Poliskvinnor från Bangladesh på Delta Camp

PORT-AU-PRINCE (eller Pòtoprens, som det stavas på kreyol ayisyen) Fotot föreställer en grupp riktigt coola damer – världens näst första FN-poliskompani bestående av enbart kvinnor! Jag hängde med dem i några timmar idag.
När alla är på plats blir de 110 stycken. De kommer från Bangladesh, och ska det närmaste året patrullera i de haitiska flyktinglägren. De har just anlänt till Port-au-Prince, och är för närvarande upptagna med att bygga upp de baracker de själva ska bo i. I juni ska de vara utbildade (lokalkunskap, som påbyggnad till tre månaders samkörning hemma i Bangladesh) och redo att börja jobba.
Det allra första kompaniet poliskvinnor i FN-tjänst skickades från Indien till Liberia häromåret.

Apropå detta kan ni läsa mitt porträtt av Ann-Marie Orler, som – om jag minns rätt – var den som kom överens om denna ordning med Bangladeshs polischef, här: http://jusektidningen.se/Jusektidningen/Nyheter/Portrattet1/Varldens-top-cop. Jag citerar mig själv:

En av de viktigaste uppgifterna för Ann-Marie Orler är att öka andelen kvinnliga FN-poliser i fält.

Idag är den åtta procent. Målet är 20 procent 2014; på sikt helst 50. FNs medlemsländer får satsa på att få fler kvinnor i sina poliskårer, så att rekryteringsbasen blir större. (Av svenska poliser är ungefär 40 procent kvinnor.)

– Strävan har funnits länge. Men när jag kom hit blev det naturligt att frågan hamnade hos mig. Jag har satt ner foten och sagt att det är dags att få saker att hända, förklarar Ann-Marie Orler, som fått Bangladesh och Rwanda att utlova kvinnor till FNs polisstyrkor.

– Väldigt många kvinnor och barn blir offer i krig och konflikter. Ofta har de drabbats av uniformsklädda män, militärer. Kommer det då en kvinna i FN-uniform så signalerar det “Du kan lita på mig”. På så vis kan FN nå fler.

/Gunilla

Statsbesök à la Kennedy 1962

Glöm inte Burma

NEW YORK Hoppas ni sett filmen Burma VJ, den gick tydligen på SVT nyligen. Försök se den snarast annars – trailern ovan förklarar stuket på två minuter. En av de bästa och mest gripande filmer jag sett, allt givetvis underlättat av att konflikten i Burma är tämligen entydigt mellan "onda" och "goda".
Jag inser att jag aldrig följde upp att blogga mer om filmen sedan jag såg den i juni. Men jag vågar nog ändå påstå att jag återkommer om Burma senare i höst på ett eller annat sätt (har en reportageidé som två tidningar tackat nej till, men som är så bra att någon förr eller senare måste vilja ha den).
Filmen slutar ju delvis i moll, de modiga demokrati-aktivisterna krossas av militären. Men Jesper Bengtsson, som själv rapporterat från Burma i bokform, skriver i Journalisten om hur ett nytt nätverk av korrespondenter byggts upp inne i landet:

"...när regimen i Burma stängde landet för utländsk press var hans folk de enda som förmedlade bilder från upprorets blodiga slutskede.

Många av dem fick betala ett högt pris. Juntan gjorde allt för att spåra upp de som ”läckt” information till omvärlden. Joshua berättar att en av hans journalister dömdes till 65 års fängelse för ”förräderi”. En annan fick 21 år för att han utan särskilt tillstånd varit ägare av ett USB-minne.

Sedan dess har Joshua arbetat för att bygga upp ett nytt nätverk och idag har han mellan 90 och 100 korrespondenter aktiva inne i Burma. Han organiserar utbildningar i journalistik på den thailändska sidan av gränsen och smugglar ut sina nya ”korrar” för att lära dem hantverkets grunder."

/Gunilla

Down and Out in Kabul; Back in Iraq

NEW YORK Aftonbladets Jan Helin berättar idag i sin blogg om hur Staffan Heimerson tycker det är skräp att unga reportrar idag inte åker ut till fältet. Så här lät det tydligen i Helins redaktionstelefon i oktober 2001:

Staffan: Jan, jag har landat i Pakistan. Jag tittar till höger, ingen där. Jag tittar till vänster, ingen där. Inte en enda ung svensk kollega. Vad är det frågan om?

Jag: Tja, Staffan, jag vet inte. Den yngre generation har väl kanske slutligen hunnit ikapp och förbi dig. De har väl sprungit vidare. Skit i det. Gå ut nu och skriv om den lilla blomman bredvid stridsvagnanra, som man brukar säga.

Staffan: Jan, jag hör vad du säger, men jag förstår inte. Jag är på den största storyn sedan andra världskriget. Om de är journalister och inte är här – vart fan har de sprungit då? På krogen för att skriva om sig själva? Du hör av mig i morgon från Kabul. Ajöken.

Det är faktiskt lite konstigt om unga reportrar idag inte sticker iväg när de kan, även om jag kan se många faktorer som bidrar till att det är så. Tyvärr hade nog Jan Helin fel om han trodde att några svenska reportrar hade sprungit förbi Heimerson.

Men Heimerson vet ju så väl själv (eller har kanske fattat sedan ovanstående utspelade sig, det var ju trots allt åtta år sedan) att redaktionerna idag i stor utsträckning föredrar att – och delvis kan – bevaka världen från Stockholm. Som jag citerade Dick Erixon i detta inlägg häromåret:

Heimerson har sedan 1969 bevakat uppemot 25 krig och han funderar på hur i hel-te Aftonbladet lät honom åka ut i världen och rapportera från krig som ingen brydde sig om. I dag finns ingen utrikesbevakning alls. Och när något händer, som Libanonkriget förra sommaren mellan Hizbollah och Israel, blir det "slaskrapportering". Man fokuserar på svenskar som klagar över dåliga färjeförbindelser.
Och under senaste Irakkriget åkte SVT och TV4 hem.
I dag är utrikesbevakningen totalt nedrustad i svenska medier.
"Världen är på väg att bli en vit fläck på svenskarnas karta", säger Heimerson.

Det finns en reporter som blivit känd i amerikanska frilanskretsar för att han stack till Irak för att rapportera, helt och hållet finansierat av hans nätläsare: Chris Allbritton.
Han stack när han hade samlat in 10 000 dollar som grundplåt, oklart för mig vad han drog in se'n. Att resa i och rapportera från krigszoner kostar massor: försäkringar, taxiresor, fixers, dator, satellittelefon, ockerpriser på hotell, mutor etc etc etc...

Jag träffade honom i New York en kort tid dessförinnan. Då var han en frustrerad frilansjournalist som hankade sig fram på olika påhugg och skrev för olika tekniktidningar (och hjälpte mig med min dator); kort tid därefter var han på plats i Mellanöstern och uppfyllde alla krigskorrespondentmyter man kan tänka sig. Han skrev förstås inte bara i sin blogg utan sålde artiklar till diverse tidningar när han kunde. Senare blev han stringer för Time i Beirut.

Jag har tyvärr inte följt Allbrittons skriverier så mycket. Men jag tänker på honom varje gång jag ser att Heimerson talat om att svenska frilansjournalister brukar sticka ut i världen. Kanske kan Allbrittons exempel inspirera en och annan? Här är hans gamla, mest kända blogg: Back in Iraq, och här presenterar han sig i den han sedan i juni driver från Pakistan: Insurgency Watch.

Tja, där finns det ju goda möjligheter till svenskvinklade stories just nu... Och min kollega Jesper Huor har öppnat en egen redaktion inte i Pakistan men väl i Afghanistan: Down and Out in Kabul. Coolt varumärkesnamn.

Allt detta påminner mig om att jag glömt svara på ett Facebook-meddelande jag fick i våras från Johanna Petersson på Sydöstra, apropå det jag skrev då om "Många korrar utan snorrar". Jag ska tipsa Johanna om Chris Allbritton. Och man måste ju inte åka till en krigszon, resten av världen finns också!

/Gunilla

Inte bara Afrikafördomar, utan också fejk?

NEW YORK Flera medier rapporterar idag om att det program som SVT snart ska börja sända och som är inspelat av produktionsbolaget Eyeworks kommit till på ett oschysst sätt: att Eyeworks inte begärt tillstånd hos rätt instans i Namibia, att betalningen varit låg, att serien framställer "primitiva infödingar", och att inga långsiktiga förbättringar såsom vattenbrunnar tillkommit.

DN "SVT befäster Afrikafördomar"
TT Spektra: "Betalade med säckar majs/SVT utnyttjar Himba-folket"
SR Ekot: "Deltog i SVT-serie, fick betalt i majsmjöl"

Afrikagrupperna har skickat ut ett pressmeddelande, citat:

LAC och Afrikagrupperna ifrågasätter även den ersättning som filmteamet erbjudit de medverkande himbafamiljerna.
– Filmteamet har betalat med några säckar majs och småpengar, drygt 40 kronor per dag. Det är förnedrande. När jag konfronterade dem sa deras kontaktperson på plats att ’de här människorna gör ju i alla fall ingenting’. Det är struntprat. De har sin boskap att ta hand om. När filmteamet är på platsen kan de inte sköta sina vanliga jobb, säger Zeka Alberto.
Afrikagrupperna är även kritiskt till de stereotyper som SVT:s informationsmaterial om produktionen förmedlar. På SVT:s hemsida refererar man till himbas vardag som ”extremt primitivt stamliv” och skriver att himbakvinnorna ”smörjer sig med rödbrunfärgad lera istället för att tvätta sig”. I själva verket används ockran för utsmyckning och som skydd mot sol, väder och vind. SVT:s programchef Emma Kronqvist har kallat programmet ”hetare och mycket mer 2009 än ’Robinson’”.

Men det verkar som om det finns mer än så.

I anslutning till artikeln i DN skriver i alla fall kommentatorn "Isak" från Spanien:

"Jag har sett programmet. Det visades här i Spanien (Perdidos en la tribù) och det är samma produktionsbolag etc som ska leverera den svenska versionen. Allt är bluff dock. Ett spanskt reporterteam åkte ner till Namibia och Indonesien och undersökte saken på plats. "Infödingarna" levde inte alls så som programmet visade. De hade hus, el, vatten och t.o.m. bilar. De fick betalt för att visa hur de en gång hade levt i konstgjorda byar – inte deras moderna liv. Programmet blev väldigt kritiserat härnere. Rasism, idioti och low-class underhållning..."

Fejk, alltså. Helt otroligt, om det stämmer. Konstigt dock, att Afrikagrupperna och deras samarbetsorganisation LEC inte skulle ha tagit upp det i sin kritik mot SVT?

Jag har varken tid eller möjlighet att kolla upp det hela närmare än så, så ta detta som ett tips från Isak och mig, ni på svenska redaktioner...

Har än så länge bekräftat Isaks version åtminstone i denna spanska artikel, där det även talas om att "infödingarna" köpt alkohol för pengarna de fått, och att inspelningarna skett i byar 70 mil från de platser där de medverkande i själva verket bor och att det knappast handlat om deras egentliga "reality" i denna "reality-såpa".

Uppdatering: det spanska programmet verkar ha handlat om san-folket, inte himba-dito. Jag överlämnar till någon annan att utreda skillnaderna mellan spanska och svenska Eyeworks, och dessa båda produktioner... Det kan ju hända att allt åtminstone skötts bättre denna gång än då, vem vet.
Men här finns nog mer att kolla upp och rapportera för dem som har resurser till det (hint, hint till frilansjournalisten Magnus Bellander som verkar vara på plats i Namibia och rapporterar till Ekot).

Se The Namibian: Swedish TV blasted for ‘exploiting’ minorities

“The SVT Web page refers to the every day life of the Himba as “extremely primitive tribal life”, stresses that they live in huts made of cow dung, and says that the Himba women “cover their bodies with red-brown clay instead of washing”.
“The clay, called ochre, is used for a number of reasons, including to protect the skin from sun and harsh weather conditions, and it is also used for beautifying purposes. This is not the same as to say that Himba women never wash,” the LAC argues.
The Spanish show, ‘Lost in the Tribe’, made similar stereotypical generalisations of the San people they filmed, and allegedly asked them to act as their ancestors did several years ago, contradicting the notion of a “reality” show.
In fact, the Spanish Commission for Refugee Aid (FCEAR) and the Spanish Agency for International Development Co-operation (AECID) both denounced the show and accused its producers – Channel Cuatro – of going out of their way to stretch the truth and make the people of these communities appear “extra primitive” simply to “capture an audience”.
“It’s supposed to be a reality show, but it ridicules them (San) to a large extent based on stereotypes,” Silvia Sala, the National Co-ordinator of FCEAR told The Namibian at the time.

Här är SVT:s sida om Den stora resan.

/Gunilla

Vietnamkriget igen – i Brooklyn

NEW YORK The Brooklyn Paper rapporterar om hur ett andra Vietnamkrig, denna gång av intern karaktär och med goda bánh mì som resultat, rasar i Park Slope och på nätet – med stora inslag av en upphovsrättstvist.

Här kan man läsa allt om bánh mì i olika former. Står mackorna att få i Stockholm?

/Gunilla

Boktips

DJUPVIK Idag har jag läst första delen av en underbar bok som jag måste rekommendera alla som gillar rese- och äventyrsromantik: "Eva Dickson; Ett bedårande barn av sin tid". Mer om den senare, har inte mycket tid att blogga för närvarande.

/Gunilla

Burma kräver fortfarande vår uppmärksamhet

NEW YORK Iran-aktivism i all ära – men låt mig ändå påminna om Burma. Jag ska skriva mer om det här när jag hinner.

/Gunilla

Inspiration bättre än könsbyte

NEW YORK Jag måste säga att jag är förbluffad över den stora mängd utrikesjournalistiskt verksamma kvinnor jag hittade i min inventering "Många korrar utan snorrar" igår! Hur många som helst. Trots att jag avgränsade fältet i en rad avseenden. Annars hade det väl blivit hundratals namn (nej, tusentals – om jag tagit med alla nationaliteter). Jag har uppdaterat inlägget med några fler namn, det dyker upp nya hela tiden.

Och visst – jag skulle säkert kunna lista ännu fler män än kvinnor. Men dem kan man faktiskt också ha som inspiration.
Som Ola Wong, exempelvis, som var den som inspirerade mig till att kommentera Johanna Peterssons inlägg om könsbyte i Journalisten, som inspirerade mig till att dra till Indien häromåret, och som ehum....borde inspirera mig till att skriva böcker lika bra som hans tre olika om Kina (men han har säkert inspirerat andra på den punkten). Han stack till Shanghai kort tid efter att han hade gått ut JMK.

På SVT Korrespondenternas hemsida finns förresten berättelser från de olika utrikesreportrar som på olika sätt är knutna till det programmet. Så här skriver Lena Scherman om ett fältarbete som gjorde extra stort intryck på henne:

På kvinnosjukhuset i Kabul i Afghanistan låg tre barn i varje kuvös, nyförlösta kvinnor stapplade ut genom portarna med blodet fortfarande rinnande mellan benen för att deras män ville ha hem dom till huset. Där låg kvinnor i salar med 50 kvinnor i varje, som haft värkar i tre veckor och läkarna var så få att ingen kunde tala om för dem att barnet redan var dött. Det här var ändå de lyckligt lottade, för uppe i bergen finns inte ens en sjukstuga. Om kvinnan får problem under sin graviditet och mannen är välvilligt inställd sätter han henne på en åsna och färdas de tre dagarna det tar att nå närmaste sjukstuga och det är inte ens säkert att där finns en läkare som vet något om kvinnors kroppar. Att få se, att få prata med dessa kvinnor samlar så många känslor. Det är ett privilegium att få vara med och få möjlighet att berätta om det, men samtidigt känner man en sån hopplöshet över hur dessa kvinnor och barn behandlas. Att deras framtid ser lika mörk ut som den tid de lever i.

Det reportaget skulle knappast en manlig utrikesreporter ha kunnat göra.

/Gunilla

Om litterär gestaltning v s journalistik

SOLNA Fint citat av Peter Fröberg-Idling, i Sydsvenskan (maj 2006)...

"Jag har närmat mig materialet litterärt och jag tror mycket mer på ett sådant gestaltande. Jag sa lite raljant i en intervju att för mig är journalistik som att stryka plank medan att skriva romaner är som att måla tavlor. Jag menar, det är jättebra att det målas plank, det är kanske viktigare att det målas plank, men jag är mer intresserad av tavlor."

...tycker jag, som ju mest stryker plank och inte har ambitionen att måla tavlor – men tycker det är jättebra att de målas! (Om samme författares Gömda-krönika i senaste VI håller jag förstås icke alls med, tvärtom gjorde den mig faktiskt ganska upprörd...)

/Gunilla

"Turisternas pengar honung i förtryckarens mun"

STOCKHOLM Om likheterna mellan 60-talets Spanien och 00-talets Thailand, och hur alla charterresenärer i jakt på paradiset borde reflektera lite mer över sitt resande, skriver Patrik Svensson klokt i Sydsvenskan.

Jag har aldrig funderat så noga över att Hoola Bandoolas Juanita handlar om motståndskampen mot fascismen, och om hur turisternas pengar blir som "honung i förtryckarens mun". Inte för att jag lyssnat så mycket på den, men jag har nog mest uppfattat den som en kärlekssång. Sången finns förstås upplagd på YouTube, så nu har jag lyssnat till den politiska sprängkraften. Vi får se om någon skriver en modern version av detta...

Sambanden mellan ekonomisk utveckling (via turism) och politisk demokratisering är dock förstås alltid mer komplicerade än vad som ryms i kampvisor.

/Gunilla

Ur fotoarkivet: båttur i Goa, Indien, januari 2006

NEW YORK Jag minns inte vem som är fotograf till denna bild, men det är antingen Ola Wong eller Jackson Lowen. Jag gissar på Jackson (sedermera min Chhattisgarh-kompanjon), Ola var nog alltför upptagen med att spana efter fiskarna i havet.

I vilket fall som helst är detta den 6 januari 2007, på fisketur utanför kusten vid Panjim i Goa. Jag fiskade inte, jag jobbade (och smugglade en ananastårta med trettio små ljus från båten till stranden = födelsedagspresent till en av medpassagerarna).

Boken = förberedelse för intervju = jobb.

Jag kom att tänka på Indien nu mest för att Hemliga morsan ska resa dit.

Här ser ni lite mer av båten och fiskeattiraljerna, och troligen fotografens fot:


/Gunilla

Getingar på fältet sticker bäst

NEW YORK Expressen publicerar en riktigt tragisk story – om hur svenska familjer lurats att köpa semesterlägenheter i Thailand – men med en fantastisk radda av dateringsorter: Bang Phra/Bang Sare/Arboga.

/Gunilla

Kiknande

NEW YORK När min lillebror var här nyligen tog jag honom till ett litet hål i väggen på 18:e gatan, nära korsningen med Broadway, där man äter sta'n godaste falafel (påstår lokaltidningarna och jag har inte testat särskilt många av New Yorks falafelställen men tror på vad de skriver). Vi köpte några superfärska kikärtsbollar, som vi glatt mumsade i oss sittandes på en bänk i Union Square. "Det är sååå de ska smaka", utbrast vi belåtet.
Lars Berge skriver i SvD om "Kikärtskriget", det vill säga diverse politiska och kulturhistoriska aspekter på falafel – en typ av artikel som jag älskar! Helt klart måste jag – och brorsan, såklart – fara till Palmyra Kebab i Årsta och proväta deras falafel en vacker dag.
Hade vi fortsatt bara tvärs över parken hade vi kanske hamnat på för mig hittills okända snabbmatkedjan Maoz, som enligt Dennis Lyxzén (intervjuad i SvD) har den bästa falafeln han ätit.
(Off topic: Tro det eller ej, men Dennis Lyxzén har jag gjort reportage om, för SvD:s nöjesredaktion, när han och hans punkband International Noise Conspiracy spelade i en underlig förort i Peking i maj 1999.)

/Gunilla

Koll och kunskap här och där

NEW YORK Expressens "Sorry, statsministern"-krönika om att inga kineser på sta'n känner igen Fredrik Reinfeldt på ett fotografi är ju blott alltför lätt att vända på... Liksom på avslutningen "...vi hittar ingen /i Boao, Hainan/ som på egen hand kan namnge ett enda svenskt företag."
Hur många svenskar skulle känna igen Hu Jintao? Likadant med Expressens övriga exempel: kungen, Zlatan, Carolina Klüft. Hur många svenskar känner till Yao Ming? Och hur många svenskar kan namnge kinesiska företag? Inte många.
"Kunskapen om det lilla landet, långt borta är minst sagt begränsad," skriver Mats Larsson i krönikan. Men kunskapen om de stora länderna over there är också rätt begränsad. Kolla bara in Fredrik Häréns föreläsning från Kunskapens dag i Lund häromåret:

/Gunilla

Pensionärer protesterar i Peking

NEW YORK Det tog över 20 timmar att få över denna lilla film (drygt 4 minuter lång) från Kina till USA, och flera timmar bara att ladda upp den på YouTube. Men vad gör man inte för att visa vad som händer i världen!

Bilderna visar en grupp pensionärer från Hebei-provinsen som känner sig lurade av myndigheterna, som på 90-talet sålde gravplatser till dem med löfte om att det var en schysst investering. Nu är gravplatserna omöjliga att sälja – och pensionärerna kräver pengarna tillbaka.

Kanske ter sig det filmen visar inte lika medialt uppseendeväckande som det som nu händer i Tibet. Men på något sätt är det del av samma story. Och detta är ytterligare ett exempel på hur det kinesiska civilsamhället tar sig ton. För mig personligen dessutom en liten utflykt till Pekings gator – en av mina "home away from home"-städer.

Anledningen till att jag laddat upp filmen på You Tube, och inte min vän och Shanghai-kollega Ola Wong som nyligen filmade protesterna i Peking, är att den kinesiska regimen nu blockerar You Tube och många andra sajter för användarna i Kina. Så han kan inte.

BBC har en intressant artikel om hur nyheter om och från Tibet ändå sipprar ut, trots myndigheternas censur. Läs mer om detta på BBC:s hemsida, här!

Vilken västerländsk journalist blir först med att rapportera från Lhasa framöver? Jag tippar såklart på Nils Horner.

Uppdatering I: Oj, trots att filmen bara varit klar för att kolla på en kort stund, och trots att You Tube är proppfullt av hemska och dramatiska bilder från Tibet, har redan 46 personer tittat på denna film! You Tube är i sanning ett märkligt fenomen.

Uppdatering II: Nu 100 visningar (sedan filmen legat ute i kanske sex, sju timmar)!

/Gunilla

P S Ola Wongs senaste bok – som ni absolut ska läsa – heter "När tusen eldar slickar himlen".
Den västerlänning som skymtar här och var bland Peking-demonstranterna är fotografen Jackson Lowen, som jag reste med i Chhattisgarh/Indien häromåret.

Fairway Organic Dark Fairtrade

NEW YORK Ordningen återställd, nu finns återigen förutsättningar för gott kaffe härhemma. Bönor skördade på Sumatra och i Östtimor, rostade i butiken i Harlem, malda hemma hos mig. Jepp, jag fick en lång föreläsning av självaste kafferostaren om hur ekologiska bönorna var (och såklart fair trade). Så har vi det i Harlem. Ah, måste åka tillbaka till Östtimor (och till Sumatra). Mer om kaffehandel och dess priser här (aktivistperspektivet) och här (nationalekonomperspektivet).

/Gunilla

Välkommen till Kamakura

NEW YORK Ni får stå ut med att bilderna från Manilla och Tokyo hoppar upp lite hipp som happ, med bristande kronologisk ordning. Så kan det bli ibland.

Anyway, den 25 februari var vi i Kamakura med omnjed. Kamakura kan nog enklast beskrivas som Japans svar på Sigtuna, det vill säga en forntida huvudstad. En mycket bra dagsutflykt från Tokyo. Många tempelbyggnader var det, men också promenader och små tågturer genom helt vanliga bostadskvarter.

Detta tempel tror jag var en av de nyare byggnaderna i området, men icke mindre stiligt:



Drakar och kanske demoner:


Minsann, fick vi inte skåda Fuji-berget! Jodå, det vita ni kan ana lååångt borta vid horisonten, precis mitt i bilden nedan, är Fuji (ni ser det aningen bättre om ni klickar på bilden).



Här är min enda japanska kompis: Sayuri!



Någon bild på mig själv – av alla dem som Sayuri tog – kan jag absolut tyvärr inte visa. Nog för att jag brukar se ut som en riktig vandrande reporterklyscha, men denna dag i Kamakura var det faktiskt värre än vanligt.
Inte nog med att jag hade på mig en khakigrön trenchcoat – nä, dessutom var jag tvungen att släpa med mig både kameraväskan och datorväskan, med innehåll, som om jag liksom skulle rapportera från Kamakura-fronten i realtid till en ivrigt väntande hemmaredaktion. Och handväskan var full med The Economist, som jag i teorin hade kunnat läsa på tåget. Tre tunga kollin, det var åtminstone ett för mycket. Ni kan tänka er själva hur fånig jag såg ut.

Ni får se denna Buddhastaty istället:

Två nya länder: Filippinerna + Japan

NEW YORK Detta blir troligen världshistoriens sämst förberedda reportageresa (med min Maliresa 2006 på god andraplats, och jag tar förmodligen tredjeplatsen också).
Även om jag kontinuerligt samlar på mig reportageidéer och uppslag från alla möjliga länder runtom i världen så har jag inte riktigt haft vare sig Japan eller Filippinerna på radarn, särskilt inte Filippinerna. Men jag har några små reportage- och artikelidéer, som jag skickat iväg till ett par redaktörer och hoppas på gynnsamma svar!

Jag köpte flygbiljetten först häromdagen och har nallat av hyrespengarna för mars. Biljetten blev dessutom onödigt dyr, eftersom jag inväntade positiva besked från redaktörer och eventuell uthyrning av min lägenhet in i det längsta. Förgäves, såklart – det kostade mig minst 500 dollar att inte slå till direkt. Men min erfarenhet är att om man bara ska resa iväg någonstans ifall alltsammans är fullkomligt fullfinansierat kommer man tyvärr ingen vart.

Denna gång är alltsammans kraftigt underfinansierat, så jag har redan präktig ekonomisk ångest – men det gick helt enkelt inte att motstå det erbjudande jag fick, om att få bli sällskapsdam på en liten Asienturné.

Manilla 11–20 februari
(Manilla, Tagaytay och Punta Fuego)

Tokyo 20–26 februari
(Roppongi m m)

Tips för båda städerna emottages tacksamt! Fast programmet är faktiskt redan ganska fullt.

Filippinerna-besöket innehåller bland annat ett ungefär sju dagar långt societetsbröllop, så vill någon ha ett insider-reportage om ett sådant är det bara att skicka en beställning.

Det går även bra att beställa reportage om vad som helst annat också. Livet på en resort, typ?! Intervju med Gloria Arroyo? Nja, glöm det, men hon lär vara brudens gudmor så jag kanske får se en skymt av henne i alla fall.

Det enda jag hittills vet om Filippinerna är det jag läst i Rosario är död av Majgull Axelsson – en av de mest berörande böcker jag någonsin tagit del av. Den handlar om filippinska gatubarn och barn från fattiga familjer som tvingas bli sexslavar åt västerländska pedofiler.
Min första vistelse i Filippinerna kommer att tilldra sig i den diametrala motsatsen till gatubarnens verklighet – och det känns ganska bisarrt, sorgligt och härligt på samma gång.

Uppdatering: Oops, enligt BBC:s hemsida är Filippinerna "on a par with Afghanistan as Asia's "deadliest nation for reporters" in 2006". Gäller säkert inhemska journalister, men det verkar ju inte så upplyftande.

/Gunilla

Lite om Burma

NEW YORK Sakta sjunker Burma nedåt på mediernas nyhetsagendor. De senaste dagarna har jag tänkt att det vore ödesdigert för de burmesiska demokratiaktivisterna om det händer något riktigt katastrofalt i världen – typ en större jordbävning eller ett läskigt terrordåd – som effektivt flyttar uppmärksamhetsfokus. För ett fortsatt opinionstryck kan nog göra sitt till i Burma. Även om det inte verkar ha hjälpt så mycket hittills.

Nu har jag dock börjat fasa för att nästa katastrofala världsnyhet mycket väl kan komma från just Burma – nämligen rapporter om omfattande munkmassakrar. Mycket tyder på det.

I ett läge när Burmas djungeljunta dristar sig till att narras med FN:s sändebud Ibrahim Gambari och inte verkat dra sig för att sätta tusentals munkar i fängelser (och inte låter Röda Korset ta dit mat åt dem) kan det nog verka mesigt att inte ha kunnat göra mer än att gå omkring med en röd t-tröja. I söndags hörde jag någon säga att folk nog mest gjorde det "to feel good about themselves".
Kanske det, men jag tror att röttplagg-manifestationen kan ha haft några goda effekter, om inte annat såsom en effektiv signal om intresse för frågan. När jag intervjuade dels utrikesminister Carl Bildt, dels en viss exilburmes i New York, kändes det bra att kunna hänvisa till ett stort folkligt engagemang för Burma i bland annat Sverige – kan faktiskt inte påminna mig när folk senast var så engagerade i en humanitär krissituation?! Tänk på alla människorättsaktivister och exilburmeser som år ut och år in försökt väcka folks intresse för Burma – det måste ändå kännas bra att veta att åtminstone detta till sist lyckats...

Häromveckan hyllade jag Nils Horner (här en annan hyllning). Men jag blir också lite nervös vid tanken på att han är kvar i landet. Av reportaget i Godmorgon, världen! i söndags framkom att Nils befann sig mycket nära den japanske pressfotografen som blev skjuten till döds, bara några meter därifrån. Det är fullkomligt outhärdligt att mitt i reportaget plötsligt höra skottlossning och skrikande människor och inse att Nils själv spelat in det, samtidigt som han fått försöka tänka på att själv överleva. Läskigt. Jag fattar inte ens hur han får hem sina reportage.

Här är ett klipp från japanskt TV som visar hur det gick till när Kenji Nagai från Japan sköts:


...och här är en liten You Tube-hyllning till honom:


Fler Burmalänkar:
Ko-Htike (varning, innehåller mycket otäcka bilder på misshandlade och dödade munkar), som har åtminstone den svenske utrikesministern som läsare

Irrawaddy – exilburmeser i Thailand

Foreign Policys blogg; bland annat ett inlägg som påvisar hyckleriet i Bush-doktrinen om frihet ("Today America speaks anew to the peoples of the world: All who live in tyranny and hopelessness can know: the United States will not ignore your oppression, or excuse your oppressors. When you stand for your liberty, we will stand with you" vs att handlingen inskränker sig till att man, rätt symboliskt, vägrar de burmesiska generalerna inresa)

Förresten, bland svenska reportrar är det inte bara Nils Horners Burma-rapportering som håller internationell klass. Även SvD:s Bertil Lintner intervjuas titt som tätt såsom varande Burmaexpert av exempelvis New York Times. Jag träffade en gång Lintner, under valet i Östtimor 2001, på Hotel Turistico i Dili – och det var många Sydostasienexperter från alla möjliga länder som var påtagligt imponerade av honom.

/Gunilla