Resa i The Deep South

NEW YORK Häromveckan körde vi bil från Atlanta (dit vi flög från New York) och fortsatte via Birmingham, Montgomery, Selma och Mobile till New Orleans.

Jag ville se spåren av medborgarrättskampen på 1950- och 1960-talen; Edward ville se Mardi Gras-karnevalerna i södern.

Här ser ni vår resa! Kanske dyker det upp några bilder framöver också.




Jag har gjort så många kartor i Google Maps – men eftersom det var länge sedan har jag totalt glömt bort hur man gör för att visa enbart färdvägen, utan alla pluppar för platserna. Någon som vet hur man avmarkerar dem?

/Gunilla

Läs Thomas Nilssons New York-blogg!

NEW YORK Det har ju inte blivit många New York-inlägg här de senaste månaderna, och än färre reseberättelser – eftersom jag inte varit i New York, och inte rest alls (utom till Uppsala, Enköping och Oxelösund). Hoppas det blir lite bättre åtminstone på New York-fronten framöver. Några resor att tala om tror jag tyvärr inte det blir under våren.

Men min ständiga rekommendation för alla som vill ha mer sådant är fotografen Thomas Nilssons blogg – se exempelvis hans bloggreportage från Guantánamo Bay, hans äventyr i La Paz och på den bolivianska vischan och hans berättelse om när han och Aftonbladets Per Bjurman blev jagade ut ur Britney Spears deprimerande hemort Kentwood i Louisiana – samt en hel del New York- och 80-talsromantik.

Få fotobloggar är så välskrivna, få journalistbloggar är så personliga, och få journalistliv innehåller – numera – så kul och så frekvent fältarbete som Thomas Nilssons. (Ja, jag är avundsjuk på reportageresorna. Jag har tidigare skrivit om demonteringen av den typen av journalistik i svensk press, vilken nog i och för sig skedde före min tid, och som främst drabbat de anställda korrarna – och vilken blir extra tydlig när man jämför med vad Thomas och hans kolleger får göra för Verdens Gang.)

Via samma blogg (kolla molnbilden!) hittade jag också detta reportage från Seattle, om den amerikanska papperstidningsdöden.

/Gunilla

Från champagne-brunch till katastrof-sightseeing

NEW ORLEANS Jag och "min" fotograf är alltså i New Orleans. Oj, vad vi har kört omkring och kollat på områden i olika grad av förstörelse! Vi har både bekräftat och vederlagt Roland PM:s teorier genom att åka till diverse områden som jag inte såg när jag var här i slutet av september – dels ganska "rika" och väldigt sönderslagna Lakeview; dels det område en Lower 9th Ward-invånare möjligen kallade "Bagdad" – norr om hans eget i sig synnerligen förstörda, och fullkomligt totalsönderslaget (och en gång uppenbarligen fattigt/svart/sorgligt). Och däremellan alla möjliga medelklassområden med hus vars ägare ännu inte kunnat flyttat tillbaka.

Men vi har också mött många energiska amerikaner som minsann ska bygga upp sina hem! I alla typer av områden. (Självklart är de som inte orkar börja om och rusta upp inte här.) Dem vi intervjuat har mest varit sura på FEMA (Räddningsverket) och de ingenjörer som godkände skyddsvallarna, i andra hand på alla möjliga politiker och myndigheter.

Jag har en deadline på ett helt annat jobb imorgon, och hinner därför inte berätta så mycket som jag skulle vilja om resan här och nu (ej heller ladda upp några av de bilder jag tagit).

Men som tur är har Washington Posts mediekolumnist Howard Kurtz skrivit en text i dagens tidning, som mycket bra illustrerar det vi sett och tänkt här de senaste dagarna. Så jag föreslår att ni läser den: "The Media's New Orleans Burnout".
Det är verkligen så, som Kurtz skriver, att det är svårt att förstå omfattningen av Katrinas skador enbart av medierapporteringen, hur det liksom bara fortsätter – kvarter efter kvarter, i vissa områden.
Och så har han väl rätt i det där med Katrina fatigue. Alla redaktörer som vill motbevisa det genom att beställa Katrina-stories kan väl höra av sig genast...

Vi hann med en new orleansk pre-jazzfestival-champagnebrunch (mimosor, jordgubbar, valnötsmuffins och sparris-frittata) i förmiddags, men dessvärre ingen jazzfestival – fast det blir såklart fler tillfällen. Imorgon: mot Fort Polk.

Nu ska jag försöka tota ihop min deadlinetext (från Chicago), sittande i hostel-lobbyn trots att här som vanligt pågår värsta partyt. Hmmm...jag är nog lite för gammal för backpacker-ställen. Fast så farligt är det inte, och det är värre med de trista businesshotell många av mina resande kolleger nog brukar bo på – och jag är ju lycklig varhelst det finns elektricitet + wifi.