STOCKHOLM (
Något omskriven och uppdaterad med länkar) Häromveckan hade vi
en diskussion inte minst i kommentarfältet om Oslo-domen mot Åsne Seierstad och hennes norska förlag, för att hennes bok
Bokhandlaren i Kabul kränkt ”privatlivets helgd” för bokhandlarfamiljen.
Helt osökt lyckades vi – som vanligt, höll jag på att skriva – även komma in på Jan Guillous Ondskan och inte minst Liza Marklund&Mia Erikssons Gömda ... men i de fallen handlar ju debatten inte så mycket om privatliv som om ”sant och falskt i förment icke-fiktiva böcker”.
Det har inte skrivits särskilt mycket alls om domen mot Åsne Seierstad i svenska medier, vilket måste bero på att det var för varmt och för många kulturskribenter på semester när den kom.
Det är märkligt, för domen är ganska häpnadsväckande – och de flesta svenskar som följt det hela avfärdade nog de afghanska personernas rättsliga anspråk för flera år sedan. Jag hade åtminstone inte en tanke på att det hela skulle bubbla på i en norsk rättsprocess.
Men idag sändes äntligen
ett inslag i P1:s Kulturnytt med en sådan jämförelse till svensk lagstiftning som jag efterlyst, samt referenser till artiklar i The Guardian och Süddeutsche Zeitung. Ska bli mycket intressant att läsa dem när jag har tid.
Som jag skrivit tidigare har jag dessvärre inte läst
Bokhandlaren i Kabul, men jag har ju läst massor om den – både recensioner, allmänna artiklar och intervjuer med Seierstad.
Jag minns att New York Review of Books (tror jag det var) hade en mycket skarp sågning när boken kom ut i USA, en recension som anklagade boken från ett postkolonial-teoretiskt perspektiv – alltså tog upp temat ”västerländsk kvinna lämnar ut familj i fattigt land”.
Sådana recensioner har
förekommit i Sverige också, men jag tror inte de har fått särskilt stort genomslag. Jo förresten, Moa Matthis skrev en sådan
poko-text som fick viss uppmärksamhet (hittar den inte på nätet).
Men på det stora hela måste Sverige vara ett av de länder där Seierstad överlag fått bäst mottagande (jag tror i alla fall att hon bemötts med betydligt mer avundsjuka och missunnsamhet i norska medier).
I en intervju i tidningen VI resonerade Nina Solomin (som ju själv jobbat med deltagande observationer som metod till sina böcker OK, Amen och Gränsen – och grubblat mycket över det) med Åsne Seierstad om det problematiska och manipulativa i att lämna ut en familj man bor hos.
Jag tycker nog att Seierstad försvarar sig ganska bra, med att hon inte var där som en vanlig gäst utan som journalist. Det är intressant att läsa hennes beskrivningar i VI och annorstädes om hur bokhandlaren själv tagit vara på situationen och klivit ut i rampljuset så ofta han kunnat.
Men Seierstad verkar trött på frågan – och är inte lika genomreflekterad som jag vet att Solomin skulle ha varit, om det varit hon själv som fått frågan. (Transparens: jag känner Nina, och tog omslagsfotot till OK, Amen.)
Jag hejar ändå på Åsne Seierstad i den debatten, om ni vill veta, även om jag som de flesta utrikesjournalister lider av Seierstad-komplex. Hon måste ha rätt att ge sin bild av Afghanistan-familjen, har jag tänkt, och det skulle vara helt omöjligt att inhämta godkännande från alla personer någonstans man skriver om.
Men hon medger själv att hon tydligen gått för långt ibland, exempelvis med badhusscenen /se kritik av hennes utlämnande beskrivningar av de nakna kvinnokropparna
här/ som redigerats bort i senare upplagor. Detta i en intervju med
Guardian, som intervjuade Åsne Seierstad häromveckan.
Fast hon säger också (min markering):
"If I write a book in future, I may decide to take the precaution of going back to every person I interview, reading their quotes back to them and asking them to sign a letter, saying it is accurate," she says. "Journalism is moving into a different world where we are held to almost impossible standards. In everything I write, ever again, I need to make sure I am 100% accurate. A journalist can get away with this sort of controversy once, but I can't survive it again."
Och det är märkligt att svenska kulturredaktioner inte tagit upp detta i högre utsträckning. Såvitt jag vet.
@@@@@@@@@@@@@@
Nu har jag skummat
Conor Foleys text i Guardian. Den åtföljs av många intressanta kommentarer, varav en del stödjer Åsne Seierstad och andra inte. Nedan några exempel ur högen.
”Seierstad's book appealed to the Muslim-haters of Europe and the US with the blinkered, ethnocentric, and typically parochial Norwegian smugness with which it painted the Kabul bookseller as a bastard who oppressed and exploited women while himself being oppressed by the fundamentalists who were taking over the country. Conclusion: Muslims are a total loss.”
(VoNguyenGiap)
”I think Ms Seierstad deserves more credit than she is given in this piece. Having lived with a family in Kabul with the idea of writing a book, with their permission, she could have come back and written a journalistic account. She could have used real names throughout, described real locations, and retold real events. That is what journalists do.(– – –)
This case is a dangerous precedent, and I hope it is overturned on appeal. It would stop journalists telling the truth if that truth offended some other culture's ideas of propriety, and deter authors from creating compelling stories based on real events and characters. We'd be worse off as readers either way."
(Peter Jackson)
Tyvärr lyckas jag inte alls hitta texten i
Süddeutsche Zeitung! Den finns kanske helt enkelt inte på nätet, men enligt
detta referat i Der Spiegel håller kulturchefen Thomas Steinfeld med Conor Foley om att Seierstad borde ha förstått att hennes text kränkte de afghanska kvinnorna.
Nå, allt detta kanske vi får anledning att återkomma till. Domen i Oslo har ju överklagats – och Seierstad har förklarat sig beredd att gå ända till Europadomstolen.
/Gunilla
P S Har ni inte redan gjort det kan ni gott läsa
Monica Antonssons Newsmill-text om varför de som hängdes ut i Gömda och Asyl har betydligt större anledning att få skadestånd än Bokhandlaren i Kabul.
Som jag skrivit tidigare har de böckerna även sålts i Norge, vilket torde ge det norska rättssystemets jurisdiktion. Jag vet dock ej om det gäller även den ökända Bonnier Alba-versionen, där
de värsta textpartierna fanns med.
Det vore kul om
Per Svensson ville skriva fler texter om problematiska genrer i Sydsvenskan, apropå Seierstad och kanske återigen apropå Marklund.
.JPG)
(– – –)
This case is a dangerous precedent, and I hope it is overturned on appeal. It would stop journalists telling the truth if that truth offended some other culture's ideas of propriety, and deter authors from creating compelling stories based on real events and characters. We'd be worse off as readers either way."
(Peter Jackson)