Snart på min språkrepertoar: kreyol!

Mitt nya projekt: att lära mig haitisk kreol! Vi får se hur det går.



Som framgår av exemplet har man god användning av franska (kreolska orewwa = au révoir - på återseende/adjö).

/Gunilla

Mitt pågående projektprojekt

NEW YORK När jag efterfrågade projektverktyg, eller ett slags "redaktionellt system" för ensamjobbande frilansjournalister såsom undertecknad, tipsade Michael om ProjectCompanion.

Här är Metro Teknik-artikeln om företaget som han hade sett. Det är intressant läsning – inte minst apropå deras uppenbarligen framgångsrika affärsmodell att ge bort grundversionen av programvaran gratis. Här är företagets blogg.
Jag gillar företag som har gedigen akademisk uppbackning i form av en doktorsavhandling. :-) Ekonomie doktor Martin Andersson:

– Projekttänkandet utvecklades i försvarsindustrin i USA på 50- och 60-talet. Då hade man kanske fem år på sig att utveckla något, som en missil, och en hög med dollar. Idag är allt annorlunda, det handlar om uppdrag som ska utföras, och de ändras ofta under tiden.

Tänk, vad mycket intressant som härrör från den amerikanska försvarsindustrin – det är onekligen fascinerande! (Fast Internet kommer till skillnad från mycket annat enbart från den amerikanska universitetsvärlden, eller hur?)

Jag kollar dock nu lite på Bento och ska gå på Apple Stores workshop om detta inom kort – "en databas som tar oss med storm", skrev MacWorld om programmet, och dess pris är synnerligen trevligt, cirka 375 kronor.
Det är förvisso inte gratis, men kanske lättare att ta till sig på egen hand än ProjectCompanion som verkar rätt avancerat (och inte särskilt mackigt...). Bara sloganen "So cool, so easy, so organized" är ju oemotståndlig... Haha.

Jag tror att en korsning av Bento och ProjectCompanion, om det funnes, vore perfekt för mig. Vad jag behöver är inget avancerat – utan bara något snäppet mer professionellt än att ha alla idéer snurrandes runt i huvudet och under några rubriker på min "att göra-lista". En utveckling av Bentos grundläggande mallar vore i alla fall bra...för jag har ännu inte sett något där som känns helt klockrent för ändamålet.

Och jag är helt öppen för möjligheten att jag egentligen inte alls behöver något IT-stöd/idea management-verktyg, utan bara surfar runt på nätet för att slippa ta itu med andra saker (såsom att skriva artiklar...). Så kan det vara!

För innan min kollega/kompis K bad mig om tips på bra programvara hade jag faktiskt inte haft minsta tanke på att jag skulle behöva något sådant!
Men när jag funderat över detta nu har jag dock kommit att tänka på det radioinslag som hon gjorde härifrån USA för Medierna för en tid sedan, och som jag skrev om här.
Där sades ju att journalister måste lära sig så kallad "community management", det vill säga att lära sig leda en massa barfotagrävares arbete via nätet. Så det vore nog bra att hitta programvara som kan tänjas åt det hållet också, vid behov.

I första hand kommer jag dock att pyssla med ensamgräv. Har precis satt igång med ett nytt, spännande projekt, en sak jag ska luska lite i och som förhoppningsvis resulterar i en resonerande, samtidshistorisk artikel någonstans frampå höstkanten (i bästa fall även ett och annat avslöjande!).

Och plötsligt...så dyker det upp inspirerande länkar på detta tema lite varstans.

Exempelvis fick jag just tips om en ny entreprenörsutbildning på Birmingham City University, som är tänkt att lära ut modeller för journalister att använda på nätet.

An MA in Freelancing and Journalism Enterprise will run from September (subject to validation) looking at how to engage the audience in a digital world; relevant traditional skills; and using new media projects to make money.
The course is aimed at recent journalism graduates, or working journalists, who are looking to build a freelance career or create their own journalistic enterprise, Sue Heseltine, programme director and BCU senior lecturer, told Journalism.co.uk.
"The course will provide them with skills in online journalism and social networking, and also help them to become more entrepreneurial in their approach and outlook, so that they are more able to sell themselves and their ideas," she said.

Jag har alltid varit lite skeptisk till kurser i just frilansjournalistik, men detta vore ....hmmm...åtminstone delvis en utbildning for mig.
Den kostar för mycket för att jag ska söka den, drygt 50 000 kronor, och är kanske mer till för journalister utan förkunskaper i frilansande eller sociala medier. Jag är heller inte ute efter ännu en Masters-utbildning. En veckolång variant av detta vore lagom för mig, och det finns säkert något skräddarsytt i den vägen. Men man kanske ta till sig en del av vad de pysslar med genom osmos!
Och för den som är intresserad av att gå en brittisk påbyggnadsutbildning i journalistik – Birmingham tycks ha ett rejält utbud av intressanta kurser.

Så dök länken till sajten/bloggen Podcast for Freelancers upp. Och här finns så mycket bra tips och länkar till just sådant jag funderat kring under våren att jag blev alldeles vimmelkantig... Jag återkommer säkert med tips därifrån!

/Gunilla

Uppföljning av SVT Debatt (nå'n annan gång)

STOCKHOLM Tack för alla era kommentarer på de senaste inläggen! Jag är jätteglad över responsen på min artikel. Fast jag är nästan besviken för att jag inte drog till Göteborg. Det hade varit skoj att debattera live mot Jan Helin. Eller med Jan Helin. Jag gillar att han försöker vara transparent i sitt redaktörsskap. Det där kan bli bra en vacker dag – men Gömdagate är helt enkelt inte så komplicerat som han vill framställa det som, hehe.
Det underlättar förstås att debattera om man läst böckerna. Men det verkar Jan Helin ha gjort mer än Jan Guillou och Mia Eriksson, i alla fall.
För exakt 15 år sedan opponerade jag förresten på hans lillebrors c-uppsats i statsvetenskap. Den handlade om EU-politik på Sicilien, det ni! Min c-uppsats har ännu inte synts till.
Jag hinner inte vare sig svara på era kommentarer nu eller skriva något om Debatt. Det fanns ju en del där att följa upp... Jag kanske återkommer i ämnet. So long!

/Gunilla

Årets program på Oslo Summer School

NEW YORK För några år sedan deltog jag i en sommarkurs för doktorander vid universitetet i Oslo. Jag kan varmt rekommendera både att vistas en vecka i Oslo (som jag hade dålig koll på, men nu känner till liiite bättre – särskilt några av dess bättre restauranger!) och själva utbildningen.

Kurserna passar alla som bedriver forskarstudier i samhällsvetenskap eller humaniora. Och man får uppenbarligen vara med ändå om man har någon slags jämförbara meriter – i mitt fall en Mastersexamen i internationella relationer + omfattande studier i statsvetenskap + lång journalistisk erfarenhet. (Oklart exakt av vad detta som ansågs mest meriterande, förmodligen en kombination. Eller så tar de in alla som söker och som själva anser sig klara av den amerikanska nivån. Vad vet jag. Eller förresten, man måste ha ett rekommendationsbrev från en handledare eller motsvarande.)

Man kan om man vill skriva en uppsats, till exempel om man behöver klara av en litteraturkurs för att få poäng.
Eller så kan man, som exempelvis jag som tror att det vore kontraproduktivt att ha mer poäng /för mig/, låta bli – och nöja sig med att ta del av litteraturen, diskussionerna och de sociala samkvämen. Seminarierna hålls i moderna lokaler på (i?) Blindern, Oslos universitets behändiga campus.

Vår kurs, som handlade om begreppet "human security", leddes av ingen mindre än socialantropologen Thomas Hylland Eriksen (som åtminstone tidigare ofta skrev understreckare i SvD). Bara en så'n sak. Deltagarna kom från alla möjliga delar av världen, mest Europa.

Läs mer på hemsidan för Oslo Summer School of Comparative Social Sciences. Där står bland annat att sista ansökningsdatum är den 15 maj, men att de behöriga som ansökt tidigt har prioritet ifall kurserna blir fulltecknade.

Sommarens kurser är även listade nedan. Hmmmm...den där kursen om kosmopolitanism och antropologi låter lockande....och så vore det kanske bra för mig att läsa in mig på "Poverty Neighbourhoods", för att få det teoretiska ramverket till min dagliga omgivning.

Fast annars har jag funderat på att spana på liknande sommarkurser vid något annat universitet i världen. Någon som har något tips? Det får gärna handla om mänskliga rättigheter och/eller säkerhetspolitik, eller om ekonomi och näringsliv.

/Gunilla

LIST OF PhD COURSES 2009

27–31 July 2009:

Course 1: Liberation and Participation: Theory and Method for a Social and Political Community Psychology

Course 2: Comparative Critiques of the Neo-liberal University

Course 3: Childhood: Changing Contexts

Course 4: Comparative Sociology of Information Societies

Course 5: Political Parties and the Life Cycle of Parliamentary Democracy

Course 6: Topics in Economic Analysis of Institutions

-------------------------
3–7 August 2009:

Course 1: Thinking Philosophically in Anthropology: Approaches to the Self, Morality and Cosmopolitanism

Course 2: The Political Opportunities and Constraints in Welfare State Reform

Course 3: Poverty Neighbourhoods and Neighbourhood Effects

Course 4: Studying Research Work, Innovations and Innovation Policy

Never Trust a Computer you Can't Lift!

NEW YORK Jag prenumererar på MacWorld, fast tyvärr blir det aldrig av att jag läser den. Varje exemplar av tidningen hamnar i en hög, i väntan på bättre tider.
Men när detta exemplar kom i brevlådan häromdagen tänkte jag glatt att jag skulle visa det här på bloggen. Vilken retronostalgi! Tänk vad lurig Steve Jobs ser ut. Texten längst ner lyder "Steve Jobs and the original Macintosh as they appeared on our very first cover".

Och tänk att jag haft en sådan dator – eller en SE 30, i alla fall. Jag får jobbiga vibbar till höstterminen 1990, när jag halvt om halvt förstörde mina ryskstudier på universitetet medelst idogt Tetris-spelande på mammas ännu tidigare (?) SE-modell. Oj, vad jag höll på och trixade för att få till det med de kyrilliska bokstäverna. Det gick, men de blev väldigt pixliga.

Ni behöver inte ha läst denna blogg så himla intensivt för att ha noterat vilken inbiten Macnörd jag är (och alla haverier, kraschar och datorförluster tycks inte ha tagit det ur mig). För att inte tala om Apple Store-nörd.
Nu hände det sig mycket komiskt nog, tycker jag, att just Steve Jobs råkade vara gårdagens "hemlisbloggare" i Lottens julkalender!

Men inte fattade jag det. Jag läser så gott som alla kalenderbitarinlägg hos Lotten – och de är många! – varje dag, men kommer aldrig på vare sig något smart eller något kreativt fel eller tokroligt att gissa på. Att det var Jobs igår var jag inte övertygad om ens när en rad mycket övertygande bevis presenterades i arla morgonstund av en viss Plastfarfar – och redan 00:29 knäcktes koden av både en Agneta och en Lilla E. Imponerande! Läs alla kommentarerna, vetja – som ett exempel på nätkollektivets visdom och samarbetsförmåga.

Så pinsamt hur stora luckor jag har i mitt Mac-kunnande. Jag visste till exempel inte alls att en av originaldatorerna hette Apple Lisa, eller att den kostade 666 dollar (ett tal jag annars känner mig intimt förknippad med).

Men jag vill för säkerhets skull med emfas betona att jag inte är den Gunilla som i kommentarfältet protesterar över att en för gemene man så "okänd" person var med denna gång. Dels är Steve Jobs knappast okänd (särskilt inte bland väldigt många av dem som gissade!), dels var hela luckan – vare sig man kände till honom eller ej – ypperlig folkbildning.

Lotten tipsar i sitt kalenderfacit om följande fantastiska dokumentation från Apples historia. Min rubrik är hämtad från datorns lilla tal, tre minuter in.


Från Lotten snor jag också glatt denna fina bild – jämför med omslaget ovan!

/Gunilla

Diplomerad näringslivsreporter

NEW YORK De kinesiska studenterna som var med på min kurs fotograferade varandra och sina stiliga fyradagarskurs-diplom som galningar. Jag kunde inte låta bli att dras med i fotograferingsyran, och lät en av dem ta ett foto av mig också – så att det kommer något gott utav att min mamma tydligen tjyvläser denna blogg (men ni fattar ju vad det egentligen handlar om att jag ägnar tid åt att lägga upp det här).
Jag undrar vad de tänkte på när de hittade på formuleringen "successful completion", för vi genomgick liksom inga slutprov eller så. Men det är ändå ett stiligt diplom!



/Gunilla

Kvavt i huvudstaden

WASHINGTON DC Sedan jag lämnade förmiddagens kontor, Caribou Café i en halvobskyr del av innerstaden, har jag ägnat mig åt att:
a) besöka tvätteriet Custom Cleaners vid en strip mall i nordöstra Washington, där massvis av amerikanska och sydkoreanska medierepresentanter bevittnade herr och fru Chungs glädje över att slippa betala 54 miljoner dollar till sure domar Pearson som stämt dem på nämnda belopp för brister i "nöjd kund"-garantin.
Kanske blir det ett litet bloggreportage med bilder endera dagen. Delade taxi därifrån med New York Times' reporter, hon hade bevakat storyn from the bitter beginning och gav mig lite intressant bakgrund. Vad jag nu ska med den till! Svenska medier nöjer sig ju med byråernas bevakning i rewritad form av denna typ av (pseudo)händelser (nog så traumatisk, naturligtvis, för familjen Chung!). Schysst story ändå, tycker såklart jag, och åkte dit trots att jag inte lyckades sälja in den – mest för att inte bara sitta vid datorn precis hela dagen utan istället liksom träffa nyheterna (uttryck lånat av Nuri Kino). Det är dessvärre svårt att konkurrera med webbreportrarna i Stockholm – eftersom jag ju konkurrerar med kvalitet och närvaro, och inte med pris. Bristande efterfrågan!
b) intervjua en person på svenska ambassaden om "den transatlantiska länken" vad gäller säkerhets(politiskt) samarbete i vid bemärkelse. Faktiskt det enda jobb här i Washington som inte spruckit.

Ikväll blir det besök på Indique!

/Gunilla
på House of Sweden (över vilket planen flyger lågt som vanligt...)

Monomani – L-gate (Lundabetygen)

NEW YORK Häromdagen skrev jag ju om Sven Otto Littorins c-uppsats på ekonomlinjen i Lund, och att den fick betyget VG, väl godkänt. (Studierna bedrivna i huvudsak 1988–91, uppsatsen klar i juni 1993. Uppdatering 22/6: Det är naturligtvis vansinnigt fånigt av Expressen att göra en grej av detta. I ett CV är det helt OK att skriva de år man de facto bedrev studier, oavsett senare kompletteringar, sedan får man lägga till det årtal då man blir klar med sin examen – om man blir det...)

Hade då tänkt lägga upp det s k Ladok-utdraget också, men kom först nu på hur jag skulle göra. Så om någon är intresserad...även om storyn vid det här laget är lite överspelad.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Uppdatering (5 juli): Här låg tidigare två sidor Ladokutdrag med Littorins betyg från Lunds universitet. Som en kommentator påpekade är det knappast förenligt med PUL – eller ens i publicistiskt syfte särskilt klokt, kan jag tillägga – att lägga ut någons personnummer på nätet på det viset. Hade inte tänkt på det, eftersom jag inte ens behövde personnumret för att få ut handlingen. Men eftersom jag inte vet hur jag ska "stryka över" personnumret i filen så tar jag istället bort betygen! De har väl spelat ut sin roll vid det här laget.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Här kan ni se affärsplanen (?) från New York som blev Lurifax University-examensarbete i brevlådan. Oklart om den skulle ha fått VG i Lund, kanske inte.

Universitetet i sig har som jag skrev igår dunstat från nätet – undrar faktiskt varför?! Kan inte undanhålla er Bultens i Bo kommentar om detta (mina fetstilningar av de mest komiska poängerna):

[Fairfax University] utnyttjade verkligen inte att man några dagar hade en svensk regeringsföreträdare som hyllade kvalitén hos sitt universitet. Tvärtom, istället för att i reklamsyfte länka till svenska regeringens hemsida valde man att (---) [deleta] hela universitetet. Bort från internet, finns inte mer, har aldrig funnits.

Därmed har alla personer som likt Sven Otto slitit (och betalat) för att få ihop en examen numer inte ens har en hemsida på internet att styrka existensen av sin läroplats med. Naturligtvis bör dessa vända sig till Caymanöarnas konsumentverk för att få pengarna tillbaka nu när deras dyrköpta examina har blivit helt värdelösa (i den mån de inte var det förut).

Bevare mig för att någon skulle få för sig att lägga upp mina examensarbeten någonstans... Fast tyvärr existerar de flesta av dem inte ens, annat än som jättebra idéer och halvfärdiga arbeten i datorn! (Ett om kinesiska konstnärers syn på mänskliga rättigheter, civilsamhället och demokratiseringsprocesser; ett om Italiens arbete för att accepteras som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd; ett om Amerika-bilden i Cesare Paveses roman Månen och eldarna. Det förstnämnda kanske jag totar ihop en vacker dag, men det kräver en massa fältarbete i Peking.)

Jag har alltså lyckats få ihop flera hundra poäng och två akademiska examina utan att skriva någon c-uppsats (däremot flera finfina b-uppsatser). På SIPA skrev man inget examensarbete alls, och på JMK valde jag att istället för en uppsats göra en reportageresa till Australien (examenskurs i utrikesjournalistik). De texter jag skrev då, i slutet av 1996, skulle absolut inte hålla för offentliggörande ... nu 11 år senare. Ärligt talat gled jag mest omkring i Australien. Så jag har full förståelse för Sven Otto Littorins tvekan för det där med offentliggörande.

Kolla gärna på detta webbklipp – fem minuters underhållning från SVT, där Littorin ger ett ickesvar på frågan om ifall han har en akademisk examen eller ej, förklarar att han inte bor i Oregon, och vägrar säga ifall han tycker att det vore en merit om en arbetssökande till Arbetsmarknadsdepartementet har en examen från Fairfax University. Vill ni inte kolla på klippet kan ni läsa vissa godbitar här. (Förresten, hur kommer det sig att 85 procent av alla SVT- och SR-journalister är män i 30/40-årsåldern med glasögon och rakad hjässa?)

Nu dags att göra något vettigare än att skriva mer om detta – sova!

/Gunilla

P S I flera dagar har jag grubblat över vilka som kan tänkas ligga bakom Friktion, och efterlyst information genom olika bloggkommentarer utan att få hjälp. Men Neo är på gång med ett avslöjande...

¿Valideringsuniversitet, que?

NEW YORK Om jag vore docent i statsvetenskap (vilket jag förvisso aldrig kommer att bli, har 90 poäng vid statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet men har – ännu – inte lyckats tota ihop min c-uppsats i denna förnämliga disciplin!) skulle jag faktiskt akta mig för att lansera begrepp som "valideringsuniversitet", "översättningsexamen" och "kvalificeringspapper". Verkar inte helt seriöst.

Men det är ju generöst av Stig Björn Ljunggren att han ger Sven Otto Littorin "the benefit of the doubt" och utgår från att dennes version är den riktiga – tillsvidare. (Uppdatering: han är tydligen ej docent, men fil d:r.)

Vore intressant att få veta om det faktiskt existerar något som skulle kunna kallas "valideringsuniversitet" i USA och som inte är en oseriös diploma mill/degree mill. Man behöver inte klicka runt många minuter på Fairfax' hemsida för att inse graden av oseriositet. Det kan inte Ljunggren ha gjort.

Kanske finns någon institution i USA som likt svenska Högskoleverket validerar utländska examina? (Läs här om hur HSV gör det; de utfärdar dokument som i korthet presenterar en översättning/förklaring av vad en examen innehåller och vad den motsvarar i Sverige – utan kostnad.) Jag har inte haft möjlighet att leta fram något sådant. Men jag har hittat uppgifter om amerikanska diploma mills som säljer examina till den som kan lämna in svar på några frågor och en uppsats på sisådär sju (7) sidor...

I en kommentar hos Politikerbloggen ger Stig Björn Ljunggren återigen Littorin "the benefit of the doubt":

Men vet vi att det är en bluffexamen han har? Vad vi vet är att det inte är ett etablerat universitet, men det behöver ju inte innebära att det är totalt skojjeri.
Det finns en möjlighet att han har någon slags valideringsexamen, alltså fått sina meriter översatta till ungefär vad de skulle motsvara i en “vanlig” examen, något som de etablerade institutionerna, “de tunga akademikerna”, naturligtvis ogillar därför att det hotar deras privilegium att ensamma få utfärda examina.

Ett icke etablerat universitet som inte är skojeri? Visst, det finns alltid en möjlighet till allting... Som sagt, hemsidan visar rätt tydligt att det dessvärre är frågan om totalt skojeri. Läs t ex här:

In terms of regulatory processes, the Institute has satisfied all government requirements in place at this time in Grand Cayman.

Nå'n som tror att verksamheten var mer seriös 1997 (då den huserade i Baton Rouge i Louisiana och inte på Cayman-öarna) då Littorin var "student" där?

De "tunga" och "etablerade institutionerna" är knappast ensamma om att få utfärda examina i USA. Det finns hundratals amerikanska universitet och högskolor (colleges) av skiftande kvalitet, som slåss om studenterna och deras kursavgifter och som har privilegiet att få utfärda examen. Ljunggrens argument om "hot" skulle kunna stå på ett av bluffuniversitetens egna hemsidor – kolla på hur Fairfax framställa sig som en underdog som utmanar traditionen.

Uppdatering: Denna intressanta artikel om hur man identifierar diploma mills berättar att mycket få amerikanska universitet sysslar med "valideringar" eller "översättningar" av en hel utbildning på Masters-nivå. Studenten kan i regel få tillgodogöra sig poäng för andra erfarenheter motsvarande ungefär en fjärdedel av ett progam.
Några undantag finns dock tydligen! Till exempel Thomas Edison State College, en institution i Trenton i New Jersey som är specialiserad på distansundervisning som utvärderar studenters erfarenheter: Prior Learning Assessment. Jämför gärna den processen med Fairfax' sida om samma sak. Denna sida listar ytterligare två exempel, i Connecticut respektive New York. Gemensamt för dessa tre är att de är godkända/ackrediterade av respektive delstatsmyndighet.

/Gunilla

P S Allt jag skriver om detta ska absolut bedömas utifrån att jag har ett intresse av att försvara min egen Masters-examen från den "tunga" och "etablerade" Ivy League-institutionen Columbia University (ej att förväxla med Columbia Pacific University eller Columbia State University, två "diploma mills"!).

Det kan vara intressant att veta att det inte var några problem att få vissa statsvetenskapliga kurser jag hade läst i Stockholm, och som jag ändå inte får plats med i en eventuell framtida exame, tillgodoräknad i min amerikanska examen.
Jag behövde bara lämna in litteraturlistor och kursbeskrivningar till studierektorn, för att visa att kurserna motsvarade Mastersnivå. Jag blev faktiskt förvånad hur lätt det gick att få kurserna validerade – eftersom skolan på så vis gick miste om motsvarande kursavgifter, det vill säga tusentals dollar. Kändes alltså inte som om skolan var överdrivet månande om sitt privilegium... (Kan annars säga mycket om amerikanska universitet som "cash cows"!)

Cayman Islands-examen

NEW YORK Ah, vilket schysst scoop bloggen Friktion gör, om Sven-Otto Littorins cornflakes-paketsdiplom från "Fairfax University" (bara namnet!) i Louisiana! Mycket bra och välresearchat.

Jag ska genast se om jag kan rota fram lite information som komplement till detta, man vet aldrig vad man hittar i arkiven.

Tillsvidare noterar jag på den extremt skumma hemsidan (i klass med Obol Investments oseriösa hemsida, faktiskt – till och med liknande grafik!) något som jag inte sett hittills i bloggrapporteringen (men jag har just börjat titta på detta, kan ha missat något). Nämligen att Fairfax uppenbarligen inte längre får påstå att de existerar i USA, utan är registrerade på Cayman-öarna i Karibien.

Hur man med gott samvete kan sätta upp en MBA-examen som man fått endast genom att skicka en slags rapport till en obekant handledare på sitt CV övergår mitt förstånd. Men jag är ju old school och tycker att utbildningar ska ske på riktiga campus medelst lagoma mängder blod, svett och tårar...
Eftersom jag skriver en del för tidningen Civilekonomen spanar jag alltid efter potentiella intervjupersoner, och har nog noterat att minister Littorin studerat ekonomi samt sett hans CV på regeringens hemsida. Antar att jag då sett även namnet på "universitetet", dock utan att reagera. Att jag inte gjort det övergår även det mitt förstånd!

Hoppas återkomma i ämnet.

/Gunilla

Gunilla på jobbet

Personerna: utrikesminister Carl Bildt, ambassadör Gunnar Lund, jag, Thomas Nordegren/Sveriges Radio
Foto: Anders J Ericson, pressråd på svenska ambassaden i Washington

När jag besökte D:r Död i Darwin

NEW YORK Mest läst på www.svd.se idag är reportaget om hur Mats Persson från Laholm reser till "självmordskliniken" i Zürich och dör.

Döden berör, det handlar om svåra etiska ställningstaganden och är ett personligt genomfört reportage – så läsarintresset är inte konstigt.

Redaktör'n skriver – som vanligt – klokt, om varför samhället inte bör erbjuda dödshjälp. Läs det! Själv tänker jag dock snarast flippa ut i gamla reseminnen.

SvD listar länder där eutanasi är lagligt: Schweiz, Holland, Belgien samt delstaten Oregon i USA.
Men i mitten av 90-talet var Norra territoriet i Australien först ut i världen med att tillåta läkarledd eutanasi. Så jag kommer helt osökt att tänka på en av de absolut mest märkliga intervjuer jag någonsin gjort, på en av de märkligaste reportageresorna (och en av mina första; den allra första utanför Europa).

Jag gjorde mitt JMK-examensarbete genom att resa runt i Australien i några veckor. Tyvärr hade jag synnerligen oklara idéer om den röda tråden i reportagearbetet, och nästan inga jobb insålda i förväg. Faktum är att jag nog mest var ute efter äventyr.

I en liten Newsweek-artikel hade jag läst om Philip Nitschke, en allmänläkare i Darwin i Norra Territoriet som konstruerat ett datorprogram som kunde hjälpa folk att dö på egen hand. "Do you wish to proceed?" stod det på skärmen, och klickade den dödssjuke "ja" sattes en giftinjektion igång, enligt artikeln. Det lät ju som en story.

Jag hamnade i den mycket märkliga staden Darwin (en av världens mest isolerade, belägen på den australiensiska nordkusten) och lyckades mot alla odds få tag på Philip Nitschke. Norra Territoriet hade alltså infört en lagstiftning om eutanasi, dödshjälp – och människor från hela Australien sökte upp Nitschke för att få dö.

Jag hyrde en bil och åkte och hälsade på honom i den märkliga lilla läkarstation han jobbade från, och som också var hans hem.
Där fanns absolut inga patienter, oklart var de befann sig (men antagligen på något hospice någonstans, utom räckhåll för journalister, och de var heller inte så många). Det var egentligen en barack, mitt ute i djungeln, som han alltså bodde i och varifrån han gjorde hembesök hos sjuka; tror att han var allmänläkare i grunden och att detta med eutanasi mest var ett sidospår.

I sin stora verkstad demonstrerade Nitschke programmet på sin bärbara dator för mig (NB, utan att någon injektion startades!) och sedan satt vi i hans tropiska trädgård och åt fetaost-sallad och pratade om livet och om döden och om Australien och om saker han gjort i sitt liv och om hans föräldrar och lyssnade till enstaka små wallabies som studsade runt i regnskogen.

Vid den här tiden kallades Nitschke i medierna för "Australiens Doktor Död" (en anspelning på den amerikanske läkaren Jack Kevorkian) och jag minns att min kompis Hanna senare tyckte att jag varit helt galen som åkte alldeles ensam hem till en Doktor Död i mitten av djungeln. Ja, lite dumt, kanske, för man vet aldrig vad som kan hända på fältet – men han var som tur är väldigt sympatisk.

Efter besöket hos Nitschke fortsatte äventyren. Jag besökte en utvandrad svensk, en ilandstigen sjöman från Dalarna som odlade mango i Darwin-krokarna; flög till Tiwi-öarna norr om kusten och hängde i ett sorgligt litet aboriginskt community (planet landade på en remsa/flygplats som kallades Snake Bay, Ormbukten) och drog senare vidare till Alice Springs (där jag gjorde reportage om aboriginsk rockmusik, sedermera insålt till Svenska Dagbladets kulturredaktion, och besökte en stor kamelranch!) samt till Ayer's Rock/Yulara.

Egentligen gjorde jag väldigt konstiga, spännande och smått galna saker på den blott tre veckor långa resan. Men det var tyvärr få saker som resulterade i några reportage.

Resan finansierades genom att jag sålde några texter om svenska tjejer som pluggade i Melbourne och jobbade i Sydney (tack, Karin) – och så fick jag faktiskt några tusenlappar i resebidrag från australiensiska staten (varför jag genast bokför detta inlägg i "mut"-kategorin)!

Så här såg jag ut när jag förberedde min resa till Tiwi-öarna, antagligen dagen efter mötet med Phil Nitschke – vid poolen på ett vandrarhem i Darwin, med färsk frukt vid min sida. Ganska trevliga betingelser för ett examensarbete på universitetet, eller vad?!

Jag har inte haft någon kontakt med Phil Nitschke efter min intervju, men han verkar synnerligen aktiv i debatten och i de australiensiska medierna. Uppenbarligen är han fortfarande kontroversiell, till exempel genom att leda seminarier om hur man tar livet av sig. Hmmm... Allt detta skedde för exakt tio år sedan; kanske dags att dra till Australien och göra en uppföljning.

/Gunilla

P S Vad hände med eutanasi-storyn? undrar kanske någon. Inte mycket, dessvärre. Jag sålde den i och för sig till Aftonbladets Söndags-bilaga när jag kommit hem, och fick som tur är ganska bra betalt.
Men publiceringen drog ut på tiden, antagligen på grund av platsbrist, och snart fick jag skriva till redaktören att det tyvärr blivit för sent. Norra Territoriet hade fått upphöra med laglig eutanasi, eftersom parlamentet i Canberra stiftade en lag med motsatt innebörd som övertrumfade territoriets. Se dess argument här (inte minst argument 3, som handlar om vilken olycklig effekt en pro-eutanasilag skulle kunna få på Norra territoriets aboriginska befolkning.)

Carpe läsaren

NEW YORK En kurs för mig? David Lagercrantz hjälper reportrar "utveckla ytterligare verktyg för ditt journalistiska hantverk" genom Medieutbildarna – litterära grepp och gestaltning. Låter hur bra som helst att lära sig, och möjligen värt att försöka vara i Stockholm den 25 januari för. Någon som haft honom som kursledare och kan rekommendera?

/Gunilla

Kakbakningsakuten

NEW YORK "Maila mig om ni behöver hjälp, när som helst. Det blir som ett Pastry 911!" sade Francisco Migoya glatt. Han var vår stränge men duktige konditorslärare på CIA igår. (911 = det amerikanska numret för utryckningssamtal, alltså motsvarande 118/90000.) Hehe, I will.

Nu har jag googlat på hans namn och upptäckt något som han inte berättade: att han var executive pastry chef på The French Laundry innan han kom till CIA. Oj! När jag frågade var han jobbat mumlade han bara något om Kalifornien.

Det är alltså ungefär som att ha varit på ett litet korpfotbollsläger, och först efteråt inse att det var Henke Larsson som tränade en!

The French Laundry anses av många bedömare vara jordklotets bästa restaurang, eller i alla fall den västra hemisfärens. Jag och en fotograf/f d fine dining-kock gjorde en gång studiebesök där, alltså i Yontville (Napadalen i Kalifornien, norr om San Francisco; vi var där för att göra ett reportage för Gourmet). Men jag fick draaaaaa in min kompanjon dit – han hade sådan respekt för stället att han knappt ville beträda deras parkeringsplats! Han höll på att dö när vi fick kika in i självaste prepp-köket, ungefär som en muslim som äntligen får kyssa den svarta stenen i Mecka.

Den som orkar registrera sig (det går snabbt) kan läsa en intervju med Francisco Migoya på Pastry Scoop, om när han ännu var på The French Laundry. De desserter han talar om där var bland dem vi fick laga igår, om än såklart med en lägre komplexitetsgrad: strawberry shortcake, tapioka med kokossorbet, variationer på chokladdesserter och lite annat.

Han tipsade också om en sajt där man kan köpa tapiokakulor, guldpulver, chokladsammetsspray och andra skojiga ingredienser, samt alla tänkbara pralinformar, spritsar och andra konstiga dekorationsredskap – klart beroendeframkallande.

Och vad hittade jag där – om inte en sak som jag genast sätter upp på julklappsönskelistan.

/Gunilla

Fettchock!

NEW YORK Jag trodde att "fettchock" bara existerade som löpsedelsord, men nu vet jag att det finns också i verkligheten.

I lördags var jag som sagt på gourmetmatlagningskurs på CIA, och i söndags drabbades jag big time av ... jag ska inte gå in på alla obehagliga symptom här, men mina flat mates diagnosticerade snabbt att jag förmodligen intagit för mycket mjölk, ost eller grädde så att hela systemet liksom kloggat igen, i synnerhet gallan.

Vi klurade snabbt ut att boven i dramat – jag trodde ett tag nästan att jag skulle dö av mina krämpor, fast inte på riktigt, bara på ett sådant där drama queen-artat sätt – måste vara de cirka fem portioner av ljuvlig tiramisù jag åt i lördags och som en tjej i min grupp lagade.

Själv ugnsstekte jag rosmarinerade lammkotletter som vi avnjöt med sauterade grönsaker och bönragu, och så fanns det hur mycket annan mat som helst att proppa i sig: marockansk lax, mussel- och tomatsoppa, grillad ananas med mera, med mera – samtliga recept från denna förnämliga kokbok, som numera finns i ett präktigt exemplar härhemma.



Men sedan jag kommit hem kom alltså straffet för allt frosseri. Jag har nu varit uppe och jobbat bara i några timmar, efter horisontalläge och total orkeslöshet i två och en halv dagar. Fast nu är jag fit [for fight] för ett litet cocktailparty igen. Och alldeles nyss gjorde jag min första (telefon)intervju på ett bra tag, med en alldeles riktig eskimå från Alaska!

/Gunilla

Man borde ha blivit hovreporter (bitter, moi?)

Åh, vilken utrikesreporter skulle inte vilja bli utsänd på långa reportageresor till Thailand, Vietnam, Bulgarien, Brunei, "Afrika", Japan och Kosovo...?!

Vilka fantastiska reportage skulle man inte kunna åstadkomma! Om fattigdomsbekämpning, demokratisk och ekonomisk utveckling, företagande, barns rättigheter, humanitära kriser och etniska konflikter ... eller helt enkelt om människor, öden, kulturföreteelser och märkliga fenomen i dessa länder! Tja, stories, helt enkelt. (Själv skulle jag förstås vilja skriva om mat och restaurangliv också.)

Men mediebranschen fungerar ju inte så. Det är ganska sällan utrikesreportrar skickas iväg på sådana där resor nuförtiden (annat var det förr, läs exempelvis Gustaf von Platens memoarer eller Jan Guillous tragikomiska "Det stora avslöjandet"). För det mesta får de sitta framför sina datorer i Stockholm och re-writa byråtexter, inbillar jag mig.

Jag hoppades nog att min utbildning i internationella relationer med inriktning på mänskliga rättigheter och internationellt företagande på School of International and Public Affairs på Columbia University här i New York (på sätt och vis ett inlägg i debatten om journalisters bristande ämneskunskaper) skulle leda till sådana reseuppdrag. Åtminstone i kombination med att jag kan dra iväg med rätt kort varsel, och numera har viss erfarenhet av fältarbete.

Fantastiskt nog har min Masters-utbildning lett till att jag fått skriva om internationella frågor i medier som TT, Amnesty Press, PAX, OmVärlden, Barn, Sveriges Radio, Fokus och SvD. Kul och bra! Men, drygt fem år efter att jag satte igång med den – och femton år efter att jag började läsa statsvetenskap och språk, och snart tio år efter att jag gick JMK:s kurs i utrikesjournalistik i Stockholm – väntar jag fortfarande på att någon redaktion ska be mig dra ut i världen och bevaka humanitära katastrofer, val, handelspolitiska konferenser eller vad som helst.

Vietnam! Bulgarien! Vilket land som helst i Afrika! Jag skulle inte tveka.

In my dreams. Med undantag för de roliga gånger då TT sänt ut mig – för att täcka upplösningen av det amerikanska presidentvalet 2004 och till orkanbevakning i Texas och Louisiana i september i fjol – har det dessvärre inte hänt.

De få resor jag annars har blivit skickad på – av förnämliga publikationer som exempelvis Gourmet och Vin&Spritjournalen – har gällt livsstilsjobb från olika delar av USA: reportage som varit superkul att jobba med. Men som kanske inte har så mycket med min utbildning att göra.

Så, alla mina resor där jag gjort jobb som haft direkt koppling till de ämnen jag studerat – i länder som exempelvis Kina, Indonesien, Östtimor, Haiti, Guatemala, Kuba, Brasilien, Jemen, Mali, Bosnien/Serbien/Kosovo, Makedonien – har alltså skett på eget initiativ och egen bekostnad. Vilket förvisso inte är det sämsta. Märk väl, dock, att Gourmet var snudd på den enda tidning med redaktörer begåvade nog att köpa in material från exempelvis Balkan och Kuba!

Chanserna till redaktionsbekostade utlandsresor ökar förvisso för anställda. Men, dessvärre ganska marginellt, gissar jag.

Nej, ska man skickas till spännande länder där det händer intressanta saker, med redaktionell uppbackning, är det inte utrikesreporter man ska bli – utan sportreporter. Jag skulle inte bli förvånad om samtliga svenska medieredaktioner har en betydligt större resebudget för sport- än för utrikesbevakning (men jag bara gissar).

Vilket naturligtvis isåfall inte är så konstigt, givet läsar- och annonsörs-intresset.

Eller så ska man bevaka kungafamiljen. För den reporter som faktiskt fått åka till just Thailand, Vietnam, Bulgarien och Brunei samt gjort "långa resor" i Afrika, Japan och Kosovo är Catarina Hurtig, när hon var reporter på Svensk Damtidning.

Uppdatering (18 november 2009): Nu läser jag om Jenny Alexanderssons resor när hon arbetade på Svensk Damtidning:

"Hon har bland annat besökt Saudiarabien, Australien, Kina och Brasilien, Abu Dhabi, Dubai och Indien tillsammans med kronprinsessan Victoria."

Gunilla