Brendas berättelse på Harlembageriets kontor

America och Brenda

NEW YORK Igår när jag besökte bageriet i Spanish Harlem lärde jag mig något som jag egentligen visste men som man kanske inte tänker på:

Resekostnad från New York till Mexico City: cirka 300 dollar.
Resekostnad från Mexico City till New York: cirka 3 000 dollar.

Skillnad: den förstnämnda resan sker med flyg, den andra med en coyote (flyktingsmugglare).
Brenda som berättade detta för mig är 31 år och har gjort resan över gränsen genom öknen norrut tre gånger.
3 000 dollar låter ganska billigt, jag har hört betydligt större summor tidigare. Men vissa betalar för strapatsen med sitt liv. Och även om det går bra tar det kanske två månaders hårt arbete i New York för att skramla ihop till pengarna där lönen är kanske 8 dollar i timmen.
Annars vill/vågar de flesta illegala immigranter jag träffat i USA inte åka hem igen, för när de väl en gång lyckats ta sig in vill de inte chansa på att kanske inte lyckas igen. För mexikanarna är det på sätt och vis ändå enkelt, för USA gör ingenting mer än att skicka dem tillbaka om de blir påkomna. Det är värre för centralamerikanerna från El Salvador, Guatemala och Honduras. De har fler gränser att passera, och de hamnar i fängelse ifall de blir upptäckta.
50–100 dollar skickar Brenda, som jobbar på bageriets kontor, till sina föräldrar i Mexico City varje vecka.
Jag ska försöka hänga lite mer i bageriet. Alltid lär man sig något.

/Gunilla

Promenader i Harlem

NEW YORK Mina femte maj-löften (en variant på nyårslöfte) är att sluta dricka fyra caffèllatte om dagen, äta dubbelt så mycket grönsaker som vanligt – och att varje dag det inte hällregnar kombinera arbete med motion genom att promenera en rejäl bit i Harlem. Att gå omkring och fotografera, prata med harlemiter och samla intryck under en promenad i mitt hood är ju faktiskt mitt jobb, om än ej heltidssyssla. Så jag försöker nu intensifiera arbetet med min bok, och ska försöka sälja de reportage som ska ingå i den så att det blir någon ekonomi (haha) i det hela.

Nedan kan ni se hur jag gick igår, uppdelat i en ganska lång morgonpromenad (jag gick hemifrån vid 7-tiden, fatta vad duktigt! norr om 127:e gatan) och en kvällspromenad (söder om 127:e gatan, med en av gatans vinbutiker som mål, eftersom jag skriver en text om ekologiska viner och behövde lite inspiration och koll). Totalt blev det 6-7 kilometer. Inte så illa för en innesittare och hemmajobbare som jag, som ibland inte går längre än mellan sängen och skrivbordet (om ens det).

Det är min gata som är Storyn nu! Tyvärr kan jag inte dela med mig av allt jag var med om och såg under promenaderna, för som sagt faller berättelserna som mogna meloner i händerna just nu. If I'd tell you, I'd have to kill you.

Men så här mycket kan jag säga: Det är riktigt härligt att hitta berättelserna själv, nu när så många av mina kollegers jobb handlar om att sno idéer och rewrita andras texter hemma på redaktionerna (eller ännu värre, inte ens rewrita dem).



Tro det eller ej, men det går ganska bra med alla femte maj-löftena!
Jag avstod från att sätta upp en massa idéer som jag ändå inte skulle kunna hålla – som att städa mer, bli nykterist och att skriva in mig på New York Sports Club eller nå't.

/Gunilla

Arbetsorder

NEW YORK Idag fick jag något ovanliga instruktioner per telefon från en redaktör i Stockholm, inför ett jobb som jag och en av "mina" fotografer ska göra ikväll – hänga i en viss bardisk på nedre Manhattan i några timmar.
Han sade ungefär: "Se till att få så många drinkar och bli så berusad som möjligt, men fråga gärna bartendern om han kan göra drinkar som inte ger bakfylla också. Det vore nydanande."
Jag har inte lust att berusa mig alltför mycket å tjänstens vägnar, särskilt som jag skulle behöva vara någorlunda pigg imorgon. Men ändå – det är ändå sådana här uppdrag som gör att det är svårt att klaga på jobbet!

/Gunilla

Alligator på vift

NEW YORK TT Spektra har ett mer begåvat och hederligt sätt att redovisa vem som satt samman deras webb-TV-inslag, nämligen att kalla sin medarbetare "redaktör" i en skylt efteråt, istället för att som Aftonbladet och DN insinuera att de haft "reportrar" på plats.

Ett exempel kan man se på GP:s sajt. Eftersom det inslaget, filmat av AP, handlar om en rätt stor och uppenbarligen rätt aggressiv alligator som – troligen via altandörren – tagit sig in i ett vanligt Florida-kök kan man verkligen fundera över om man helst skulle vilja vara redaktionsbaserad redaktör eller reporter/kameraman/fotograf i sammanhanget... Jag skulle faktiskt välja det sistnämnda, så länge jag fick hålla mig bakom ryggen på viltvårdaren!

/Gunilla

P S Om någon undrar: Jag har inget att göra med TT Spektra alls, utom att jag tre gånger (och senast för kanske 1,5 år sedan) fått beställningar på enstaka artiklar från dem.

Reseskribenten från helvetet?

WANTED: Travel Writer for Brazil
QUALIFICATIONS REQUIRED
Decisiveness: the ability to desert your entire previous life–including well-salaried office job, attractive girlfriend, and basic sanity for less than minimum wage
Attention to detail: the skill to research northeastern Brazil, including transportation, restaurants, hotels, culture, customs, and language, while juggling sleep deprivation, nonstop nightlife, and excessive alcohol consumption
Creativity: the imagination to write about places you never actually visit
Resourcefulness: utilizing persuasion, seduction, and threats, when necessary, to secure a place to stay for the evening once your pitiable advance has been (mis)spent
Resilience: determination to overcome setbacks such as bankruptcy, disillusionment, and an ill-fated one-night stand with an Austrian flight attendant

Ibland får jag frågan från vänner och bekanta om jag inte skulle vilja skriva resehandböcker – och brukar svara att nej, tack aldrig. Jag blir matt bara vid tanken på all research och alla faktakollar som skulle krävas (och som ändå skulle vara inaktuella efter ett halvår). Det är lätt att inse att reseskribentens liv är hårt, och jag har aldrig riktigt förstått hur Lonely Planet och de andra förlagen får ekonomi i projekten annat än genom att låta sina resenärer stå för rätt mycket av researchkostnaderna.

Men nu har guideboksbranschen fått sin skandalskildring, av en skribent vid namn Thomas Kohnstamm som avslöjar "the life behind the scenes" (och tydligen skildrar sig själv som en riktig casanova och äventyrare i samma veva). Tydligen har han finansierat reseboksskrivandet genom att sälja droger.

Om den fiktiva platsannonsen ovan är med i boken eller ej vet jag inte, men den finns med i Amazons presentation av boken, som heter "Do Travel Writers Go to Hell?: A Swashbuckling Tale of High Adventures, Questionable Ethics, and Professional Hedonism".

Jag har inte läst boken, men den lockar trots att huvudpersonen förefaller tämligen odräglig och som om han snarast kommer från helvetet än fruktar för att hamna där. Jag gissar att en och annan recensent kommer att skriva in honom i en tradition av grabbiga, alkoholromantiserande, självförhärligande skildringar. Men undertonen, om vad guideböckerna gör med platserna de skriver om, är superintressant. Här är ett utdrag ur boken, på författarens egen hemsida.

Uppdatering (19 april): Det har blivit hur mycket debatt som helst om denna bok i resebloggsvärlden. Thomas Kohnstamm förklarar sin bok på ett mer nyanserat sätt här; se även den skiftande debatten i kommentarfältet här.

/Gunilla

P S För två år sedan skrev New York Times om det tuffa livet för reseboksförfattarna. Sååå synd om dem är det ju inte om Lonely Planet håller dem med datorer! ;-) Men det är ännu ett exempel på ett jobb som låter så skojigt och glammigt att man inte "får" tala om dess vedermödor.

Asked to describe the overall experience of traveling in Romania and Moldova during winter, Mr. Pettersen thought for a moment, searching, it seemed, for the precise word.

"Terrible," he said. "There's been a lot quiet weeping into my keyboard."

Jag minns att jag läste den artikeln när den kom och tänkte på det jag skrev i inledningen här, att jag inte är så lockad av att bli reseskildringsförfattare – i alla fall inte på det där totalviset, att sno runt som en råtta för att få med så många hotell och barer som möjligt. Jag har gjort det för enstaka artiklar...och det är ett rätt jobbigt sätt att resa. Men komiskt nog figurerade Thomas Kohnstamm i New York Times-artikeln och han förklarar det så här:

"I didn't make a lot of money last year, but I got my advanced diving certification. I took a course in paragliding. I went out partying in Bogotá and met a lot of cool people. It can be kind of addictive."

Sillafrukost i Södertälje (?) och Harlem (!)

NEW YORK Igår läste jag Washington Posts reportage om Södertäljes problem med flyktinggmottagningen ett par gånger, bland annat för att flera amerikanska kompisar till mig blev intresserade av ämnet och ville veta mer. Läs gärna texten här! På sajten finns även en video som reportern Mary Jordan spelat in (och i DN kan ni se hur det såg ut när hon filmade på en förskola i Ronna).

Storyn, att "Mesopotälje" tagit emot något fler irakiska krigsflyktingar än USA+ Kanada, kan ni väl vid det här laget, så den ska jag inte dra här och nu.

Men jag fastnade för en liten, liten detalj i texten, som handlar om hur flyktingarna kämpar med att integreras i det svenska samhället:

With help from police fines, Iraqis have adopted the local custom of not honking in residential neighborhoods. But many said pickled herring for breakfast remains a hard sell. It is easy for adults to cling to the native language and traditions and live in a separate world; they can speak Arabic at stores that sell familiar food from home and at growing churches packed with Iraqis.

Stackars irakier – vem i all sin dar är det som tutar i dem att svenskar äter sill till frukost?! tänkte jag.
Jag funderade faktiskt en del över huruvida detta är något de drar på SFI-undervisningen eller om sill serveras på flyktingförläggningarna eller något annat... Hur kom det sig att reportern och intervjupersonerna alls kom att tala om sill? Sill finns väl blott på hotellens frukostbufféer, och kanske möjligen på en procent av det svenska folkets frukostbord, tänkte jag – och bestämde mig för att ägna dagens första blogginlägg åt detta absurda och lite tokroliga inslag i Södertälje-reportaget, typ "exotism som gärna smyger sig in i utrikesrapporteringen".

Men innan jag började blogga skulle jag fixa förmiddagens kaffe. Jag börjar varje dag med två rejäla glas muggar eller koppar caffèllatte, tillagad enligt konstens alla regler.
Och medan kaffet bryggdes och mjölken värmdes passade jag på att ta fram två stycken skivor av det rosmarinbröd jag har i frysen. Och medan de rostades började jag leta i kylskåpet efter lämpligt smörgåspålägg. Det gick så där! Ingen hummous hemma, ingen ost som riktigt passade. Jag gillar att mosa avocado på smörgåsar, men faktum är att det är så pass dyrt med avocado här i New York (jämfört med Stockholm) att jag tyvärr alltid drar mig för att köpa det (ren snålhet). Ibland köper jag en slags turkisk tomat-, paprika- och aubergineröra som är god att använda som pålägg, men nu fanns det visst bara söta saker i kylskåpet. Chokladjordnötssmör? nja...., hallonsylt? nja... Jag hittade ingenting jag riktigt kände för. Men där! Jag fick syn på en sedan länge öppnad burk, vars innehåll jag faktiskt borde äta upp. Äntligen något som skulle funka till frukost, tyvärr fanns inga ägg hemma som jag skulle kunna koka till.

Ehum, givetvis var det en burk vitlökssill som jag hade fastnat för... Som stod intill en ännu oöppnad burk senapssill. Köpte båda på Ikea i höstas.

Så innan jag hade hunnit börja blogga om hur tokigt det är att påstå att svenska frukostar innehåller sill hade jag börjat duka upp just en sådan!!! Jag som aldrig brukar äta sill till frukost. Och det knäppa var att jag faktiskt inte hade en tanke på Södertälje-sillen när jag letade i kylskåpet, blicken for efter vad som helst som var ätbart men som inte var sylt.

Nå, det är bra att få börja dagen med att skratta lite åt sig själv, det händer inte så ofta. (Och jag undrar fortfarande hur Mary Jordan och Mesopotälje-flyktingarna kom in på ämnet...)

/Gunilla

P S Bakgrunden till begreppet "Mesopotälje" som jag använt här kan ni läsa på Nuri Kinos blogg – det kommer från Merit Wager. Citat ur Nuris text:

Irriterande är dock att den kanadensiska tidningen begår samma misstag som många andra och missar själva grejen. Mesopotälje har blivit en fristad för kristna från Mellanöstern och inte bara från Irak, språket som de flesta talar är inte arabiska utan en dialekt av Jesu modersmål som antingen kallas assyriska eller syrianska.

Jackson in action

NEW YORK "Nog är det ett konstigt jobb vi har" konstaterar vi frilansjournalister ofta (senast jag och Chris när vi kajakde runt i Connecticut). Här ovan ser ni var i Peking mina Indienresekamrater Ola Wong och Jackson Lowen jobbade nyligen.

/Gunilla