Vådan av Twitter

NEW YORK Den fruktansvärda historien om de sexuella övergreppen gentemot den amerikanska journalisten Lara Logan i Kairo har fått ett litet efterspel i och med att hennes/vår kollega Nir Rosen förklarar vad han menade med det han twittrade häromdagen (och som fått massvis av kritik, samt lett till att han förlorade sitt jobb och utsattes för ett litet drev). Historien visar ju, i hans fall, om inte annat på det vådliga med Twitter. Citat:

”So why all the focus on Logan? The U.S. media did not care when Egyptian journalists (or any other Egyptian) were being jailed. Only when pretty white people showed up did Egypt really start to matter, and then, they were preoccupied with the scary Muslim Brotherhood possibly taking over, or what would happen to poor Israel now that there was a "threat" of democracy in Egypt.

This is why I wrote in a Twitter that I was already rolling my eyes. Even before we knew what happened to her, I knew how to anticipate the media response in the United States. So Logan and Anderson Cooper have become the story, instead of the thousands of Egyptians who have far more compelling stories.

Meanwhile, I have not seen any condemnation of the pure hatred, racism and vitriol that I've seen spewed all over the Internet in response to the Logan story. I've seen Arabs, Muslims and Egyptians called animals and pigs in tens of websites and, right under the Logan stories, read vile rhetoric about them that would never be acceptable if used against any other group.”

(Tipstack: K och Paul G)

Det som har hänt Lara Logan är förstås fruktansvärt. Man undrar hur många liknande saker som inträffat, men som vi inte fått höra talas om.

Uppdatering: Johanne Hildebrandt skriver kloka ord i Aftonbladet, citat:

”I USA ifrågasatte Bill O’Reilly om kvinnliga reportrar över huvud taget skulle skickas till Mellanöstern. Dumt med tanke på hur många lysande kvinnliga ­korrespondenter som i åratal har arbetat i området. Dessutom är det lättare för kvinnliga journalister att rapportera från krig, folk är mer hjälpsamma och man kan prata med andra kvinnor vilket män inte kan.”

/Gunilla

Maslow à la 2010: katter, skvaller, sex, Internet

STOCKHOLM Tack vare en kommentar av Lisa Förare Winbladh apropå de söta katterna här hittade jag denna ack, så sanna version av Maslows behovshierarki: http://pleatedjeans.files.wordpress.com/2010/07/maslows-hierarchy-of-internet-needs.jpg

Befinner mig stenhårt och kroniskt parkerad på näst högsta trappsteget: ”knowledge search – the need to feel smart by researching useless facts and reading celeb gossip...”. Say no more. Det antyder ju i alla fall att jag inte är ensam med mitt hopplösa beteende.

(Går)dagens dos av ”celeb gossip” blev senaste nytt om familjen Palin: Hur Bristol Palin nu gjort slut med Levi Johnson igen, där uppe i Alaska – möjligen enligt felaktiga rykten om Levis ex-flickvän – efter att nyligen lite oväntat ha annonserat sina giftermålsplaner i US Weekly:

Ack, stackars tonåringar (nåja, Levi har nu fyllt 20) som lever i offentlighetens ljus med sina struliga relationer... Överhuvudtaget förstår jag inte riktigt hur folk kan vilja go public med sina privatliv.

Det ger i alla fall ett osökt tillfälle att skriva om ett av mina favoritämnen: amerikansk politik (som länge varit sorgligt försummat på bloggen). I en byråtext igår stod:

”Sarah Palins tonårsdotters oplanerade graviditet blev ett hett samtalsämne under presidentkampanjen 2008. Det upprörde den kristna högern, som den moralkonservativa Palin tänkt locka till sig, att hennes 17-åriga ogifta dotter var med barn.”

Mnja, jag är inte alls så säker på att de flesta i den kristna högern blev särskilt upprörda, eller i alla fall inte särskilt avskräckta, av Bristols graviditet.

Kanske är jag ett offer för lyckad republikansk spinning, men jag tror att det snarare handlade om demokraternas/vänsterns/oppositionens skadeglädje över hycklande moralkonservativa – och att de förstnämnda grupperna förväntade sig och hoppades att de sistnämnda skulle bli upprörda.

Den kristna högerns anhängare verkade dock i alla fall hösten 2008 inte alls särskilt upprörd utan enbart begeistrad över familjen Palin, inklusive Bristol.
Oplanerade tonårsgraviditeter är inte ovanliga i deras familjer, inte minst på grund av bristande kunskaper om/användande av preventivmedel. Bristols graviditet gjorde bara familjen Palin mänsklig och lättare att identifiera sig med, plus att det gav ett tillfälle att genom icke-handling visa upp sitt abortmotstånd.

Jag ska inte påstå att jag har särskilt bra koll på evangelikala väljare, men jag gissar att de skulle säga att de blott är alltför väl medvetna om att Gud utsätter de sina för prövningar – och det skulle nog till betydligt mer än ett Gudasänt barn-utom-äktenskapet för att deras beundran för Sarah Palin skulle rubbas. Plus att det ju länge sades att Bristol och Levi skulle gifta sig omedelbart efter valet.

En reaktion av många, från en högerkristen blogg, lät så här (min markering):

"Being a Christian does not mean you're perfect. Nor does it mean your children are perfect. But it does mean there is forgiveness and restoration when we confess our imperfections to the Lord. I've been the beneficiary of that forgiveness and restoration in my own life countless times, as I'm sure the Palins have.

"The media are already trying to spin this as evidence Gov. Palin is a 'hypocrite,' but all it really means is that she and her family are human. They are in my prayers and those of millions of Americans."

Hade Sarah Palin däremot rått Bristol att göra abort hade det däremot förstås inte gått hem.

Och många vänsterbloggare pekade med rätta ut att reaktionerna från det moralkonservativa USA var diametralt annorlunda i samband med Monica Lewinsky-rörelsen – för att inte tala om hur de skulle kunna tänkas ha låtit ifall det var Sasha eller Malia Obama som skulle ha varit gravid...

Här kan ni läsa ett New York-reportage om den amerikanska sexualpolitiska debatten och om kyskhetsrörelsen, som jag skrev för SvD Idag för sex år sedan. Där utvecklar jag också resonemanget om preventivmedel och tonårsgraviditeter i USA.

Det vore förstås intressant att uppdatera det ämnet i något sammanhang. Vi var många som skrev om kyskhetsrörelsen för några år sedan, men jag har inte sett till några uppföljningar.
Bristol Palin har varit aktiv i densamma, bland annat genom att delta i ett TV-program om att bli förälder vid unga år. Hon har i det sammanhanget sagt att ”avhållsamhet är orealistiskt” (vilket även är budskapet från bland annat Planned Parenthood, USA:s svar på RFSU – se mitt reportage). Det är kontroversiellt i den amerikanska kristna högern!

Nå, jag får säkert anledning att återkomma till familjen Palin – och nog är det lite komiskt att det nu är familjen Clinton som är det mest lysande, offentliga exemplet på en lyckad amerikansk kärnfamilj...

/Gunilla

Apropå så‘na där gratisbloggare

STOCKHOLM Ingen ny insikt, men den förtjänar nog att hamras in igen:

”Om vi journalister ska överleva i vårt yrke måste vi lära oss att tänka på läsarna i första hand, inte oss själva. Att det i dag finns bloggare som kan ämnen bättre än professionella journalister – och bevakar dem snabbare – är enbart ett problem för just journalister, inte för läsarna.”

Jan Gradvall (tillägg till en krönika som annars handlar om new journalism)

/Gunilla

Bra skrivråd för faktatexter

STOCKHOLM Bra skrivråd och skoningslös kritik av slarvig (populärvetenskaplig) journalistik av Lisa Förare Winbladh samt Lotta&Olle Bergman här (apropå en artikel i Systembolagets tidning)!
Inläggets tes är att tryckta medier måste åstadkomma på topp för att klara konkurrensen med exempelvis initierade bloggtexter. Två av de sju goda råden:

1. Läs på tills du förstår, först då kommer idéerna. Det tar tid men du har säkert nytta av kunskaperna andra gånger. Men kom ihåg vad det var du inte kunde innan, för kanske är det just det hål som ska fyllas hos din läsare också.
2. Var källkritisk. Är källorna motstridiga? Tack vare googling kan du raskt kolla om det finns kontroverser i ämnet. Ta helst inte sida om du inte är expert. Men du behöver inte ge dissidenternas idéer lika mycket utrymme som den mer allmänt accepterade teorin.

/Gunilla

Galningar inte bara i Uppsala; även på nätet

NEW YORK Som flera medier rapporterat hackades Lars Vilks hemsida av en uppenbar knäppis för ett par timmar sedan, se den övre bilden. Men hans webbmaster slog tillbaka tämligen snabbt, se den undre.

Uppdatering I:
Nu på kvällen är den hackad igen, uppenbarligen av samme galning. Sorgligt.

Man måste beundra Lars Vilks tålamod, här uttryckt på hans reservblogg:

"Det stora slagsmålet i Uppsala satte fart på händelserna och jag har jagat runt hela dagen från det ena till det andra.
(– – –)
Jag vill rikta ett varmt tack till alla som har gett mig stöd men också till alla dem som kommit med diverse hatbrev. Hatet är den verkliga drivkraften i konstprojekt, det piggar upp situtationen."

Uppdatering II
Och här är en Facebook-grupp med 155 medlemmar, som av allt att döma startats av två unga töser i Uppsala:


Världen håller uppenbarligen på att bli galen!

Tipstack: T, som i en konversation på Facebook skriver bland annat:

"Visst, mest tonåringar, samma sak på videon från föreläsningen. Sorgligt, och säkert finns mycket att säga om vars och ens bakgrund. Men varför har de fått för sig att detta är ett vettigt sätt att reagera? Noterar också att många invänder mot våldsamheten och språkbruket, fast nu har en massa svenska rasister tagit över kommentarerna så vi får verkligen det sämsta av alla världar på ett mycket litet mycket dumt utrymme."

/Gunilla

Till alla brassofiler!

Tips från Bobo Karlsson via SvD:s reseblogg.

/Gunilla

Krisrapportering i medierna

STOCKHOLM Jag har bett en reporterkollega att i ett gästblogginlägg berätta för er om hur det går till på redaktionerna när krig, kris eller katastrof utbryer. För trots att jag jobbat med utrikesrapportering i rätt många år (med viss redaktionell erfarenhet från bl a TT Utrikes, Ekots utrikesredaktion och Newsweek International), gått ett antal kurser och hört ett antal föredrag om utrikesjournalistik, träffat ett stort antal utrikesreporterveteraner samt själv rest runt i världen har jag nämligen rätt dålig koll på hur det funkar rent praktiskt.

Finns det packade ryggsäckar med satellittelefoner och tjocka dollarbuntar på varje utrikesredaktion med självaktning, eller vad? Och hur bestämmer man vem av alla reportrar som ska få åka (i de fall det inte finns en given korrespondent att skicka)?
Vi får se om h*n har tid och lust att skriva något (eller om jag totar ihop en text utifrån vad h*n mailat mig och berättat än så länge).

I vilket fall som helst har förstås mycket förändrats vad gäller rapporteringsmöjligheterna de senaste åren. Lennart Frantzell skriver:

"På den gamla goda tiden kunde vi beundra Åsne Seierstad och Christiane Amanpour och andra kändisjournalister där de stod framför kamerorna och berättade om länder och händelser de själva oftast endast hade ytliga kunskaper om. Idag kan vi följa utvecklingen i Iran, Haiti eller Kina minut för minut på Twitter, berättad av människorna på platsen, som kan språket, kulturen och som ofta själva är med och fattar besluten."

Journalisten har en intervju med forskaren Liselotte Englund, som talar om hur redaktionerna hanterar förberedelserna av de utsända.

/Gunilla

Mamma på kurs

Min mamma jobbar fortfarande som urolog i olika sammanhang, bland annat på Sabbatsbergs sjukhus.
Men vid (snart) 72 års ålder inleder hon nu också en karriär som författare... Idag på seminarium om *författarrollen* – se bild ovan.
Det kommer mer information om hennes bok här framöver, men ni kan redan nu kolla på länkarna nedan.
Pojken bakom väggen – på denna Google-sajt, på Facebook och på Twitter (för närvarande samma som Facebook-flödet).

/Gunilla

Tiger tar time out

NEW YORK Här berättar Tiger Woods att han tar en paus på obestämd framtid.

Skönt att han äntligen låter bli att anklaga andra för att vara "irresponsible".

Jag noterar att kommentarsfunktionen denna gång är avstängd. Det förra inlägget av Woods på hans egen fansida genererade över 24 000 kommentarer...

/Gunilla

Jag skriver om Golfklubbsgate i Newsmill

NEW YORK För en vecka sedan började jag skriva på en synnerligen spekulativ text om hur det luktade eskortservice-verksamhet om Rachel Uchitels cover up-intervju i New York Post den 1 december. Texten blev dock för spekulativ, till och med för att bara publiceras här på bloggen – så jag stannade vid ett kort utkast som jag aldrig lade ut.

Men dels har väl de flesta publicistiska spärrar redan släppt i den här tragiska härvan, så även mina; dels dök det häromdagen upp texter i Deadspin och Blackbook som möjligen besannade mina spekulationer och förklarade hur det funkar i idrottens glammiga undre värld – på ett mer initierat sätt än vad jag förmådde.

Så jag kunde inte låta bli att skriva en lång text som nu ligger ute hos Newsmill – trots att inte ens kvällstidningarna velat plocka upp resonemangen (jag är övertygad om att deras reportrar också hittat Deadspin).

Som ni kommer att märka om ni läser den har ingen mindre än Tiger Woods svärmor en gång direkt inspirerat mig att göra ett grävjobb om eskortservicebranschen.
Något jag inte kunde låta bli att kommentera när jag för några år sedan var på en pressträff hon hade på svenska FN-missionen, när hon som migrationsminister var på besök i New York – minns inte om hon mindes det så noga. Men vi hade ett kort, trevligt samtal om detta och hennes tid som journalist/publicist – att de publicerat en text som bland annat handlat om eskortservice mindes hon förstås.

Jag kan egentligen ingenting om vare sig eskortservicebranschen eller de förment exklusiva New York-klubbarna. Jag har heller ingen aning om vad som egentligen är sanningen om Rachel Uchitels businessverksamhet.

Dessutom tycker jag att det är komplicerat att skriva om frågor med moraliska dimensioner; jag vet inte ens vad jag tycker om exempelvis den i grunden moralistiska sexköpslagen.

Men det finns heller ingen anledning att göra som Tiger Woods önskar och låta bli att skriva om att dessa klubbar är en plattform genom vilken otrohet kan bedrivas, tillika med många intressanta ekonomiska komplikationer. (Läs gärna Sofia Mirjamsdotters text om att otrohet enligt henne angår andra än de närmast berörda, på Bloggvärldsbloggen. Här utvecklar hon resonemanget.)

De texter jag har på deadlinelistan härnäst handlar om: sjukvårdsreformen, klimatmötet i Köpenhamn och bistånd till Afrika. Så jag har goda chanser att höja standarden och tråkighetsfaktorn framöver.

Fast om någon redaktör beställer texter om "Golfklubbsgate" ska jag med glädje skriva. Vore ju bra att dra in lite kulor, ifall jag får Rachel Uchitels advokat Gloria Allred i hälarna... (Transparens: Jag har inte fått betalt av Newsmill för denna text.)

Gunilla Kinn

P S En golfsajt har ett rundabordssamtal, med folk i branschen – bland annat om de vanskliga källorna (mina markeringar):

Cameron Morfit: An interesting question to ponder: Without the tabloids doing their thing, does this story ever see the light of day? I suspect not. The week, especially the positive reaction to Jesper Parnevik's candor, reminded me how much fear there is/was of Tiger and IMG, and how much Tiger and IMG had controlled the message for 13 years. It seems like it took a probable payoff to a source to let it all come spilling out.

(– – –)

Jim Herre: The real eye-opener for me has been how TMZ.com and Radaronline.com have been cited as credible sources by lots of media outlets, even though the websites' sourcing is beyond flimsy. The fact is, we really don't know what's true and what's not.

Farrell Evans: There are no facts, really. All we know is that Tiger isn't in control of what's out there. We have some text messages and a voicemail, but we have no bulletproof evidence of Tiger "knowing" any of these women in the Biblical sense. At this point perception is much more powerful than whatever the reality is.

(– – –)

David Dusek: Hard to believe that Team Tiger — famously close-knit and successful for the past 12 seasons — won't be affected somehow by this. Tiger is ultimately responsible for his actions, and he's said as much in his statement, but I think at least one head rolls at some point.

Anne Szeker: If some of his handlers don't get dropped over trust issues, they should be dropped over how poorly this situation was handled, and how quickly it spiraled out of control.

Trefaldiga tweet-flöden

Jag är tydligen bättre på att twittra än att blogga just nu. Har därför lagt in mitt @gunillakinn-twitterflöde i marginalen, så att här åtminstone händer något!
Se även mitt mattwittrande och mitt språkdito.

/Gunilla

The Permanent Campaign

Läs mer hos Resumé.

Återkommer eventuellt med en liten kommentar om att använda barn i det här sammanhanget.

/Gunilla

Politik i drinkglaset: Free (M)artini

Tipstack: Expressens ledarredaktion

/Gunilla

Bra bloggtips

Beneath the Steel Sky har skrivit en läsvärd postning om sitt bloggande. Bra läsning för alla bloggar-wannabes (eller för andra som vill utveckla sitt bloggande).

/Gunilla

Fyrfaldigt kvittrande

Nu har jag inte mindre än fyra stycken Twitterflöden igång...

@gunillakinn är det som är mest likt denna blogg och mitt huvudtwittrande – en blandning av dagboksinlägg, mediekritik, kommentarer, länkar och annat.

Den bild (avatar) jag använder där är ett foto taget av min dators inbyggda kamera som jag skapat en grön och en röd version av. De symboliserar stöd för mänskliga rättigheter i Iran respektive Burma.
Som bakgrund på sajten (twitter.com/gunillakinn) har jag bilder av gamla bagageetiketter, som jag hittade som klistermärken i en presentbutik i Miami.

@gunillicious handlar om allt som har med livsmedelsintag att göra, alltså mat, dryck, restauranger, recept och samhällsfrågor kopplade till mat.
Bilderna som hör till detta konto föreställer baconflott.

@gunillingo är nytt för dagen och är tänkt att handla om språk i kortform, exempelvis fynd av nya ord och uttryck och länkar till allt språkrelaterat.
Fotot (på twitter.com/gunillingo och som avatar) är Pieter Bruegel den äldres målning av det bibliska Babels torn.

Dessutom twittrar jag ibland på

@korrarna, som är ett grupptwitterflöde från Korrespondenterna (där jag hittills skrivit det mesta). Där är det tänkt att vi ska twittra om vad som händer i världen och vad vi gör i densamma, och exempelvis länka till artiklar vi skrivit.
Som avatar har jag valt en liten jordglob, och bakgrundsbilden på twitter.com/korrarna är en variant på ovan nämnda bagageetiketter!

Gränsen mellan vad som hamnar på @korrarna och vad som går ut på @gunillakinn är lite flytande, men jag försöker att inte dubbel-twittra – så följ gärna båda.

/Gunilla

Delvis en matblogg

"Inte visste jag att du matbloggar" twittrade Kinna Jonsson idag, varpå jag svarade att jag nog mest skriver artiklar om mat (d v s för Gourmet).

Men nu har jag lagt till bloggkategorin Allt om mat, för alla texter här som är märkta med någon av mina andra mat-relaterade kategorier (Fast Food Lovers, Mat+politik, Matnörderi, Restaurangliv etc) och upptäckte att det i alla fall finns drygt 220 inlägg...

Den som bara är intresserad av att läsa detta som en matblogg kan alltså göra ett bokmärke med den etiketten. Fast någon riktig matblogg kommer detta aldrig att bli! Det finns så många andra som sköter det med den äran.

Fast jag har en liten rudimentär receptsamling (som mer är en snyltande aggregator av andras recept, ännu mest med länkar till Taffel), och så förstås mitt färska mattwittrande!

/Gunilla

Misstolka inte Olle Lidbom!

Jag har, bland annat på en mailinglista jag är med på, märkt att många journalister ofta misstolkar Olle Lidbom, och tror att han i alla lägen föredrar bloggare framför journalister. Om jag inte minns fel fick han som deltagare i en Publicistklubbs-panel en fråga från moderatorn som insinuerade exakt detta.

Journalistens chefredaktör Helena Giertta skrev häromveckan även att han är naiv, som jämför den framtida medievärlden med körvärlden.

Men Lidboms Newsmill-text som publicerades nyligen, och som föranledde Gierttas kommentar, är knappast tänkt som en "hyllning" vare sig till bloggare eller till att The Guardian ersätter massvis av journalister med bloggare.
Inlägget är snarare ett konstaterande av de ekonomiska och publicistiska mekanismer som ligger bakom The Guardians förändringar. Samtidigt som han ser att utvecklingen inte enbart har negativa följder (vilket såklart är en ryggmärgsreaktion från oss journalister).

Newsmill är känt för att dra till ganska hårt i rubrikerna. Att det var "rätt" av Guardian att sparka journalisterna som det står har faktiskt inte täckning i Olle Lidboms text.

Jag gissar att han skulle säga att det absolut behövs journalister, även om det finns bloggare. Precis som både Helena Giertta och Lasse Truedson menar (se kommentarfältet). Vad han säger är dock -- om jag får tolka honom fritt -- bl a:

• Det finns inte resurser på redaktionerna/betalningsvilja bland mediekonsumenterna till lika många professionella journalister som tidigare. Skickliga journalister behövs fortfarande, men relativt få (färre) kommer att kunna försörja sig på journalistik.
• Gränsen mellan professionella journalister och amatörskribenter suddas ut, och vi får hybrider (som kören Orphei drängar, kanske)
• Publiken tar hellre del av texter från en medioker bloggare gratis än betalar för en medioker journalist -- och eftersom det finns gott om (mediokra) bloggare och andra nätskribenter försvinner efterfrågan på mediokra journalister.
• Bra bloggare slår på många nischområden ut journalister. Det betyder inte i sig att kvalitetsjournalistik inte behövs.
• Medierna har undergrävt sin position och sitt förtroende hos allmänheten på en rad områden.
• Textproduktion med journalistiska inslag är en folkrörelse, med samma skiftande ambitions- och kvalitetsnivå som i körvärlden, men det finns inget givet samband mellan journalistisk kvalitet och heltidsanställda journalister.
• Journalisterna själva har ofta större anledning att beklaga sig över förändringarna i produktionsvillkoren än vad publiken har.

De flesta av punkterna ovan, utom kanske den sista, är väl tämligen okontroversiella?!

Nå, bäst är förstås om ni själva läser Olle Lidboms text och funderar över körparallellen.

Se även dessa texter av Sofia Mirjamsdotter på Same same but different:

A Few Words Inspired by Steve Boyd

"Journalism is a greater issue than individual jobs. Journalism is about democracy and freedom of speach, not about newspapers. Journalism as we know it may not exist in the future. But I am pretty sure it will be replaced with something, and hopefully something better. And whatever happens, I refuse to fight against it, I will be where it happens when it happens, because I want to be part of the future."

och Veckan som gick – Vecka 42

"...jag kan inte låta bli att fundera över hur det tänks, när man krisar, när förtroendet för medierna är extremt lågt och journalistiken blir allt grundare, och man istället för att försöka bibehålla en hög kvalitet faktiskt gör tidningarna sämre. Och även om jag uppmuntrar alla försök att dra in pengar, så önskar jag att de pengar som dras in i högre utsträckning satsades på att utveckla journalistiken."

Men ... som liten motvikt till dessa spaningar om en nedåtgående spiral för journalistkåren kan man läsa Björn Hedensjös text: "Sträck på er journalister; redaktörskap är en killer app"

/Gunilla

Nytt Twitterflöde: @gunillasmat

Twitter – och bloggar, för den delen – beskylls ju ofta för att mest handla om "vad avsändaren åt till frukost". Som ni ofta sett här har jag därför tyckt det var lite roligt att publicera diverse frukostavbildningar, som om någon nu skulle bli uppretad av det. Ovan en bild tagen häromdagen.

Nå, nu har jag förutom mitt vanliga Twitterkonto, @gunillakinn, ett separat flöde som enbart kommer att handla om mat i olika former: @gunillasmat.

En och annan frukost dyker säkert upp där, men även andra måltider. Förutom att det blir en sort matdagbok för mig själv och för den som till äventyrs är intresserad så kommer jag att använda flödet för att länka till recept, krogrecensioner och annat matrelaterat – även sådant som rör politiska aspekter på livsmedel. Eller, vi får se vad det blir; jag har ju just börjat mattwittra.

Fotot som jag använder på Twittersidan känner ni kanske igen från min gamla, flottiga bildgåta...

/Gunilla

Juridik utan journalistik

Claes Martinson:

"Journalisters behov av att förenkla och spetsa till ges inte bara företräde framför vikten av att beskrivningarna uppfattas som korrekta. Det verkar också vara så att intresset av att rätta till vad som blir galet är väldigt litet."

Juridikbloggen har dragit igång, läs initiativtagaren Mårten Schultz' resonemang om varför här och framför allt brandtalet här.

/Gunilla

Dagens dos av MR-aktivism

NEW YORK Jag gjorde just en – för mig – lite ovanlig insats på Facebook:


Här är en länk till pressfrihetslistan Nicholas Kristof skriver om:
http://www.rsf.org/en-classement1003-2009.html

Många intressanta förändringar i placeringarna, som att Frankrike ligger lååångt efter Bosnien-Herzegovina. Inte bra. Så här skriver Reportrar utan gränser:

"Europe long set an example in press freedom but several European nations have fallen significantly in this year’s index. Even if the first 13 places are still held by European countries, others such as France (43rd), Slovakia (44th) and Italy (49th) continue their descent, falling eight, 37 and five places respectively. In so doing, they have given way to young democracies in Africa (Mali, South Africa and Ghana) and the western hemisphere (Uruguay and Trinidad and Tobago).

Journalists are still physically threatened in Italy and Spain (44th), but also in the Balkans, especially Croatia (78th), where the owner and marketing director of the weekly Nacional were killed by a bomb on 23 October 2008.

But the main threat, a more serious one in the long term, comes from new legislation. Many laws adopted since September 2008 have compromised the work of journalists. One adopted by Slovakia (44th) has introduced the dangerous concept of an automatic right of response and has given the culture minister considerable influence over publications."

Toppen och botten i RSF:s pressfrihetsindex:





Ska bli intressant att se ifall Nicholas Kristof är intresserad av att uppmärksamma Dawit Isaak.

Jag har för övrigt länge försökt sälja in en intervju med honom till flera svenska tidningar, men ännu inte fått något napp – han är ju okänd i Sverige, och då är det alltid svårt. Hoppas det går vägen, för han är spännande och har mycket att komma med även i en svensk mediekontext.

/Gunilla