”Tänk på oss under julhandeln!”

/Gunilla

The Permanent Campaign

Läs mer hos Resumé.

Återkommer eventuellt med en liten kommentar om att använda barn i det här sammanhanget.

/Gunilla

Det gäller att hålla sig frisk när man är arbetslös

NEW YORK Jag har just kommit hem från en paneldiskussion på Columbia-universitetet med bland andra Joseph Stiglitz, som jag intervjuade för tidningen OmVärlden i samband med hans "Nobelpris" i ekonomi 2001. Mycket lovprisande av "the Nordic Model" och den svenska bankakuten blev det.

I DN kan ni läsa om hur tufft unga, välutbildade, arbetslösa medelklassamerikaner kan ha det just nu, i en intervju av Erik Ohlsson (text) och Chris Maluszinski (foto):

När Kate Stewart blev arbetslös försvann också hennes sjukvårdsförsäkring, som arbetsgivaren stått för. Arbetslösa kan ansöka om subventionerad privat sjukförsäkring, men en sådan lösning skulle ändå bli för dyr för Kate, som under arbetslöshetens första 170 dagar får 400 dollar i veckan i understöd. Därefter sänks ersättningen. Hyran för lägenheten i Centreville söder om Washington är 700 dollar i månaden.
– En privat sjukförsäkring skulle kosta mig 400 dollar per månad. Det har jag inte råd med. Så nu är det bara att hoppas att jag håller mig frisk. Ett läkarbesök skulle omedelbart spräcka månadsbudgeten.
(– – –)
– Ja, jag är arg. Den amerikans­ka medelklassen har alltid blivit ­itutad att är man bara flitig och laglydig, då kommer det att gå bra för en. Jag och många andra unga har flyttat kors och tvärs över USA för jobb och utbildning, och vi skaffat oss skyhöga studieskulder. Ändå kan vi inte få jobb. Men de som skapade den här röran, de behöver inte oroa sig för sin privatekonomi eller sin framtid.

Det här känns igen litegranna från akademikerarbetslösheeten i Sverige 1992–93–94, eller hur?! Fast här är ju skyddsnäten lite glesare ändå. Och det där med varsel är ju bara finlir – många amerikaner blir uppsagda på studs, de blir tillsagda att lämna skrivbordet med omedelbar verkan (t ex Kate Stewart).

Arbetslösheten i USA är nu enligt DN drygt 8 procent, men det är tydligen räknat i underkant.

Apropå det så hade New York Times häromdagen ett reportage från Trollhättan. Inom kort kommer ett fotografi här.

/Gunilla

Reporterskola; inlägg i repris

Marianne och Gunilla Kinn, inför intervju om Stockholms skolmat, april 1981.
Foto: Kent Östlund, Svenska Dagbladet (papperskopia fotograferat av min dator).

(Detta inlägg är en sammanläggning av text respektive bild i två postningar jag gjorde i december respektive februari, endast en detaljförändring i textens första stycke. Jag kom att tänka på det jag skrev apropå det Monica Antonsson skriver idag, om att bäva lite inför en publicering.)

STOCKHOLM När jag var 9 år var jag med och gjorde ett reportage om Stockholms skolmat för Svenska Dagbladets dåvarande barnsida – som kallades Svenska Barnbladet. Jag och min syster ställde frågorna (och var med på bild, tror dock ej att det var den ovan som publicerades utan snarare en med oss och intervjupersonen) och den vuxna reportern skrev ut texten.
Den blev helt OK, men jag kommer ihåg hur jag reagerade på att vissa citat kändes lite konstiga. De stämde inte riktigt med hur jag eller någon annan hade uttryckt oss, och något som jag sade blev ett citat av min syster eller tvärtom.
Trots att helhetsintrycket var bra och trots att jag gillade reportern så grundlades där en mild skepsis till journalistik, som ni ser konsekvenserna av i mediekritiska inlägg här och på den gamla bloggen. Eller det kanske var att jag på något sätt insåg journalistikens begränsningar.

När jag var 14 år blev jag intervjuad av Aftonbladet – apropå att jag hade vunnit ett av priserna i Stockholms stads arkitekttävling om Sergel City – och jag kan tänka mig att jag inte riktigt kände igen mig i den texten heller.
Äh, den var rätt OK, faktiskt. Det jag reagerade mest på då var faktiskt att Kamratposten hade skrivit en notis om mig, enbart byggt på Aftonbladets text och med inköpt bild från Aftonbladet. Jag förstod inte då varför de inte hade kunnat ringa mig, och blev helt enkelt förvånad över att stifta bekantskap med genren "rewrite". Jag hade i många år läst Kamratposten, men tyckte att tidningen hade försämrats i takt med att jag blev äldre (om jag växte ifrån den eller om den faktiskt blev sämre har jag ingen aning om) och att de nöjde sig med att rewrita en kvällstidning befäste i mitt tycke den utvecklingen...

När jag var 18 år jobbade jag en sommar som båtguide på Strömma Kanalbolaget. Efter en av turerna, på lilla Sjöfröken om jag inte minns fel, kom en av passagerarna fram och ställde några frågor om hur det var att jobba som guide och vad jag brukade rekommendera Stockholmsbesökare. Det var ganska vanligt att turisterna gjorde det av nyfikenhet, så jag pladdrade alltid glatt på trots att det ofta var ont om tid mellan arbetspassen.
Denna gång visade det sig att den nyfikna var reporter från Expressen – men det sade hon först efter intervjun. Mest för att de då ville ta en bild.
Jag kände mig lurad, som inte fått veta i förväg att jag blev intervjuad för publicering – och tyckte att jag lät ytterst fånig och inte särskilt genomtänkt i den färdiga artikeln (som helt enkelt handlade om tre turistgrejer i Stockholm som reportern provade på under en dag). Det var alltså inte något särskilt känsligt eller kontroversiellt ämne, men jag tyckte i alla fall att det var konstigt.

Efter cirka fjorton år av eget journalistiskt arbete kan jag förstås sätta mig in i alla dessa reportrars utgångspunkter. Det är omöjligt att återge *verkligheten* så att alla inblandade känner igen sig. Det är svårt ens att läsa sina egna anteckningar, än mer att göra korrekta citat av dem... Och det är en jobbig logistik förknippad med att skicka ut sitt manus – eller delar därav, eller enbart citaten – till alla som citeras, än mer hur man ska göra om intervjupersonerna börjar *krångla* i efterhand. Till en nyhetsintervju hinner man inte alltid, och är det medievana personer behövs det verkligen inte alltid heller – beror förstås på sammanhanget. Ibland kan det bli rätt hårda förhandlingar, när någon vill ta tillbaka något han/hon sagt, och jag får förklara varför jag tycker det är viktigt att ta med eller vice versa. Ofta inser jag under "förhandlingens" gång att något kan vara viktigare för både intervjupersonen och storyn än vad jag hade förstått.
Jag har givetvis också många gånger gjort som Expressen-reportern i exemplet, det vill säga börjat småprata förutsättningslöst med någon, för att ringa in ämnet i största allmänhet och för att först kolla om vederbörande säger något som alls är intressant och relevant för intervjun.

Men jag bär med mig dessa erfarenheter – som faktiskt ganska länge fick mig att avvakta lite inför journalistyrket, en bidragande orsak till mina utbildningsmässiga kringelikrokar. Det är inte alltid jag är så himla noga med att till exempel kontrollera citat numera, för jag intervjuar ju oftast personer som inte läser svenska – men det har också hänt att jag översatt mina egna artiklar till engelska om någon verkligen velat kontrollera vad jag skrivit. Så länge det inte handlar om att avslöja något så presenterar jag mig så snart som möjligt som journalist.

Och i de flesta fall försöker jag framför allt förklara vilken kontext jag tänkt placera en intervjuperson i – vad texten som helhet ska handla om, även om intervjupersonen bara är en av flera som kommer till tals. Ibland vet jag faktiskt inte riktigt exakt vilken vinkel jag kommer att landa i, men då talar jag om det istället.

Jag återkommer antagligen framöver till min inställning till citatteknik och förhållande till intervjupersoner, för det är jag så intresserad av att jag rentav tänkt på det som ett möjligt ämne för en doktorsavhandling i journalistik (som jag dock högtidligt lovar att jag aldrig ska börja skriva!). Det som vore intressant att forska kring – någon annan får mer än gärna ta hand om uppslaget! – är den spännvidd som finns i inställning mellan olika typer av journalister, mellan olika journalist-individer, och mellan journalistkåren å sin sida och "allmänheten" å den andra.
"Är det en sådan där jobbig jävel som ska läsa texten?" frågade till exempel en av mina arbetsledare under min praktikperiod på Den stora dagstidningen – och jag tyckte det var alldeles självklart att jag skulle skicka ut min artikel till intervjupersonen för genomläsning, eftersom ämnet rörde komplicerad medicinsk forskning och jag var inne på blott andra dagen som JMK-praktikant... Redaktionen borde rimligtvis ha tyckt att det vore bra om eventuella missförstånd/faktafel kunde redas ut innan tidningen gick i tryck.

Jag tror att synen på intervjupersoner som "jobbiga jävlar" ofta odlas på många redaktioner, oavsett om de är makthavare, experter eller så kallade vanliga människor. Själv är jag en sådan där blödig reporter, som skulle bli olycklig om den jag intervjuat tar avstånd från texten, tidningen och hela mediekåren på grund av något jag skrivit (tror inte det hänt, men vad vet jag – jag har definitivt stött på intervjupersoner som sedan tidigare varit medieskadade).
"Det är ju din artikel", skulle många journalister säga, medan jag ser det som att intervjupersonerna åtminstone ibland är medskapande och borde få ha åtminstone visst inflytande på vad jag skriver (jag menar naturligtvis inte att den som blir kritiskt granskad ska få styra och ställa med texten). Det som är bra med att vara frilansjournalist är att man själv kan bestämma sina metoder. Och att jag inte jobbar på en amerikansk redaktion – där kan man faktiskt få sparken om man skickar en intervjuperson mer än enbart vederbörandes citat, till exempel hela den färdiga texten.

Bla bla bla – nu går jag på tomgång igen. Anyway, vad jag egentligen ville säga är att det alltid är nyttigt för reportrar och andra journalister att ta del av hur det känns att vara den intervjuade. Så här skriver Monica Antonsson, som är nervös över en kommande publicering:

Expressen ringde igår. Jag blev tvungen att kommentera den senaste tidens händelser fast jag satt mitt i en artikel och hade tankarna på annat håll. Fyra citat av mig fick jag därefter se per mail. Att jag tycker Liza är feg som skyller på Mia vägrade reportern ta med. Jag hade ingen talan där.
I vilket sammanhang de fyra citaten ska publiceras idag, med vilken vinkel och tillsammans med uttalanden från vilka har jag ingen som helst aning om.

"En jobbig jävel", skulle hon antagligen avfärdas med på rätt många redaktioner, men jag misstänker att många som blivit intervjuade känner igen sig i våndan.

/Gunilla

VK-bildspel om Tatianas operationer

NEW YORK Jag brukar sällan eller aldrig skriva om insamlingar här på bloggen, men i fjol gjorde jag ett undantag och skrev om brännskadade Tatiana från Kamerun, här.

Umeå-studenternas insamling (se länken) gick över förväntan och de fick in drygt en miljon kronor, vilket räcker långt.
Men operationerna har varit komplicerade, med flera infektioner. Det kommer att behövas fler, och mer rehabilitering. (Hm, kanske ska jag kalla in den lilla Kamerun-delen av mitt New York-nätverk...där finns nog både pengar och empati.)

Västerbottenkurirens Torbjörn Jacobsson har gjort ett fint bildspel, som idag publiceras på Svenska Dagbladets hemsida, med speakerröst av SR Ekots Umeå-medarbetare Pia Sjögren och manus av frilansjournalisten Cecilia Göthe-Norlin.
Bildspelet tar er med till Tatianas hemby i Kamerun, där Jacobsson och Göthe-Norlin var i oktober (och till plastikkirurgi-avdelningen i Umeå, där det blir några groteska kontraster t ex mellan Tatianas ansikte och en reklammodells). Kolla in bildspelet här!.

SvD: Tatianas förlorade ansikte
/Gunilla

Rocky hyllas i radion

NEW YORK Gunnar Bolin utnämnde igår i P1:s Kulturnytt Martin Kellermans praktverk om Rocky till dels Årets julklapp ("glöm det där med minidatorer och annat trams"), dels Den stora samtidsromanen ("en fantastisk bild av vår tid").

Utan att ha läst eller ens sett boken är jag, byggt på alla album och strippar jag förstås läst, frestad att hålla med.
Men tänk att Rocky "bara" funnits i tio år?! Jag minns att jag redan i slutet av 90-talet, eller 2000 var det nog förresten, köpte Rocky-album till utlandsboende, svenska kompisar för att de snabbt skulle kunna skaffa sig koll på samtiden i Stockholm.

Roger Bing utnämner boken till "en kulturskatt" i Kristianstadsbladet. Grattis, får man väl säga till Martin Kellerman!

Nu har jag lagt ut min tre år gamla intervju med honom för Göteborgspostens sida Gränslöst i mitt textarkiv.

Fotografiet tog jag i samband med intervjun, på West Broadway i Soho.

/Gunilla

Mer ur arkivet: en guldlockig romare

NEW YORK En skönlockig systerson, hemma hos mig i Stockholm – häromåret. Dessa gyllene korkskruvar är numera avklippta. De blev för trassliga. Frisyren är numera en mer normal pojkklippning. Men lockarna var fina så länge de varade!



/Gunilla

Halloween i Sundbyberg

NEW YORK Mörkrets makter smyger omkring inte bara i Washington (där jag såg en del läskiga gestalter fredagskvällen den 31 oktober) utan även i Duvbo ochFrösunda! Nedan: häxan Clara, 5, och katten Astrid, 3.


Foto: Veronica Kinn.

/Gunilla

Kameryn i repris

NEW YORK I maj skrev jag ett inlägg (United States of Arugula – Obama i salladsslungan) i vilket jag hade med ett You Tube-inslag från, den numera blåa, delstaten North Carolina. Det håller fortfarande fint:

/Gunilla