Wiman följer upp Wager om Diplomaterna

SOLNA Idag har Expressens Björn Wiman skrivit en skarp krönika om Diplomaterna. Läs den! Citat ur Wimans text:

Man kan givetvis invända att de svullbukade sändebuden i Diplomaterna inte är de skarpaste knivarna i UD:s låda. Men medan Ljungberg och hans gäng odlar sin svada över en gingrogg vid poolkanten sitter en av deras landsmän, Dawit Isaak, sedan sju och ett halvt år i ett fängelse i Eritrea.
Är kopplingen för grov? Jag tycker inte det.

Se även det jag skrivit – UD får gärna förklara kulturkrockarna och Mer Merit Wager om Diplomaterna, samt länkarna därifrån.)

Uppdatering: Gabriel Byströms artikel om hur UD schabblade bort Dawit Isaaks frisläppande i Göteborgsposten (från november 2008)!

/Gunilla

Africa goes online

NEW YORK Här är en text jag skrivit, om hur alltfler afrikanska länder så sakteliga börjar Internetifieras.

/Gunilla

Afrikabilder – så här kan det se ut i Accra

NEW YORK Västerländska medier får ofta kritik för att ge schablonmässiga och stereotypa bilder av Afrika. Antingen handlar det om massvält, obegripliga stamkrig, eländiga hivepidemier och ruttna diktatorer – eller så är det glada bybor som dansar i brokiga kläder, och exotiska vilddjur på savannen.

– Författaren Anders Ehnmark har sagt att vi i Europa får veta allt om hur afrikaner dör men inget om hur de lever. Och det är sant. Det påstås också att när jag är hemma i Sverige ökar rapporteringen om Moçambique med 50 procent – trots att det är Sveriges största mottagare av bistånd. Så ser den massmediala bilden av Afrika ut. Vi får ett slags mytologisering som säger att afrikaner lever inte, de är bara på väg att dö. Denna förljugna bild av Afrika är bland det mest cyniska och föraktfulla misslyckande som massmedierna i västvärlden har ställt till med.

Citat av Henning Mankell i intervju på PalmeCenter.se.

När jag var i Accra i april talade jag med en ghanansk programmerare/systemutvecklare, som klagade på att det är situationen i blott ett fåtal länder som får styra uppfattningen av hela kontinenten. Hans exempel var: inbördeskriget och flyktingkriserna i Sudan, konflikten mellan Etiopien och Eritrea och förtrycket och den ekonomiska krisen i Zimbabwe. Själv talade han – som diplomatson uppvuxen i den ghananska eliten, entreprenör och affärsman – om hur främmande det känns även för honom med svältande barn med uppsvällda magar (à la hungersnöden i Etiopien på 80-talet) eller galna barnsoldater (à la exempelvis Liberia).

Tja, nog tycker jag att man kan hitta mycket annat i Afrika-rapporteringen också (vad mediekonsumenterna tar till sig är kanske en annan sak). Allt är inte schabloner, tvärtom, och det vore hemskt om medierna underlät att skriva om kriser och katastrofer. Men det är sannerligen inte konstigt om den som har erfarenhet av afrikansk vardag inte alltid känner igen sig i Afrika-rapporteringen.

Nå, detta kan man skriva långt och länge om, med tusentals exempel. Jag som blott nosat på Afrika (mycket korta besök i Mali, Sydafrika och Ghana) har inte mycket att komma med, men länkar er gärna till sådant som jag hittat blott genom lite snabb googling:

• Henning Mankell i Aftonbladet om sakernas tillstånd: "Vi måste sluta skända Afrika" (om hur västerländska biståndsexperter lever gott på att komma med lösningar på Afrikas "problem")

Västerländska medier springer i dag den förvridna skenbildens ärenden. Man ritar upp dödens scenarier i stället för att söka efter sanningen. På den afrikanska kontinenten älskar, drömmer, hoppas och ängslas människor som överallt annars. Normalt säljer livet bättre än döden. I ett land som Sverige är ungdom och livskraft den stora kommersiella magneten och upplagehöjaren. Men när det gäller Afrika säljer man med stora bilder av flugor som kryper i de döende barnens näsborrar.

• UD:s beskrivning av Afrika och Afrikabilden.
• bloggpresentation av författaren Mai Palmberg, som publicerat böcker om Afrikabilden i svenska skolor (som jag ej läst)
• Lysande blogginlägg av Tora Breitholtz om hur absurt det är att Angelina Jolie varnades för malaria när hon skulle föda barn i Namibia.
• Arena publicerade i fjol en riktigt bra artikel som problematiserar "vänsterns" respektive "högerns" syn på framsteg i tredje världen.
• Lundagård apropå ett temanummer om Afrika i .doc.
• Försök gärna få tag på Harvards Nieman Reports 3/2004 (temanummer om Afrika-rapportering), eller läs en sak jag skrev om den här.

Anyway, egentligen skriver jag allt detta bara för att berätta att jag idag har ett reportage från Afrika infört i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga, närmare bestämt från Ghana. Det handlar om ett IT-centrum med företagsinkubator, Busy Internet och Busy Labs, i Accra – där det är full rulle dygnet runt med kostymklädda ghananska entreprenörer som skriver affärsplaner. Jag hängde där flera gånger för att kolla mina mail, och insåg snart att det var en bra story – har knappt sett något liknande ställe någonstans i världen!

Kanske sprider jag nu nya schabloner, eller så är jobbet om Ghanas gryende dot.com-boom bara ytterligare en liten skärva att lägga till vår kollektiva Afrikabild. Såklart är det viktigt att inse att miljön på Busy Internet inte är typisk för flertalet människor i det fortfarande väldigt fattiga Ghana. Jag har inte skrivit det särskilt övertydligt i reportaget. När ni läst texten vet ni alla fall lite, lite mer om hur vissa ghananer lever.

Så leta genast fatt på tidningen – jobbet är snyggt utgjort av redigeraren, med en fin bild tagen av mig! Ett annat foto från Busy Internet (som jag själv nog gillar bättre) ser ni ovan.

Uppdatering 21 maj: Nu finns jobbet av någon underlig anledning utlagt hos E24 (med ytterligare en bild).

/Gunilla

P S Pingat på Intressant.

Fruktstund

NEW YORK I söndags köpte jag en riktigt stor och ståtlig ananas för sex dollar, på Citarella här i Harlem. Den stod på köksbänken, synlig från mitt arbetsbord, och såg ut som Den Arketypiskt Perfekta Ananasen.
Kanske en liten kompensation för att jag inte fick genomföra en av mina Ghana-reportageidéer, en intressant story om varför Världsbanken förmår odlarna att byta ananassort – som såklart ingen redaktör var intresserad av (men som jag hoppas få göra vid nästa högst eventuella Ghanabesök). Synd, för det bästa jag vet är att göra fältbesök bland bönder och andra som sysslar med sitt lands basnäring (som bomullsodlare i Mali, som jag besökte i fjol apropå jordbrukssubventionerna till amerikanska dito – som drabbar Västafrika på alla möjliga sätt. Det lyckades jag inte heller sälja in).

Jag försökte i flera dagar klura ut hur jag skulle anrätta denna ananas på bästa sätt, alltså vilket storstilat öde som borde vänta den, utan att komma på något tillräckligt bra.
Som ni kan tänka er var den rejält övermogen när jag idag till sist högg upp den. Inte orkar/hinner jag laga något fiffigt heller, utan ett berg med brungula bitar bara ligger där i en skål och blir allt sämre. Det var såklart i söndags den skulle ha ätits. Aaaaahhh – livets förgänglighet, och så vidare. Man kan bli filosofiskt lagt för mindre! Hade ju åtminstone kunnat fotografera frukten, så hade den kunnat bli odödlig här på bloggen.

/Gunilla

Lång uppdatering, men bara av de senaste dagarna

NEW YORK I torsdags eftermiddags kände jag att nog bara hade inbillat mig att jag var sjuk ändå. Klipp håret och skaffa ett jobb! sade jag inte men tänkte: Kliv upp, ta en dusch och börja jobba! Då hade jag tillbringat sisådär 50 timmar i sängen, mest sovandes, vilket kändes rätt segt.

För att komma igång med livet såsom det levs här – tja, för att börja nosa på New York igen – stämde jag träff med min kompis M på besök i sta'n. Vi sågs vid Central Parks entré alldeles intill Manhattans hjärta Columbus Circle (hit räknas alla avstånd till och från New York). Vi skulle ta en promenad i parken, men det blev istället lunch på Bouchon i Time Warner Center (det chica fattigmansalternativet till Per Se). Nice!

Purjolök- och roquefortpaj och initierade konversationer om fastighetsinvesteringar kändes som ett bra sätt att komma tillbaka till New York. Men sedan började vi kolla på böcker i den trevliga kedjebokhandel (Border's) som ligger på andra våningen, och när vi hamnade på reseavdelningen drogs jag som av en magnet till en bok med titeln Traveler's Health Guide – Africa eller något sådant. "M, vet du – jag slarvade med att ta mina malariatabletter när jag var i Ghana", sade jag sorgset, och vi konstaterade båda att det är rätt korkat att resa med sådana tabletter men inte använda dem ordentligt.

Efter bokhandelsbesöket insåg jag att jag inte alls hade blivit särskilt frisk. Allt snurrade något, och jag fick mobilisera alla krafter för att ta mig ner i tunnelbanan, åka stationen hem (jepp, jag bor bara en station från New Yorks medelpunkt!), köpa upp ett litet lager av drycker (mjölk + apelsinjuice + apelsin-, mango- och ananasjuice) och sedan raka spåret hem till sängen där John Blund väntade.

På fredagsmorgonen vaknade jag övertygad om att jag nog måste ha fått malaria. I flera timmar var jag för trött för att göra annat än att begrunda mitt dramatiska öde. (Jo, kraften räckte också till att upparbeta rejäla aggressioner över alla redaktioner som inte har vett att intressera sig för och finansiera normal utrikesjournalistik, så att man som frilansjournalist som ändå envisas hålla på i praktiken ofta betalar för att få intressanta jobb publicerade. Bränsle till detta var olika skambud jag fått på sistone. Det är ju en gammal ilska jag bär på, som ni vet. Men nu förstorades den av tankar på hur riskutsatt man trots allt är, när man som jag lever utanför rätt många av de ekonomiska och sociala system som mina redaktörer tar för givna, och att man borde få otroligt stora arvoden som ersättning bara för risken för tropiska sjukdomar, utöver alla andra risker – då kanske man skulle ha råd att äta de där dyra malariapillren ordentligt! Ja, det blev helt enkelt en ny variant på gammalt frilanstillvaroeländes-gnäll. Ni kan säkert tänka er.)

Jag surfade runt i jakt på bra symptombeskrivningar, och när jag hittade denna blev jag ganska övertygad om att jag i alla fall borde kolla om det inte kunde vara malaria som däckat mig i över tre dygn.
Så började jag ringa olika infektionskliniker och akutmottagningar, exempelvis den klinik där jag fick en gula feber-vaccination inför min Maliresa i fjol. Men jag blev trött bara av tanken på att behöva ge mig iväg någonstans för att lämna blodprov... plus att jag insåg att min utlands-sjukförsäkring hade upphört att gälla på grund av bristande betalning, och att jag inte hade någon aning om hur nå'nting funkar. Min egen privata sjukvårdsupplysning (min mor) gick inte att få tag på eftersom hon befann sig på resande fot (eller rättare sagt utbildade 22 gotländska sjuksköterskor om inkontinens).
Då uppenbarade sig ovannämnde M som en klippa i telefonen, och erbjöd sig att följa med vart jag än behövde ta mig! Ah, så fantastiskt snällt! Han kom hit, och vi promenerade tillsammans till det enda sjukhus som jag skulle slippa åka tunnelbana till, det vill säga Harlem Hospital Center.

Det kanske verkar onödigt att ta sig till ett sjukhus' akutmottagning, men jag har så dålig koll på och ringa erfarenhet av det amerikanska vårdsystemet att jag aldrig riktigt upptäckt någon motsvarighet till våra vårdcentraler. Det finns väl såklart, men när jag hade ringt fyra sjukhus och alla glatt sade att jag kunde komma till dem utan att hänvisa någon annanstans så fick det bli ett sjukhus. Dessutom lockades jag av vetskapen att akutmottagningar är skyldiga att ta emot alla, inklusive oförsäkrade som jag.

Jag undersöktes minst sagt grundligt! Två läkare och två sjuksköterskor kollade på mig. De kunde ganska snabbt konstatera att det inte handlade om malaria, utan om en vanlig trist infektion, kanske förorsakad av ananasen vi åt på Kokrobitestranden? Av catering-maten vi hade på vårt kalas i Världsbankens Accra-residens häromsöndagen? Av att jag borstade tänderna i ofiltrerat vatten? Eller kanske all of the above. Hmmm... Jag antar att det hade varit fruktansvärt och dessutom farligt att ha malaria, men efter att ha varit utslagen i flera dagar blev jag ändå lite besviken..!
Läkarna ville ändå ta allehanda prover för att vara helt säkra – nu när jag ändå var där, liksom – och började rentav pumpa in vätska i mitt blodomlopp för att minska uttorkningen. Inklusive väntetid tog hela besöket nog omkring sju timmar.

Stackars M satt kvar i väntrummet nästan hela tiden, till sist fick jag honom att gå hem genom att från sjuksängen på akutrummet smussla åt mig min mobiltelefon och skicka meddelanden. Men det var nog bra för honom att se lite av hur vi har det i Harlem. Väntrummet erbjöd sociala fältstudier.

Och det var intressant för mig att vara på ett sjukhus, vilket för mig framför allt är min mammas arbetsplats. Varje gång jag kommer till sjukhus – vilket skett flera gånger av de mest skilda anledningar, men som tur är sällan för att jag själv varit sjuk – fascineras jag över vilka små egna världar de är!
Den sjuksköterska som tog mest hand om mig var rolig och babblade massor, bland annat om hur han jobbat tre år i Irak och bland annat var med i det sjukvårdslag som fanns med i samband med rättegången mot Saddam Hussein.

Till sist skickades jag hem, med en räkning på 345 dollar och ett recept på antibiotika i nypan. Thank you very much. Kom hem klockan tio på fredagskvällen, och insåg att jag då om jag hade varit frisk hade gått på min kompis K:s 38-årsfirande downtown ("Come to Bubble Lounge on Friday at 9 pm and we´ll have bubbles and drinks!" löd inbjudan – bubblor som i champagne, inte som i vattenpipa!). Champagne hade ju varit trevligt att lägga 345 dollar på, hehe, men jag slocknade genast i sängen. Oh, well.

På lördagskvällen kände jag mig lite bättre, och då dök min enda japanska kompis, S, oväntat upp från Tokyo, via Chinatown med lådor med knyten och vårrullar i nypan. Vi gick i samma klass på SIPA men har inte setts på kanske ett år, så det var kul att träffas.
Stackars S, hon vill helst av allt jobba med att samla in pengar till mikrofinansprogram på indiska landsbygden eller med konst, men har så länge jag känt henne fastnat på olika hopplösa jobb i finansbranschen eller på underliga TV-bolag. Efter ett år på en biståndsorganisation i Genève längtade hon hem till Tokyo, och hamnade såklart i finansbranschen igen – nu som rekryterare på en firma där hon ofta tvingas jobba till midnatt; från juni som head hunter. Hon beklagade sitt öde, så jag försökte komma på lite bra karriärbytesmöjligheter åt henne (men jag blev såklart avundsjuk på hennes möjliga lön, lyckas hon tillsätta de VD-poster firman ska jobba med får hon hur mycket pengar som helst, fast har noll yen i grundlön).
Fast mest av allt talade vi om Mäns Mystiska Beteenden, med en viss japansk FN-diplomat som fallstudie.

Men igår och idag har jag insett att jag inte är riktigt frisk... Så jag får fortsätta ta det lugnt. Jag sitter i sängen och skriver detta, och tittar ut på den vår som verkar pågå därute.
Till alla er som är i Sverige (eller i Paris!) och firar Valborg ikväll: ha så roligt! Själv har jag inte varit i Sverige till Valborg eller Första maj på evigheters evigheter, faktiskt inte detta millennium. För att inte tala om hur länge sedan det var jag fick tillfälle att göra en vanlig hederlig vårutflykt med bil på vischan. Det kan jag ju tänka på när jag ligger här i sängen och tycker synd om mig själv under dagen, haha.

Annars grubblar jag mest över hur jag enklast ska bli av med mina inneboende S&B, som är hur snälla och diskreta och försynta och symaptiska som helst – men som jag verkligen är utled på att ständigt och jämt ha härhemma. (Läs mer om dem och om The Harlem Eye Sore.)
Bibbe har för övrigt nyligen blivit telefonintervjuad av Kobra-redaktionen på Sveriges Television om sin tonårstid med Andy Warhol-gänget, så håll ögonen öppna efter ett Warhol-minnesprogram framöver!

Annars kan jag meddela att antibiotikan kostade 42 dollar, trots att jag valde generica. (Enligt mamma skulle motsvarande ha kostat cirka 150 kronor i Sverige. En rejäl prisskillnad.) Hade kanske varit smart att knapra i sig före Afrikaresan och inte efter.

Och framöver lägger jag kanske ut lite fotografier från Sydafrika och Ghana. Bilder blir nog bästa sättet att berätta så här i efterhand. Nu ska jag kliva upp, ta en dusch och börja jobba – efter en liten vårpromenad genom Harlem och till mitt favoritkafé Society (och se om deras kaffe möjligen börjat bli OK – men jag bör egentligen inte dricka kaffe nu, buhu).

Till er som skickat mail de senaste veckorna: håll ut, svar kommer!

/Gunilla

Livstecken fran Ghana

ACCRA Suck, har bloggas det som ni marker inte mycket for narvarande. Det beror knappast pa brist pa dramatiska, intressanta och bloggbara handelser - mer pa en kombination av dalig tillgang pa Internet, brist pa sydafrikanska adaptrar och allman moerhet i hjarna och fingrar.

Nu har jag fatt lana en PC - men ni vet kanske vad jag tycker om att skriva pa sadana...sa jag far helt enkelt beratta nagra av alla reseintryck senare. I formiddags satt jag i alla fall pa polisstationens i Accra brottsutredningsenhet, ej misstankt for brott men som allant hangaround-vittne efter en grej som hande pa flygplatsen igar; ikvall ska jag pa mottagning pa Australiens ambassad dar det ska minglas kring en bok som lar heta White Woman in Africa.

hej sa lange,
Gunilla

Harlemiter här och var

NEW YORK – JFK Häromdagen satt jag på Ghanas konsulats visumexpedition. Eftersom jag varit på jakt efter svarta amerikaner som vallfärdar till Ghana för att söka sina rötter (vilket det skrivits en hel del om i bland annat New York Times och BBC) började jag i rent strategiskt syfte småprata med kvinnan som satt bredvid mig. Hurra, bingo!
Det visade sig att hon a) var på väg till Ghana bland annat för att besöka det fort där slavar som handlats av slavhandlare i Afrikas inre samlades upp inför Atlant-överfarten b) kommer att överlappa med mig i Accra åtminstone tre dagar och c) kommer från Harlem! Perfekt.
Och hon vill gärna bli intervjuad, både i Accra och i Washington Heights i New York där hon bor nu. Så nu hoppas jag att vi lyckas sammanstråla på plats. Det är mycket bra när man kan hitta intervjupersoner medan man sitter och väntar på visum.

Idag raggade jag upp ännu en intervjuperson bara så där, nämligen i taxin hit till flygplatsen. Chauffören hade så pass bra koll på vilka flygbolag som flyger direkt till Ghana att jag gissade att han är ghanan. Det var han bara nästan – hans mamma är från Ghana och hans pappa från Burkina Faso, så han har vuxit upp i båda länderna. Men bor i New York sedan kanske 15 år tillbaka. Och var...jo, i Harlem! Perfekt, när jag kommer tillbaka ska jag intervjua honom på tre teman: "afrikaner vs svarta amerikaner", "entreprenörer i Harlem" och "boende i Harlem". Det är mycket bra när man kan göra liksom förberedande prov-intervjuer i taxin.

Och alldeles nyss gjorde jag en telefonintervju, dock lite mer förutsägbar "svensk i New York"-vinkel. Men ändå kul och trevligt, och i ett ypperligt bra redaktionellt sammanhang. Hon var i och för sig inte harlemit, utan bor i Hudson. Det är mycket bra när man kan göra intervjuer på flygplatsen.

Hej så länge,
/Gunilla

Julklappstips till mig själv: Afrika-bok!

NEW YORK Åh, men detta verkar ju vara en bok för mig! Julläsning om en man som bara måste åka till Mali, för att han babblat för alla han känner så länge om att han ska åka till Afrika (i mitt fall gäller det långvariga babblet "Västafrika", särskilt Ghana).

"En charmig liten satir över reseskildringsgenren och en parodi på en viss typ av självhögtidlig fransk prosa", skriver Malte Persson.

Jag var ju i Mali i januari, så jag behöver inte åka dit igen utan kan gott tillbringa vinterlovet i läsfåtöljen. (Men faktum är att jag är lite inne på att åka tillbaka till Mali igen snart – där händer det nämligen lite grejer och det är alltid skoj att återvända.)

/Gunilla

Hur vinklas bäst en lägenhetsaffär?

NEW YORK Alldeles nyss satt [USA:s snart avgående FN-ambassadör] John Boltons unge, kaxige pressekreterare och skvallrade här i FN-loungens kafeteria, med likaledes kaxiga reportrar från Financial Times och New York Sun och nå'n blaska till.

Vore ju kul att höra vad de pratade om..! Det enda namn jag snappade upp när jag kilade förbi med min espresso macchiato och min lilla fruktpaj var [USA:s vicepresident Dick] "Cheney" – så om jag fattade rätt handlade det om att pressekreteraren inte vill jobba hos honom bara för att jobbet med Bolton tar slut. Men vad vet jag.

Det finns alltså massor av reportrar som inte gör annat än bevakar FN, dagarna i ända. De sitter här på heltid och har koll på allt som händer och kan odla kontakter och källor.
Dessvärre finns ingen svensk reporter som jobbar så. Efterfrågan på FN-material är inte tillräckligt stor, särskilt inte när det inte händer spektakulära grejer (vilket det ju verkligen inte gör varje dag). Jag försöker ändå vara här lite då och då, för att inte känna mig som ett UFO när jag väl dyker upp. Och för att få hänga i den vackra loungen.

Idag skulle jag egentligen bara samla material till en framtida grej, men fick i alla fall i uppdrag att skriva en väldigt kort och svenskvinklad text – apropå Kofi Annans allra sista presskonferens som generalsekreterare, där han bland annat nämnde Inga-Britt Ahlenius och Jan Eliasson.

Men medan jag skrev hittade jag en lång artikel i tidningen New York Sun (upplaga: 100 000; det vill säga den är marginell jämfört med tio gånger så stora New York Times) som var lite intressant, och som jag tyckte behövdes för att berätta om något nytt och något mer än "bara" om Ahlenius. Det handlade om hur Kofi Annan bott i en lägenhet på Roosevelt Island, öster om Manhattan och ett stenkast från FN-skrapan, med subventionerad hyra 1978–1996.

New York Suns artikel hittar ni här och min rewrite finns här.

Jag tycker det är så himla svårt att hitta den mest givna vinkeln i fall som dessa. Det kan vara intressant att resonera öppet om det ibland, eller vad tycker ni!? Jag tycker i alla fall att det görs alltför sällan av svenska reportrar. Och jag ser det som en av poängerna med denna blogg (samt som hommage till Kofi Annan, som så ofta talar om transparency och accountability).

Jag kunde ha gjort som New York Sun – och vinklat det på att Kofi Annan hycklat, som länge korpat åt sig en relativt billig lägenhet trots att han möjligen haft råd med dyrare. (Säkert hade han det åtminstone i mitten av 90-talet då han stigit i graderna på FN.) Historien skiljer sig inte mycket från alla lägenhetsaffärer vi sett i Sverige under många år, alltså en viss diskrepans mellan retorik och egen bostadslösning. New York Sun skriver:

...the issue is pertinent because Kofi Annan, whose wife comes from one of Sweden's wealthier families [Nan Annan är ju född Wallenberg./Gunilla], has spent years lecturing Americans on how the well-heeled have obligations to those less fortunate. Those low- to moderate-income New York families for whom such accommodation was built face a four-year waiting list. [Väntelistan varierar, till vissa lägenheter i området kan den vara kanske 1–2 år./Gunilla]

Samtidigt är det uppenbart att artikeln är en del i ett mediedrev mot Kofi Annan. Ett sista tjuvnyp, liksom.

Jag har varit på presskonferenser om olja mot mat-programsutredningen, där massor av journalister verkade vilja ha generalsekreterarens huvud på silverfat – har faktiskt aldrig varit med om en så hätsk stämning på någon annan slags presskonferens. Det har alls icke bara gällt amerikanska journalister, men medierna i USA har definitivt gjort vad de kunnat för att skandalisera Annan.

Skribenten Ian Williams, som tidigare var ordförande i FN-korrespondenternas förening och som skrivit massor av böcker och artiklar om FN, har skrivit klokt och initierat om den politiskt betingade och långvariga kampanjen mot Kofi Annan – läs en av hans många texter om detta! (Jag har träffat Williams, har för mig att han är irländare men har bott länge i USA.)

Men New York Suns artikel verkar rätt välresearchad, och de redovisar vad de fått fram samt att många uppgifter är oklara och obekräftade. Jag har ingen anledning att påstå att reportern blott smutskastar Kofi Annan av politiska skäl (och även om hon gör det kan det ju finnas substans i sakuppgifterna).
Visst kan man tycka att det var längesedan han bodde i lägenheten (tio år) och han var ju en vanlig FN-tjänsteman när han flyttade in, och visst har han all rätt att bo så billigt han kan så länge han får – men det är å andra sidan rätt skumt att hans bror nu har den (eftersom han är Ghanas ambassadör i ... Marocko). (Den typ av bostäder det handlar om får inte användas som övernattningslägenhet.)

Egentligen borde jag ringa och kolla uppgifterna själv, med bostadsbolaget på Roosevelt Island som upplåtit lägenheten till såväl Kofi Annan och sedan hans bror. Samtidigt är det svårt att tro att jag skulle få några andra svar än de som New York Sun redan redovisat – och klockan är redan väldigt mycket i Sverige (jag ligger ju ständigt sex timmar efter). Absolut ingen redaktör förväntar sig något sådant. Min mobiltelefon är dessutom putz weg.

Så jag kompromissar och redovisar några av uppgifterna ur New York Sun, men flikar in att tidningen är en av alla dem som skrivit mycket om Olja för mat-programmet (dock utan att använda ord som t ex "deltog i drevet"). Jag lägger till Kofi Annans egen icke-kommentar från dagens presskonferens.

Har dock inte mycket mer än 2 000 tecken till förfogande, och har inte plats för att gå in på tidningens politiska färg ("right of centre" eller kanske bättre "libertarian", vilket båda dock är svåra att rakt av använda på svenska), ej heller att det är en tidning utan stort genomslag (jämfört med New York Times), eller att skribenten Claudia Rosett är knuten till en viss tankesmedja – får nöja mig med att kalla tidningen "FN-kritisk". Det vore för enkelt att etikettera skribenten eller tankesmedjan som "höger" eller "konservativ", så det får vara.

Med andra ord vet jag inte om min text blev begriplig eller relevant för den normalintresserade läsaren! Det är så mycket kontext som bara finns mellan raderna. Kanske hade ämnet lämpat sig bäst för till exempel en "kommentar" eller "krönika" på en ledarsida. Fast det måste ju gå att skriva det som en rak nyhet – så jag vinklade alltså på att Kofi Annan in i det sista granskas av vissa medier, utan att påstå att granskningen skulle vara obefogad. Särskilt intressant blev det för att det fanns en hänvisning till familjen Wallenberg (men det hade jag såklart inte heller plats att skriva explicit).

För att hålla ett visst mått av seriositet och självständighet, och inte bara okritiskt rewrita, kallade jag in en kompis här i huset, som själv är FN-tjänsteman och som själv bor på Roosevelt Island för att lusläsa min text. Mycket bra, på så vis rensade vi i alla fall bort en del tveksamheter (tack Anna!).

Sedan var det bara att korta ... och korta lite till ... och skicka iväg ... nästan, för just då totalkraschade det program där jag hade skrivit rubbet..!!! Det var bara att ringa desken i Stockholm och förklara situationen – även om det låter rätt fånigt att skylla på kraschad mjukvara.

Texten gick i alla fall till sist iväg, och har väl vid det här laget strukits ner till en minimal notis i åtminstone några landsortstidningar ... gissningsvis finns bara Ahlenius och Eliasson kvar – och nu har jag varit på FN hela dagen och måste åka hem och packa!

/Gunilla

P S Denna bloggpost tillägnas särskilt de som gärna slänger ur sig saker som "TT – men det är väl bara notiser" eller alla som tror att det går fort och enkelt att skriva korta texter. Ehhh ... inte när ens dator kraschar, i alla fall!

Kofi Annan tar farväl

NEW YORK Det blir ingen Ghanaresa som tänkt var, kanske på grund av dålig planering och usel kommunikation från min sida – däremot har jag just varit på [ghananen] Kofi Annans allra sista presskonferens som FN:s generalsekreterare. Totalt osentimentalt, faktiskt! Jag var märkligt nog den enda svenska reportern på plats, såvitt jag kunde se.

/Gunilla

Stjärnanis

NEW YORK Oj, vad många coola harlemites det var på julkalaset igår – kaviarförsäljare, frilansillustratörer, smyckesformgivare, TV-programledare och annat löst folk. Verkligen proppfullt med folk. ("Men var du inte här när Eartha Kitt var här? Då hade vi 90 personer här, lite mer än nu," sade kvällens värd.)

Jag brukar få mängder av uppslag på Michael & Katrines tillställningar, till exempel är det på dem jag både blivit inspirerad till en Gourmet-text om kaviar i Harlem samt om The New Luxury-konceptet samt att åka till Grönland för att spana på smältande isar.

Nu träffade jag dels en kille från St Marc i Haiti, som är tillsammans med Felicia – hon är en gammal klasskompis till mig på SIPA som nu dessutom läst till sjuksköterska och hoppas bli ivägskickad till Nairobi för att jobba med aidsbehandling – dels två personer som har en politisk TV-talk show i Ghana. Så det var lite research också, såklart, med tanke på gamla och kommande reportageresor.

Michael & Katrine fick en innovation i present: A Swedish Christmas Kit. Det består av en mjuk pepparkaka, en ask chilitryffel med saffran och en apelsin med kryddnejlikor. Allt i en liten påse – vilken också borde ha innehållit en fint vykort på min Gamla stangränd i kvällsbelysning, men jag glömde lägga i det.

Ikväll ska jag på en helt annan fest, i East Orange i New Jersey, och det värdparet kommer att få en helt annan present: en jazzspelande jultomte som jag köpte på en drugstore i Miami och som bara kändes helt rätt i sammanhanget.

Dagens roligaste take på Anna Sjödins avhopp: det var kanske bara fråga om en nollning som spårade ur. Annars känns hela historien mest sorglig, särskilt när man läser hennes kompis sajt. Jag är närmaste inne på Sakines linje. Jag har dock inte läst utredningen och kan inte bedöma vittnenas trovärdighet etc.
Däremot vet jag en person som själv nyligen blivit utsatt för ett mediedrev, och som säger att det fått henne att bli mer skeptiskt inställd till bevakningen av just Sjödin. Kanske ska jag be henne gästblogga i ämnet.

Dagens jul-caffèllatte gjord härhemma i köket var väldigt god; kaffet fick sällskap i bryggaren av en tesked kardemumma och två stycken stjärnanis. Rekommenderas! Julstämningen har nu ökat från noll till kanske fem procent.

/Gunilla

Den smala vägen ledde inte till Accra (denna helg)

Jag skrev häromveckan detta, i manuset till min kommande webbsida (snart klar!):

"I usually plan, organize, and finance my report journeys myself — by incomes from my assignments — and do no accept paid press trip arrangements. This means that I pay for my journeys myself (but I do invite media companies to share my costs for air tickets, hotel nights and other expenses — too often, they seem to think that it's OK that freelancers accept press trips, maybe because they do it themselves)."

Och i samma veva kom märkligt nog en inbjudan – per telefon – att följa med på en pressresa arrangerad av Världsbanken, till Ghana.

Med ett extremt intressant program om "bankens" (som de själva säger) försök till fattigdomsbekämpning, med en kedja studiebesök och möten med alla möjliga: ghananska ungdomar, journalister, kvinnogrupper, bönder – ja, självaste Ghanas president skulle man få träffa.

Biståndspropaganda, såklart. Men hur intressant och välorganiserat som helst, verkade det vara. Dags för min präktiga princip att testas...

Det var the External Affairs Counselor for the Nordic Countries som ringde, från Världsbankens kontor i London, och han hade plats för sex europeiska journalister. Fem var redan klara, och nu hade de en plats ledig med kort varsel. En plats som de gärna ville fylla med en svensk skribent.
Jag var tydligen den enda som ens fick frågan (två reportrar på Sveriges Radio resp DN var också påtänkta, men jag ansågs tydligen ha kontakter med för Världsbanken intressantare redaktioner..?!).

Dealen: Världsbanken skulle betala flygbiljett Amsterdam–Accra ToR, måltider och lokala transporter (men inte hotell).

Jag har varit på väg till Ghana länge, har ju varit sorgligt lite i Afrika överhuvudtaget (och skulle gärna vilja skriva mer än jag gör om utvecklingsfrågor).

Men det går ju inte att tacka ja till sådant här. Tyvärr.

Det vill säga, det är klart man kan delta i programmet, men att ta emot en flygbiljett ... där går liksom gränsen. (Varför den nu egentligen gör det. Det kostar ju Världsbanken massor av resurser att överhuvudtaget ordna ett studiebesöksprogram. Och skulle man verkligen upprätthålla sitt oberoende borde man väl inte delta i studieresor överhuvudtaget – och då skulle man som journalist verkligen missa en hel del.)

Jag kollade vad det skulle kosta att betala hela resan New York–Accra–New York själv (så kunde Världsbanken åtminstone använda biljettpengarna till den där fattigdomsbekämpningen i Ghana istället...). Men eftersom det var så kort varsel skulle bara flygbiljetten ha gått på uppemot $2,000.
Lägg därtill alla andra utlägg, och den myckna tid det tar att förbereda en reportageresa, att vara jetlaggad/oförmögen att jobba normalt en vecka efteråt, samt – framför allt – att efteråt skriva ut alla texter man eventuellt sålt in så skulle jag antagligen ha varit uppe i kostnader på många tiotusentals kronor. Lägg dessutom till alla mina fasta kostnader (hyror, skatter, försäkringar etc)... Jag är ju dyr i drift även när jag inte reser.

Jag skulle alltså ha behövt sälja in hur många reportage och artiklar som helst från resan – bara för att i bästa fall gå plus/minus noll. (Någon lön behöver jag ju som tur är aldrig ta ut, eftersom jag har ett så roligt jobb!)

Och ni kan ju tänka er "hur många reportage och artiklar" det går att sälja in från Ghana. Om fattigdomsbekämpning. Inte så många.

Well, det hade varit kul och lärorikt och viktigt att resa ändå. Men det får bli en annan gång, när jag är stadd vid kassa och har mindre att göra i New York – och hinner förbereda mig lite mer, genom att sälja in grejer. Bara att fixa studiebesöken själv.

Fast hmmmm ... jag kanske hade kunnat sälja in reportage om fotbollsfans i Ghana. För jag skulle ha varit där denna vecka i såfall.

/Gunilla

P S Radiotips: P1 sänder framöver, upptäckte jag precis, reportage om vardagsliv i Afrika, bland annat från Ghana, som verkar superintressanta, av duktiga frilansarna Karine Mannerfelt och Helene Ardelius. Så jag får resa dit m h a webbradion. Det är radio man ska göra!!!