson River Café och shopping på Fairway's med mig själv

LÖRDAG
• brunch på Society med Paul och Coetzee
• kort promenad i Harlem med Paul
• middag på Antique Garage i Soho med Ulrika, Virginia, Jessica, Tamara och Elisa
• barrunda i Soho/Greenwich Village/Meatpacking District med desamma (som inte var så himla lyckad eftersom det var fullt överallt – glöm det där med att köer utanför dörren, väldigt ung publik och högljudd musik är Stockholmsfenomen – men slutade trevligt med diner-äpplepaj)

SÖNDAG
• födelsedags-brunchbjudning hemma hos K i Brooklyn – både gamla och nya vänner!

Nu är jag hemma och gör något radikalt: rensar ut gamla tidningar och annat bråte med inspiration av boken Rensa i röran med feng shui, som jag aldrig läst eller ens bläddrat i, utan bara sett referat av. Jag har dock stora förhoppningar på resultat, med tanke på vad som sägs i kommentarerna:
"När du städar och röjer ut befriar du dig samtidigt från negativa känslor och bereder plats för ny och positiv energi."
"Lättförstådd och inspirerande...den startade en slags glöd i min kropp."
Glöd eller inte. Det ligger i alla fall hundratals tidningar och tidskrifter staplade i min hall nu, och om någon av er som befinner i New York vill lägga beslag på gamla exemplar av exempelvis The Economist, New Yorker, New York Magazine, Time Out New York, Mother Jones, Axess, Journalisten och lite annat smått och gott så är ni hjärtligt välkomna att hämta så många ni orkar bära Dessvärre är många av dem sorgligt olästa. Snart, mycket snart, åker de i papperskorgen – och jag vågar inte tänka på hur många fina reportageuppslag, intervjuidéer och bakgrundsfakta som därmed försvinner.

/Gunilla

26 April 2008

Getingar på fältet sticker bäst

NEW YORK Expressen publicerar en riktigt tragisk story – om hur svenska familjer lurats att köpa semesterlägenheter i Thailand – men med en fantastisk radda av dateringsorter: Bang Phra/Bang Sare/Arboga.

/Gunilla

Politiskt rävspel på hög nivå

NEW YORK Ni som undrat över vad som menas med "spinning", här kommer ett bra exempel. Eller, kanske är det så kallad "negative campaigning" som illustreras. En av flera lärdomar är att de som sysslar med sådant oftast har tiden för sig – den bild som först sätts blir den bestående, även om det senare visar sig att den är felaktig eller rentav falsk. Dementier och granskningar har svårt att få genomslag.

Det gäller storyn från i slutet av februari, om att Barack Obama tycktes hyckla i frågan om stöd till Nafta, med ett Naftakritiskt budskap till väljarna i Ohio och ett inofficiellt budskap till den kanadensiska regeringen om att valretoriken bara var – just valretorik.
Detta blev naturligtvis till en berättelse om kandidat Obamas kluvna tunga, som tacksamt plockades upp av såväl Hillary Clinton som John McCain. Något som kan antas ha påverkat väljarna inte bara i Ohio i början av mars, utan i flera delstater, att tvivla på såväl Obamas karaktär som politiska program.


Men den som kollar storyn finner att den spricker. The Huffington Post gjorde det den 6 mars här, byggt bl a på ett kanadensiskt TV-inslag den 3 mars här – och Andreas Henriksson presenterade häromdagen en bearbetad version på svenska här. Se även den fakta-/mediegranskande sajten FactCheck.org. I själva verket var det en kanadensisk, republikansk statssekreterare som spridde bilden att Obama hade olika Nafta-agendor. Det hela ledde till en rejäl debatt i Kanada, men knappast någon annanstans.

Eller förresten, "politisk soppa" är kanske den term som beskriver det hela bäst.

Johan Norberg beklagar att han svalde det hela, men ger en god förklaring därtill här: "Trist. Jag vill inte ge upp hoppet om att Obama är smartare och frihandelsvänligare än han gör sig."

Huffington Post har en färsk artikel om hur medierna köpt Clinton-kampanjens spinning om att bara hon kan vinna mot McCain, det vill säga i de avgörande nyckeldelstaterna, i november. Utdrag:
In a blink of an eye, the media has jumped ship from the Obama campaign and become a crucial Clinton ally, pressing just the message -- that Obama is a likely loser in the general election -- that Hillary and her allies have been promoting for the past six weeks.The new tenor of media coverage is visible almost everywhere, from Politico, Time and The New Republic to The Washington Post and The New York Times.
For Hillary, the shift is a potential lifesaver as she struggles to keep her head above water; without it, she would, metaphorically, drown.
/Gunilla

25 April 2008

Drömjobb/Mission Impossible

NEW YORK Ibland går det undan. Först detta och sedan detta blogginlägg ledde till att jag i måndags sålde in och gjorde en intervju som levererades i tisdags och redan nu är publicerad hos Svensk Bokhandel.

Det handlar om produktionsvillkoren för resehandböcker. Läs redaktörens inledning, utdrag:

Hoten mot reseguidesförlagen är flera. Ett är lanseringen av guider på nätet som blir mer och mer omfattande. Ett annat är den besvärande diskussion om kvaliteten på guiderna som med jämna mellanrum dyker upp.
Så sent som förra veckan hamnade frågan på förstasidorna i världens media när den amerikanske reseguidsförfattaren Thomas Kohnstamm gav ut sin bok Do Travel Writers Go To Hell? där han berättar om genvägar och fusk i reseguidesskrivandets värld.
Hans uppdragsgivare, Lonely Planet, försvarade sig och sina rutiner och Kohnstamm blev hårt attackerad även från andra håll.

Men samtidigt vet vi att reseguidesförlagen betalar allt mindre till dem som skriver dessa guider. I Storbritannien ligger snittet i dag runt 2 000 pund för en reseguide. Det gör att seriösa författare och journalister hoppar av jobbet och ersätts av entusiaster utan varken erfarenhet eller rutiner. Dessutom läggs mycket av faktakontrollen ut på underleverantörer vars jobb man ofta inte kan ha koll på. Allt för att det ska bli så billigt som möjligt.
Det här är en utveckling som varit galopperande på senare år och som så småningom måste tvinga fram en reaktion på marknaden.
Läs min intervju, med reseboksförfattaren Robert Reid! Om ni läser papperstidningen kan ni dessutom få se texten redigerad med fina bilder. Och dem kan ni även kika på här.

/Gunilla

Romandebut

NEW YORK Här kan ni läsa min sexordsroman. Lite beige, kanske, men när jag skrev den såg jag inte någon som använt samma simpla format. Men det fanns det förstås, nämligen denna – med romanupplösningen i samma stad som den där min roman tar sin början.

Initiativtagaren till det fina projektet Livshistorier, som alla kan delta i, heter Jenny Eklund och verkar vara en journalist i min smak:
– Folkbildning går som en röd tråd genom allt jag har gjort. Det är anledningen till att jag blev journalist. Jag har alltid gillat att vara ute bland folk och göra intervjuer och sedan förmedla deras berättelser till en publik.
Lisa Förare Winbladh – vem annars?! – utvecklar idén och ber sina läsare beskriva sina matliv i sex ord här. Hjälp, det var mycket svårare att sammanfatta!
/Gunilla

Man kanske borde bli New York-guide ändå

NEW YORK Jag har länge tänkt att jag skulle kunna extraknäcka som "lokal guide" här i New York, för små sällskap med svenska turister. (För er som inte vet det så har jag jobbat en hel del som sightseeingguide i Stockholm – och även om det var rätt länge se'n så sitter det i... Ett tvångsmässigt beteende att visa folk runt och berätta.)

Men jag har inte gjort mycket för att något sådant skulle ske, utan har nöjt mig med att visa vänner och bekanta runt i områden som jag kan väl, såsom det judiska Williamsburg, Harlem och diverse matbutiker och restauranger.

Av en slump hittade jag programmet till denna gruppresa, i arrangemang av Zonko "Svampen" Šokčić, som inkluderar besök på såväl Peter Luger som Per Se och Dean&Deluca. Ser nästan identiskt ut med mina "guidningar"!
Fast vi brukar tyvärr inte äta på vare sig Per Se eller Peter Luger...och inte åker vi ut till vingårdar på Long Island, tyvärr (jag brukar faktiskt föreslå det, men många har tyvärr väldigt svårt att slita sig från Manhattan, vilket kanske inte är så konstigt om man bara är här en begränsad tid).

Det är bara att lyckönska alla svenskar som bokat denna resa och kommer hit i mitten av maj! Och alla andra kan ju ta rygg på deras spännande (fast kanske inte helt billiga) program.

"Svampen" jobbar tydligen numera som kökschef på Sundbyholms slott i Sörmland – som slottstraktör! Fantastisk titel.

/Gunilla

24 April 2008

Sommar i New York

NEW YORK Bryant Park = New Yorks bästa "kontor"! Granatäpplesmoothie inte så dumt det heller. Nu: till baren i Tribeca. (Om någon tycker det verkar vara ett alltför soft arbete kan jag tillägga att jag kommer att sitta där och läsa en skrift som handlar om socialpolitik och bidragsberoende i Michigan och Wisconsin.)

/Gunilla

Arbetsorder

NEW YORK Idag fick jag något ovanliga instruktioner per telefon från en redaktör i Stockholm, inför ett jobb som jag och en av "mina" fotografer ska göra ikväll – hänga i en viss bardisk på nedre Manhattan i några timmar.
Han sade ungefär: "Se till att få så många drinkar och bli så berusad som möjligt, men fråga gärna bartendern om han kan göra drinkar som inte ger bakfylla också. Det vore nydanande."
Jag har inte lust att berusa mig alltför mycket å tjänstens vägnar, särskilt som jag skulle behöva vara någorlunda pigg imorgon. Men ändå – det är ändå sådana här uppdrag som gör att det är svårt att klaga på jobbet!

/Gunilla

Skrotfilm på gång i Harlem

NEW YORK De senaste dagarna har det varit mystiskt många bilar på ödetomten utanför mitt fönster. Den är inhägnad och låst, så varje gång det ändå rör sig människor där tänker jag alltid att "nu är det klippt, snart blir det en betonggrop–byggnadsarbetsplats–trist kontorskomplex och mitt fantastiska ljus och min utsikt mot himmel och människor försvinner" (not in my backyard etc).

Samtidigt noterade jag på väg till snabbköpet häromdagen att hörntomten på andra sidan kvarteret ser fruktansvärt skräpig ut. Nog för att det kan vara lite skräpigt i Harlem här och var, men denna gång såg det ut som om minst femton maniska uteliggare börjat extraknäcka som skrotsamlare på samma tomt.

Idag klarnade läget, när en massa långtradare radade upp sig på 127th Street. Det är filminspelning på gång, insåg jag. Inte första gången vårt kvarter blir filminspelningsplats!

Tidigare har det handlat om kriminalserier. Denna gång undrar jag verkligen vad det ska bli.
Tog några bilder från brandtrappan.. Kanske återkommer jag med foton från skrottomten också (den skymtar nu bara lite på nedersta bilden, bakom husrucklen som ligger intill mitt).




/Gunilla

23 April 2008

Obama vann ju Texas, ju

NEW YORK Det är märkligt att Clinton ofta talar om hur hon vunnit "alla" stora delstater, och att medierna låter henne komma undan med det. Idag säger t ex en kampanjgeneral hos Clinton detta i en Reuterstext 23/4:
"We expect Senator Obama to have a financial advantage," he said, "but he also vastly outspent us in Ohio, Texas and Pennsylvania," all states won by Clinton.
och ett exempel till från CNN 23/4:
Clinton has scored wins in the large states of California, New York, Ohio, Texas and Pennsylvania as well as in the Florida primary, which violated Democratic party rules because it was held at the end of January.
Visst vann hon Kalifornien, Pennsylvania, New York och Ohio – men Obama vann ju faktiskt Texas (se tabellen, som är klickbar).



Det visar hur viktigt det är att skapa en bild av att man vunnit, oavsett om man har det eller ej. I Texasfallet var det ju så att Hillary Clinton vann enligt de första sammanräkningarna, beräknade på primärvalen, men att ställningen utjämnades sedan man senare räknat ihop resultaten i alla caucus-valen (nomineringsmötena).

Den storyn har uppenbarligen haft mycket svårt att slå igenom.

/Gunilla

Sorry, Hillary (uppdaterad)

NEW YORK Man vet att man är en politik-, val- och siffernörd, när man på fullt allvar sitter och manipulerar Slates fiffiga delegatskalkylator, och tänker saker som: "Hmm, intressant, så det räcker med att ta 65 procent av rösterna i Guam för att få 75 procent av dess fyra delegater" eller "Jaså, så Barack Obama har bara fått 44,9 procent av Pennsylvania-delegaterna trots att han fick 45,4 procent av rösterna?! Nå, vi får se hur det blir i den slutliga sammanräkningen...".

Slate-artikeln som hör till kalkylatorn förklarar övertygande varför en Clintonseger matematiskt är så omöjlig.
Skribenten har ett scenario, som är vagt realistiskt och går ut på att hon kan vinna över en majoritet superdelegater – men då måste hon ändå få 63,5 procent av dem som hittills är "uncommitted". (Slate missar dock att påpeka att de som redan bestämt sig för Obama skulle kunna ändra sig.)

Fler politiknördsartiklar finns som vanligt hos Real Clear Politics.

Nytt sedan jag senast kollade (igår!) är att Clinton idag av opinionsundersökningarna påstås kunna klå John McCain på nations-basis. Igår hade McCain bättre siffror och skulle kunna slå henne. Obama har dock fortfarande bättre siffror gentemot McCain än Clinton. Summan av kardemumman är dock att det är väldigt, väldigt jämnt mellan dem alla! Bara 0,2 procent försprång för Clinton; blott 1,2 för Obama.
(Dessutom betyder ju siffran för "national" ringa, eftersom presidentvalet vinns genom elektorsrösterna i respektive delstat.)

Tack till Stefan, som tipsade här, för att du orkade leta fram kalkylatorn!

Uppdatering: Man vet att man verkligen är en riktig junkie, när man klurar fram att gränsen för att få tre av Guams fyra delegater går mellan 62 och 63 % av rösterna. Och att den som vinner måste upp till 86 % procent av rösterna för att även få den fjärde delegaten.

Jag har också räknat ut vilken siffra med vilken Clinton måste vinna resterande primärval och valmöten med, för att slippa lita till superdelegaterna. Detta eftersom jag spekulerat att hon måste ta hem 75–80 procent av rösterna i samtliga val. Det stämmer inte. Siffran är: 69.
Skulle Barack Obama vinna North Carolina (vilket han väntas göra) med exempelvis 55–45 så måste Clinton upp i 78% i övriga delstater.

78 procent, det verkar tufft. Men Brittiska Times resonerar annorlunda och kommer fram till att Clinton mycket väl kan vinna på poäng.

Och Obama måste också upp i mycket höga röstetal för att slippa lita till superdelegaterna.

/Gunilla

Map obsession

NEW YORK Det är så himla kul med kartor! Jag kan leka hur länge som helst med det här verktyget...
Nu roade jag mig med att rita in min Arkansas-resa i början av februari, trots att den var löjligt simpel:

Hjälp, 400 mil, var det... (Nej, icke klimatkompenserade.)
Little Rock-vistelsen kan man se i kartform mer i detalj här.

...och så räknade jag ut att den resan var ungefär jämförbart lång med att resa Stockholm–Paris–Tunis ToR. (Tyvärr är det sällan redaktörer gör den jämförelsen, i alla fall inte när de sätter arvodesnivåerna... I det här fallet tyckte de nog att jag skulle ha gjort en telefonintervju istället. Men det hade ju inte varit lika kul.)



Kartorna är dock som ni kanske ser inte riktigt i samma skala. (Jag gjorde jämförelsen utifrån antalet kilometer, som man kan se på sajten när man fyller i sina riktmärken.)

Hoppas på lite roliga bilresor på amerikanska vischan att rita in framöver!

/Gunilla

Långpromenader i kartform

NEW YORK Jag har roat mig med att rita upp den långpromenad jag och min lillebror företog oss en lördag i slutet av mars. Nästan 2 mil blev den:



Start och mål hemma hos mig, d v s på 127:e gatan. Sydligaste gata: 34th. Jag har försökt rita så exakt som jag kommer ihåg och ritade in alla adresser där vi stannade för att kolla på något. Fast hmmm, jag tror jag missade ett parti av Columbus Avenue på Upper West Side, nu ser det ut som om vi bara gick längs med Amsterdam Avenue i evinnerlighet.

Det fiffiga verktyget som kunde göra detta på ett relativt enkelt vis finns på Google Maps Distance Calculator. (Via: Elina Jonsson.)

Och knappt 1,5 mil var påskaftonspromenaden. Så här såg den ut:



Den gången åkte vi tunnelbana hem; sydligaste punkten var på Christopher Street.

Alligator på vift



NEW YORK
TT Spektra har ett mer begåvat och hederligt sätt att redovisa vem som satt samman deras webb-TV-inslag, nämligen att kalla sin medarbetare "redaktör" i en skylt efteråt, istället för att som Aftonbladet och DN insinuera att de haft "reportrar" på plats.

Ett exempel kan man se på GP:s sajt. Eftersom det inslaget, filmat av AP, handlar om en rätt stor och uppenbarligen rätt aggressiv alligator som – troligen via altandörren – tagit sig in i ett vanligt Florida-kök kan man verkligen fundera över om man helst skulle vilja vara redaktionsbaserad redaktör eller reporter/kameraman/fotograf i sammanhanget... Jag skulle faktiskt välja det sistnämnda, så länge jag fick hålla mig bakom ryggen på viltvårdaren!

/Gunilla

P S Om någon undrar: Jag har inget att göra med TT Spektra alls, utom att jag tre gånger (och senast för kanske 1,5 år sedan) fått beställningar på enstaka artiklar från dem.

Valdynamiken densamma trots Clintonseger (uppdaterad)

NEW YORK Stefan skriver i föregående inläggs kommentarfält att det är svårt att reda ut läget i det amerikanska valet, och att medierna lägger för stor vikt vid den senaste händelsen (Hillary Clintons tillräckligt tydliga vinst i Pennsylvania).
Japp, så är det med nyheter – det som hänt senast tenderar att övervärderas...

Och som Jonas Morian respektive Lars Truedson konstaterar i en kommentar till Jonas' eget inlägg här så kräver journalistiken "ganska mycket av mediekonsumenterna för att ge en vettig orientering om utvecklingen i den amerikanska valrörelsen" och "det är något fel på rubriken när man måste läsa till sista utgången av en text för att förstå att den handlar om en inaktuell och delvis irrelevant bok".

Detta apropå att SvD igår drog upp rubriken ""Obama chanslös" angående en recension av en bok av Shelby Steele som kom ut i fjol, alltså före primärvalen som i stort motbevisade bokens teser. Boken presenteras som "ny" i ingressen, men är urgammal i sammanhanget (vilket recensenten Erik Åsard i andra ordalag konstaterar i sin text). Det intressanta nu vore i och för sig att kolla upp ifall författaren står fast vid sin tes. Det gissar jag att han gör, men jag ska försöka undersöka saken.

(Uppdatering: SvD har nu ändrat rubriken! Från "Obama chanslös" till "Svartvit bild av USA:s väljare".)

Läser man bara några olika artiklar och analyser i dagens medier får man nog ändå intrycket att vinsten i Pennsylvania igår ger Clinton möjlighet att slåss vidare, i hopp om antingen en präktig Obamaskandal och/eller att locka över fler superdelegater. Utan tvekan stärkte hon sin kandidatur igår – men grunddynamiken i valet är ändå densamma. Ingen av dem förmår slå ut den andre.

Det som däremot händer i och med att tiden går är naturligtvis att det demokratiska partiet splittras alltmer och att John McCain får bygga sin kandidatur i lugn och ro.

Den delegatsräknare Stefan efterlyser finns hos CNN, närmare bestämt här. Där kan man bland mycket annat se att Clinton har 254 superdelegater och Obama 230. Notera att räknaren ännu inte är uppdaterad med Pennsylvaniaresultaten. Någon som vet vad som kan tänkas hända med de delegater John Edwards hann kamma hem?

/Gunilla

22 April 2008

Erik&Erik urholkar reporterbegreppet



NEW YORK
Om den nya yrkesgruppen "googlare" (de som jobbar på webbredaktionerna) har jag som bekant skrivit en hel del här.

Nu tänker jag, kanske lite elakt, ge mig på ännu en webbinriktning: nämligen de som kallar sig "reportrar".
För mig är en reporter en journalist som samlar in eget material – helst men inte nödvändigtvis genom fältarbete på plats, eller per telefon, eller genom att läsa diverse källor.

Men de som gör inslagen på webb-TV kallar sig "reportrar", trots att de såvitt jag kan bedöma bara gör så kallad voice overs, det vill säga läser texten till ett inslag ihopklippt av internationella byråbilder från exempelvis Reuters.
En text de förvisso säkert själva totat ihop, och visst har det gjorts en nyhetsvärdering i sammanhanget – så jag menar inte att denna verksamhet är befriad från journalistik (även om "churnalism" verkar vara en lämpligare term i sammanhanget än "journalism").

Vad är det för fel på ord som "speaker", om man nu måste kalla sig något, eller kanske helt enkelt prepositionen "Av:". (Jag vet att SVT:s nyhetsredaktioners utrikesmedarbetare jämt gör voice overs på byråbilder, men då står det så vitt jag vet faktiskt inte "reporter" i deras namnskyltar.)

Och vad är det fel på att ha sitt namn i mindre grad (storlek på bokstäverna) än dem inslagen handlar om? Se de tre bilderna nedan.

/Gunilla





Snabba puckar, I like

NEW YORK Igår och i natt omvandlades temat i ett visst blogginlägg från den senaste tiden till en lång intervjutext för en viss svensk branschtidning – inte mindre än 16 000 tecken om olika ämnen som ligger mig varmt om hjärtat!

Ni får kanske veta så småningom vad det hela handlade om. Tillsvidare kan jag berätta att fältarbetet utfördes på ett kafé på 7th Avenue i Park Slope i Brooklyn. Alltid lika trevligt att hamna i de trakterna.

Detta jobb såldes in hastigt och lustigt, och jag vill gärna säga att jag får bra betalt – av en redaktör som själv har ett förflutet som frilansjournalist, och som bestämt sig för att använda den erfarenheten till att tillämpa schyssta villkor på sin tidning.
Jag har känt till det länge via en gemensam bekant, men först nu kom jag på ett klockrent uppslag att sälja in dit. Vilket råkade passa som handen i handsken, för de höll precis på med ett temanummer om den svenska delen av just det internationella fenomen jag ville skriva om. Så när jag väl fått runt en intervju var det bara att köra. Bra, eftersom jag hade lagt ner massor av möda på att läsa in mig på debatten om detta den senaste veckan.

Och härmed får redaktören en guldstjärna (fast jag tror inte han läser detta – i sådana fall skulle jag inte skriva så här smörigt, haha) för att han:
• betalade bra (egentligen blott ett helt realistiskt belopp, men i relation till vad de flesta andra betalar: mycket bra)
och
• spontant motiverade nivån på betalningen (inklusive att han tyckte att man bör få mer betalt när man sitter i New York än när man är i Stockholm)
och
• kostade på att boka en av de fotografer jag hade rekommenderat

Där får alla redaktörer som eventuellt läser detta lite inspiration, och alla frilansjournalister som dito lite hopp.

Inte nog med det! Det slutade med att redaktören glatt sade något i stil med: "Ja, och så betalar vi med vändande post! Det vill säga, om du skickar fakturan imorgon så ser vi till att den betalas på torsdag. Jag vet att de flesta redaktioner tillämpar 30 dagars betalningstid. Men det tycker jag är skamligt [tror jag var det ord han använde]. Här gör vi som vi vill!"

Jag bara gapade.

/Gunilla

Journalist, javisst

NEW YORK Hur ska man egentligen definiera vem som är journalist nuförtiden? Ja, det tål verkligen att funderas på. Det är inte bara knappologi, utan avgör vem som ska åtnjuta meddelarfrihet, presskort, tillträde till presskonferenser etc. Jag har inte svaret! Anders Mildner resonerar kring detta i sin utmärkta blogg om sociala medier hos Sydsvenskan, närmare bestämt här.

/Gunilla

Valet och kvalet

NEW YORK Det tar bara drygt två timmar att fara med tåg till Philadelphia, så om jag drar iväg nu kan jag vara nere i Pennsylvania vid lunchtid, hmmmmmmmmm..... Fast egentligen vore det roligast att hyra en bil och dra till Scranton eller någon annan del av nordöstra delstaten genast! Jag älskar att spana på val. Fast det vore roligt att vara hemma och sortera kvitton också.

/Gunilla

20 April 2008

Gunillas gamla käpphäst om bildjournalister

NEW YORK Den kloka texten om pressfotografi från 2002, som jag länkade till i föregående inlägg, kommer från en dansk databas om journalistisk vidareutbildning. Den är skriven av Lars Fahlén, f d bildchef på Verdens gang och Göteborgposten, och erbjuder intressanta jämförelser mellan bildjournalistikens ställning i Sverige respektive Norge och Danmark.
Framför allt ger den mig tillfälle att tjata om min – och många andras – gamla käpphäst: att pressfotografer måste börja fatta att de är (bild)journalister. Det är främst det hela den texten handlar om.


Alldeles för många fotografer som jag träffar talar om "journalister" ur ett "vi och de"-perspektiv. Det låter väldigt konstigt i mina öron när en pressfotograf inte ser sig själv som journalist! Min gissning är att det beror på att många frilansfotografer kommer från ett annat håll än det strikt bildjournalistiska (t ex konst, mode eller dokumentär) och kanske bara delvis gör redaktionella jobb.

Så jag försöker förmedla något som i och för sig inte är helt självklart för vare sig alla andra i branschen eller den mediekonsumerande allmänheten heller:
"Journalist" är inte en exakt synonym till "reporter/skribent/skrivande journalist" (vilket i regel är vad fotograferna menar när de talar om "journalister").
"Journalist" är ett övergripande ord, som sammanfattar en rad yrkesgrupper som arbetar med redaktionellt material – exempelvis: reporter, pressfotograf, redaktör, researcher, bildproducent, redaktionssekreterare, redigerare, nyhetsgrafiker.
En fotograf skrev t ex nyligen ett långt inlägg på en mailinglista, som jag är med i (Nätverket Brudarna) bland mycket annat: "Alla journalister kan inte bli bra fotografer." Det är i mitt tycke ungefär som att säga: "Alla frukter blir inte bra äppelmos."

Det hon skrev är naturligtvis korrekt, men vad hon menade var såklart det tydligare: "Alla reportrar kan inte bli bra fotografer" (vilket man i och för sig förstod av sammanhanget, om utvecklingen att många tidningar drar ner på bildjournalistiken genom att låta reportern ta med sig en kamera på ett jobb för att ta några bilder).
Jag svarade på listan och drog min käpphäst, enligt ovan, och uppfattades säkert av många som en besserwissrig ordmärkare. Men det handlar inte om att märka ord. Jag tror verkligen att fotograferna måste ta för sig – och sluta se "journalister" som "de andra", när det också är de själva.

Sedan är det tyvärr så att fotografer traditionellt haft en svagare status på redaktionerna, och att många redaktionsledningar inte prioriterat bildjournalistiken. Och det finns mängder av reportrar, som ofta är usla på att tänka på fotografens behov när ett jobb planeras och när de är ute på fältet tillsammans.

Jag vet inte om utvecklingen gått åt rätt eller åt fel håll sedan Lars Fahléns artikel skrevs 2002, men det mesta som står där är gissningsvis fortfarande aktuellt.
Utbildningarna i bildjournalistik i Sundsvall och på Biskops Arnö är dock stora steg i rätt riktning.

Diskussion om pressfotografernas roll på redaktionerna togs förresten upp i en debatt som refererades i Journalisten 1997, se här.
Och för många fotografer är det naturligtvis en självklarhet att de är lika mycket journalister som reportrarna de jobbar med. Några som fattat grejen är de som driver sajten Fotojournalistik. Kolla in den!

Jag länkar till texten igen: obligatorisk läsning för alla fotografer som missat att de också är pressfotografer/bildjournalister. Utdrag:

Hur kan det komma sig att skrivande journalister har fler redaktionella idéer än de fotograferande?

Just det, de är journalistiskt utbildade och de är oftast mer pålästa. Fotograferna måste ta för sig mer. Morgonmöten till exempel där bildreportageidéerna förs fram. Dessa förs vidare av tidningens bildansvarige på högsta nivå.

Fotograferna måste med andra ord börja läsa sin egen tidning och konkurrenttidningarna grundligare, lyssna på nyhetssändningarna i radio och tv. Vara nyhetsmässigt uppdaterade, helt enkelt. Att vara journalist, skrivande eller fotograferande, är inget arbete som är till fullo är reglerat i arbetstidsavtal.

Ute på fältet ska fotografen och reportern vara jämspelta. De ska bilda ett team, där man naturligtvis kan hjälpa varandra så att slutresultatet blir bästa möjliga. Bild och text ska komplettera varandra på ett så informativt och intresseväckande sätt som möjligt.

När man väl är hemma på redaktionen är det viktigt att fotografen tar ansvar för sitt material. Att han/hon tillsammans med den bildansvarige väljer ut de bilder som ska publiceras. Att fotografen även tar ansvar för utsnitt och kopiering och låter journalistiken gå före estetiken eller det fototekniska.

Missförstå mig rätt: naturligtvis är det helt OK om en fotograf kallar sig fotograf! Det är en fin yrkesidentitet, och många fotografer är inte i första hand journalister även om de gör redaktionella jobb då och då. Men något betyder det att "pressfotograf" heter "photo journalist" på engelska.

/Gunilla

P S Jag är en strålande marknadsförare, tycker jag i alla fall själv, hehe, av "mina" många fotografer – men tar också gärna bilder själv när det inte fungerar på annat vis. Reportageresor har till exempel ofta en så usel ekonomi och knepig logistik samt sker med kort varsel att det enda som ibland fungerar är att fotografera själv. Jag är mycket sämre på det än de flesta fotografer men lite bättre än de flesta reportrar. Fast ibland blir ett jobb mer lyckat av att en och samma person har hela storyn i huvudet.

En gång var det en fotograf som argt kallade mig "svartfot" för att jag hade snott åt mig jobb från hans kår (jag hade tagit bilderna som publicerades till ett reportage jag själv tänkt ut och sålt in till Svenska Dagbladet/Näringsliv). Honom har jag tyvärr vad jag man minnas aldrig rekommenderat till något uppdrag. De fotografer som jag jobbat med genom tiderna har dock varit superschyssta och lärt mig massor om kameror och hur man tar bilder. Dem har jag rekommenderat till massor av fotouppdrag.

Att jag tar fotografier ibland innebär nog att jag förstår fotografernas arbetsvillkor mycket bättre än om jag inte skulle ha gjort det, och så är det i mitt tycke ungefär likvärdigt med att de ofta skriver bildtexter.

Och en reporter jobbar ju inte bara med text utan även med ljud och bild i många sammanhang – för mig är alltsammans "journalistik" eller "historieberättande" i olika former. Sedan tycker givetvis även jag att det i regel blir bättre med bra lagarbete – t ex när reportern kan koncentrera sig på faktainsamlande och intervjuer, medan fotografen får ägna sig åt bildberättandet. Rättare sagt, när man helt enkelt samarbetar.

Ni kan se några av mina bilder på min hemsida, till exempel här (tyvärr har jag inte uppdaterat detta på ett par år)!

Reportagejournalistiken lever – i norsk press

NEW YORK Nu klär jag på mig min imaginära skinnväst och börjar mumla om att det var bättre förr ... fast egentligen är jag mest bara avundsjuk för egen del, så ni får ta detta med en nypa salt (även du, Vassa Eggen).

Den som läser Thomas Nilssons fina blogg om reseäventyren han och hans reporterkompanjon Kim är med om på olika håll i USA får indirekt en bild av hur det var förr även i svenska tidningar. Klassisk reportagejournalistik, berättelser från fältet om aktuella händelser, reporter + fotograf utsända dit där det händer.

För 10–15 (?) år sedan publicerade exempelvis även Expressen sådana reportage. Sedan kom Krisen och allt skars bort, inklusive reportageresorna. Till viss del görs de såklart fortfarande. Men det är inte riktigt samma sak.

Blogginlägg från några reportageresor Thomas gjort för Verdens Gang:
Rättsförhandlingar med hundratals sektbarn i Texas (se även här; tidningen kostade på att ta flygbilder från sektranchen för fyra år sedan)
Virginia Tech-massakern (skrivet på årsdagen; resan gjord i fjol)
Besök i Memphis apropå 40-årsdagen av mordet på Martin Luther King

Det ska erkännas att jag bygger detta på hörsägen (jag läser aldrig norska tidningar) men det sägs mig att de gör ut reportagen rejält i tidningen, och satsar på bilderna. Medan Expressen, som kallats "den moderna pressjournalistikens moder", enligt denna text från 2002, är "en skugga av sitt forna jag".

Finns någon därute som kan förklara varför det är skillnad på norska och svenska tidningar? Norrmännen ligger lite efter, och har ännu inte upptäckt att man kan bevaka världen via Internet? Norska oljepengar bekostar extravaganser? Någon annan förklaring? Kanske är det bara en tidsfråga innan de här satsningarna slimmas även i norska tidningar. Hoppas inte.

Förresten, bara så ingen anklagar mig för överdriven nostalgi – utan att ha gjort några arkivstudier är jag benägen att hålla med Vassa Eggen om att journalistik nog inte var bättre förr. Och allsköns ny teknik gör det möjligt att uträtta stordåd på hemmaplan, något som inte alls gick tidigare. Men, som jag ofta tjatar om här, kärnan i god journalistik handlar för mig änd om fältarbete. På fältet.

/Gunilla

Media for Obama

NEW YORK Politico har en intressant artikel om amerikanska journalisters problem med att vara neutrala i sin rapportering, närmare bestämt hur somliga har svårt att hantera/dämpa sin entusiasm för Barack Obama (och i viss mån John McCain) men också om diverse relaterade förändringar i medielandskapet. Provcitat:
Obama benefits also from probably the strongest bias of traditional, old media reporters: Against partisan combat and for a brand of politics that would transcend differences in favor of cooperation and centrism on elite issues like entitlement reform. Many of these reporters see Clinton representing bad, angry, contrived old politics and Obama bravely leading the way for good, civil, authentic new politics.
Som jag skrev här och här har många journalister länge varit för Obama och mot Clinton. They want change, liksom, på jobbet.

/Gunilla

18 April 2008

Ännu mer om bjudresor

NEW YORK Apropå Madelaine Levys artikel i Resumé om varför journalister bör acceptera bjudresor – här nedan är en massa exempel på hur de inbjudningar som florerar i resebranschen kan se ut!
Jag har klippt ut rubbet från den mailinglista där jag hittade dem, så jag vet inte mer än det som står här. Men det verkar trevligt, eller hur?
Jag borde antagligen ompröva min
old school-skepsis. Tänk, vad man missar. Jag gillar ju annars att "flaxa omkring i världen för egna pengar", för att travestera Levys text.
Se gärna kommentaren Per Granqvist i Resumé! Hans poäng, som jag även hört av minst två kloka magasinsredaktörer som sagt mig att de inte har något emot att deras frilansmedarbetare far på bjudresor, är att det ytterst handlar om journalistens integritet och ingenting annat.
Men nog kan man hoppas att BON anger för läsarna i tidningen när deras reportageresor bekostas av PR-byråerna (?) till dem de skriver om.

/Gunilla


3/20/2008 PGA National Resort & Spa - Experience the multi-million dollar renovation - Legendary Golf Resort 4/24/2008
3/18/2008 Kenya Fam Trip April 6-15 3/21/2008
3/14/2008 EXPERIENCE UNIQUE INNS OF SOUTHWESTERN OREGON 3/28/2008
3/8/2008 Progressive Meal Tour in 3 Amish Homes 11/15/2008
3/7/2008 MEDIA INVITED TO EXPERIENCE 'NATURAL CLEARWATER OUTDOORS!' 3/25/2008
3/5/2008 Tuscany Press Trip: Be a guest at an Italian Destination Wedding and stay in a Luxury Villa 9/1/2008
3/3/2008 Writers on assignment invited to visit El Careyes Beach Resort 12/30/2009
2/29/2008 Wilderness Safaris Comes to the U.S. 4/10/2008
2/29/2008 INVITATION TO VISIT THE HISTORIC FISHER ISLAND HOTEL & RESORT 12/31/2008
2/25/2008 Can remunerate just for a mention - HotelsCombined.com 1/1/2010
2/21/2008 Starfish Blue Villa in Beautiful Fiji to Host Press Trip for Qualified Writers with a Letter of Assignment 12/31/2008
2/21/2008 MEDIA INVITATION: Join us for an eco-adventure from Midcoast to Down East, Maine 5/10/2008
2/21/2008 Temecula Valley Balloon and Wine Fest -Silver Anniversary -Announces Saturday Headliner Kenny Loggins and Offers Private Media Tours 6/1/2008
2/12/2008 Celebrate over 30 years of exploration, cooperation and alternative transport with Green Tortoise Adventure Travel in Baja or Death Valley 4/1/2008
2/4/2008 PARAGON TANGO DEPARTURES PRESS TRIP 4/1/2008
2/4/2008 GUANGXI UNVEILED: Tourism Administration Invites Travel Delegates on Discovery Tour 3/29/2008
2/4/2008 Invitation for Writers Willing to Travel to Rajasthan,India(From 1st April to 30th Sept 2008) 9/30/2008
2/1/2008 Las Alamandas Press Trip For Travel Writers 9/1/2008
1/24/2008 Allagash Canoe Trips on Maine's Premier Rivers 12/31/2008
1/23/2008 Golf & Grottos, Goats & Groves, and Sand Between Your Toes 4/23/2008
1/22/2008 Travel Writers Invited to Experience San Diego Restaurant Week 7/1/2008
1/17/2008 Ucluelet For All Reasons, for All Seasons 4/17/2008
1/11/2008 Stay in Fabulous Mendocino County, CA on Us 9/1/2009
1/11/2008 Urban Gentry Invites Savvy, Style-Aware Travel Writers 12/31/2008
1/6/2008 Grand Ole Opry Press Visit 3/26/2008
1/3/2008 Individual Media Trips 12/31/2008
1/2/2008 Rosarito Beach: Four Great Total Experiences For 2008 10/1/2008
12/20/2007 Press Trip: Medomak Camp for Families and Medomak Retreat Center 6/1/2008
10/25/2007 REBUILDING THE AMERICAN DREAM: A New Orleans Business Owner Starts Over in Boise, ID 10/31/2008
10/15/2007 Heading to Brunei? WORLDHOTELS and Empire Hotel & Country Club Offer Accommodations 12/30/2008
10/7/2007 Winter in Spring Lake - Sweetheart of the Jersey Shore 5/15/2008
5/6/2007 Golf & Spa at Mountain Ege Resort & Spa at Sunapee 8/1/2008
3/3/2007 Tuscany Press Trip: Be a guest at an Italian Destination Wedding and stay Luxury Villa 9/1/2008
2/3/2005 Discover the charms of Manzanillo - THE place for family vacations 1/1/2010
12/18/2002 Mid-coast Maine - Inn Britannia

17 April 2008

MSM gräver sin grav?

NEW YORK Ojojojojoj, ABC News har fått inte mindre än drygt 17 000 läsarkommentarer om programledarnas insats i debatten mellan Obama och Clinton igår kväll, och nästan alla är väldigt arga över deras fåniga frågor! En av dem, George Stephanopoulos, försvarar sig här.
Som Lennart Frantzell skriver är det oklart hur mycket sådana här TV-utfrågningar egentligen betyder för opinionsbildningen numera.

/Gunilla

Obama och Clinton fick mig att rota fram TV:n

NEW YORK Igår kväll hände något som ni säkert tycker låter väldigt trivialt, men som för mig var en stor händelse: Jag kollade på TV!

När jag flyttade hit fick jag överta en TV-apparat av en kompis, men eftersom jag alltid varit för snål för att också skaffa kabel-TV-abonnemang (eller helt enkelt prioriterat andra utgifter) och eftersom ingen av mina flat mates varit särskilt intresserad så vande jag mig raskt av att titta på TV – och upptäckte att man ju klarar sig ganska bra utan. I New York så måste man mer eller mindre ha kabel-TV för att alls få bra mottagning, så även om man inte kollar på kabelkanalerna så blir det Myrornas krig av alltsammans. Dessutom fick jag mest in rätt obskyra kanaler.

Så TV:n hamnade alltmer i skymundan i möbleringen, och har mest stått och samlat damm. Har nog inte ens försökt sätta på den på tre, fyra år.

Jag vill inte alls kokettera med detta, och jag inser att jag missar otroligt mycket – såväl substantiella debattprogram som allmän populärkulturkunskap. Men till min stora förvåning: även som någon slags nyhetsreporter så överlever man med enbart radio, tidningar, Internet och allt vad det är. Och så fort jag hamnat i ett hotellrum, eller någon annanstans där det finns en fungerande TV (till exempel hemma hos mig i Stockholm) så har det varit enormt roligt att kunna slå på den och titta!

Som en ren bonuseffekt har somliga av mina kolleger haft något att reta mig för. Hur kan man inte ha TV, liksom?! För en korrespondent är det antagligen otänkbart.

Eftersom jag håller på och gör om i lägenheten (eller rättare sagt, borde ta itu med det) så har jag funderat lite grann på vilken plats TV:n ska ha i mitt nya liv. Å ena sidan kanske det vore läge att i sann feng shui-anda rensa bort den, å den andra har jag ju plats numera och borde antagligen erbjuda mina framtida homestay-gäster möjligheten att kolla på TV. Så jag läser till och med reklamlapparna om kabel-TV vi får...men mer än så har inte hänt.

Igår kväll när det var dags för holmgång mellan Hillary Clinton och Barack Obama så försökte jag febrilt hitta någon radiokanal eller webb-TV-variant som sände debatten. Det fanns säkert, men jag hittade ingen. Vad gör man om än political junkie och är så nära, men ändå så långt borta från sin fix? Jag övervägde att gå ner till den restaurang vi har här i huset, men av någon anledning som jag inte alls begriper brukar de flesta barer med TV-apparater välja att visa baseball, snarare än politiska debatter.

Så plötsligt fick jag en snilleblixt och grävde fram TV:n i röran (jag har fortfarande inte gjort i ordning efter målarnas besök), satte i kontakten och .... den fungerade!
Till min stora förvåning lyckades jag dessutom få in ABC ganska snabbt, och såväl bild som ljud var helt OK. Eller rättare sagt: ljudet var bra, men bilden var ganska usel på ett optimalt vis: jag kan se det jag behöver, men kommer inte att fortsättningsvis orka sitta och slentriankolla på TV.

Jag var så fascinerad över att alls kunna följa TV-debatten att det tog ett tag att inse att det var en rätt avslagen historia (men de hade den vackra "We, The People..."-devisen bakom sig).
Som skrivits på många håll var Clinton på G, och Obama inte till sin fördel. Gud, så trötta de måste vara på varandra och på sina egna och den andres sound bites!
Och att programledarna bara orkar mala på om bitterhet, pastor Wright och flaggbroscher övergår mitt förstånd (och inte bara mitt; Martin Gelin kallar det hela Gate-gate här och Andrew Sullivan skriver så här).

Bloggen Daily Kos har en lång lista över alla ämnen de inte talade om, nämligen:
Finanskrisen, fastighetsmarknadens kollaps i USA och resten av världen, Afghanistan, sjukvård, tortyr, dollarns sjunkande värde, utbildning, handel, Pakistan, energi, immigration, den amerikanska tillverkningsindustrins nedgång, Högsta domstolen, matkrisen i världen, klimatförändringar, Kina, "attackerna mot facket och arbetarklassen", terrorism och Al Qaida och civila rättigheter och personlig integritet.

Lite tragikomiskt att mitt återtåg till TV-världen sker till en debatt som Andrew Sullivan kallar: "Pure MSM process bullshit".

/Gunilla