.JPG)
Idag har jag ett reportage från Haiti i Sydsvenskan. Debut på Sydis utrikessidor (fast jag antar att mina TT-texter figurerat där)! Nedan den längre originalversionen av texten.
Här kan ni läsa mer om dòmi kanpe, att "sova stående (eller så gott det går"):
Times Union/Albany, 2 juni 2010
"Sleep deprivation didn't help the tense situation. Many complained about a lack of sleep during May's rainy season, marked by nearly daily deluges. A two-hour downpour the night before forced the mother, her newborn and six relatives crowded into the tent to stand. They clutched dry blankets and clothing to their chests and tried to keep their belongings off the ground until the rains subsided and a stream stopped running under the tent.
Leve-kanpe domi, they call it in Creole. The stand-up sleep."
Satellite Magazine, 2008
"The majority of the housing in Cite Soleil consists of densely packed rooms constructed from basic recyclables: during the hottest months, the tin roofs capture the relentless heat and transform the interiors into sweatboxes. Though crude, temporary housing is visible throughout slum, there is still a shortage of adequate shelter for the people of Cite Soleil. As a way to deal with the lack of housing and incredibly cramped rooms, many of which are little more than four or five square metres, people are often forced to engage in domi kanpe (a Creole term that literally translates to “sleeping standing.”)"/Gunilla
PÉTIONVILLE
– Här i lägret finns ingen glädje – och det är ingen bra miljö för ungarna, säger sexbarnsmammorna Solange Jean och Occiana Felix.
En handvevad ficklampa och ett stearinljus lyser upp mörkret kring det lilla stånd där de säljer bröd med jordnötssmör, läsk och cigaretter.
Klockan är halv nio på kvällen. Människor i alla åldrar hänger på det öppna området i lägret Camp Sainte Thérèse i Pétionville, en förstad i bergen ovan Port-au-Prince.
Flera män fördriver tiden över några öl från en enkelt ihopsnickrad bar. En av dem kommer fram och vill förmedla sitt öde, men sluddrar lite för mycket för att vara begriplig. Tolken Mona Cham förklarar vänligt, men bestämt, att vi kommit för att få kvinnornas berättelser denna gång.
Vi befinner oss på en fotbollsplan som den 13 januari, dagen efter jordbävningen i Haiti, förvandlades till flyktingläger.
Drygt 1 200 små och stora läger har vuxit upp i de drabbade områdena – och de riskerar enligt en FN-källa att bestå i flera år. Drygt 1 miljon haitier är hemlösa, och efter snart fem månader växer frustrationen.
– Det är fruktansvärt att bo så här, säger Solange Jean, 44 år.
– Man känner sig obekväm. Det blir extremt hett på dagen och det sprids infektioner.
– I början fick vi mat, av Goal (en irländsk hjälporganisation/red anm). Nu får vi klara oss själva, fortsätter Occiana Felix, 45.
– Men det värsta är att vi inte alls känner oss säkra här.
Hela våren har det kommit rapporter om övergrepp i lägren. Att hämta vatten eller gå på dass är riskfyllt, och i tälten kan ingen låsa om sig. Hundratals våldtäkter har anmälts, men mörkertalet är stort – och de flesta kvinnor jag talar med säger att de knappt vågar gå ut på kvällen.
– Här har inga våldtäkter skett – men vi är ändå rädda, säger Occiana Felix. Hon håller om sin 8-åriga dotter Nandy Simain, som kämpar för att hålla sig vaken.
– Vi hör ju vad som händer i andra läger. Det är värst nere på Champs de Mars, mitt i Port-au-Prince. På radion sade de att många blivit överfallna där, av unga män som driver omkring.
Lokala organisationer som Solidarite Fanm Ayisyen (Solidaritet med haitiska kvinnor) och Kay Fanm (Kvinnohuset) och internationella som Oxfam har tält i några läger, för att ge stöd åt dem som utsatts för övergrepp – och i ett par läger finns fält-polisstationer. Men rättsväsendet i Haiti fungerar uselt, och ofta avstår våldtäktsoffer från anmälan.
FN:s fredsbevarande styrka Minustah vill öka tryggheten genom fler kvinnliga poliser. I de sex mest besvärliga lägren – i de största bor över 45 000 människor – finns dygnet runt-patruller av haitiska poliser och deras FN-kolleger. Från juni förstärks de med 110 poliser i en helkvinnlig styrka från Bangladesh.
– Vi ska vara här ett år, sade deras ledare Hosneara Begum – 53 år och sitt lands första kvinnliga polischef på hög nivå – när jag träffade henne på FN:s Camp Delta i Port-au-Prince.
– Vi är vana att hantera cyklonflyktingläger, så vi hoppas göra en bra insats i FN:s tjänst.
Men kvinnorna i Camp Sainte Thérèse lever även i total osäkerhet inför framtiden. De tänker ofta på tillvaron före jordbävningen.
– Vi hade ett hem vi trivdes i, säger Solange Jean, vars man dog av en hjärttack fem dagar efter naturkatastrofen.
– Vi brukade se på TV, umgås, laga mat... Ett normalt liv.
– Min familj hade bott i samma trevåningshus i decennier, berättar Occiana Felix.
– Vi hade byggt till och moderniserat det. Men allt blev förstört.
Hennes man lämnade henne och bildade ny familj för tio år sedan – vanligt i Haiti, där kvinnor ofta ensamma försörjer sina barn. Hon drev egen matbutik och hade råd att kosta på barnen – 8, 10, 13, 16, 20 och 22 år – utbildning. Bara den äldsta och den yngsta går kvar.
– Min skola har öppnat igen. Men vi har inte råd med avgiften längre, så jag har fått sluta, säger 20-åriga dottern Berancia Pierre.
Hon var i källaren när jordbävningen kom, och visar ett ärr på vaden.
– Jag fick en benskada som gjorde att jag knappt kunnat gå. Den tog tre månader att läka.
Familjerna har fått veta att de ska få flytta till ett läger med mer plats. Men ingen kan ge säkra besked, och det långsiktiga återuppbyggnadsarbetet i Haiti går trögt.
Som så många andra hankar de sig fram genom att sälja sina varor på sta’n. De vuxna barnen kan ta enstaka påhugg, som läxhjälp. Solanges hopp är att en av sönerna kan fortsätta läsa agronomi på universitetet.
Genom en labyrint av leriga diken, 3–4 decimeter breda, vandrar vi “hem” till Occiana Felix och hennes barn. Men de har inte ens ett ordentligt tält, utan har bara spänt upp presenningar så gott de kunnat.
På väg in råkar jag riva ned en trädörr som bildar en svajig "vägg". Alla skyndar fram – för dörren faller mot en gryta, som står på en glödande kolbädd.
– Det är så trångt mellan tälten att det inte finns plats att laga mat utomhus. Vi får göra det här inne, visar Occiana, som fått en del husgeråd i katastrofbistånd.
Det är varmt och fuktigt som i ett växthus, och sånär som på ett stearinljus totalt mörkt. Dagtid kan temperaturen bli uppemot 45 grader i tälten, kvällstid är det över 30.
Sängarna består av några plankor, tunt skumgummi och papp som de brer ut när de ska sova. Men under regnperioden, som började i slutet av maj, översvämmas tälten och det blir lerigt överallt.
– När det regnar mycket kan vi inte ligga ner. Då får vi vänta med att sova, tills det är över och vi kan torka upp vattnet med en trasa: dòmi kanpe.
Det betyder “sova stående” och är ett kreolskt uttryck för att “sova så gott det går” – även om det innebär att inte sova, eller slumra lutandes mot varandra.
Familjerna vill att omvärlden ska veta hur de lever på adressen Miami 5-263 i Camp Sainte Thérèse. Kanske kan det leda till något bra, kanske rentav ett riktigt tält?
Men nu när orkansäsongen börjar är ett rejält hus vad de och alla andra flyktingar mest av allt behöver. Orkanerna väntas bli svåra i år, och FN:s humanitära organisation OCHA sade på tisdagen att de planerar för värsta tänkbara utgång i Haiti.
Mina gåvor – färgkritor och småtvålar – känns futtiga. Vi går tillbaka till det öppna området för att titta på avträdena, en rad dass intill en stor vattencistern. De verkar inte sämre än standard för de flesta haitier, tvärtom. Men Occiana och Solange – som förr hade badrum hemma – klagar på flugor, maskar och en ständig stank. “Duscharna” är bås där man kan riva av sig med vatten från sin hink.
Just när jag tänkt ta översiktsbilder av den lilla tältstaden kommer några män i 20- och 30-årsåldern fram. De luktar öl och är ganska tjafsiga.
En av dem, en aggressiv lägerchef, förklarar att ingen får fotografera utan hans tillstånd. Kommer det varor till lägret måste det också gå via honom.
Tolken Mona Cham hittar inget förhandlingsutrymme – och vi tvingas lämna lägret, utan ett ordentligt farväl av Solange Jean och Occiana Felix.
Fast de sitter redan åter vid sitt stånd. Kanske kan de sälja några fler jordnötssmörsmackor och få in ännu några slantar till barnen.
Gunilla Kinn
