Försämring = ”nytt koncept”

NEW YORK Jag gillar verkligen SAS och att flyga med SAS, och önskar bolaget allt gott i kampen på konkursens brant. Jag har rentav köpt en liten aktiepost i SAS (en usel investering, som ni kan gissa) bara för att få vara extra delaktig i bolaget – och följer för övrigt hela flygbranschen. Jag väljer att flyga med SAS över Atlanten så ofta det går, och lider när jag flyger med bolag såsom Continental (som verkligen suger).

Men jag gillar inte nyspråk. Det är det verkligen när SAS påstår att deras nya ”bagagekoncept” är en ”förenkling”. Se den av mig gulmarkerade texten på bilden nedan (som är klickbar för att kunna bli läsbar).
Deras nya policy är naturligtvis ingenting annat än en rejäl försämring. Fram till den 1 juli fick man nämligen ta med två stycken väskor à 23 kilo, och åtminstone mitt liv blir verkligen inte enklare av att man numera måste betala en avgift för en extra väska.

Fram tills för några år sedan fick även ekonomiklasspassagerare ta med två väskor à 32 kilo. Det var tider, det! Men visst, som aktieägare förstår jag varför bolaget måste göra så här...

/Gunilla

Återstoden av dagen, i Toronto

A – kaféet L'Espresso Mercurio där jag gjort dagens intervju och fotografering, och i skrivande stund sitter och jobbar
B – Bata skomuseum
C – mitt hotell (utcheckad och klar, ska bara hämta väskan)
D – stadshuset, där jag ska spana på ett grönskande tak
E – en restaurang som rekommenderas här (fast jag kanske äter någon helt annanstans)
F – ett hotell varifrån gratisbussen til flygplatsen går
G – flygplatsen

Som synes flyger jag från cityflygplatsen, efter en en minut lång färjetur över ett sund i Lake Ontario! Jag älskar att flyga in på flygplatser som ligger på små öar, för att inte tala om hur mycket jag gillar cityflygplatser.

På vägen hit flög vi över Niagarafallen, så nu behöver jag inte åka dit – grymt överskattad sevärdhet, enligt vad jag fått höra, och så verkade det onekligen från luften.

/Gunilla

Bollar (och intervju) i luften

NEW YORK Det är mycket på gång nu – efterarbete från Port-au-Prince (utskrift av reportage, genomlyssning av inspelade intervjuer, mer införsäljning, val av fotografier med mera), planering av nästa reportageresa, det vill säga till Toronto (hotell- och flygbiljettsbokning, beställning av böcker, allmän research med mera) och dessutom diverse New York-jobb som varit på gång en tid.

Så bloggen får gå på sparlåga just nu. Men ni får inte missa Niclas Svenssons metodbeskrivning apropå hans intervju med Henning Mankell på planet Tel Aviv–Frankfurt! Imponerande.

För övrigt ännu ett indicium på att jag också borde ha en iPhone... ;-) (Nödvändig men inte tillräcklig betingelse i detta fall. Jag hade aldrig fixat resten, fast nu vet jag ju hur man ska göra.)

/Gunilla

Torontotripp

NEW YORK Jag är i full färd med att planera nästa reportageresa, till det stora landet i norr. Om en vecka bär det av till Toronto, där jag faktiskt aldrig varit!

Punkterna på kartan betyder inte så mycket än. Jag har bara testat några möjliga destinationer, som MOCCA, på Google Maps för att få en uppfattning om var saker jag är intresserad av ligger. Det viktigaste med resan är en viss intervju, och det är där fokus kommer att ligga – men jag hoppas också kunna skaffa mig lite allmän koll på åtminstone downtown Toronto. Pluppen D längst till vänster är mitt tilltänkta B&B, ifall de har rum.

Tipsa gärna om saker man inte får missa ens på ett ultrakort Toronto-besök, till exempel om bra restauranger!
Här finns annars tips i överflöd: http://www.torontolife.com

/Gunilla

Det kom ett säljmail från Icelandair...

NEW YORK Kanske en resa för mig, hehe... Nog är det ganska roliga formuleringar, med tanke på vulkanresorna nyligen. (Klicka på bilden så kan ni läsa dem.) Sajten finns här.

/Gunilla

Haiti-resa på g

NEW YORK Som det ser ut nu ska jag fara iväg till Haiti i mitten av maj, på åtminstone en vecka.

Jag har förstås velat åka dit ända sedan den 12 januari, men jag har inte haft ett korvöre över till minsta resa. Har fullt upp med Manhattanhyror och alla räkningar, och har knappt kunnat fara ens på utflykt till Philadelphia eller Long Island eller andra resmål nästgårds sedan ... december 2008, det var nog den senaste rejäla reportageresan (till Kalifornien).

Jo, jag har kunnat fara just till Philadelphia, och till Washington – i vetskap om att jag får tillbaka de utläggen från uppdragsgivare.
Men annars har våren i stort i det närmaste inneburit totalt utgiftsstopp, noll kläder/skor/hårklippningar/träning eller andra personliga utgifter; noll böcker, noll apparater eller kamerabatterier och annat som vore fint att ha i firman.
Värst var det när jag tvingades sno toalettpapper på Waldorf Astoria, hehe. Eller dammsuga lägenheten i jakt på mynt till ett $5-telefonkort. Till och med myntomaterna i tvättstugan i källaren har framstått som alltför kostsamma under våren, hehe. För att inte tala om bläckpatroner, ett helt omöjligt inköp.

Fast det går absolut ingen nöd på mig! Jag har ju födgeni, och dessutom skafferiet och frysen fulla av godsaker – och så fort det rullar in lite pengar på något konto brukar jag alltid hitta ett sätt att leva ut fattiggourmeten i mig.

Jag skriver inte alls detta för att beklaga mig, för jag sysslar ju med detta helt frivilligt och bor alldeles för lyxigt. Jag skriver detta mest för att jag märker att det finns många i branschen (exempel här) som inte verkar veta hur lågkonjunktur, strukturomvandling och annat elände påverkar mina och mina kollegers inkomster (vilket dock inte på minsta sätt har att göra med valet att utföra detta uppdrag).
Senast idag hade jag en Stockholms-redaktör på telefon, som inte hade en aning om hur mycket inköpen från hans egen redaktion minskat de senaste två åren. Han bara gapade (tror jag) när jag nämnde det (minst 85 procent).

Jag skriver det också för att förklara varför jag inte kommit iväg till Haiti än, för det är det många som undrat under våren. Och hade jag levt på vatten och bröd hela våren, och låtit bli att hänga på Manhattans barer och krogar när jag kunnat, så hade jag förstås kunnat skrapa ihop till en flygbiljett mycket tidigare.

Sanningen är att min firma kommer att visa på plus för första gången i år först senare i veckan, när jag fakturerat för ett stort reportage jag jobbar med just nu (om sjukvårdsförsäkringsreformen och arbetsmarknaden – seriöst värre, för dem som betvivlar min seriositet!) och ett dito porträtt som delvis handlar om Haiti.

Dessutom har jag fått ungefär lika många beställningar på jobb under april som under första kvartalet sammanlagt. Så det är äntligen en del pengar på gång framöver, för en gångs skull – och det är dem jag kommer att fara till Haiti för (och så ska jag äntligen klippa håret! och skicka bort tvätten! och betala en skuld till en kompis som hjälpte mig med februarihyran!).

Vad gäller Haiti-tillvaron handlar det inte bara om att köpa flygbiljett och hotell, som i sig är halvdyrt – utan också om att vissa grejer är svåra att göra där utan att anlita en fixare/chaufför/tolk. Kolleger som varit i Port-au-Prince nyligen har betalat $150–300 per dag för detta, plus (dyr) bensin.
Det går förstås att hitta personer som kostar mindre att anlita, men det är inte enkelt om man vill ha duktiga fixare (det finns gott om stollar i Haiti, åtminstone är det de som dras till oss dumma utländska journalister, eller i alla fall dem som brukar dras till mig).
Det går förstås också att göra jobb som inte kräver någon fixare alls – men vill man ta sig någonstans är det inte helt enkelt att klara sig utan hjälp.
Under mina tidigare Haiti-resor har jag löst det med en kombination av lågpris-fixare (stollarna) och genom att snylta på andras insatser (exempelvis Newsweeks, när jag gled omkring i Port-au-Prince och hängde på ett ungdomsfängelse och lite annat smått och gott tillsammans med Paolo Pellegrin). Vi får se hur det blir denna gång, men jag hoppas verkligen att jag kommer iväg!

Vad gäller att sälja jobb gör jag mig inga som helst illusioner. Det har aldrig varit lätt att sälja Haiti-jobb (under de fyra reportageresor jag gjort hittills) och jag är inte dummare än att jag begriper att de flesta redaktioner antingen skickar sina egna medarbetare, eller tycker att Haiti fått nog med uppmärksamhet på ett tag nu. Men jag åker nog ändå, för min egen skull.

Kommer att blogga mer om Haiti-planeringen framöver, förstås. Nu gäller det att hitta berättelser som inte alla redan läst..!

/Gunilla

Varför är SAS' enkelbiljetter så dyra?

STOCKHOLM Att flygbolagens biljettprissättning är en knepig och mystisk hantering är väl känt – men kanske någon initierad person som läser detta kan bringa reda i varför den måste vara så till den milda grad märklig?

Jag försöker köpa en biljett till New York. (Vilket jag förstås borde ha gjort för flera veckor sedan, men mina pengar har på sistone mest gått till att betala hyra i New York – och så har det inte blivit så mycket över att det räcker till såväl allehanda räkningar som flygbiljetter. Tough luck, men snart är det alltså dags för biljettköp, hoppas jag.)

Helst av allt skulle jag vilja köpa en enkelbiljett, eftersom jag inte har någon som helst aning om när jag känner för att fara tillbaka. Men det är ju en gammal sanning att enkelbiljetter kostar ungefär lika mycket som tur- och retur-biljetter. En sanning som ju omprövats på senare år, fast det tycks mest gälla vissa bolag och vissa destinationer.

Jag roade mig med att kolla vad en enkelbiljett Arlanda–Newark skulle kosta, med några olika datumvarianter. Och hur jag än anstränger mig kan jag inte begripa affärslogiken i priserna. Att en enkel resa skulle kosta lika mycket som Arlanda–Newark–Arlanda hade jag väntat mig, men den kostar tre gånger så mycket.

Som framgår ovan kostar ToR-biljetten – med godtyckligt valda datum en bit fram i tiden, för att undvika de höga sista minuten-priser som tycks vara legio – 6 030:–. (Klicka på bilderna så blir de lättare att läsa.)

Och som framgår nedan kostar enkelbiljetten samma utresedatum – den 10 mars – inte mindre än 14 418:–.

Jag är SAS-kramare, och försöker köpa SAS-biljetter i alla lägen. (Jag äger dessutom ett mindre antal SAS-aktier, köpta av missriktad lojalitet och i ett dumt försök att dra nytta av aktieägarrabatten – vilket jag ännu inte kunnat göra, eftersom den mest gäller ett begränsat antal destinationer i Nordeuropa dit jag sällan reser numera. Hittills givetvis en hopplös investering.)

SAS är ett av de företag jag är mest lojal med, ungefär som Apple. Men precis som det är svårt att förstå att vi som drabbats av trilskande datorer kan vara så till den milda grad lojala med Apple är det rätt svårt att begripa att jag håller fast vid vid SAS, med den här märkliga prislogiken. Ska dock tilläggas att jag inte ens kollat vilka priser andra bolag skulle ta för samma sträcka – jag antar att konkurrenterna tillämpar exakt samma system.

Finns någon här som kan förklara hur enkelresan den 10 mars (samma gäller andra slumpvis valda datum jag kollat) kostar 14 418:– och inte exempelvis 2 596:– (eller åtminstone 6 030:–, man kan ju alltid låta bli att utnyttja returbiljetten)? Vad är affärslogiken? Vem förväntas välja enkelbiljetten?

Det är en gåta att lågprisbolagen inte för länge sedan gett sig in på den transatlantiska flygtrafiken. Jag kommer att undvika Ryanair & Co så länge det går, men kan de eller något annat bolag bidra till att prismodellerna förändras så att enkelresorna får rimliga priser vore det fantastiskt.

Låga sista minuten-priser är också något att drömma om.

/Gunilla

Klockrent av Karin M om SVT:s Afrikabevakning

NEW YORK Här är ett klockrent debattinlägg av Aftonbladets kloka Karin Magnusson (tipstack Henrik J). Citat:

Att människor på den gigantiska kontinent som Afrika utgör i många fall faktiskt lyssnar på Beyoncé eller Madonna precis som vi, gillar samma mat som tyskar och norrmän, går klädda i jeans och t-shirt och utbildar sig till IT–ingenjörer i storstäder som Kapstaden eller Kairo, det är fakta som strider totalt mot bilden av den exotiske och farlige vilden, som SVT nu aningslöst reproducerar.

För närvarande har Sveriges television ingen korrespondent i Afrika. Tidigare såg vi inslag av radarparet Marika Griehsel och Simon Stanford. När de packade ihop var Fredrik Sperling på plats och rapporterade från Kapstaden*). I dag – tomt. Släckt. Ingen hemma.
Samma sak gäller Sydamerika. Indien, ett av världens mest folk- och händelserika utvecklingsländer, täcks av kontoret i Peking. Att SVT inte upprätthåller en kontinuerlig utrikesbevakning av dessa gigantiska områden är dålig tv i allmänhetens tjänst. Inom ramen för det uppdraget borde rimligen ligga att ha en kontinuerlig nyhetsrapportering från länder bortom Västeuropa och USA.

Helt rätt att vidga diskussionen till SVT:s omvärldsbevakning och utrikeskorrespondentnät, även om man skulle kunna tillägga att Aftonbladet inte heller har så där värst många medarbetare runtom i världen...

Varje korrenätverk med självaktning borde givetvis ha en fast Afrika-korrespondent eller åtminstone en stringer. Själv tycker jag egentligen att det bör ha tre: i Sydafrika (t ex Johannesburg), Östafrika (t ex Nairobi) och Västafrika (t ex Dakar eller Accra). Förresten, gärna Nordafrika också (t ex Kairo).

Och varför inte Centralafrika... Själv har jag vissa planer på att fara på en liten tripp till Burundi en vacker dag!

/Gunilla

P S *) En liten randanmärkning kan en inbiten besserwisser som jag inte låta bli: Fredrik Sperling var som SVT-stringer stationerad inte i Kapstaden utan i Johannesburg. Fast rapporterade från Kapstaden gjorde han förstås säkert ibland.

Boken om "Mia" nu i pocket; trams av Guillou

NEW YORK Dags för ett nytt Gömda-inlägg – det har ni längtat efter, eller hur?!

Ni som inte hunnit/inte haft möjlighet/inte prioriterat att läsa Monica Antonssons bok "Mia; Sanningen om Gömda" får nu chansen att köpa den i pocket-utgåva.

Monica Antonsson har redigerat den, exakt hur har jag ingen aning om – och jag hoppas att hon också skrivit en del om hur hennes bok togs emot av den svenska offentligheten, inklusive allehanda medier. Eller inte, för det är ett stort ämne, svårt att sammanfatta, och kräver nog egentligen en helt egen studie.

Under sommaren har jag faktiskt fått en hel del frågor om Gömda-debatten, från vänner jag träffat i Stockholm.
"Vad hände/händer?" har de nyfiket frågat, och då har jag svarat att det hela bubblar lite lågintensivt på nätet, men att det i övrigt inte hänt så värst mycket.

Piratförlaget tycks exempelvis inte ha dragit rimliga konsekvenser av avslöjandena – annat än att de tydligen ska fixa nya omslag på Gömda och Asyl:


Gissningsvis med orden "dokumentär roman" tryckta på. Otroligt pinsamt att de inte drog tillbaka hela klabbet redan i december.

Än pinsammare är det nästan att Jan Guillou tillåts fortsätta tramsa och breda ut sig i Aftonbladet och i Sveriges Radio på temat "litterär svindel", det vill säga apropå "Lars Kepler" och Hypnotisören. (Om ni undrar så anser jag förstås att Alexander och Alexandra Ahndoril verkar ha högst legitima förklaringar till varför de velat skriva under pseudonym.)

I Studio Ett/Sveriges Radio den 14 augusti sade Guillou till exempel (från ≈3.40):

– Det finns respektabla skäl för pseudonymer. Men i det här fallet så är det inte respektabelt, för då är det ett kommersiellt geschäft.

– Du kallar det "skamligt". Är det förlaget eller författaren du tycker att ... som beter sig skamligt?
– Det är ett pactum turpe, sade romarna, ett nesligt avtal mellan två parter, därför att författarna skapade ett bolag redan i april,för att absorbera de förväntade väldiga inkomsterna. Och det är mycket anständiga och bra författare, jag gillar dem [ohörbart]. Men de har inte tjänat ett rävöre på sina seriösa böcker, och därför skulle de göra vad de säkert är helt inne på – att göra den här ... den här kuppen. Och förlaget Bonniers har ju prövat det där tidigare.

– Men vad är det makarna Ahndoril tjänar på det här egentligen, är det uppmärksamheten..?
– De tjänar mellan 15 och 20 miljoner om Bonniers siffror är sanna. Och hade de gett ut samma bok under eget namn hade de inte tjänat en enda miljon. Så det är skillnaden.

– Men vill man inte det som författare då, att tjäna så mycket som möjligt på sina böcker – också?
– Jo, man vill att så många som möjligt ska läsa ens böcker, och då medför det nämligen konsekvensen att man tjänar mycket pengar. Men att trixa till sig läsare med fusk... Ehh, jag kan precisera det här juridiskt, om du vill. Det är... brottet ifråga ... som framför allt Bonniers begår... heter svindleri -- det är: att jobba upp sin egen aktiekurs genom att sprida falska rykten. Det är ett svårbevisat brott, men brottslingarna är alltså svindlare!

Jag orkar inte ens gå in på dumheterna. Eh, talar Guillou egentligen om sig själv? Att så gott som ingen (utom i läsarkommentarerna i Aftonbladet och här) uppmärksammar den uppenbara diskrepansen med Gömda-skandalen är förstås ... pinsamt. Liksom att Jan Guillou ännu inte, efter snart ett års *skandal* (som han förstås påstår är "över") ordentligt kommenterat det faktum att hans förlag så länge salufört denna samling rasistiska klichéer. Vad är saluförandet av Gömda och Asyl, annat än just svindleri?

Lasse Winkler har dock som tur är skrivit om den uppenbara diskrepansen med det kommersiella egenintresset som Jan Guillou har med sina uttalanden om Bonniers och Hypnotisören, i branschtidningen Svensk Bokhandel. Utdrag (mina fetstilsmarkeringar):

Ibland kan jag förbanna – eller kanske mer förtvivla över? – att vi lever i ett land där det offentliga samtalet är så lamt och ansvarskraven så låga.
Jag kan till exempel för mitt liv inte begripa hur en förlagsägare och författare kan få attackera konkurrenter och författarkolleger utan att man nämner att mannen ifråga, Jan Guillou, har ett eget ekonomiskt intresse av att trycka ner Bonniers och författarna bakom sommaren hajpbok Hypnotisören. Det är oanständigt att Aftonbladets ledning tillåter detta. De saknar tydligen ett etiskt regelverk som fungerar. Det ger journalistiken dåligt rykte.
Jan Guillou har delvis byggt sin karriär på att han är/var en sanningssägare som alltid kollade fakta och fällde det stora viltet.
Utan att värdera det kan jag konstatera att det inte är vad han gör i krönikan den 2 augusti – Bonniers har lyckats lura alla – igen”. Det är möjligt att det är så. Men Jan Guillou har inga bevis för det. Bara sladder, rykten, insinuationer och försåtliga glidningar i språket.

/Gunilla

P S Läs gärna även den text jag skrev på beställning av SVT i vintras. Jag tycker att den håller än.

Dramadrottningarna styr över kvällspressen
Utdrag:

Jan Helin har också sagt att bloggarna hetsar upp sig över "mediernas skumma intressen", men att det "inte är så". Hur är det då?

Jo, det är viktigt för allmänheten att känna till, att Aftonbladet inte rimligen kan ha något trovärdigt förhållningssätt till Piratförlaget i sin journalistik. De har ju a
affärer ihop:
– Nyligen startades skrivtävlingen "Bok-SM" i ett samarbete mellan dem båda.
– Aftonbladet har sålt Liza Marklund-böcker som "tilläggsprodukt".
– Peter Althin är inte bara styrelseledamot i Piratförlaget. Han är även Aftonbladets advokat i tryckfrihetsärenden.

Jan Guillou sysslade en gång i tiden med källkritik och dokumentgranskning. Nu handlar hans publicistik tydligen om att bevaka sina affärsintressen. Kvällstidningarna har en gammal, fin tradition som Jan Helin borde vårda, nämligen att stå upp för enskilda människor – som de barn och vuxna som kommit i kläm genom Liza Marklunds och Mia Erikssons framfart – och att granska makten.

Till huvudstaden

NEW YORK Min bedrövliga ekonomi förhindrar mig från att göra så värst många reportageresor just nu, det blir nog inget resande förrän kanske i höst – men nyss blev det klart att jag far till Washington på måndag. Över da'n eller nå't, vi får se om jag kan tänka ut något som tarvar längre närvaro.

Det hela blir en uppdaterad version av det jag gjorde där för två år sedan. Alltså, Carl Bildt och jag är liksom konstanterna (givet bilderna på dessa länkar), men SR:s Washingtonkorrespondent Thomas Nordegren är utbytt mot Ginna Lindberg, ambassadör Gunnar Lund har bytts ut mot Jonas Hafström och utrikesminister Condi Rice mot Hillary Clinton (och fotografen av den första bilden har tragiskt nog avlidit och är efterträdd även han).
Ska bli väldigt roligt – första gången jag är i huvudstaden sedan i början av november. Från Carl Bildts blogg:

Efter 101 dagar börjar den nya administrationen mera på allvar ta form - och det även om det återstår en del när det gäller kongressens godkännande av viktiga utnämningar.

Och vi har ju fått en mycket bra start på det transatlantiska samtalen - nu handlar det om att intensifiera det ytterligare.

Mitt mer officiella möte med utrikesminister Hillary Clinton - följt av en serie möten med den övriga ledningen på det amerikanska utrikesdepartementet - är först på måndag.

Efter ankomst och inkvartering blir det i kväll middag på den tjeckiska ambassaden med en serie av utrikespolitiska tyckare och tänkare från bägge sidor av Atlanten.

/Gunilla

Jetlag är ett gissel

NEW YORK Här en lång New York Times-krönika om jetlag. Möjligen kan den lindras, åtminstone om man är en genmanipulerad mus.

/Gunilla

Så nära Lakeport var jag i november!

NEW YORK Nu läser jag igenom mitt manuskript till Svenska Dagbladet och hittar irriterande nog massvis av partier i texten där jag med enkla medel borde ha fått sammanhanget att bli mycket mer begripligt, mer intressant eller helt enkelt bättre. Detta parti:

I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles.
Hur kommer det sig att Annika Östberg hamnade i Stockton? Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.

hade exempelvis blivit mycket bättre om det stått:

I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles. Hennes långa vistelse där och hennes kamp för att få flyttas till en svensk anstalt har skildrats ingående av ett stort antal svenska medier. Men hur kommer det sig att Annika Östberg hamnade i Stockton? Det berättas mer sällan. Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.

Det hade blivit ett perfekt sätt att på en och samma gång kunna antyda att "jag går inte in på hur livet är på ett kaliforniskt fängelse här, för just det har ju berättats ett antal gånger apropå Annika Östberg" och "det här med de svenska mediernas Annikabild kanske jag borde skriva om, men det får inte plats här och nu".

Nå. Det är alltid lätt att vara efterklok. Repo (Uppdatering: Nu ligger texten med några småändringar i mitt textarkiv. Och så har jag rättat en felaktighet, nämligen att sonen Sven var 10 och inte 11 när allt hände 1981. Det var ett par månader kvar till födelsedagen. Här är länken till SvD:s hemsida!)

Något annat jag tänkt på de senaste dagarna:

Jag skriver ofta här om det problematiska med journalistiska skrivbordsprodukter, och att det är fältarbete som gäller för god journalistik.
När jag fick i uppdrag att skriva något om Annika Östberg (japp, det var faktiskt en beställning!) så tänkte jag förstås att jag såklart kan göra det.
Men jag betonade också för redaktören att jag ju aldrig träffat henne. Det känns förstås lite konstigt att skriva ett stort featurejobb härhemma vid datorn, byggt på andrahandskällor och enstaka telefonintervjuer.

Fast ju mer jag jobbade med den här texten – och det gjorde jag i sisådär tre långa dagar – så kände jag att jag faktiskt inte behöver be om ursäkt för skrivbordandet. Kolla bara denna långa lista med erfarenheter som kommit till pass:

– Jag har åtminstone hängt några timmar i entrén på California Institution of Women, alltid något, och skrivit några artiklar om Annika Östbergs kamp för att få sitt straff tidsbestämt

– Jag har skrivit artiklar om andra ämnen/fångar, som tvingat mig att gå i närkamp med kaliforniska domstolar och polismyndigheter, och även försökt ta mig in på Twin Towers-fängelset i Los Angeles (hm, fel besöksdag)

– Jag har flera gånger besökt hippieområdet Haight Ashbury och andra stadsdelar i San Francisco, där Annika Östberg bodde.

– Jag har nyligen besökt Stockton, där hon dito.

– Jag blev i november haffad av California Highway Patrol, misstänkt för marijuanamissbruk (och kan därmed möjligen identifiera mig med hur skärrad man blir av att stå med en polis vid vägkanten, inga jämförelser i övrigt).

– Jag har i två års tid bott ihop med en svenskättad amerikanska liksom Annika född i början av 50-talet, som matat mig med stories om hur drogkulturerna var på 60-och 70-talet och hur de urartade. (Bibbe levde dock inte hippieliv utan var mer inne i bohemiska konstnärskretsar. Hon kom efter en sväng på ungdomsvårdsskola som 13-åring till Andy Warhols Factory i New York, istället för som Annika till Haight Ashbury i San Francisco. När hon bodde här gick hon flera gånger på begravningar för vänner som dött på grund av hepatit B.)

– Bibbes man Sean – som är uppvuxen i East LA – har ofta berättat om hur rättssystemet i Kalifornien kan ta sig uttryck, såsom systemet med plea bargains.
Igår dök han upp här hemma, för första gången på 1,5 år och alldeles lagom till min deadline, och serverade några kloka perspektiv på Annika-fallet (som han givetvis inte känner till egentligen – men han fattade snabbt, och konstaterade dels vad det innebär för en fånges status på ett fängelse och för chansen att bli frisläppt att vara just polismördare; dels hur annorlunda domslutet kunde ha sett ut om hennes pojkvän inte tagit livet av sig – knappast att Annika fått 25 years to life). Han berättade även om hur hans brorson, som är polis i Los Angeles, nyligen tvingades in i en situation där han sköt ihjäl en kriminell i en skottlossning.

– Jag har nyligen kört omkring i mörket på de smala slingriga bergsvägarna norr om San Francisco där Annika Östberg och hennes pojkvän begick sina illdåd. Jag kan se motellen, polisbilarna, trailerparkerna och skogarna framför mig...

Tja, ingen av dessa erfarenheter märks tydligt i texten. Men dels känner man sig på betydligt säkrare mark när man skriver om platser man faktiskt varit på eller om företeelser man känner till, dels får man otroligt mycket bättre cred hos sina telefonintervjupersoner när de fattar att man delvis har deras referensramar.
Annikas advokat och jag diskuterade exempelvis inledningsvis i vårt samtal intressanta, nyöppnade restauranger i San Francisco, och den Lake County News-redaktör jag tog hjälp av för att kolla vissa grejer tyckte förstås att det var kul att höra att jag kört omkring i området nyligen.

Kolla på kartan ovan se ser ni hur oerhört nära Lakeport jag befann mig i november! Men jag hade då inte minsta aning om att den platsen är förknippad med Annika Östberg Deasy.

Hon och Bob Cox körde på Highway 29, den väg som går söder mot sjön, och hamnade sedan i häktet i det lilla samhälle som ligger vid sjöns västra strand. Jag körde alltså den blå sträcken, från Chico i norra San Joaquin-dalen till Fort Bragg vid kusten.

Min poäng är möjligen att fältarbete och skrivbordsarbete kompletterar varandra, och att erfarenheter av olika slag ofta kommer till användning när man minst anar det.

Tror förresten inte att jag länkat till Ulf Bjerelds backlashkritiska inlägg om Annika Östberg Deasy, skrivet i kristen påskanda. Se även Prometheus och Lennart Frantzell (som jag redan länkat till). Och Blogge Bloggelito har skrivit ett riktigt bra inlägg, upptäcker jag först nu.

Det var det, nu ska jag se klart filmen och läsa klart boken... Tror ni inte att det finns någon redaktion som vill ha ett Lakeport-reportage framöver?! Kanske!

/Gunilla

Hälsning till er på Flashback

NEW YORK Till Nizinny och Roback och allt vad ni kallar er, jag tackar för er tilltro – men ber er att inte ha alltför höga förväntningar på mitt blygsamma Gömdagate-grävande framöver... Reportaget ni anspelar på blev helt OK, tycker jag själv och de få som hittills fått läsa det, men det innehåller nog ingenting som ni inte redan vet.
Och här i USA – tja, vem vet vad som går att få fram, men det är inte helt enkelt. Jag måste dessvärre ägna den närmaste tiden åt att lära mig hitta i min lägenhet igen och åt att restaurera min ekonomi vilket kommer att ta evigheter – tyvärr inte läge att köpa videokamera och dra västerut ni-vet-vart! Men något mer kommer jag förstås att skriva i ämnet...
Ett och annat är på gång, dock inga scoop bakom knuten. Hoppas dock att mitt reportage dyker upp i offentligheten snart.

/Gunilla

So long, Stockholm!

SOLNA Hej så länge. Snart hörs jag av från andra sidan Atlanten. Vem vet, kanske återtar jag mitt normala bloggande om amerikansk politik och restauranger på Manhattan och så'nt. Men det blir förstås fler Gömda-inlägg för alla som kommer hit för sådana också.

/Gunilla

Min helg

SOLNA Lammen var vansinnigt gulliga! De var blott några dagar gamla och som kattungar, om ni förstår vad jag menar. Särskilt sött var ett lamm med gråvit päls med mellangrå fläckar och svarta ben. Bedårande! Hela Överjärva gård kan rekommenderas som besöksmål.

I övrigt har jag ägnat helgen åt allehanda kulturupplevelser: på lördagskvällen Tempo dokumentärfilmsfestival, med besök på filmer om Nina Simone (inte så bra som film: Nina S själv var förstås fantastisk, men ramberättelsen i Paris var konstig och den franske radioprataren full av bullshit) och New York City anno 1977 (underbar, se den om ni kan!) samt diverse konstgallerier och Auktionsverket.

Uppdragsförfrågningar på sistone kan möjligen föra mig till Bryssel och Genève framöver! Märkligt, men det är högst oklart om något av detta blir av. Jag som helst av allt vill fara till Utah och Colorado... ;-)
Däremot kanske jag far en sväng till Alingsås på reportageboksspaning endera dagen. Och så ska jag mycket snart ta mig hem till New York, förstås (och försöka restaurera min av GömdaGate- och dollarkursen fullkomligt havererade privatekonomi, genom att försöka ragga jobb om det går – borde antagligen hitta sådana som betalas i dollar, för en gångs skull! och sluta blogga! eller i alla fall blogga mindre!). Knäpp blandning av resmålsplatser.

/Gunilla

Helgnöjen

SOLNA Fredagskvällen ägnade jag åt ett möte med min redovisningskonsult (bokföring och så'nt), lördagskvällen åt ett besök på 50-talsbiografen Fontänen i Vällingby och Män som hatar kvinnor (bra! Se filmen, men det underlättar nog om man som jag inte läst boken. Verkar för övrigt toppen att man som förtalsdömd journalist – herr Blomkvist – kan sitta i finkan och ägna sig åt nya scoop!) och imorgon söndag blir det en liten dagsutflykt söderöver.

/Gunilla

Dumsnålheten bedrar visheten

ZÜRICH Jag sitter på Zürichs flygplats, och kan ännu en gång konstatera att snålheten bedrar visheten.
När jag letar flygbiljett mellan Stockholm och New York faller jag ofta för frestelsen att ta kanske inte den allra billigaste biljetten, men den som förefaller prisvärd givet avgångstid, byten, flygbolag etc. Fast det är förstås alltid smartare att flyga direkt, inte minst eftersom man då får flyga med mitt favoritflygbolag: SAS! Åtminstone om det "bara" är någon tusenlapp dyrare.
Inte nog med att byten gör att resan tar längre tid, man blir också betydligt mer sårbar för förseningar, förlorat bagage etc.

Jag skulle ha flugit från New York via Genève, men blev ombokad via Zürich. Tyvärr fanns det ingen smart och snabb förbindelse vidare, så jag får sitta här i ... sex och en halv timmar innan det är dags för ett Stockholmsflyg.
Det vill säga, jag landar på Arlanda 19.00. Hade jag flugit med SAS hade jag istället landat vid 7-tiden i morse... (Hade dock fått några timmar färre i New York igår.)

Det går inte precis någon nöd på mig, för jag gillar ju att vistas på flygplatser – och Zürichs flygplats är en av de trevligaste (det tycker inte bara jag, utan även Liza Marklund). Jag har varit här många gånger! ;-) En gång hyrde jag faktiskt ett dagrum med brits och dusch och sov flera timmar, på väg till Makedonien. Men – jag kommer att dyka upp flera timmar försent till årets enda (?) julfest i Stockholm.

Och nu ser jag ett SAS-plan redo för avgång här i snöyran utanför fönstret... Men idag flyger jag med Swiss.

/Gunilla

Det blir nog inget med Miamiresan

NEW YORK Jag har förespeglat vänner och bekanta att jag skulle göra som i fjol och förfjol, och fara till konstmässan Art Basel i Miami idag. Men det får räcka med att bli pank på Kalifornienresan, orkar inte göra om tricket en gång till med bara några dagars mellanrum. Så det blir ingen resa, vad det verkar.
Det känns i alla fall som ett tidens tecken, det är nog fler än jag av fjolårets mässbesökare som infört utgiftsstopp. Synd på all gratischampagne, bara! Och på all fin konst, på den sköna stämningen i Florida-värmen och på alla vänner som åker dit. Nästa år kommer jag igen.

/Gunilla

Kalifornienresor

NEW YORK Här ser ni hur min resa, från Alamo biluthyrning i centrala San Francisco till flygplatsen i Arcata (norr om Eureka) såg ut:


Som jag skrivit flera gånger har mina tidigare bilresor i Kalifornien varit från San Francisco till Los Angeles (den resan har jag gjort tre gånger).
Rutterna har förstås inte varit identiska. Jag har till exempel gjort lite olika besök i Kaliforniens inland (till exempel i "Jordbävningarnas huvudstad" Parkfield /E på kartan nedan/ en gång och på en så kallad mission, vilken av de 21 missions som finns i Kalifornien det nu var – Soledad, kanske, en annan gång). Jag har också åkt tåg på vissa sträckor. Men något i den här stilen:


Så här skulle en framtida variant kunna se ut (San Francisco – Mendocino, via Napa Valley och Anderson Valley):


och varför inte så här (inklusive Nevada och Arizona):


eller så här (inklusive Oregon och Washington):


Men det blir låååångt! Och jag skulle tycka det vore likaså trevligt att bara vistas på en enda punkt, exempelvis San Francisco, också.

/Gunilla

165 istället för 488 dollar i bilhyra

SAN FRANCISCO Här ett tips till er som vill hyra bil i USA (eller någon annanstans i världen, för den delen): Boka genom Auto Europe. Dels ingår fria mil, försäkringar etc, dels verkar det vara mycket billigare än de amerikanska hyrbilssajter jag kände till tidigare.

När jag körde omkring i Pennsylvania/Ohio/West Virginia i oktober hyrde jag genom Auto Europe för första gången, efter ett tips från en kompis som än van bilhyrare i USA (tack, C!). Det blev mindre än halva priset av det pris jag annars hade på gång.

Nu blev det likadant igen. Dessa priser fick jag från Orbitz (som jag bokar de flesta flygbiljetter genom):

Detta gäller fyra dagar. Min bokning genom Auto Europe ger mig en Alamo-bil (brukar normalt vara billigare än Hertz) för 128.32 euro, alltså motsvarande 165 dollar. Jämför med 488, eller för den delen med 1 441 dollar (jag är dock inte säker på exakt vad som ingår i det ena respektive det andra)!

Några nackdelar:
• AutoEurope hade ingen bil/uthyrare tillgänglig i Stockton imorgon, som jag försökte boka. Men eftersom det blev så mycket billigare tar jag istället en bildag extra och kör från San Francisco istället.

• Man får inga flygbonuspoäng (inte för att det brukar bli så många för bilhyra).

• Lite krångligt med betalningsbekräftelser och bokning – jag fick tala med personer både i USA och Tyskland, och fått invänta flera mail. Men det berodde delvis på att jag hyrde idag och ville ha bilen genast. Tror det blir smidigare när man bokar i förväg. Jag har valt att återlämna bilen på en annan plats än där jag hämtar upp den (ingen extra kostnad!) och tydligen kunde man inte göra så för den biltyp jag hade begärt – därav en del av det extra strulet. Tror dock jag blev uppgraderad istället...

Vad har ni för erfarenheter av Auto Europe? Här finns en sajt med både positiva och negativa kommentarer (även om många av de negativa inte gäller Auto Europe utan hyrbilsfirmorna).

/Gunilla