Apropå valet

NEW YORK Andreas Ekström på sin blogg:

”... det bisarra i att ett land som Sverige, med Sveriges historia, där 25 procent av befolkningen flydde svält och religiöst förtryck på bara några årtionden, understår sig att rösta in ett främlingsfientligt parti i riksdagen.”

/Gunilla

Lars Vilks "förtjänar ett aktivt stöd"

PORT-AU-PRINCE Där satt den! Världen känns inte riktigt lika galen, som den gjorde för några dagar sedan. Det har varit många bra inlägg i debatten (se några länkar i mina föregående bloggposter), främst – vad jag kunnat se – i olika delar av Sydsvenskan och Expressen.

Men Johan Lundberg och Paulina Neuding skriver alltså i DN Debatt idag. Citat:

"Möjligheten att på universitet – i form av föreläsningar, seminarier eller forskning – pröva hypoteser och tankegångar är själva fundamentet i det samhälle som vuxit fram efter upplysningen. När olika grupper i kraft av styrka, svaghet eller ekonomiskt inflytande börjar diktera vad som får sägas och inte sägas, vad som är sant och inte sant, är en viktig grundstomme i det fria samhället hotad.

Denna grundstomme kan inte skyddas enbart på politisk väg eller med polisinsatser. Den kräver att vi alla som verkar i det civila samhället står upp mot hoten, tills de grupper och individer som står bakom dem inser att de inte har någon effekt.

Det är detta som Lars Vilks har gjort. Han har med ett föredömligt stoiskt sinnelag hela tiden uthärdat hoten och uppståndelsen. Han har ständigt försökt att skämta bort allvaret i situationen för hans egen del.
Denna attityd, som hans islamistiska belackare onekligen skulle kunna ha något att lära av, har emellertid misstänkliggjorts och avsiktligt missförståtts som att det skulle handla om oansvarigt varumärkesbyggande och glädje över att få befinna sig i rampljuset.
I själva verket har Lars Vilks med fara för sitt eget liv visat var gränsen för yttrandefriheten numera går i Sverige. Han förtjänar ett aktivt stöd i den fortsatta kampen för några av det fria samhällets allra viktigaste principer och värden."

Kan bara hålla med. Av alla de obehagliga tankeströmningar som dykt upp apropå hoten mot Lars Vilks stör jag mig nog mest på dem som påstår att han gjort allting för att få uppmärksamhet. Utmärkt att Lundberg&Neuding tar upp det (se det citerade stycket ovan).

Samma sak skedde när Monica Antonsson kom med boken som avslöjade vilken soppa den "sanna" boken Gömda var. Jag vet inte hur många som i debatten påstod sig veta att hon hade skrivit boken för att få uppmärksamhet och göra sig ett namn genom att attackera Liza Marklund – påståenden så genomkorkade att jag inte ens ids kommentera dem.

Snart kommer det förresten några Port-au-Prince-snap shots här på bloggen!

Uppdatering: Missa inte Sanna Raymans texter i SvD!

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/fran-tallerud-till-haag-tre-ar-med-vilksdebatten_4732679.svd

http://blogg.svd.se/ledarbloggen?id=19326

/Gunilla

Svar på tal från fransk-haitiske Dumas

PORT-AU-PRINCE Jag hade ingen aning om att Alexandre Dumas den äldre – han som bland annat skrev De tre musketörerna – hade haitiska rötter! Om jag förstår saken rätt var hans farmor en haitisk slavinna, som sedermera befriades och fick barn – Dumas den ännu äldre – med en fransk ädling.
Detta enligt denna intressanta postning om debatten om att Gérard Depardieu ska spela Dumas i en kommande fransk film. Bra citat:

"Dumas was often taunted for his race and once famously responded to a critic: “My father was a mulatto, my grandfather was a Negro, and my great-grandfather a monkey. You see, sir, my family starts where yours ends.”"

Ovan några bilder som visar hur Alexandre Dumas porträtterats, framgooglade.
Något säger mig att jag läst en intressant essä någonstans någon gång om hur människor med blandat ursprung framställts genom tiderna, det vill säga exempelvis som mer eller mindre svarta – och hur detta ändrades i och med fotografiets framkomst. Det vill säga ungefär i samma veva som Dumas' storhetstid, antar jag? Detta kan också vara något slags minnesfragment från en guidad visning på Nationalmuseet eller nå't...eller något jag läst som Oivvio Polite skrivit...

Något som vore än mer intressant är att en vacker dag kolla upp relationen mellan Frankrike och Haiti på 1800-talet – exempelvis vilka föreställningar som fanns i Paris sjangtila salar om den forna franska kolonin (som ju blev självständig redan 1803, och tvingades betala rejäla summor pengar som ersättning)!

/Gunilla

"Inte en föreläsning utan en porrfilmsvisning"

Andres Serrano: "Piss Christ" 1987

NEW YORK Nu blir det *lite naket* här på bloggen.

Jag tycker att det blivit på tok för få officiella reaktioner på det som hände under Lars Vilks föreläsning på Uppsala universitet häromdagen. Det skriver jag, trots att händelsen fått relativt stort massmedialt genomslag med kommentarer av såväl kulturchefer (Expressen, DN, UNT) som statsministern och många andra.

Jag blev väldigt illa berörd och beklämd av att se hur det gick till när föreläsningen avbröts, och av det mobb- och pöbelbeteende som utbröt. Inte minst efteråt.
Det gör mig ont att detta kunde ske i ett akademiskt sammanhang, där det fria samtalet är själva livsluften – och det gör mig ont att pöbelfasonerna i förlängningen drabbar majoriteten svenska muslimer och, förstås, icke-religiösa med motsvarande kulturell bakgrund som ofta flytt just sådana fanatiska beteenden i sina hemländer.
Det gör mig också ont att ett inskränkt och främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna får så mycket vatten på sin skeva kvarn.
Jag blir inte upprörd bara å Lars Vilks vägnar utan även eftersom en hel del studenter och andra Uppsala-akademiker gick miste om en säkerligen intressant föreläsning och diskussion.

Några av de bilder som Vilks uppenbarligen hade tänkt tala om – eller om liknande bilder av samma konstnärer – har jag lagt in i detta inlägg (publicerade med hänvisning till fair use) så att ni kan se exempel på fotografier som vållat kontroverser och diskussioner kring yttrandefrihetens gränser.

Observera att det nästan alltid är fotografier som är kontroversiella. Måleri tycks klara sig bättre, även om det givetvis finns många historiska exempel på kontroversiella konstverk som inte varit foton.

Snart antar jag att medierna vaknar till liv och börjar intervjua Sooreh Hera – den iranskfödda konstnärinna som gjort den video som Vilks visade i Uppsala – om hur hon ser på yttrandefrihetens begränsningar. Jag tyckte det var en så självklar uppföljning, men hon nämns knappt i rapporteringen (med enstaka undantag). Detta lär dock ändras.

Det glädjer mig dock alltid att läsa Lars Vilks' blogg, vilket jag gjort av och till och sedan jag började bevaka rättsprocessen kring planerna på att döda honom, i Philadelphia. Hans blogg finns ju, sedan den vanliga hackats, här, och idag skriver han om vad hans föreläsning skulle ha handlat om.

Jag tillåter mig att citera lite längre än vad citaträtten tillåter, har svårt att skära bort något och tror ej att Lars Vilks misstycker.
Markeringarna nedan är mina, för att visa vad jag tycker är intressantast – och OBS! det är också jag som lagt till länkarna.

Sally Mann: "Three Graces" från serien "Immediate Family" 1994

"Inledningsvis presenterade jag ett antal konstprojekt som har haft uppenbar friktion mot yttrandefriheten. Andres Serrano ”Piss Christ”, Robert Mapplethorpes bilder av svarta homosexuella – båda har prövats i domstol och frifunnits. Sally Manns bild av sig själv tillsammans med sina döttrar där de alla slår en stråle. I många länder kan den inte visas eftersom den där klassas som pedofili. Jag tog också upp den polska konstnären Dorota Nieznalskas snopp i ett kors som först gett henne en fällande dom. Hon blev frikänd 2009. Jag förde också fram Soorah Heera, iransk konstnärinna som utbildats i Amsterdam. Hennes projekt om islam, religion och profeter i samband med homosexualitet skulle ha visats i Haag men togs bort av säkerhetsskäl. Den video hon gjorde ”Take me to a gay bar” lades ut på YouTube men censurerades där.

Dessa, och ytterligare några, var exempel på några yttrandefrihetsproblem i konsten. Ytterligare en sak som jag ville understryka är att det inte bara är fråga om vad som får yttras utan också vad som är lämpligt att yttra. Det här berör frågan om kvalitet i yttrandefriheten. I min föreläsning hade jag en video där jag har samlat ett antal debattörer som talar om yttrandefrihet. Bland andra framträder Jan Guillou som menar att de gånger vi står upp för yttrandefriheten handlar det enbart om ”dåliga yttranden”. Han menar alltså att vi med en suck måste acceptera eländiga åsikter och konstverk men att kvaliteten inte behöver en sådan support, ”inte da Vinci”. Mina exempel visar att han har fel. Mann, Serrano, Mapplethorpe är tvärtom exempel på konst som har mycket högt anseende i konstvärlden. När det gäller Soorah Heera är hennes video knappast något mästerverk men den hade mottagits med entusiasm av curatorn på Geemtmuseum [sic/GK] och får anses äga en rimligt bekräftad kvalitet. Men det var också intressant att den var gjord av en ”autentisk” röst från en invandrarminoritet och att den berörde de homosexuella – ytterligare en utsatt grupp som får stöd från konstvärlden.

Robert Mapplethorpe: "Bob Love", 1979

Jag tänkte att alla dessa exempel kunde ge en överblick av problemen kring yttrandefriheten. Heeras film visade dessutom problematiken då intressesfärerna kolliderar. Skall man i första hand ta hänsyn till de homosexuellas intressen eller de muslimska? Skall förhållandet att Heera är en ”autentisk” röst ge henne en starkare rätt att uttrycka en kontroversiell åsikt? Alltså inte bara en fråga om vad som för sägas utan också om vad som är berättigat.

Att detta skulle var något särskilt märkvärdigt i en akademisk föreläsning om yttrandefriheten i konsten framstår för mig som synnerligen gåtfullt.

Nu var det så att det fanns en obildad mobb i salen som inte hade en susning om vare sig konst eller principiella debatter men det vore också egendomligt om jag skulle uppfatta och ta hänsyn till detta. Om det skulle vara så att denna grupp skulle bestämma agendan för hur akademiska föreläsningar skall försiggå blir saken än mera förvirrad..."

Ur Sooreh Heras video, där en av många bilder föreställer två homosexuella iranier. De bär – för att inte bli igenkända – masker som ska föreställa Muhammed och hans svärson Ali. Se fler skärmdumpar ur hennes verk här.

Jämför detta med intervjun i Studio Ett i onsdags (12 maj) med en yngling som satt i publiken i Ihresalen på universitetet, 19-årige Hossam Al Amary.

Här är en transkription av det han säger (återigen med mina markeringar), från 11.28 i inslaget med Camilla Kvartoft och Jörgen Huitfeldt som intervjuare:

Varför gick du dit igår?
– Ja, jag gick dit för att lyssna på vad Lars Vilks har att berätta i sin föreläsning – och att man fick nå'n möjlighet att ställa frågor och debattera.

Hade du bestämt dig innan för att demonstrera mot honom?
– Nänänä, absolut inte det.

Vad var det då som gjorde dig och många andra upprörda?
– Jag kan i och för sig börja med att berätta att det som han hållde, det var ingen föreläsning – utan det var mer en porrfilmsvisning, kan man säga. Så att... tanken var att det skulle vara en föreläsning, Men det blev ingen föreläsning till slut – utan han började visa bilder, förnedrande bilder och porrfilm, där det finns minderåriga – ehhh, och ... bara det är i och för sig ett brott.

Du menar minderåriga i publiken, inte på bilderna?
– Jajamensan, i publiken.

Men han visade bilder som var gjorda av en konstnär?
– Ja, OK. Men näääjaa..? Han visade i och för sig en film. Spelar ingen roll om det är en bild eller en film. Jag vet att visar man porr för minderåriga – eller att minderåriga tittar på så'nt – det är i och för sig ett brott.

Ville du stoppa föreläsningen?
– Klart man... Det här är nå'nting som alla blev upprörda över. När han gör så mot en profet, och som alla älskar och tycker om, speciellt de flesta muslimer, och... Att han gör nå'nting så'nt, klart man ska ... att man inte är med på det.

Men du ville stoppa honom, alltså?
– Eh ... Grejen är att ... Såklart att vi inte ville att han skulle fortsätta. Men det var inte så att vi använde våld, direkt.

Du vill inte stoppa honom med våld?
– Nej. Inte med våld.

Hur ville du stoppa honom då?
– Jaaa, grejen är... Det är så här att... Jag kan säga så här: Jag hörde polisen som berättade här i ett inslag att de var beredda på att folk skulle bli upprörda, och att det skulle bli kaos. Så frågan är: Varför gör inte polisen något åt det – från början? Varför försöker de inte..? Varför säger de inte till han? Varför stoppade polisen inte filmen, när de vet att folk ska bli upprörda?

Du hade velat att polisen skulle ingripa på förhand?
– Självklart!

...och stoppa hela föreläsningen?
– ...inte hela föreläsningen....

... men just den här visningen? Jag måste fråga: När du pratar om porr, är det de här bilderna som vi talat om, med Muhammedmaskerna och homosexuella...
– Jajamensan, det var även en film också, inte bara bilder.

Om nu inte polisen gjorde det, utan du kände att du måste stoppa det för att du ville det. Vilka metoder tycker du hade varit OK att använda för att stoppa föreläsningen..?
– Ja, det är en väldigt svår fråga, för det finns ju inte... Jag vet inte... men.. det finns inget sätt förutom att stoppa det på det sättet som det gick till på...

Du menar, att faktiskt fysiskt attackera honom?
– Ja, inte fysiskt attackera honom, men att man... det fanns ju inget annat sätt... Om inte polisen stoppar honom... Hur ska..? Jag vet inte... Men... Ja, det gick som det gick i alla fall...
– Men en fråga här som jag tänkte ställa till dem som lyssnar på mig. Yttrandefrihet – är det att man provocerar, kränker och förnedrar en människa? Och: Hur skulle det se ut om varje person använder yttrandefriheten på ett sätt där man kränker en människa längre [på] samhället.

[fortsättningen av samtalet är Karin Olssons resonemang om yttrandefrihet]

Hmm, det hade kanske varit en poäng ifall Lars Vilks hade börjat med att förklara att hans föreläsning inte var lämplig för barn, så att närvarande föräldrar hade kunnat gå därifrån med sina telningar. Annars hoppas jag att de blåmarkerade citaten ovan talar för sig själva utan extra kommentarer.

Som jag förklarat flera gånger på bloggen skriver jag av princip nästan aldrig på några petitioner eller namninsamlingar. Men idag gjorde jag ett undantag:
http://www.ipetitions.com/petition/larsvilksuppsalauniversitet

Uppdatering
Här är enstaka länkar till några gamla och nya texter om det hela:

Johan Ingerö 13 maj: "Censur och skräck i Vilksattackerns spår"

Thomas Mattsson/Expressen 12 maj: "Lars Vilks rätt att kränka är okränkbar"

Per Gudmundson på svd.se 12 maj: "Attacken mot Vilks är inget enskilt fenomen"
Citat:

"Men hot behöver inte vara direkta eller realistiska eller fysiska för att få effekt. Det räcker med att opinionsbildare upplever att det vore obehagligt att tala fritt, uppträda eller skriva granskande artiklar, och därmed kanske låter bli. Jag känner det i magen just nu.
Därför är det märkligt att uppslutningen kring Lars Vilks varit så dålig bland svenska publicister. Till och med Publicistklubbens självaste ordförande har uttryckt sig raljerande om hotbilden, och försökt förminska tidigare attentatsplaner mot Vilks. ”Det planerade dådet är alltså en isolerad idé av marginaliserade fatalister”, skrev PK-ordföranden, trots vetskapen att Vilks hotats flera gånger dessförinnan.
Filmerna från Uppsala ger bilden av ett femtiotal personer i olika åldrar och kön som jublar över hur våldsverkare lyckas stoppa ett akademiskt föredrag. Det är ingen ”isolerad idé” i min ögon. Det är en idé som tycks dyka upp i städer över hela Europa med skrämmande regelbundenhet och precision."

Sebastian Johans, UNT 11 maj: "Vilks talar om Vilks"

Rikard Ekholm, Uppsala universitet 10 maj: "Därför bjuder jag in Lars Vilks" (länkar till fler artiklar)

Thomas Andersberg, DN 24 mars: "Lars Vilks i Andy Warhols fotspår"



I februarinumret av Paletten kan ni förresten läsa en lång text om New Yorkkonstnärinnan Madeleine Hatz, av konstskribenten Sophie Allgårdh.
Jag skrev en text för TT (publicerad av bl a SvD) om när Hatz – vars konstnärsskap jag följt sedan jag började hänga i New York 1998 – censurerades, i samband med en utställning i Denver 2004, "The Luggage Project". Se hennes verk ovan. Hennes fall drevs då av amerikanska National Coalition Against Censorship.

Vet inte om den organisationen kan göra så mycket, men den borde titta även på Lars Vilks fall. Det är mycket allvarligt när föreläsningar stoppas av våldsamma mobbar! Helt klart har NCAC tidigare agerat i USA för att försvara verk av bland andra Andres Serrano, Robert Mapplethorpe och Sally Mann mot censur.

/Gunilla Kinn

Allah ho Gaybar – här är länk till filmen

NEW YORK Hinner inte skriva särskilt mycket nu, men här är videon som Lars Vilks visade – elller försökte visa – i Uppsala igår:
http://www.dumpert.nl/mediabase/33434/98ff6c9b/allah_ho_gaybar.html
Den verkar handla om *manlig vänskap*.

Jag hittar inget sätt att få in filmen direkt här i bloggen, så jag har "citerat" några stillbilder istället (ledsen att pilarna följer med, men det går alltså inte att starta filmen härifrån). Som synes är det inte bara homofobin inom islam som får sin släng av sleven, utan densamma i exempelvis USA och från katolska kyrkan.

Den iranska kvinnan som gjorde Allah ho Gaybar för några år sedan heter Sooreh Hera. Tydligen har videon censurerats på YouTube, men Internet tar ju aldrig slut (inte än, i alla fall, bäst att tillägga).

Tipsa gärna om länkar till texter om Sooreh Hera! Om Lars Vilks drabbas av våld bara för att visa hennes film vågar jag inte tänka på vad som kan tänkas hända henne.
Här är en (som i sin tur innehåller några länkar): http://gayswithoutborders.wordpress.com/2007/12/05/allah-o-gay-bar-sooreh-hera-depicts-muhammed-as-homosexual

Lars Vilks kommenterar det som hände i Uppsala.

/Gunilla

Nominerade klara till Röda korsets journalistpris

Ur Röda Korsets pressmeddelande. Detta pris har på kort tid etablerat sig som ett av de viktigaste för att uppmuntra angelägen journalistik, som också ofta är kostsam att producera – och tung och påfrestande rent mänskligt att samla material till.
Grattis till alla nominerade (varav jag känner åtminstone tre)!

/Gunilla


Nominerade till Röda Korsets journalistpris 2010
2010-04-27 07:00

Av de 42 reportage som har skickats in till Röda Korset har elva bidrag valts ut till juryn som ska utse vinnaren av Röda Korsets journalistpris 2010. Alla bidrag förmedlar och belyser, var och en på sitt sätt, någon konflikt kring människor i utsatta situationer som hamnat utanför den breda nyhetsrapporteringen under 2009.

Årets nominerade bidrag till Röda Korsets journalistpris är:

Vi behöver sjukhus – inte fler soldater, reportage från Afghanistan
Tidningen Vi av Jesper Huor*) och fotograf Linus Meyer*)

De andra – reportageserie EU:s migrationspolitik genom Ukraina
Kyrkans tidning av David Qviström

Krig under ytan, reportage från Abchazien, SR Ekot av Jesper Lindau

Utanförskap, reportage
LO-tidningen av Charlotta Kåks Röshammar

Papperslösa – en osynlig grupp mitt ibland oss, reportageserie
Östgöta Correspondenten av Sofie Lycksell

Migration i Europa, reportageserie om EU:s migrationspolitik
Svenska Dagbladet av Felipe Morales*) och Jon Pelling*)

Barn i isoleringscell, reportage om ungdomsvård i Sverige
P1 Generation Z och SR Ekot av Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin

Kartellen, reportage om gangsterrappgruppen i Bagarmossen
P1 Studio Ett och SR Dokumentär av Katarina Gunnarsson

Om HIV bland unga, reportage och nyhetsinslag
P1 Generation Z och SR Ekot av Ylva Bogegård, Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin

Tortyr - programserie i fyra avsnitt
för SVT, UR av Lollo Jarnebrink och Lisbet Schulz Contreras

Asylpolitik i baklås, reportage om EU:s migrationspolitik genom afghaner i Paris
Dagens Nyheter av Ann Persson och Anders Hansson

Juryn tar nu del av de nominerade bidragen och utser tillsammans en pristagare. Röda Korsets journalistpris är ett resestipendium på 25 000 kronor som delas ut i Stockholm den 27 maj. Vinnaren kungörs i samband med prisutdelningen.

Juryn består av: Bengt Westerberg, ordförande Röda Korset, Paul Hansen, Dagens Nyheter, Görrel Espelund, Textverk, Olof Brundin, Schibsted och Agneta Ramberg, Sveriges Radio.


*) Frilansjournalister – kunde gott vara en högre andel. /GK

Vem gräver ännu längre ner i yoghurtburkarna?

NEW YORK Lina föreslog att jag skulle skriva en bloggpostning om det Andreas Ekström kallat Yoghurtgate på engelska också, för att få fler läsare – och det är ingen dum idé.

Men nu måste jag ut i solen, efter alltför många timmar av alltför obetalt skrivande... ;-)

Om ni inte gjort det redan, läs dessa inlägg:

Vi gräver i yoghurtburken
– bland annat om den "turkiska" yoghurtens ursprung i Tyskland och om de "Hallå, kompis!"-stereotyper som frodas på mejeriets hemsida
och
Vi gräver längre ner i yoghurtburken
– om att bilden tydligt marknadsförts av bildbyrån som icke-godkänd i reklamsammanhang, och som tagen i Grekland, samt
– om orientaliserande (eller snarare occidentaliserande, eftersom de riktas västerut – mot USA) skadeståndsmyter

Viktiga Yoghurtgate-frågor som återstår att reda ut, för hugade bloggare och reportrar:
• Vad är ett rimligt förlikningsbelopp i de här sammanhangen?
• Har Atens tingsrätt någon som helst jurisdiktion i sammanhanget (ifall förlikningsförsöken strandar)?
• Vem spelar "den turkiske mannen" i videofilmerna på Lindahls mejeriers hemsida, och vilken etnicitet har egentligen han?
• Hur mycket är medieuppmärksamheten värd i kronor och ören för Lindahls?
• Vad tycker greker och turkar i Sverige om alltsammans?

Och ett intressant mediekritiskt spörsmål (med inspiration från nmz i Fototråden):
• Har medierna haussat den grekisk-turkiska konflikten och spelat på etniska motsättningar – samt nyhetskonsumenternas fördomar om turkar och burkar – fastän detta i grunden handlar om ett simpelt och solklart marknadsföringslagsmissbruk?

Nu ska jag fara ner till Union Square och köpa New Yorks absolut godaste och färskaste falafel, att äta i solen!

/Gunilla

Vi gräver längre ner i yoghurtburken

NEW YORK Nyheten om upphovsrättssoppan kring Lindahls Mejeriprodukters turkiska yoghurt har fängslat mig. Den framstår säkert mest som en tokrolig/tragikomisk liten grej för de flesta nyhetskonsumenter. Fast den har faktiskt allt! Nåja – en hel del, i alla fall.

Fascinerande nog hade jag aldrig tidigare ägnat farbrorn på bilden en tanke – trots att han har funnits i mitt stockholmska kylskåp många gånger, och trots att jag tveklöst skulle ha identifierat honom med "yoghurt" om jag fått se enbart porträttet.

Men denna story har intresserat mig av flera skäl. Och som trogna bloggläsare vet gillar jag att gå igång maniskt på mer eller mindre obskyra fenomen.

Dels är vi ju alla uppvuxna med bilder av åldriga, exotiska personer av något oklart ursprung i samband med just yoghurt (även om man brukar förmoda att de kommer från någonstans i Kaukasus), dels har jag vant mig vid att köpa Lindahls rejäla burkar varje gång jag är hemma i Sverige (mejeriprodukter, särskilt yoghurt, är betydligt billigare och ofta godare än i USA), dels är ju allt som berör fotografier samt upphovsrätts- och skadeståndsfrågor i regel intressant.
Dessutom har jag funderat en del på etnicitet i kulinariska matarv på sistone, apropå en artikel jag ska skriva om detta.

Jag blev fascinerad bara av det faktum att Aftonbladet ägnade så pass mycket utrymme, för att vara Aftonbladet, till att försöka reda ut hur det hängde ihop med olika bildleverantörer. Citat:

"Fotot kommer från bildbyrån IMS, som agerar mellanhand åt spanska bildbanken AGE fotostock. IMS säljer ett paket med bilder som AGE äger, och där yoghurtbilden ingick."

Sedan är det alltid fascinerande att följa hur nyheter sprider sig – nu även internationellt. Självklart är det en bra och något oväntad nyhetsstory – som har stort intresse, tack vare den eviga konflikten mellan greker och turkar. Alla förstår laddningen bara i orden "grek blev turk", och att det sedan handlar om yoghurt och fotorättigheter gör att det hela får en lagom vardaglig inramning, utan att alls bli trivial.
I Sverige hänger det till stor del förstås dessutom ihop med det tacksamma i att kunna rimma på "turk" och "burk" i rubrikerna (och "grek" får också plats).

Här är några av alla de medier som uppmärksammat storyn:

Avslöjande nyhetsredaktionen Sveriges Radio Jönköping: "Grek på burk blev yoghurtturk"
BBC: "Greek sues over photo on 'Turkish' yoghurt in Sweden"
AFP
JM Noticias: "Y resulta que el turco era griego"
Aftonbladet: "Yoghurt-turken var grek: stämmer Lindahls mejeri" (reder ut allt grundligast)
Expressen: "Grek blev turk på burk: kräver 50 miljoner"
Resumé: "Grek blev yoghurt-turk" (kort artikel; många kommentarer)

...och på Fotosidan finns en lång diskussionstråd.



I det förra inlägget visade jag:
• att skillnaden mellan grekisk och turkisk toghurt är tämligen liten, att döma av såväl egna intryck som av informationen från mejeriets egen yoghurtkock. Den handlar främst om produktionsmetoden.

• att åtminstone den turkiska yoghurten åtminstone för några år sedan tillverka(de)s av tysk komjölk i Tyskland.
OBS! Detta de faluröda stugorna och gärsgården kring kohagen till trots – se den solklart svenska bilden från mejeriets hemsida ovan!

• att yoghurtmarknadsföringen på Lindhals Mejeriprodukters sajt i ord, ljud och bilder bygger på en sterotyp invandrarbild, som blandar diverse etniciteter (inklusive italienare, med sitt "mamma mia) och fördomar.
Detta kan man förstås tycka är harmlöst eller ej. Själv tycker jag egentligen inte att det är värre än när svenskar presenteras som vikingar eller sexgalna eller Abba-kloner. Reklamspråk är reklamspråk.
Men jag förstår förstås att den berörde grekiske mannen blivit arg på riktigt. På individnivå blir schablonerna och myterna en annan sak – och även greker och turkar i gemen har anledning att reagera.



Hemsidan innehåller dessutom ett par formuleringar, som i sammanhanget blir rätt komiska (mina markeringar):

"Det här är det välkända Originalet som gett Turkisk yoghurt ett ansikte på den skandinaviska marknaden."
och
"Turkisk Yoghurt, som idag finns i miljoner hem, är utan tvekan vår mest kända produkt. Och många fler känner igen förpackningen med den karaktäristiska "turkgubben"."

Det tyder inte på någon strålande krishantering eller PK-medvetenhet att detta fortfarande (idag, i alla fall) står kvar på sajten, eller så är det just högt medveten chutzpah.

Nå, alla som sysslar professionellt med bildhantering, som exempelvis fotografer eller på reklam- och bildbyråer, undrade nog mest av allt hur detta egentligen kunde hända från första början.
Människor som används på bild i kommersiella sammanhang måste nämligen ha gett sitt tillstånd, vilket alla som jobbar i branschen vet. Ett antal fall vittnar om vad som kan hända om en så kallad "model's release" eller liknande avtal inte finns.

Först gången jag jobbade med en fotograf här i New York, 1997, blev jag alldeles förbluffad över hur hon släpade runt på ett antal oifyllda "release"-formulär. (Som reporter räknar man inte precis med att något intervjucitat man råkar få har förutsättningar att säljas vidare som reklamslogan, även om det i teorin skulle kunna hända.) Det verkade väldigt jobbigt!

När jag häromdagen frågade Lina Haskel om detta förklarade hon att just för att det är rätt jobbigt för fotografen att be alla som hamnar på bild att skriva på papper som man så pass sällan ser identifierbara "människor på stan" i reklamkampanjer. De är, enligt Lina, "ofta suddiga till oigenkännelighet eller inhyrda statister".

Nå, Lina – som inte bara är fotograf utan även jobbat som bildredaktör på Expressen – gick igång på att gräva fram vem som egentligen gjort fel.
Hade mannen på något vis trots allt gett sitt godkännande att vara med i reklam? Hade fotografen sålt fotot på honom vidare utan falska förespeglingar? Hade mejeriets reklambyrå köpt bilder med oklara rättigheter? Eller hade någon av de inblandade bildbyråerna felat – och isåfall den svenska /IMS/ eller den spanska /AGE/?

Linas grävande i AGE:s arkiv visade att där står klart och tydligt i informationen till kunderna att det inte existerade något "model's release". Troligen varken AGE:s eller fotografens fel, alltså.
Inte nog med det, där ser man också tydligt att det står att bilden är tagen i Grekland (där det förvisso finns en minoritet med etniska turkar, men så var det uppenbarligen inte i detta fall)! Se denna skärmdump, där jag lagt till de röda ramarna:


Slutsatsen är rimligen att det är svenska IMS (Nordic Photos) som klantat sig. För att göra denna euro-soppa ännu mer komplex, intressant och geografiskt utspridd så visar det sig att byrån har en VD med isländskt ursprung, Arnaldur Gautì Johnson. Han säger i Aftonbladet:

– Vi har sålt det här fotot i god tro. Jag vet inte riktigt vad som kan ha gått snett, men det är en fråga för AGE och fotografen att reda ut.

– Fotografen måste ha ett godkännande från personen, ett så kallat model agreement, för att bilden ska få användas i reklam. Kanske har fotografen missat det.

Men, som Lina alltså klurat ut, är det nog snarare IMS som får reda ut det hela – dock under förutsättning att fotografens och AGE:s information var likadan för åtta år sedan som den är nu, vilket vi inte kollat.

Nå, den grekiske mannen torde ha ett bra case i förliknings-förhandlingarna! Oavsett vem man är och varifrån man kommer låter det faktiskt inte särskilt kul att ovetandes bli hårt insåld som "turkgubbe" under många år i hela Skandinavien.

Man får hoppas att IMS har försäkringar för att täcka det belopp som mejeriet (eller dess reklambyrå) rimligen kommer att kräva företaget på – och lita på att denna story kommer att bli exempel i allehanda böcker och föreläsningar om upphovsrätt framöver.

Det ska bli intressant att se vilket beloppet förlikningen slutar med, om vi någonsin får veta det (brukar ju tyvärr förbli hemligt).
Att snubben drog till med 50 miljoner kronor innebär förstås inte att han blivit fullt såååå kränkt av att a) ha figurerat som turk i Sverige i åtta år eller b) ha utnyttjats kommersiellt. Ej heller att han tror att han kommer att få så mycket pengar – men det är så att säga hans utgångspris i förhandlingarna.
Jag kan inte alls, som den jurist som Aftonbladet intervjuat, se att det bara handlar om att han ska ha lidit skada i Grekland, utan det handlar om – skada eller ej – solklart, otillbörligt kommersiellt utnyttjande enligt Marknadsföringslagen.

Nu är ju skadeståndsbeloppen i Sverige i regel väldigt låga, i alla fall de som tilldöms brottsoffer (som är de man kan få höra talas om). Men om tingsrätten i Aten har jurisdiktion i sammanhanget har de svenska advokaterna i denna soppa kanske anledning att förhandla hårt om förlikning...

Fast om inte annat har Lindahls mejerier fått en enorm exponering i allehanda medier för sina produkter tack vare detta, så det kanske går jämnt upp.

Inspirationen till det begärda, höga beloppet kommer dock rimligen från amerikansk skadeståndsrätt.

Alla som tror att stämningarna här i USA verkligen leder till skadeståndsbelopp på fantasiljoner dollar bör genast läsa denna synnerligen intressanta text, på Mårten Schultz' alltid lika läsvärda blogg: "Berättelsen om Stella och kaffet på McDonald's och andra myter om amerikansk skadeståndsrätt".

Texten utgår från en amerikansk bok – "Distorting the Law: Politics, Media, and the Litigation Crisis" – och borde enligt mig ha stort allmänintresse. Men märkligt nog har den inte publicerats annat än på bloggen. Här är ett rejält citat som sammanfattar tesen:

/B/ilden av den skenande och orimliga amerikanska skadeståndsrätten är en myt.
(– – –)
Amerikaner är inte särskilt benägna att kräva skadestånd. Nivåerna på skadeståndet är i allmänhet inte orimligt höga. (I de fall där nivåerna är ”orimligt” höga finns det ofta goda skäl för det.) Advokaterna är inte pådrivande i skadeståndsmål i allmänhet utan fungerar tvärtom som en återhållande kraft.
(– – –)
Övertygande visar författarna att anledningen till den förvrängda bilden i hög grad är en produkt av medvetna insatser från olika intressen, närmare bestämt de delar av det amerikanska samhället som riskerar att ådra sig skadeståndsskyldighet när människor skadas till följd av deras verksamheter. Näringslivsintressen har således pumpat in enorma summor pengar i olika pr-organisationer som har haft som yttersta syfte att begränsa amerikaners möjligheter att kräva skadestånd. Dessa pr-organisationer har varit extremt framgångsrika i sina strävanden att få skadeståndsrätten att framstå som absurd. Vridna eller till och med helt felaktiga återgivanden av rättsfall har blivit en del av de urbana myterna, myter som ofta återgivits på teveshower som Jay Leno och David Letterman, som tagits som utgångspunkt för olika teveprogram och som därefter inte sällan upprepats av ledande politiker eller näringslivstoppar i samtidskritiska betraktelser.
"Distorting the Law" är en viktig framställning för alla som är intresserade av det amerikanska samhället i allmänhet och den amerikanska rättskulturen i synnerhet.

Som många av Schultz' kommentatorer hävdar finns det ju en kärna i mytbildningen, med en liten andel de facto groteska skadeståndsbelopp.
Men om ni läser hela texten får ni er på slutet till livs den synnerligen intressanta förklaringen till hur det egentligen troligen var åtminstone med "Stella", McDonald's, det skållheta kaffet och de förmodade skadeståndsmiljonerna.

Intressant nog beskriver Schultz de myter som finns i såväl amerikaners som övriga världens föreställningar om amerikansk skadeståndsrätt som "ett slags juridisk orientalism, en svepande etnisk generalisering baserad på fördomar".

Och på så vis var vi tillbaka där vi började: orientalism, etniska generaliseringar och fördomar.

Som tur är kan de flesta säkert enas om att det är gott med tjock, lagom syrlig yoghurt, var den än kommer ifrån.

Uppdatering: Nu har jag läst Fotosidan-tråden, där det finns flera intressanta kommentarer om huruvida detta är komik eller allvar, om möjliga skadeståndsbelopp, huruvida mannen är kränkt på riktigt eller ej, om medierna framställt konflikten korrekt och där vissa också – som Lina Haskel – hade hittat uppgifterna om att model's release saknades i detta fall.

Några citat från Fotosidan:

"Det som jag tycker är knepigt är att självmant strutta omkring och vilja bli fotograferad för miljontals turister, och ha ett problem med att sitt ansikte syns för några svenskar." (Henrik Roos)

"Vad gäller bildanvändningen så är det för mig inte svårt alls – det blir allt vanligare att företag och media struntar i betalningen och tar smällen i efterhand i dom få fall där det upptäcks, det blir billigare i längden att betala lite extra dom gånger dom åker dit. Jag tycker det är oschyssta metoder att utnyttja andra så och skulle gärna se att det blir rejäla straffbelopp så att företagen betalar för användningen." (Anders Östberg)

"Finns det något komiskt i detta [syftar på Aftonbladets artikel och kommentarerna till den/GK]? Jag tycker inte det. Möjligen ligger komiken i att artikelförfattaren eller redigeraren implicit anspelar på vissa, gamla och utslitna svenska uttryck, talesätt etc som har rasistiska och fördomsfulla undertoner. Ska man skratta åt, eller med, de svenska medier som begagnar sig av dessa talesätt i syfte att sälja underhållande nyheter, istället för att bedriva seriös journalistik? Effekterna av detta billiga tillvägagångssätt ser vi tydligt i den debatt som följer. En tråkig uppmaning till lågt och smutsigt argumenterande." (signaturen "ntz")

/Gunilla Kinn

Inte bara i Malmö: antisemitism i Solna 1992

NEW YORK Den senaste tiden har Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu – som väl få kunnat missa – fått massiv, hård och välförtjänt kritik för sina aningslösa uttalanden om situationen för judiska familjer i hans stad.

Kritiken har varit så omfattande, och Reepalus försök att lägga debatten till rätta så misslyckade, att risken tyvärr är stor att Reepalu som person och politiker blir huvudsaken – när det allvarligaste ändå är hoten och trakasserierna i sig.

Och fokus i debatten har helt och hållet legat på Malmö. Inte så konstigt, eftersom undersökningar och medier visat dels att trakasserierna mot dess judar ökat kraftigt där; dels att judiska familjer i stor utsträckning valt att flytta därifrån.

Men kanske finns det även andra platser i Sverige där svenska judar känner sig otrygga? Isåfall borde det också uppmärksammas.

Jag fick i fjol höra av en judisk väninna bosatt i Stockholm att hon och hennes familj övervägde (överväger?) att flytta till Nordamerika, för att judar inte kan känna sig trygga i Sverige.
Tyvärr måste jag medge att jag inte tog det hon sade riktigt på allvar – det lät så främmande, eller kanske rentav som en smått paranoid idé.
Vår diskussion kom, kanske beroende på min oförmåga att höra vad som sades, att ytligt handla om förtjänsterna med de städer de isåfall skulle kunna tänka sig att bo i – snarare än om anledningen till att hon faktiskt talade om att fly tillvaron i Sverige.
Än idag vet jag inte om de själva då hade märkt av några otäcka hot eller strömningar, eller om de kanske “bara” läst Judisk Krönikas uppmärksammande av vad som skedde i Malmö (2/2009).

Uppdatering!
Väninnan förtydligar: "Jag menade kanske snarare att om utvecklingen fortsätter så får man fundera på att flytta."

När debatten om Ilmar Reepalu – som ju bubblat i många olika medier sedan i fjol – tog fart på allvar häromveckan så kom jag att tänka på något anmärkningsvärt jag fick veta för bara fem, sex år sedan. Nämligen att min lillebror under sin gymnasietid, för 18 år sedan, under en tid fått eskortera sin bäste kompis J till skolan – för att denne kände sig otrygg, efter att flera gånger ha tagit emot judefientligt präglade hot.

Jag skrev till min brors vän "Johannes", som numera är bosatt i Tyskland (av alla länder), och bad honom berätta vad det egentligen var som hände då.

Det visade sig att den ökände antisemiten, förintelseförnekaren och debattören Ahmed Rami spelade en icke ringa roll i sammanhanget.

Nedan kan ni läsa J:s berättelse.

/Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

"I samband med debatten om situationen för judar i Malmö vill jag dela med mig av vad som skedde 1992, när jag gick i Vasalundsgymnasiet i Solna.

Samma år bjöd skolans ledning in Ahmed Rami att tala i aulan. Han fick helt fria händer att diskutera såväl judar som en framtid utan dessa.

Det skulle nog ha varit någon form av debatt, men så vitt jag kan minnas pratade han mest om problem i förorterna och att Israel var en dålig idé. Många av dem som satt i publiken (det vill säga gymnasieeleverna) hurrade och tyckte att han var en hjälte, kommer jag ihåg.

Jag var däremot inte kvar till slutet.

Jag anmälde skolan till kommunens skolnämnd kort därefter, och rektorn bad om ursäkt – men skadan var på sätt och vis redan skedd.

I vår skola fanns vid den här tiden ett antal ungdomar som var muslimer och ett antal som inte var det. Men gemensamt för en liten grupp var att de inte var alldeles överförtjusta i att det gick en jude i deras skola.
Dessa personer hade egentligen inte någon aning om vad judendomen innebär. Som många andra människor var de förvirrade av vad som egentligen är problemet; de blandade ihop judar vs muslimer och israeler vs palestinier. På den tiden var det verkligen få som visste skillnaden, både i skolan och i allmänhet, och de i denna grupp var inte så informerade.

Innan jag kommer till kärnan av vad jag vill berätta så måste jag säga att Vasalundsgymnasiet inte var en speciellt bra skola, och då menar jag kvaliteten på lärarna. Detta påverkade i sin tur kvaliteten på vår utbildning och disciplinen i skolan. Många av lärarna brydde sig inte alls om vad som hände med elever som gick ut och rökte mitt i lektionerna, med skolkande personer och omkringhängande gäng.
Under mina tre år där kom med jämna mellanrum ofta ungdomar från andra skolor – typ Tensta och Rinkeby – dit, och även ungdomar som inte alls gick i skolan, från Hagalund och andra platser.
Dessa verkade inte ha annat för sig än att komma och bråka lite med eleverna i Vasalund, diskutera saker som vem som skulle spöa vem och när man kunde åka in till sta’n och tjafsa med andra gäng.

I en av dessa grupper fanns det ett par personer som började ogilla att det gick en jude i skolan, och att denne jude också hade kontakter inne i sta’n och i andra förorter.
Jag fick under ett par tillfällen ett par riktiga hot mot mig. Jag vill väl inte direkt säga att jag fick stryk – men det var ofta väldigt otrevligt.

Några exempel:
En gång knuffade tre killar mig rakt in i väggen, och ville att jag skulle säga att Israel var skit och att judar var skit.
En gång gick några killar efter mig på väg hem efter en fest i skolan. Jag stannade utanför polisstationen i Solna, därför att jag inte hade någon lust att gå den sista biten ensam. Då skrek dom åt mig: “Jävla fegis!”, med mera.
En gång kom en av dem fram till mig och sa att han “skulle döda alla mina judekompisar”.

Att Ahmed Rami fick tala i skolans aula bekräftade absolut dessa personer. Det var också en hel del ungdomar där då, som inte gick i Vasalund men som kom dit bara därför att de ville höra på Rami. Efteråt så snackades det mellan skåpen om “dumma judar”.

De flesta visste att jag är jude, det var ingen hemlighet. Men jag hade ganska många vänner, så ingen bråkade direkt med mig i början. Fast när de som inte gillade mig gick ihop i en grupp, som efter Rami-föreläsningen till exempel, var det ju lättare för dem att tjafsa med mig.

Det hela slutade med att en av dessa personer, en man som var lite äldre än eleverna i Vasalund, talade om för mig på bruten svenska att om jag inte försvann från jordens yta, så skulle han se till att jag gjorde det.
Att prata med polisen om detta kändes inte som något bra alternativ. Ord stod ju mot ord – och så skulle det snabbt komma fram att jag hade pratat med polisen. Det verkade inte vara någon bra idé.

Så jag sade inget. Istället fick ett par av mina vänner följa mig till skolan varje morgon. De verkade försäkra denne man och hans anhang att jag också hade "skydd" om det skulle bli konfrontation.
Efter ett par veckor blev situationen bättre. Men det tog många månader innan jag kände mig helt OK med att gå ensam i Solna, speciellt när det inte var så mycket folk omkring.

Vad som hände i Vasalundsgymnasiet då var att många ungdomar, som egentligen knappt visste skillnaden på en jude och en buddist, fick upp ögonen för att det fanns problem i en annan del av världen och då måste någon straffas.
Vid denna tid hade jag bara besökt Israel en enda vecka, och det kändes konstigt att ställas till svars för något som hände där överhuvudtaget. Jag kände såklart till mitt eget folks historia, men kände inte att jag var ansvarig för handlingar och metoder därnere.

Att vara jude är något som jag är väldigt stolt över. Men tyvärr är denna typ av hot mot judar inte alls så ovanliga som man kan tro.
Den värsta fienden var och är egentligen inte mannen som dök upp på min skola, utan okunnigheten i samhället om att sådana här saker händer. Jag menar: okunnighet om att hot förekommer, och okunnighet om vad som sker och påverkar en situation.

Vi kan stödja vårt land, och vi gör det. Men att påverka Israel att verkligen agera annorlunda, det är mycket svårt. Att judar i Sverige verkligen skulle kunna ändra vad som sker i Israel är ur min synvinkel högst osannolikt.

Att skilja på vad det är som sker och att döma med sin egen uppfattning som facit, det är farligt.”

/J

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Kommentar: Jag gick själv i Vasalundsgymnasiet 1987–1990, och de åren var stämningen inte alls så stökig som J beskriver den. (Jag har hört från flera lärare att något hände sedan min årgång slutat, så att allt blev helt annorlunda – och uppenbarligen uppstod en rad disciplinproblem rätt snabbt.)
Men även jag kom i kontakt med Ahmed Rami. Han var nämligen min vikarie i franska, en kort tid.
Jag minns honom som en någorlunda trevlig person, och med sitt ursprung i Marocko talade han förstås bra franska. Det jag minns tydligast var att han under lektionen drog en del ansträngda Palme-skämt, som bara han själv skrattade åt.
Det kan ha varit 1988. Jag har inget minne av att han gjorde några försök att sprida antisemitisk propaganda – det hoppas jag att vi isåfall hade uppfattat.
Då var Ahmed Rami helt okänd för allmänheten. Året därpå brakade alltsammans loss – med anmälan av Radio Islam. 1990 fälldes Rami för hets mot folkgrupp, och dömdes till sex månaders fängelse. Gränserna för yttrandefrihet diskuterades ordentligt, och nyhetshändelserna kring Rami och hans kontroversiella – och kriminella – åsikter fick mycket stor uppmärksamhet i medierna.
Det var alltså något år efter allt detta, en kort tid efter det avtjänade fängelsestraffet, som någon på Vasalundsgymnasiet valde att låta honom komma till skolans aula och tala inför eleverna. Man kan undra hur den ansvarige tänkte då.

/Gunilla Kinn

P S I fjol uppstod en del debatt sedan Utrikespolitiska föreningen i Linköping bjudit in Ahmed Rami för en diskussion (DN:s artikel om detta här).
Det kan förstås diskuteras om det var en bra idé eller ej – men det är ändå viss skillnad på att låta en för hets dömd person tala inför gymnasieelever respektive för en studentgrupp på universitetet.

"Varför skulle SD:s idéer få genomslag?"

"Varför blir så många i den politiska eliten så b-nödiga av SD egentligen? Jag fattar det inte? De har en paradfråga – integrationspolitiken, som lyckas attrahera en ganska begränsad del av väljaropinionen. Resten av befolkningen och politiska partierna delar inte de åsikterna. Så varför skulle SD:s extremt radikala idéer få något som helst genomslag?
Det finns ju andra partier som driver frågor på tvärs med resten av befolkningen, till exempel vänsterns förslag om förstatligande av bankväsendet, men det är ju ingen som tror att den typen av idéer kommer att få något genomslag. Men av någon anledning har man fått för sig att blotta existensen av SD i riksdagen skulle solka ner dess anseende och göra Sverige till ett nytt Danmark. Varför skulle det göra det? 95% av befolkningen delar inte SD:s åsikter om invandring. Varför skulle SD få något att säga till om i just den fråga där ingen annan delar deras åsikt? Jag fattar det inte."

Jonas Lundqvist kommenterar på Johan Ingerös blogg.

/Gunilla

Drevdrabbade skåningar

Stackars, stackars Vellingeborna. De är ju utsatta för ett så'nt där jobbigt dreeeeeeev.

/Gunilla

Kampen mot Katla

Margaretha Strömstedt i Expressen:

"Vad gör vi med Sverigedemokraterna? Så länge de gick omkring renrakade med grova kängor och nazisthälsande var de lätta att känna igen och totalt ta avstånd ifrån. Numera, när de kommer med sina portföljer i snygga skjortor och randiga kavajkostymer, är de mycket farligare. Och när de smyger sig in i Astrid Lindgrens sagovärldar och annekterar våra starkaste känslor i gränslandet mellan liv och död blir de farliga på allvar.
Med lena röster låtsas de ta upp viktiga frågor om invandrarpolitik. Gör motstånd! Tala klarspråk om fakta när det gäller våra invandrare, också om hur Sverige skulle stanna utan deras arbetskraft, hur mycket det kostar att inte ta emot dem. När det gäller Astrid Lindgren och hennes bröder Lejonhjärta vet vi på vilken sida de står och vad kampen handlar om. Släpp ingen Tengil och Katla över bron!"

Astrid Lindgrens vård sköttes av invandrare

TV4:s Anders Pihlblad förra helgen, apropå Sverigedemokraternas kidnappning av Astrid Lindgren och hennes Sverigeidyller:

"Jag minns ett av de sista reportagen om Astrid Lindgren. Ett tv-team hälsade på hemma hos henne. Vid hennes sida satt den närmaste familjen och de personer från hemtjänsten som gav henne vård. När det gäller personalen från hemtjänsten så var i stort sett alla födda i andra länder än Sverige. De personer som gav allas vår Astrid Lindgren fin omvårdnad i livets slutskede var alltså invandrare. Fast det kände kanske inte Sverigedemokraterna till."

Det Sverigedemokraterna har synpunkter på är antagligen ifall vårdarna var muslimer eller ej... Se även: Astrids Sverigeidyller skapades av invandrare (apropå Ilon Wikland och George Riedel).

/Gunilla

"Vad f-n håller vi på med i partiet?"

– Jag tycker inte illa om invandrare, vi har många som arbetar hos oss. Och jag kan inte heller tycka illa om människor som jag inte känner…jag har börjat fundera på vad f-n det är vi håller på med i partiet, säger Lars-Erik Persson.

Ordförande i Sverigdemokraterna i Falkenberg förklarar varför han hoppar av i Hallands Nyheter (via: Niklas Orrenii tweet)

/Gunilla

This ain't Hjällbo...

NEW YORK Måste säga att jag som Harlembo sedan nio år skrattade gott åt ett citat i den artikel jag länkade till i ett tidigare inlägg:

– Journalister är lättlurade idioter. Det vet alla här. När de kommer hit och snackar med några snorungar om varför det blir bråk så säger de massa saker till journalisterna om att ungdomarna här inte har någon utväg eller så. Men det är skitsnack. Gottsunda är inte som förorterna i Stockholm eller Göteborg. Det här är inte Harlem.

Haha. Här i Harlem bränns inga bilar. Det var faktiskt ett tag se'n.

Men det förtar inte substansen i texten hos Second Opinion, av frilansskribenten Haore Sulaiman. Citat:

Stenhagengrabbarna säger att medierna som besökt området har varit ”lättlurade” och journalisterna har citerat dem på ”skitlöjliga grejer” om segregation och fattigdom – eller rena påhitt.
Syftet med denna redogörelse är inte att dumförklara kollegorna på redaktionerna, utan snarare att visa på den risk som föreligger om man som reporter söker indicier för att bekräfta en tes man valt på förhand.
Jag kan inte helt avgöra varför dessa killar berättar allt detta för mig. En sak som möjligen spelar in är att jag som invandrare har ett större förtroendekapital. Kanske hyser de större tilltro till mig. Men det kan också vara att de vet att jag kan skärskåda dem bättre än en välvillig svensk reporter och att jag inte är lika ”lättlurad”. Något tydligt svar har jag inte.
Vad jag däremot är bekymrad över är att min undersökning visar att medier på jakt efter rafflande rubriker löper risk att utnyttjas av intervjuobjekt som verkar veta exakt vilka knappar man bör trycka på för ”komma med i tidningen”.

/Gunilla

Bitter mediemedicin; Helin lär sig en läxa

NEW YORK "Nu känner jag tydligt smaken i munnen av min egna medicin," skriver Jan Helin i sina kommentarer till den intervju P1:s Medierna gjorde med honom häromdagen och som sändes idag, om Aftonbladets förortsreportage från Gottsunda, Hammarkullen och Hjällbo.

Och det är inte utan att man tycker synd om den stressade Helin, när Petter Ljunggren får honom att trassla in sig i ett resonemang om huruvida uppgiften om när en bil satts i brand var avgörande för reportagets trovärdighet eller ej.

Visst är det dramaturgiskt tacksamt när chefredaktörer/ansvariga utgivare, likt andra makthavare, gör bort sig i en mikrofon eller framför en kamera.
Men hur mycket Jan Helin än klantar sig när han vädjar om att intervjun väl kan klippas "schysst" har han faktiskt rätt i det han skriver: det gagnar inte mediekonsumenterna långsiktigt, att han ställer upp på intervjuer utan att ha fått en rimlig chans att förbereda det den ska handla om.

Petter Ljunggren har tydligen, enligt Helins bloggtext, förklarat att han inte kan göra några Pravda-mässiga intervjuer – och det är givetvis riktigt att personer som ska ställas till svar inte ska få diktera villkoren för hur de ska intervjuas (något som Mediernas nästföljande inslag, då om regeringens mest efterfrågade ministrar, handlar om). Eller göra om intervjuerna tills de blir "rätt".

Men här handlar det om att Jan Helin ska svara för sakförhållanden som han själv inte varit direkt inblandad i. Som hur det gått till på fältet i Hjällbo och (fastän det kom inte med i det färdiga inslaget) snacket på debattredaktionen. När han inte haft möjlighet att kolla upp det blir det pannkaka. Intervjuerna är förstås väldigt underhållande att lyssna på, och avslöjande! Men det måste gå att få till en kritisk diskussion med Helin, även om han fått kolla upp sakförhållandena.

Nå, nu verkar det som Jan Helin själv dragit slutsatsen att inte ställa upp på intervjuer med en väntande taxi runt knuten. Och han fick ju en andra chans av Medierna, det vill säga det blev en uppföljningsintervju.
Hoppas att han fortsätter policyn att vara öppen med sina publiceringsbeslut. För det lär fortsätta blåsa kring desamma på Aftonbladet! (Föreställ er debatten som kommer efter valet 2010. Då lär ett antal debattörer – rättvist eller ej – att vilja lägga en del av skulden på Sverige-demokraternas troliga framfart på bland annat Aftonbladet.)

Vad gäller det som Mediernas inslag handlar om i stort, huruvida bilden av att det pågår ett krig i förorterna eller ej är alltför hårdvinklad och på tok för generaliserande och dramatiserande, ska bli intressant att följa, i och med att killarna i Hjällbo/Hammarkullen får gå i svaromål i Aftonbladet – liksom skribenten Claes Petersson själv.
Killarna är knappast okomplicerade som källor. Jag kan bara föreställa mig det jidder som uppstår när en massa tonåringar samlas kring en kvällstidningsreporter.
Samtidigt blir det fel när Helin avfärdar Mediernas reportage-tes helt med att det skulle bygga på blott två av de intervjuade ungdomarna. Han bortser från den i programmet mycket kritiska journalist som tillbringat ansenlig tid i samma förorter: Björn Rönnblad, och som kallar Aftonbladets reportage för "bottennapp".

(Medierna presenterar inte Björn Rönnblad mer än som journalist, men det kan väl vara intressant att veta att han också är aktiv i Socialistiska Partiet och skriver i Internationalen. Bland annat denna mot reportaget synnerligen kritiska text: "Aftonbladets publicistiska härdsmälta".)

Dagens citat måste nog ändå bli det som en av reportagets killar framför i Medierna: "Det är som att du läser Alfons Åberg (---) som en saga!" Inte för att Aftonbladet-reportaget nödvändigt är som en saga, utan för att det är lite rörande att en 19-årig kille från Kurdistan alls har Alfons som referens.

Avslutningsvis: Jan Helin har förhoppningsvis också nu lärt sig att han i framtiden inte bör utgå från att precis allt som står i hans tidning är korrekt, bara för att ingen klagat.

Uppdatering: Se även detta inlägg hos Second Opinion, där Gottsunda-ungdomar avfärdar journalister som "lättlurade idioter". (Via Dick Erixon)

/Gunilla Kinn

Sökes: svenska uppfattningar om Deep South

STOCKHOLM Vad ska jag läsa om jag vill veta mer om den svenska samhällsdebatten om amerikansk apartheid under 40-, 50- och 60-talet? Lästips emottages – såväl böcker som tidningsartiklar. Egentligen skulle en behändig översikt/sammanfattning räcka.

/Gunilla

Apropå Voltaire

NEW YORK På Isobels blogg pågår en intressant diskussion om yttrandefriheten och dess gränser, apropå att Ahmed Rami bjudits in till en diskussion om detta i Linköping. Ta del av den!
Jag står vad jag vet inte på de där listorna över judevänliga journalister, trots att jag i ett par år var New York-medarbetare åt Judisk Krönika (i mitt umgänge finns för övrigt en salig blandning av judar och palestinier, av olika åsiktsriktningar).
Men – trivia – jag har träffat Ahmed Rami, långt innan han blev känd för sina Radio Islam-sändningar.
Han var nämligen min franskvikarie i några dagar, omkring 1988 eller så. Jag minns inte att han drog någon som helst antisemitisk propaganda på lektionstid. Däremot minns jag hans rätt trista Palme-skämt, som han själv tyckte var oerhört roliga.

/Gunilla

Grundkurs i fattigdomskunskap

NEW YORK Washington Post har ett reportage om hur dyrt det är att vara fattig i USA. Inledningen:

You have to be rich to be poor.

That's what some people who have never lived below the poverty line don't understand.

Put it another way: The poorer you are, the more things cost. More in money, time, hassle, exhaustion, menace. This is a fact of life that reality television and magazines don't often explain.

So we'll explain it here. Consider this a primer on the economics of poverty.

(– – –)

"When you are poor, you substitute time for money," says Randy Albelda, an economics professor at the University of Massachusetts at Boston. "You have to work a lot of hours and still not make a lot of money. You get squeezed, and your money is squeezed."

The poor pay more in hassle: the calls from the bill collectors, the landlord, the utility company. So they spend money to avoid the hassle. The poor pay for caller identification because it gives them peace of mind to weed out calls from bill collectors.

(– – –)

The poor pay in other ways, ways you might never imagine. Jeanette Reed, who is retired and lives on a fixed income, sold her blood when she needed money. "I had no other source to get money," she says. "I went to the blood bank. And they gave me $30.

"I needed the money. I didn't have the money and no source of getting money. No gas. No food. I have to go to a center that gives out boxes of food once a month. They give you cereal or vouchers for $10. They give you canned tuna and macaroni and cheese. Crackers and soup. They give you commodities like day-old bread."

/Gunilla

En tiger i Vita huset

NEW YORK Här är en fin bild på när Barack Obama tar emot Thomas Nordegrens svärson i Vita huset.

/Gunilla