.JPG)
NEW YORK För några veckor sedan skrev jag om "IPCC-bashing", apropå en text jag skrev för Ekolådans nyhetsbrev Veckans Eko 10/2010. Nästa vecka ordnar Fores ett seminarium på samma tema, för er som är i Stockholm. Se nedan!
/Gunilla
Climategate, IPCC-bashingen och medias roll
Välkommen till FORES måndag den 29 mars 17.00 för ett seminarium om den senaste vågen av kritik mot FN:s klimatpanel IPCC och hur detta påverkar klimatdebatten.
Tillsammans med den kalla vintern har den senaste tidens ”skandaler” kring IPCC och dess ordförande resulterat i att många blivit mer tveksamma till panelen och klimatvetenskapen i stort. Många uppfattar det också som att centrala delar i IPCC:s arbete fallit ihop likt ett korthus.
Men är verkligen felen som uppmärksammats tillräckliga för att berättiga kritiken?
Hur har journalisterna hanterat situationen? Låter medierna sig manipuleras av fossillobbyn eller har man tvärtom tidigare varit för okritiska mot IPCC? Sker tillräcklig granskning varifrån de kritiska uppgifterna kommer och varför de läggs fram? Har klimatpanelens anseende skadats så pass mycket att deras kommande rapporter får sämre genomslag?
Två svenska forskare som arbetat för IPCC, Markku Rummukainen från SMHI och Henning Rodhe från Stockholms universitet, finns på plats för att ge sina synpunkter på händelserna.
Övriga medverkande: Susanna Baltscheffsky, miljöreporter på Svenska Dagbladet; Johan Bergendorff, redaktionschef för Sveriges Radio P1:s miljömagasin Klotet; samt Jessica Cederberg Wodmar, klimatkommunikatör på Westander Publicitet & Påverkan. Seminariet inleds med en kort presentation av Jakob Rutqvist, ansvarig för FORES miljöprogram.
Moderator: Martin Ådahl, VD FORES
Tid: 17.00-18.30, med efterföljande mingel.
Plats: FORES lokaler, Bellmansgatan 10 (T-bana Slussen/Mariatorget)
Anmälan sker på http://bit.ly/bEaa75 eller till Daniel Engström på FORES, e-mail:daniel.engstrom@fores.se, tel. 08-452 26 63.
Showing posts with label Evenemang. Show all posts
Showing posts with label Evenemang. Show all posts
23 March 2010
24 September 2009
Istället för läsplattor?
NEW YORK Med anledning av bokmässan -- fin reklam för Penguin Books, från Saatchi&Saatchi i Malaysia, tydligen på temat "unputdownable" (via Blurberati). /Gunilla
24 August 2009
Argentinska aRealidades i Stockholm 19–25/10
NEW YORK Nu blir det reklam! Min vän Michel Bajuk producerar en unik dansföreställning med argentinska tangodansare som ni kan se på Oscarsteatern i oktober – och de som själva dansar tango kan vara med i en tredagars-workshop i samma veva.
Danskurserna lär bli fulltecknade i god tid, enligt arrangören, och det kommer deltagare från hela Europa – men dansshowerna på Oscars, för den som nöjer sig med att titta på när proffsen dansar (se klippet ovan) finns det ännu gott om biljetter till.
Läs mer här: http://www.arealidades.com och här: http://www.arealidades.com/show
Finns även på: http://www.facebook.com/event.php?eid=148151333237
/Gunilla
30 May 2009
04 February 2009
Kvällsskiftet på Ersta
STOCKHOLM Igår kväll, hårt arbete på mingelfronten (kolla efter en blå scarf, that's me). Nattskiftet avklarades på lokal.
/Gunilla
/Gunilla
13 May 2008
På fredag: House of Sweden After Dark
NEW YORK Som jag skrivit tidigare så har House of Sweden blivit The Place to Be in Washington (kanske för att det inte sker så mycket i den sta'n, säger den snobbige New York-bon i mig – men det är sant att mycket av det som händer, händer på ambassaderna och i kulturhusen).
Med musik, klicka här.
/Gunilla
Med musik, klicka här.
/Gunilla
30 November 2007
Kampen om The Black Vote hård i Harlem
NEW YORK Igår var jag på Barack Obamas allra första kampanjmöte i Harlem som presidentkandidat – på Apolloteatern, det vill säga nästgårds. Harlem är oerhört symbolisk valrörelsemark för vilken kandidat som helst, och kampen om "The Black Vote" blir nog på kniven mellan Obama och Hillary Clinton.
Bilder kommer kanske snart. Kolla tillsvidare in detta foto som jag tog när Howard Dean kampanjade i Harlem 2003. Här kan ni läsa den text som blev resultatet av gårdagens evenemang. Vore roligt att skriva något längre om detta i något sammanhang någon gång.
Intressant att notera:
– Barack Obamas stab av volontärer består delvis av tillresta europeiska politiker. Igår talade jag med en man från brittiska Labor. Han sade att de är många som jobbar för såväl Obama som Clinton och John Edwards (liksom de gjorde för demokraterna i förra valet)
– Barack Obama representerar en minoritet som även jag tillhör: de vänsterhänta.
– Barack Obamas mest entusiastiska fans är verkligen inte bara unga (vita) studenter, utan även medelålders (vita) damer. Men i publiken igår var de flesta ändå entusiastiska svarta i alla åldrar och av båda könen.
Uppdatering: I förmiddags hade Barack Obama ett möte med Michael Bloomberg här i New York, så nu bubblas det om att de skulle kunna kampanja tillsammans ifall Obama får demokraternas nominering (alltså med borgmästaren som vice president – och kampanjfinansiär).
Det har ju bubblats hur länge som helst om att Bloomberg skulle kunna ställa upp i presidentvalet, men denna VP-lösning tror jag att det börjat bubblas om först nu... Givetvis förnekas idén.
/Gunilla
Bilder kommer kanske snart. Kolla tillsvidare in detta foto som jag tog när Howard Dean kampanjade i Harlem 2003. Här kan ni läsa den text som blev resultatet av gårdagens evenemang. Vore roligt att skriva något längre om detta i något sammanhang någon gång.
Intressant att notera:
– Barack Obamas stab av volontärer består delvis av tillresta europeiska politiker. Igår talade jag med en man från brittiska Labor. Han sade att de är många som jobbar för såväl Obama som Clinton och John Edwards (liksom de gjorde för demokraterna i förra valet)
– Barack Obama representerar en minoritet som även jag tillhör: de vänsterhänta.
– Barack Obamas mest entusiastiska fans är verkligen inte bara unga (vita) studenter, utan även medelålders (vita) damer. Men i publiken igår var de flesta ändå entusiastiska svarta i alla åldrar och av båda könen.
Uppdatering: I förmiddags hade Barack Obama ett möte med Michael Bloomberg här i New York, så nu bubblas det om att de skulle kunna kampanja tillsammans ifall Obama får demokraternas nominering (alltså med borgmästaren som vice president – och kampanjfinansiär).
Det har ju bubblats hur länge som helst om att Bloomberg skulle kunna ställa upp i presidentvalet, men denna VP-lösning tror jag att det börjat bubblas om först nu... Givetvis förnekas idén.
/Gunilla
21 November 2007
Gästblogg: Bisarrt Amerikansk-svenskt Mingel del II
NEW YORK Efter Bergman-föreställningen på BAM (läs om den i SvD här) slog alltså Mingeldämonen till med full kraft! Här är U:s fortsättning på föregående inlägg.
/Gunilla
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Efter en liten vinkning från Gunilla följer jag efter föreställningen med henne ned till en mottagning med samkväm, vin och champinjoner med dip som dukats fram endast för speciellt inbjudna gäster (läs: svenskar).
"Harkel, hmmm... Gunilla, jag kan lika väl åka hem, inte behöver du dra med mig", säger jag tveksamt. "Nej då – följ med, du!" svarar hon självsäkert och svassar in i vimlet av skådespelare, journalister, svenska diplomater, ambassadfolk, FN-svenskar, mer svenskar, svenskar och svenskar...
Hur kan jag ha missat detta? Jag har bott i New York i snart ett år och den enda svensk jag umgås med är Gunilla. Varifrån kommer hela denna ofantliga svenskkoloni i New York (dum fråga, Sverige såklart)? Vad gör de här? Varför bor de här så länge? Känner alla varandra? Varför är inte jag med i detta samfund?
Medan jag funderar över dessa frågor hinner Gunilla snabbt presentera mig för än den ena, än den andra – pressråd, före detta generalkonsul, journalister, konstnären – alla virrar de förbi kors och tvärs genom lokalen.
Vart är alla på väg? Varför stirrar de så nervöst över axeln på den person de samtalar med? Varför varar inte ett samtal i mer än ett par minuter? Är detta någon slags speed-mingel à la Amerika?
In kommer Dramatenskådespelarna och den amerikanske skådespelaren, en stund efter allla andra. De ser alla lika fina och ståtliga ut som på film och scen. Men jag förvånas igen av att den vackra kvinnan från Varuhuset som jag normalt tycker är jobbig och spattig på filmduken framstår mycket lugnare och mer angenäm i verkligheten. Jag fascineras av och beundrar på avstånd den vackra 72-åriga skådespelerskan som jag tycker påminner mycket om min egen mamma så som jag sett henne sedan hon var ung. Hon ser snäll ut. Hoppas att hon inte märker att jag smygtittar på henne. Hon verkar så svensk och stockholmig... trots att hon bor i Frankrike (det hade nog min mamma gjort också om hon vore skådespelerska). Fru August är lika stilig och lika 'vanlig' som på film. Men är hon inte litet ledsen, eller ser hon alltid så allvarsam ut? Och där, vid baren, är den store svenske manlige skådespelaren med den mörka rösten, upptagen i intervju och samtal – bland annat med den svenska blonda söta jazzmusiker och skådespelerskan som uppträdde i Svenska Kyrkan på 48th Street i helgen. Mest osynlig och kortvarig på mottagningen är den svenska vackra blyga skådesplerskan från Bedford. Jag hinner bara notera att hon är där och sedan är hon borta.
Det är inte bara jag som kändisgluttar... Förutom att titta på skådespelarna betraktar jag även de dramaturgiskt mindre kända personerna i rummet och ser att de också står och sneglar på skådespelarna, en del dristar sig tom fram för att be om ett fotografi – digitalkameran, vår tids autografpenna?
Inser snart att det grovt sett finns tre grupper i lokalen:
1. Skådespelarna + de svenska respektive amerikanska kulturmagnaterna, som lugnt står där de är och låter dem som vill närma sig för ett samtal eller en bild. Här pratar vi om professionella kändisminglare. De har varit med förr och vet hur man ska föra sig, det syns.
2. New York-svenskarna, som består av ambassadfolk, konstnärer, kulturprofiler och andra hang arounds. De rör sig världsvant mellan grupper av bekanta och obekanta. Hälsar artigt på varandra, låter sig introduceras, tar i hand, kanske en kindpuss. Gunilla presenterar mig för några av dem, men ingen verkar intresserad av att veta vem jag är eller av att föra ett samtal. De flesta verkar mycket glada över att vara här.
3. Journalisterna, reportrarna och fotograferna. Det är de som står för rusningstrafiken i rummet. De far som illrar fram och tillbaks mellan grupperingarna av gäster. Spanar. Spejar. Verkar lite nervösa. Vem är det? Befinner jag mig på rätt plats? Har jag fått rätt kommentarer och bilder av alla? Haffar en morotsstång med dip, tuggar hastigt. Något stressat i blicken. Går raskt vidare. Säger hej till Gunilla men har ej ro att prata (ingen noterar över huvud taget mig vid sidan av henne). Oj, måste vidare. Varför intervjuar han henne? Fortfarande? Phuuu... nu får det räcka, nu har vi jobbat klart och ska bara prata med varandra.
Nej, flera av dem hade inte alls jobbat klart, de hade en omedelbar deadline... /Gunilla
Såklart är denna beskrivning något överdriven – för att belysa kontrasterna mot den vardag som jag är van vid, där representation och jobbmingel går till på ungefär samma sätt som på en privat fest (version lugnare) eller mottagning. Man pratar med dem man känner och tycker om, men försöker också passa på att skapa nya kontakter och bekantskaper samtidigt som man försöker hjälpa andra att nätverka och umgås på ett sätt som ska vara behagligt och respektfullt för alla.
Visst är det djungelns lag som gäller i mitt yrkesliv liksom på många andra arbetsplatser men när det kommer till social kompetens och kollegialitet (finns det ett sådant ord? det jag menar är kamratskap på arbetsplatsen) så ingår det implicit i den professionalism som var och en i företaget förväntas besitta och utveckla. Naturligtvis hämmas jag ibland i sociala jobbsammanhang av andra faktorer såsom gubbvälden, grabbighet, teknokrati och språkliga barriärer. Förmodligen har varje branch och skrå sina egna regler, kodspråk och vanor. Idag var det förutom BAM och Ingmar Bergman intressant att få en inblick i den här kolonins seder och bruk... i New York... i Brooklyn... bland en grupp svenskar... som lika väl skulle kunna vara på Stureplan, eller på Dramaten eller i Båstad.
Nej, nu är jag mätt och nöjd, har fått nog av mingel-dämonen. Sätter på mig jackan, tar avsked av Gunilla och beger mig ut på Brooklyns gator igen. Tillbaks mot Manhattan, storstadsmyllret och mångfalden. Den där lyckliga New York-känslan som jag, och många svenskar med mig, älskar infinner sig snart.
// Alias 'U'
/Gunilla
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Efter en liten vinkning från Gunilla följer jag efter föreställningen med henne ned till en mottagning med samkväm, vin och champinjoner med dip som dukats fram endast för speciellt inbjudna gäster (läs: svenskar).
"Harkel, hmmm... Gunilla, jag kan lika väl åka hem, inte behöver du dra med mig", säger jag tveksamt. "Nej då – följ med, du!" svarar hon självsäkert och svassar in i vimlet av skådespelare, journalister, svenska diplomater, ambassadfolk, FN-svenskar, mer svenskar, svenskar och svenskar...
Hur kan jag ha missat detta? Jag har bott i New York i snart ett år och den enda svensk jag umgås med är Gunilla. Varifrån kommer hela denna ofantliga svenskkoloni i New York (dum fråga, Sverige såklart)? Vad gör de här? Varför bor de här så länge? Känner alla varandra? Varför är inte jag med i detta samfund?
Medan jag funderar över dessa frågor hinner Gunilla snabbt presentera mig för än den ena, än den andra – pressråd, före detta generalkonsul, journalister, konstnären – alla virrar de förbi kors och tvärs genom lokalen.
Vart är alla på väg? Varför stirrar de så nervöst över axeln på den person de samtalar med? Varför varar inte ett samtal i mer än ett par minuter? Är detta någon slags speed-mingel à la Amerika?
In kommer Dramatenskådespelarna och den amerikanske skådespelaren, en stund efter allla andra. De ser alla lika fina och ståtliga ut som på film och scen. Men jag förvånas igen av att den vackra kvinnan från Varuhuset som jag normalt tycker är jobbig och spattig på filmduken framstår mycket lugnare och mer angenäm i verkligheten. Jag fascineras av och beundrar på avstånd den vackra 72-åriga skådespelerskan som jag tycker påminner mycket om min egen mamma så som jag sett henne sedan hon var ung. Hon ser snäll ut. Hoppas att hon inte märker att jag smygtittar på henne. Hon verkar så svensk och stockholmig... trots att hon bor i Frankrike (det hade nog min mamma gjort också om hon vore skådespelerska). Fru August är lika stilig och lika 'vanlig' som på film. Men är hon inte litet ledsen, eller ser hon alltid så allvarsam ut? Och där, vid baren, är den store svenske manlige skådespelaren med den mörka rösten, upptagen i intervju och samtal – bland annat med den svenska blonda söta jazzmusiker och skådespelerskan som uppträdde i Svenska Kyrkan på 48th Street i helgen. Mest osynlig och kortvarig på mottagningen är den svenska vackra blyga skådesplerskan från Bedford. Jag hinner bara notera att hon är där och sedan är hon borta.
Det är inte bara jag som kändisgluttar... Förutom att titta på skådespelarna betraktar jag även de dramaturgiskt mindre kända personerna i rummet och ser att de också står och sneglar på skådespelarna, en del dristar sig tom fram för att be om ett fotografi – digitalkameran, vår tids autografpenna?
Inser snart att det grovt sett finns tre grupper i lokalen:
1. Skådespelarna + de svenska respektive amerikanska kulturmagnaterna, som lugnt står där de är och låter dem som vill närma sig för ett samtal eller en bild. Här pratar vi om professionella kändisminglare. De har varit med förr och vet hur man ska föra sig, det syns.
2. New York-svenskarna, som består av ambassadfolk, konstnärer, kulturprofiler och andra hang arounds. De rör sig världsvant mellan grupper av bekanta och obekanta. Hälsar artigt på varandra, låter sig introduceras, tar i hand, kanske en kindpuss. Gunilla presenterar mig för några av dem, men ingen verkar intresserad av att veta vem jag är eller av att föra ett samtal. De flesta verkar mycket glada över att vara här.
3. Journalisterna, reportrarna och fotograferna. Det är de som står för rusningstrafiken i rummet. De far som illrar fram och tillbaks mellan grupperingarna av gäster. Spanar. Spejar. Verkar lite nervösa. Vem är det? Befinner jag mig på rätt plats? Har jag fått rätt kommentarer och bilder av alla? Haffar en morotsstång med dip, tuggar hastigt. Något stressat i blicken. Går raskt vidare. Säger hej till Gunilla men har ej ro att prata (ingen noterar över huvud taget mig vid sidan av henne). Oj, måste vidare. Varför intervjuar han henne? Fortfarande? Phuuu... nu får det räcka, nu har vi jobbat klart och ska bara prata med varandra.
Nej, flera av dem hade inte alls jobbat klart, de hade en omedelbar deadline... /Gunilla
Såklart är denna beskrivning något överdriven – för att belysa kontrasterna mot den vardag som jag är van vid, där representation och jobbmingel går till på ungefär samma sätt som på en privat fest (version lugnare) eller mottagning. Man pratar med dem man känner och tycker om, men försöker också passa på att skapa nya kontakter och bekantskaper samtidigt som man försöker hjälpa andra att nätverka och umgås på ett sätt som ska vara behagligt och respektfullt för alla.
Visst är det djungelns lag som gäller i mitt yrkesliv liksom på många andra arbetsplatser men när det kommer till social kompetens och kollegialitet (finns det ett sådant ord? det jag menar är kamratskap på arbetsplatsen) så ingår det implicit i den professionalism som var och en i företaget förväntas besitta och utveckla. Naturligtvis hämmas jag ibland i sociala jobbsammanhang av andra faktorer såsom gubbvälden, grabbighet, teknokrati och språkliga barriärer. Förmodligen har varje branch och skrå sina egna regler, kodspråk och vanor. Idag var det förutom BAM och Ingmar Bergman intressant att få en inblick i den här kolonins seder och bruk... i New York... i Brooklyn... bland en grupp svenskar... som lika väl skulle kunna vara på Stureplan, eller på Dramaten eller i Båstad.
Nej, nu är jag mätt och nöjd, har fått nog av mingel-dämonen. Sätter på mig jackan, tar avsked av Gunilla och beger mig ut på Brooklyns gator igen. Tillbaks mot Manhattan, storstadsmyllret och mångfalden. Den där lyckliga New York-känslan som jag, och många svenskar med mig, älskar infinner sig snart.
// Alias 'U'
Gästblogg: Bisarrt Amerikansk-svenskt Mingel del I
NEW YORK Igår skrev jag ett referat av Bergmanhyllningen på BAM. Men fisken är ju inte så bra på att se det vatten den simmar i. Min medföljande väninna var alldeles tagen av det sociala skådespel som vidtog efter föreställningen. I vanliga fall jobbar hon i teknikens värld, som ingenjör/projektledare på ett multinationellt bolag, och detta med minglande kultur- och mediesvenskar som vimsar omkring och försöker positionera sig var ett nytt fenomen för henne.
Jag bad henne skriva ner sina intryck av kvällen, med ett utifrån-perspektiv på det lilla community jag antar att jag är en del av – och här är den första delen av resultatet. U drabbades uppenbarligen av Mingeldämonen, vilket kommer att framgå tydligare i del II!
/Gunilla
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Igår var jag också på den fina tillställningen på BAM. Instämmer med Gunilla att det var ett fint och stämningsfullt arrangemang. Kanske var det lite pretentiöst (med svensk minister som å konungens, kungarikets och Ingmar Bergmans vägnar framförde tacksägelser till de flesta med anknytning till akademin), men för mig som för första gången var i dessa anrika och kulturmättade lokaler som Brooklyn Academy of Music representerar – för New York och för världen (fick jag lära mig igår) – var detta en mycket speciell och intressant upplevelse.
Det blev lite bråttom när jag skulle iväg, så jag fick slänga ned min tegelsten till Lonely Planet-bok för New York (som har en karta över Brooklyn) i handväskan för att ha en chans att hitta fram. Med hjälp av den lyckades jag också byta tunnelbana tre gånger på vägen, eftersom jag trodde att det skulle gå fortare om jag höll mig till expresstågen. Så funkar det inte, för även dessa snabbtåg måste över eller under East River på vägen mellan Manhattan och Brooklyn och då gäller samma stoppsignaler och kösystem som för vilket lokaltåg som helst. Kortfattat kan man dock säga att de flesta tunnelbanor i New York leder till Brooklyn, så det är lätt att ta sig dit – men det krävs mycket erfarenhet för att avgöra vilken linje som är snabbast.
Efter att ha irrat runt ett bra tag på Brooklyns gator fann jag 15 minuter efter utsatt tid Harvey Theater som ligger en bra bit ifrån den adress som uppges för BAM i annonsen för evenemanget. I foajén möttes jag av BAM's motsvarighet till Stureplans Fadde: "Hur var namnet? Ingen biljett undanlagd? Ojdå... hmm, här får du väl en av alla som är över då." (Detta trots att de annonserat fritt inträde och teatern har hela 800 platser).
Som lutheransk och punktlig svensk försökte jag, skamsen över att vara sen, smyga in till min anvisade plats i salongen. Man vill ju visa respekt för den framlidne och världsberömde regissören och tänk om skådespelarna tar illa upp att jag kommer så sent när de har rest hela vägen från Sverige för att uppträda (en av dem har visserligen bara rest från Bedford, som jag passerar på vägen till jobbet varje dag). Ingen fara, inser jag snart. Jag är inte den sista personen in. Det finns tydligen flera än jag som missbedömt avståndet till Brooklyn. Skönt, men väldigt störande. Så aktiva och högljudda skulle vi väl aldrig vara i salongen om Ingmar Bergman hyllades i Sverige? Folk förflyttade sig ut och in från sina platser under hela föreställningen, som i en sydländsk katolsk kyrka, liksom (jfr Luther igen...). Och gissa vem den första jag ser på raden framför mig är? Gunilla, såklart! Vad är sannolikheten att bland knappt tusentalet platser hamna bakom henne tänker jag först, men inser efter ett tag att de placerar alla med sen ankomst i denna del av salongen. Surprise! Kan hon också ha kommit för sent må'ntro?! ;-)
Japp! Men minst tio minuter före U, det vill säga inte så farligt sent. Jag blev lite sinkad av att en kompis som är i sta'n för att vara svensk lattemamma ett litet tag hamnade i en lååång toalettkö på Starbucks i Soho för att byta blöjor på sin rare bebis, medan jag passade barnvagnen. Och så höll de på att bygga om stationen vid Atlantic Avenue, ett jätteprojekt eftersom tågen ut på Long Island går därifrån, så det var ju knepigt bara att hitta rätt upp från tunnelbanan och ut på vägen.../ Gunilla
Föreställningen har Gunilla redan skrivit om, men jag vill säga att jag tyckte det var jätteroligt och upplevelserikt att få vara med om en sådan unik händelse. Så långt, så gott. Jag känner mig svensk och tillhörig, och även om jag bara har sett några Bergmanfilmer och (förmodligen utan att reflektera över det) några Dramatenföreställningar regisserade av Bergman får jag här – mitt i New York – tillsammans med de svenska skådespelarna vara del av denna kollektiva svenskhet, samhörighet, stolthet och hyllning till den fantastiskt begåvade och världsberömde regissören Ingemar Bergman. Det är något för lilla mig, från landet, att spara i minnesboken! Men efter lugnet kommer...
... minglet!
/U
[fortsättning i kommande inlägg!]
Jag bad henne skriva ner sina intryck av kvällen, med ett utifrån-perspektiv på det lilla community jag antar att jag är en del av – och här är den första delen av resultatet. U drabbades uppenbarligen av Mingeldämonen, vilket kommer att framgå tydligare i del II!
/Gunilla
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Igår var jag också på den fina tillställningen på BAM. Instämmer med Gunilla att det var ett fint och stämningsfullt arrangemang. Kanske var det lite pretentiöst (med svensk minister som å konungens, kungarikets och Ingmar Bergmans vägnar framförde tacksägelser till de flesta med anknytning till akademin), men för mig som för första gången var i dessa anrika och kulturmättade lokaler som Brooklyn Academy of Music representerar – för New York och för världen (fick jag lära mig igår) – var detta en mycket speciell och intressant upplevelse.
Det blev lite bråttom när jag skulle iväg, så jag fick slänga ned min tegelsten till Lonely Planet-bok för New York (som har en karta över Brooklyn) i handväskan för att ha en chans att hitta fram. Med hjälp av den lyckades jag också byta tunnelbana tre gånger på vägen, eftersom jag trodde att det skulle gå fortare om jag höll mig till expresstågen. Så funkar det inte, för även dessa snabbtåg måste över eller under East River på vägen mellan Manhattan och Brooklyn och då gäller samma stoppsignaler och kösystem som för vilket lokaltåg som helst. Kortfattat kan man dock säga att de flesta tunnelbanor i New York leder till Brooklyn, så det är lätt att ta sig dit – men det krävs mycket erfarenhet för att avgöra vilken linje som är snabbast.
Efter att ha irrat runt ett bra tag på Brooklyns gator fann jag 15 minuter efter utsatt tid Harvey Theater som ligger en bra bit ifrån den adress som uppges för BAM i annonsen för evenemanget. I foajén möttes jag av BAM's motsvarighet till Stureplans Fadde: "Hur var namnet? Ingen biljett undanlagd? Ojdå... hmm, här får du väl en av alla som är över då." (Detta trots att de annonserat fritt inträde och teatern har hela 800 platser).
Som lutheransk och punktlig svensk försökte jag, skamsen över att vara sen, smyga in till min anvisade plats i salongen. Man vill ju visa respekt för den framlidne och världsberömde regissören och tänk om skådespelarna tar illa upp att jag kommer så sent när de har rest hela vägen från Sverige för att uppträda (en av dem har visserligen bara rest från Bedford, som jag passerar på vägen till jobbet varje dag). Ingen fara, inser jag snart. Jag är inte den sista personen in. Det finns tydligen flera än jag som missbedömt avståndet till Brooklyn. Skönt, men väldigt störande. Så aktiva och högljudda skulle vi väl aldrig vara i salongen om Ingmar Bergman hyllades i Sverige? Folk förflyttade sig ut och in från sina platser under hela föreställningen, som i en sydländsk katolsk kyrka, liksom (jfr Luther igen...). Och gissa vem den första jag ser på raden framför mig är? Gunilla, såklart! Vad är sannolikheten att bland knappt tusentalet platser hamna bakom henne tänker jag först, men inser efter ett tag att de placerar alla med sen ankomst i denna del av salongen. Surprise! Kan hon också ha kommit för sent må'ntro?! ;-)
Japp! Men minst tio minuter före U, det vill säga inte så farligt sent. Jag blev lite sinkad av att en kompis som är i sta'n för att vara svensk lattemamma ett litet tag hamnade i en lååång toalettkö på Starbucks i Soho för att byta blöjor på sin rare bebis, medan jag passade barnvagnen. Och så höll de på att bygga om stationen vid Atlantic Avenue, ett jätteprojekt eftersom tågen ut på Long Island går därifrån, så det var ju knepigt bara att hitta rätt upp från tunnelbanan och ut på vägen.../ Gunilla
Föreställningen har Gunilla redan skrivit om, men jag vill säga att jag tyckte det var jätteroligt och upplevelserikt att få vara med om en sådan unik händelse. Så långt, så gott. Jag känner mig svensk och tillhörig, och även om jag bara har sett några Bergmanfilmer och (förmodligen utan att reflektera över det) några Dramatenföreställningar regisserade av Bergman får jag här – mitt i New York – tillsammans med de svenska skådespelarna vara del av denna kollektiva svenskhet, samhörighet, stolthet och hyllning till den fantastiskt begåvade och världsberömde regissören Ingemar Bergman. Det är något för lilla mig, från landet, att spara i minnesboken! Men efter lugnet kommer...
... minglet!
/U
[fortsättning i kommande inlägg!]
09 September 2007
Intervju med Lars Tunbjörk
NEW YORK För en tid sedan citerade jag en fotograf jag intervjuat, men jag skrev inte hans namn. Det var Lars Tunbjörk, apropå hans utställning på Moderna museet – som jag tyvärr inte sett, eftersom den öppnade sedan jag lämnat Stockholm. Men jag hoppas kunna se Tunbjörks utställning på ett galleri här på Manhattan senare i höst.
Här är texten som blev resultatet av intervjun, publicerad av ST Press.
/Gunilla
Här är texten som blev resultatet av intervjun, publicerad av ST Press.
/Gunilla
10 August 2007
Regn över Gamla stan
STOCKHOLM Det sista min mamma sade igår när vi skildes åt – efter en dagslång bilresa från Öland – var att hon hoppades att det skulle komma några ordentliga regnskurar på fredagsförmiddagen, så att det liksom skulle vara färdigregnat inför min trädgårdsbjudning på eftermiddagen/kvällen.
Men när det visade sig regna på fredagsförmiddagen ringde hon genast och var mycket orolig och tyckte synd om mig!
Nå, jag tycker också lite synd om mig, men jag hoppas att mammas ursprungsplan håller. DN:s väderprognos visar på en liten glad sol framåt kvällen. Men jag har ännu inte kommit iväg för att handla allt, just nu går all tid åt att besvara alla mail och telefonsamtal om huruvida det blir inställt eller ej...
Hoppashoppashoppas på eftermiddagssol!
/Gunilla
Men när det visade sig regna på fredagsförmiddagen ringde hon genast och var mycket orolig och tyckte synd om mig!
Nå, jag tycker också lite synd om mig, men jag hoppas att mammas ursprungsplan håller. DN:s väderprognos visar på en liten glad sol framåt kvällen. Men jag har ännu inte kommit iväg för att handla allt, just nu går all tid åt att besvara alla mail och telefonsamtal om huruvida det blir inställt eller ej...
Hoppashoppashoppas på eftermiddagssol!
/Gunilla
Ikväll ses man över ett par kartonger pizza
STOCKHOLM För en tid sedan skrev jag under rubriken "Man kan ses över ett par kartonger pizza" om Georg Cederskogs DN-artikel om artiga amerikaner v s oartiga svenskar. En vacker dag återkommer jag kanske till hans resonemang – jag håller med om en del, men verkligen inte om allt. Är till exempel inte säker på att det han skriver om USA stämmer in på New York (som kanske på sätt och vis är mer som Tokyo, se Jessicas kommentar).
Och det är klart att jag skulle kunna rabbla exempel på otrevliga amerikaner och hur svenskar visst beter sig med trevlighet som socialt smörjmedel, som vore de amerikaner. Det senare hände till exempel så sent som igår i hamnen i Mönsterås, av alla ställen, då en dam kom körande i sin elrullstol i full fart bara för att berätta för mig och mina föräldrar att det fanns en parkbänk med bord i trevligt läge en liten bit bort, istället för den bänk utan bord som vi bullat upp bakverk på. Nästan som i USA, betedde hon sig, faktiskt!
Men, min kompis S skrev i ett mail till mig att det inte bara var som Georg Cederskog beskrev det i Sverige – utan mycket värre.
Tja, jag återkommer kanske som sagt i ärendet. Tillsvidare nöjer jag mig med att konstatera att jag ikväll försöker bryta mot flera av de punkter som Cederskog menar i praktiken är obligatoriska i den svenska medelklassinbjudningsritualen.
Jag har nämligen sommarens traditionella trädgårds-get together, och ja, jag har bland annat bjudit en del människor jag inte känner (träffade dem igår kväll på ett get together för denna finfina reportage-bok!) och ja, de är i olika åldrar och av olika etnicitet och så vidare.
Det skumma är dock att en osannolikt hög andel av de som lär komma är journalister eller annat löst mediefolk! Och jag som brukar berömma mig av att jag minsann inte bara umgås med journalister utan med vanliga människor också. Så gick det med de sociala och demografiska grupperna...
Faktum är att det blir pizza! Inte för att Cederskog framhäver det som en bra bjudningsgrej, utan för att jag testade det i fjol och det var lagom jobbigt att skaffa... ;-) Om jag inte kommer på något annat – hög tid att gå och handla.
/Gunilla
P S Jag har säkert missat att skicka en inbjudan till någon som borde ha fått en. Om du läser detta och känner dig träffad, maila mig ASAP. Vågar inte lägga ut öppen information om adress och klockslag här... Trogna bloggläsare välkomna! Fast jag vet att det är kort varsel och jag kommer förhoppningsvis inte att sitta vid datorn mycket från och med nu...
Och det är klart att jag skulle kunna rabbla exempel på otrevliga amerikaner och hur svenskar visst beter sig med trevlighet som socialt smörjmedel, som vore de amerikaner. Det senare hände till exempel så sent som igår i hamnen i Mönsterås, av alla ställen, då en dam kom körande i sin elrullstol i full fart bara för att berätta för mig och mina föräldrar att det fanns en parkbänk med bord i trevligt läge en liten bit bort, istället för den bänk utan bord som vi bullat upp bakverk på. Nästan som i USA, betedde hon sig, faktiskt!
Men, min kompis S skrev i ett mail till mig att det inte bara var som Georg Cederskog beskrev det i Sverige – utan mycket värre.
Tja, jag återkommer kanske som sagt i ärendet. Tillsvidare nöjer jag mig med att konstatera att jag ikväll försöker bryta mot flera av de punkter som Cederskog menar i praktiken är obligatoriska i den svenska medelklassinbjudningsritualen.
Jag har nämligen sommarens traditionella trädgårds-get together, och ja, jag har bland annat bjudit en del människor jag inte känner (träffade dem igår kväll på ett get together för denna finfina reportage-bok!) och ja, de är i olika åldrar och av olika etnicitet och så vidare.
Det skumma är dock att en osannolikt hög andel av de som lär komma är journalister eller annat löst mediefolk! Och jag som brukar berömma mig av att jag minsann inte bara umgås med journalister utan med vanliga människor också. Så gick det med de sociala och demografiska grupperna...
Faktum är att det blir pizza! Inte för att Cederskog framhäver det som en bra bjudningsgrej, utan för att jag testade det i fjol och det var lagom jobbigt att skaffa... ;-) Om jag inte kommer på något annat – hög tid att gå och handla.
/Gunilla
P S Jag har säkert missat att skicka en inbjudan till någon som borde ha fått en. Om du läser detta och känner dig träffad, maila mig ASAP. Vågar inte lägga ut öppen information om adress och klockslag här... Trogna bloggläsare välkomna! Fast jag vet att det är kort varsel och jag kommer förhoppningsvis inte att sitta vid datorn mycket från och med nu...
29 July 2007
28 July 2007
New York summer splurge
NEW YORK Denna dag tillbringar jag i The Hamptons, närmare bestämt på studiebesök hemma hos olika konstsamlare – i deras tjusiga strandhus, förmodar jag! Sedan blir det Scope (uppföljning av dito besök i Miami i december och New York i februari). Har faktiskt aldrig varit i The Hamptons någonsin, så det blir en spännande utflykt, rakt in i en provins av Rikistan!
/Gunilla
/Gunilla
26 July 2007
Marknadsgeschäft II
Bra med regnhatt! när det regnar så mycket som det gjorde i San Antonin i måndags. I påsarna finns nötter och lite annat smått och gott.
/Gunilla
På väg till Guelaguetza-firandet...
... utanför byn San Antonin Castillo, där jag och de andra studenterna på Institut Cultural Oaxaca häromdagen (23 juli) bevittnade flera timmar av folkdansuppvisningar en regnig måndagskväll!
Läs mer om Guelaguetza här.
/Gunilla
24 July 2007
Subscribe to:
Posts (Atom)