I hopp om en lidnersk knäpp

STOCKHOLM Vid midnatt stod jag vid poeten Bengt Lidners grav på Adolf Fredriks kyrkogård. Idag är nämligen hans dödsdag – eller rättare sagt, han dog natten mellan den 3 och 4 januari 1793, blott 36 år gammal.

Carl Michael Bellman skrev bland annat denna dikt, för att få ihop pengar till Lidners familjs begravningskostnader:

Skalderna ha sällan råd
Att en bror i grafven sänka,
Knappt till svepningen en våd,
Mindre facklorna som blänka:
Visen ömhet, visen nåd
Mot poeten Lidners änka.

Har fått höra några av Bengt Lidners brev till fordringsägare och textbeställare, vilka av olika skäl känns relevanta i mitt liv just nu. Underbara, svulstiga, romantiska formuleringar (och ibland påverkade av Lidners mytomani)!

Här är ett utdrag ur ett av hans oftast väldigt långa epos:

Midnatten

I käre vålnader af mina forna vänner,
Omgifven mig, och sjung, du ömma näktergal!
Ur molnen, måne, bryt! Jag gråter och jag känner
I enslighetens djupa dal.

Och, känslor, som så mildt förljufven all er smärta.
Och, midnatt, som så ömt mot klagans suckar tar,
Förtjusen I min sång! - Min lyra och mitt hjerta
Jag ej ju länge helgat har.

Fler dikter av Bengt Lidner och mer om hans ofta dramatiska liv kan ni läsa på en hemsida upprättad av den fenomenale initiativtagaren till det nattliga kyrkogårdsbesöket: Lars Lundquist.

Åter till saltgruvan; hoppas på inspiration eller någon slags lidnersk knäpp – det vill säga ett plötsligt förhöjande av min intellektuella förmåga.

Bloggar mer så snart jag hinner; bland annat ska ni få se bilder från en katolsk söndagsmässa i Port-au-Prince jag bevistade i december.

/Gunilla

Voodoo-flaskor!

NEW YORK Den haitiska trumkonserten var underbar! Liksom Greenwood-kyrkogården där den ägde rum, dit måste jag snarast åka tillbaka.
Men bäst av allt var de vackra, paljett- och glitterbeströdda voodoo-flaskorna som hantverkaren/konstnären Kesler Pierre skapat, med den voodoo-typiska föreningen av magiska och katolska element, samt med vackra kartor, ord och typiska symboler såsom ormar. Dem ville jag köpa flera stycken av! De passar finfint ihop med de voodooflaggor jag redan har.
Flaskorna är inte riktigt till salu, antagligen för att Kesler inte har mage att ta betalt för all den tid han måste ha lagt ner – men om jag någon gång får några hundralappar (i dollar) över ska jag nog försöka beveka honom. (Inte aktuellt nu, alla pengar har gått åt till att köpa en flygbiljett till Haiti och sedan ska jag försöka få runt resten med boende och fixerkostnader också...) Kolla på de sofistikerade flaskorna, hoppas verkligen att deras skönhet och magi framgår av de små fotografierna här: http://www.pbase.com/kesler/haitian_bottles.

Nu sitter jag på Fall Café i Carroll Gardens och läser denna initierade artikel om (s)ocialdemokraternas behov av förnyelse. Läs, den handlar om hacks, wonks och super-wonks! (Tipstack: Margit.)

/Gunilla

Några läs- och lyssningstips

NEW YORK God journalistik, tips på sådant jag läst och hört de senaste dagarna (uppdateras med fler, vartefter jag letar fram länkarna):

"De skrattade bara; så berövades Safet sitt människovärde" – Maciej Zaremba granskar mobbning på arbetsplatser i Dagens Nyheter:

"”Safet, du kommer arbeta på gården.” Det händer allt oftare att Andersson personligen, någon av hans släktingar eller en arbetsledare beordrar Safet att lämna maskinen för att mata kor, lägga klinker eller renovera någon av familjens lägenheter. Det hade kunnat vara en omväxling från blästringen. Men var gång han kommer tillbaka till verkstaden blir han utskälld för att arbetet blivit eftersatt. Han är en odugling som inte hänger med. Därför ska han ha lägst lön av alla. Det händer att Andersson kommer till hans maskin, ler sitt speciella leende och viskar att han Safet inte förtjänar lika lön, då ju brödet därborta i Bosnien är så billigt. Han måste därför arbeta för tre för att göra Andersson nöjd."

"Pånyttfödelsens land" i Axess, Torbjörn Elenskys essä om korsbefruktningar mellan hispanskt och anglosaxiskt i USA. Citat:

"Spanglish, som blandningen mellan spanska och engelska kallas, är idag ett framväxande nytt världsspråk. Det har av en del jämförts med jiddisch, som ju under medeltiden utvecklades ur blandningen av tyska och hebreiska till att bli ett eget språk. De spanska influenserna i den amerikanska vokabulären är bland annat klassiska cowboytermer, som lasso, wrangler, buckaroo och rodeo, men leken med språken i den respektlöst vitala spanglish som nu frodas är något helt nytt. Flera av orden är helt enkelt engelska uttalat på spanska, som ”dogibag” (doggy bag), ”friki” (freaky) eller ”jonron” (homerun), medan andra är ett slags mellanspråkliga ordlekar, som till exempel ”culear” som betyder att vara cool, men också kan betyda att vara rädd."

Lotten Collins reportage i SR P1 Konflikts sändning från Colombia – bra exempel på utrikesreportage i radion, med närvaro och ljudliga miljöer:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=3731057

Reprisering av intervju 1996 med Ingrid Segerstedt-Wiberg i SR P1 Publicerat: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2792&artikel=3720165
Henne borde man förstås ha träffat... Hon verkar ha varit "one of a kind". Utdrag (från 27:29):

Alltså, det där är så rörande, den där frågan. "Du som är gammal nu och är över 80 år. Nu ska du sitta och ha det lugnt och skönt."
Jag bara undrar hur jag ska tala om för dem som kommer och vill ha hjälp, att jag ska sitta och ha det lugnt och skönt?
Kan du ge mig ett exempel på hur jag ska bära mig åt för att säga det?
Att nu kan jag inte bry mig om er, för jag är gammal och vill ha det lugnt och skönt, hur världen än ser ut?
Det finns annat som är viktigare..?
– Ja, jag tror det. Dessutom tror jag att det är tråkigt att sitta och ha det lugnt och skönt, om det händer en massa elände runt omkring en.

/Gunilla

Pojken bakom väggen: "Svårt att slita mig"

NEW YORK Snart är första upplagan av min mammas bok Pojken bakom väggen slutsåld – så skynda att köpa ett exemplar, ni som vill vara säkra på att få ett eget.

Gripande läsning utlovas! Boken handlar om min storebror Petter (1967–70) som ni ser till höger på bilden ovan, och om allt som hände sedan han fick hjärnhinneinflammation – bara sju veckor gammal.

Några omdömen från personer som läst Pojken bakom väggen (per telefon eller mail till mamma, eller på bokens Facebook-sajt):

"Svårt att slita mig från den."
"Du har skrivit en mycket fin bok om Petter!"
"Så mycket kärlek"
"Den borde finnas i alla bokhandlar!"

De två första kapitlen går att läsa som smakprov här:
http://www.gunillakinn.se

Boken kan beställas från Liten upplaga (billigast), Bokus och AdLibris. Den borde vara av intresse för alla som vill få inblick hur det kan vara att leva med ett handikappat barn. Men den ger också en fin bild av vardagslivet i Sverige i slutet av 1960-talet, och hur det är att vara läkare och förstå lite mer än en vanlig mamma skulle göra om sin sjuke son.

/Gunilla

Vinter- och skärgårdsromantik

NEW YORK I februari var jag i Möja under en dag, för att känna på Stockholms skärgård under vintern. Det blev en bra utflykt, med båt från Sollenkroka brygga (se kartorna) genom en gröt av tjocka isflak och en dags strövande i krokarna runt Bergs brygga på Möja.
Bland annat blev jag insläppt i det fina lilla kapellet av en vänlig kyrkvaktmästare, som tog sig tid att berätta om vinterlivet i skärgården – och vi konstaterade att kyrkan med sitt vitmålade timmer (stående utvändigt och liggande invändigt) påminner om kyrkbyggnader på vischan i New England. Eller kanske är det tvärtom...
Jag lekte med tanken på ett *låna* någon av öinvånarnas sparkar från nå'n trädgård för att komma runt snabbare, för det var perfekt sparkföre med osandade vägar, men det gjorde jag inte... Synd, för spark har jag inte åkt på ...30 år, kanske? De skulle kunna ha sparkuthyrning vid bryggan, precis som jag misstänker att någon hyr ut cyklar på sommaren – men det är nog ingen större efterfrågan... För vi var inte många passagerare med ombord på båten, och framför allt var vi inte många som kunde räknas som turister.
Det enda som var öppet på Möja så här års var Konsum, några timmar på eftermiddagen. Dagen innebar egentligen en viss missräkning, eftersom planen ursprungligen var att fara till Sandhamns värdshus och äta lunch – så jag hade varken matsäck eller varm dryck i termos med mig. Men det gick bra ändå, medelst matintag på båten och proviantering på Konsum.
Tja, skolan och dagiset på ön var förstås öppna – och strax intill pågick bygget av Möjahallen i falurött timmer, en gymnastik- och idrottshall av mindre modell.

Jag är lite präglad på den svenska skärgården, efter att ha tillbringat ett antal barndomssomrar i båt i olika skärgårdar (främst Stockholms, men även S:t Anna, Västerviks, Tjust, Ålands och Åbolands skärgårdar och allt vad de heter). Därför blev jag fascinerad av detta reportage i SvD, som ni inte får missa!
Det är skärgårdsfotografen Jeppe Wikström, som dokumenterat livet för den familj som just nu är insnöad och isolerad på Svenska Högarna, en bra bit utanför Möja – se kartan ovan – men vid synnerligen gott mod, vad det verkar. Åh, vad jag skulle vilja fara dit med helikopter och hälsa på en dag, med en stor fruktkorg åt dem i packningen..!

Här i New York finns inte längre minsta gnutta snö kvar, efter ett par veckor av ömsom strålande solsken och ömsom ihållande regn. Jag saknar det vackra svenska vintervädret, som jag i år fick två månader av, och drabbades heller inte särskilt mycket av dess negativa konsekvenser – men det är förstås riktigt härligt med sådan vår och flödande sol som vi hade här igår!

Jag gick runt i Harlem och fotograferade lite grann; bilder kommer kanske endera dagen.

/Gunilla

P S Tack till Eniro, som tillhandahåller så fina kartor som man dessutom får dela med sig av och till Skitch som gör programmet man kan rita pilar och annat med (och tack till Mymlan som en gång tipsade om Skitch).

Mer till alla brassofiler: Fantasiön!

STOCKHOLM Det har som bekant kommit en veritabel flod av välskrivna, initierade reportageböcker de senaste åren, skrivna av kultur- och samhällsjournalister.
Nina Solomins "OK, Amen" och "Gränsen", Ola Wongs böcker från Kina och Rumänien, Martin Gelins "Det amerikanska löftet", Björn af Kleens "Jorden de ärvde", Åsne Seierstads verk från Afghanistan och flera andra länder är bara några exempel (nämnda med en viss bias för författare jag träffat/känner/böcker vars tillkomst jag fått följa, men här finns många fler).

Dessutom har det skrivits en hel del tidningsartiklar och blogginlägg som diskuterar genren och tipsar om titlar (till exempel Vassa eggen).

Därför betyder det en hel del när Sydsvenskans gästrecensent (?) Ola Klippvik idag skriver att "Fantasiön", den bok som Henrik Brandão Jönsson har skrivit om Brasilia, är "det bästa /han/ läst i svenska reportageväg" på sistone:

"I motsats till Brasília och Vällingby är detta ingen skrivbordsprodukt. Författaren öppnar läsarens ögon genom att vara på plats: uppmärksam, påläst, intresserad. Likt en Kapuściński beger sig Henrik Brandão Jönsson ut i satellitstäderna där våldet och misären sprider sig som ringar på vattnet. Konstgjorda sjön Paraboá kantas av exklusiva villor som Brasílias miljardärer mutat sig till, det röda dammet yr och i horisonten tonar kongressbyggnadens glasfasader bort."

Jag har inte läst Fantasiön och har aldrig träffat Henrik (men vi ingår ju båda i nätverket Korrespondenterna).
Fast jag har ju varit i Brasilia, så denna bok hamnar förstås omedelbart på önskelistan! Bilden ovan föreställer presidentpalatset och togs 2004.

/Gunilla

Newsmill: Jon Karlungs sommartext

Galenskap och samtidshistorik:
http://newsmill.se/artikel/2009/07/27/jon-karlungs-sommarskriv

Utdrag:

"En lösning som växte fram var att vi (vår webbyrå) skulle bistå med en teknikplattform för att skapa ett slags eget Internet skräddarsytt just för Nordkorea.
Befolkningen skulle helt enkelt förledas att tro att man befann sig på Internet. I själva verket skulle man hela tiden befinna sig på ett jättelikt intranet - designat och helt under statlig nordkoreansk kontroll. Tänk er ett slags "Truman Show" – men i internetversion där befolkningen låstes in i en falsk och alltid avlyssnad bild av omvärlden.
Jag vet förstås inte om de där idéerna någonsin ventilerades i Pyongyang. Man kan dock i efterhand konstatera att den högt ärade ledarens äldste son Kim Jong-Nam – som nu pekas ut som en tänkbar arvtagare - har ett brinnande dataintresse och nyligen utsetts till chef för ett datacenter.
Så här i efterhand, och med en stunds eftertanke kring vilken sorts utveckling jag egentligen vill kunna bidra till var det nog lika bra att det aldrig gick igenom."

/Gunilla

Thoreau och att tänka sitt

STOCKHOLM Fin recension om olika aktuella Henry Thoreau-fenomen samt den amerikanska respektive svenska nationalsjälen av Martin Gelin i Aftonbladet.

"Det är förstås ironiskt att det förmodat individualistiska USA har en så stark förbundsmentalitet, medan Sverige verkar vara befolkat av kollektivister som egentligen föredrar att vara ifred.

Man kanske kan se [den Thoreau-inspirerade svenska filmen] "Man tänker sitt" som en dialog mellan de här två idévärldarna – den amerikanska och den svenska, som sällan är riktigt så avlägsna som den geografiska kartan, eller de yttre kulturella attributen, kan få oss att tro."

/Gunilla

Charlemagne på Drottningholms slott

STOCKHOLM The Economists EU-bloggare Charlemagne skriver självironiskt om hur det gick till när politiknördarna till Brysselkorrar försökte intervjua kung Carl Gustaf på Drottningholms slott, trots att han ju inte får diskutera politik. Skojig läsning åtminstone för andra politiknördar.

/Gunilla

Sökes: svenska uppfattningar om Deep South

STOCKHOLM Vad ska jag läsa om jag vill veta mer om den svenska samhällsdebatten om amerikansk apartheid under 40-, 50- och 60-talet? Lästips emottages – såväl böcker som tidningsartiklar. Egentligen skulle en behändig översikt/sammanfattning räcka.

/Gunilla

Queer

NEW YORK Exakt så här dags för 40 år sedan (natten mellan den 28 och 29 juni 1969) inleddes händelserna som kom att trappas upp till kravallerna utanför Stonewall Inn, på Christopher Street sisådär 123 kvarter söderut här på Manhattan.
På söndagens Pride-parad genom Greenwich Village påminde några deltagare med en skylt om att det var queer-falangen i gaysamhället (gay i vid bemärkelse) som startade alltsammans då, och det fick mig nu i sin tur att idag tänka på hur ultimat queer Michael Jackson är. Eller var. Eller var och är.

Det där måste många ha skrivit en massa om, jag ska se om jag kan googla fram något spännande (och då tänker jag på queerteoretiker och musikskribenter, inte på Mona Sahlin). Måste förkovra mig i queer-begreppet, det är förstås intellektuellt spännande. Men tråkigt att Jackson själv pendlade mellan fejkad heterosexualitet (eller hur man ska tolka giftermålen?) och synbarligen outvecklad sexualitet (eller hur man ska tolka naiviteten inför hur andra kunde uppfattade viljan att umgås med barn?) istället för att explicit stå för något ännu mer queer. Nu verkar han i och för sig inte ha varit så mycket för att göra identitetspolitiska statements genom slagord och citat.

Dagens Michael Jacksonläsning innehåller djupt tragisk information om hur hårt han drevs till comeback av omgivningen, och hur dålig hans hälsa var: "'I'm better off dead. I'm done': Michael Jackson's fateful prediction just a week before his death" av Ian Halperin i Daily Mail.
Undertryckt homosexualitet, schizofreni, genetisk lungsjukdom och en miljon andra fysiska och psykiska problem, om man får tro den av allt att döma initierade artikeln, förutom allt annat han drogs med som varit allmänt känt länge.
Det är plågsam läsning om en extremt ensam människa – och insikterna den ger lyfter fram all smärta i Jacksons utstrålning, i t ex framförandet av Billie Jean på 80-talet.


Liksom i alla a capella-videor som Stefan Stenudd introducerar i sitt inlägg Infernaliskt kämpande sångare (via Oscar Swartz)! Precis som Stenudd skriver blir man alldeles matt och urlakad bara av att titta och lyssna, t ex på "Another Part of Me":



Från Stenudds text, om "Earth Song" (1995) vars video framställer Jackson som något av en korsfäst Kristus-gestalt, särskilt de sista minuterna, som tar på sig jordens och mänsklighetens lidande:

Sången är ohyggligt mäktig i sin orkestrerade version (och i den monumentala videon, som syns i bild). Jag tror att det är denna sång han helst själv skulle göra till sitt testamente.
A capella-versionen har inga trummor eller körer, i stället kommer då och då påträngande ljudeffekter från den dramatiska videons scener. Det blir väldigt effektfullt i sin sparsamhet.
Men lyssna framför allt på hur passionerat Michael Jackson sjunger, som om det vore i ett tempel. Han såg det nog så. Rösten innehåller sorg, vädjan, raseri, triumf. (– – –) Det är inte blott sång, det är besvärjelse:

Jag fattar alla komponenter i den globala Michael Jackson-sorgemasspsykos som just nu pågår, men är förvånad över hur otroligt tagen jag faktiskt blivit av alltsammans.

/Gunilla

Varifrån kom all cancer?

NEW YORK Det känns som om massor av vänner och kolleger fått cancer nyligen. Fastän det inte alls är så många egentligen, räknat i antal, så berör det väldigt. Särskilt som de jag tänker mest på på olika vis är beroende av försäkringsbolagens godtycke.

Så är det att vara utlandssvensk – man klarar sig fint när man är frisk, men annars är det inte så enkelt. Om man inte har uppbackning någonstans ifrån. Vilket man inte alltid har om man är ... ja, ni kan säkert gissa fortsättningen på denna mening.

Min mormor dag i cancer, fast hon var ju så gammal... tyckte jag då. Nu förstår jag ju att hon inte alls var det, "bara" 71 (själv var jag då tio, elva).
Men de jag tänker på nu är blott lite äldre och, i ett fall, yngre än jag själv. Det känns helt galet! Som tur är ser prognoserna väldigt goda ut i dessa personers fall, och cancervården tycks ju ha gått framåt rejält. Vilket inte hindrar att man kan grubbla mycket över människors öden här i livet.

Och så läser jag förstås idag alla fina minnesord av människor som kände och blivit berörda av Lennart Persson, såsom Jan Gradvall som tydligen skickat denna text från New York.
Att det kan gå så snabbt! En månad från cancerbesked till död!

Jag har nog aldrig träffat Lennart Persson. Men när jag började hänga i Malmö i mitten av 90-talet förstod jag av dem som kände honom att han var en väldigt speciell person som betydde mycket för många, och att det var något särskilt att hans dotter då började gå i hans fotspår genom att skriva i Nöjesguiden (jag träffade henne på tidningens Malmö-redaktion). Tyvärr har jag inget minne av att jag någonsin fick för mig att besöka hans skivbutik.

Läs Lennart Perssons fina text om Mozart (via Björn Wiman), Viggo Cavlings minnesord här och Andreas Ekströms reportage från Konst&Musik här!
Jag gissar att låtlistan från begravningen, som Persson enligt Jan Gradvall satte samman på dödsbädden, snart kommer att vara allmänt spridd.

Och för att så gott det går gunillifiera detta inlägg, trots att jag inte har minsta eget Lennart Persson-minne att dela med mig av – men dock skriver detta sittandes blott ett och ett halvt stenkast från Apollo Theatre – så länkar jag till de inlägg han gjort som på något vis berör Harlem.

Läs till exempel, för att hedra Lennart Perssons minne, om B B Kings väg från Mississippi till Apollo (och världen), detta porträtt av Charlie Haden och lyssna på denna La Bamba-inspelning från Spanish Harlem (skrålla till den 29 mars). Det har jag gjort.


Uppdatering: Läs Fredrik Strages text i DN, citat:

Lennart Perssons texter var porten till en värld av bomullsfält, horhus, baptistkyrkor och diken i Mississippi där någon gudsförgäten sångare hade blåst huvudet av sig med hagelgevär. De miljöerna låg långt från hans vardag. Men genom att guida läsaren i det skugghöljda sydstatslandskapet nådde han rockens innersta väsen – en plats där dionysisk extas flätas samman med bitter sorg.

/Gunilla

Grundkurs i fattigdomskunskap

NEW YORK Washington Post har ett reportage om hur dyrt det är att vara fattig i USA. Inledningen:

You have to be rich to be poor.

That's what some people who have never lived below the poverty line don't understand.

Put it another way: The poorer you are, the more things cost. More in money, time, hassle, exhaustion, menace. This is a fact of life that reality television and magazines don't often explain.

So we'll explain it here. Consider this a primer on the economics of poverty.

(– – –)

"When you are poor, you substitute time for money," says Randy Albelda, an economics professor at the University of Massachusetts at Boston. "You have to work a lot of hours and still not make a lot of money. You get squeezed, and your money is squeezed."

The poor pay more in hassle: the calls from the bill collectors, the landlord, the utility company. So they spend money to avoid the hassle. The poor pay for caller identification because it gives them peace of mind to weed out calls from bill collectors.

(– – –)

The poor pay in other ways, ways you might never imagine. Jeanette Reed, who is retired and lives on a fixed income, sold her blood when she needed money. "I had no other source to get money," she says. "I went to the blood bank. And they gave me $30.

"I needed the money. I didn't have the money and no source of getting money. No gas. No food. I have to go to a center that gives out boxes of food once a month. They give you cereal or vouchers for $10. They give you canned tuna and macaroni and cheese. Crackers and soup. They give you commodities like day-old bread."

/Gunilla

"Den ultimata stalker-schlagern"

NEW YORK Den bästa analysen av Melodifestival-vinnarlåten finns på Weird Science. Citat:

Låttexten berättar delar av historien; om ett stormigt förhållande med dagliga gräl, som övergått i ett besatt sökande efter den här tjejen – och »I don’t care if I lose my mind / I’m already cursed«. Men musiken, för att inte tala om Alexander Rybaks maniska skådespel, kompletterar: detta är den ultimata stalker-schlagern, kanske den hittills trallvänligaste seriemördarvisa som kablats ut via eurovisionen. Glimten i Rybaks ögon, till synes lika »positivt desperat« som blicken hos hos dödskära tonåringar eller den ansträngda strupen hos en melodifestivalartist med mer koreografi (och pyroteknik) än låt, är ju i själva verket uppenbart psykopatisk. Hans rollfigur kunde lika gärna svänga med en yxa som med en fiol, alltjämt med samma galna leende.

/Gunilla

Läs om Arash från Teheran och Malmö!

NEW YORK Här är ett fantastiskt reportage av Filter, hos SvD. Citat:

– Det var overkligt att gå från att vara musiklärarvikarie och beroende av en hundring, till att spela inför 30 000 personer i Tadzjikistan. Den mest bisarra spelningen jag gjort var i Saint-Tropez där jag hyrdes in för att spela på en privat fest för någon rik ryss. Det var bara 16 gamla gubbar och deras unga fruar där. Sådana där gubbar som tävlar med varandra. Jag och Gypsy Kings spelade. Nästa vecka hyrde ryssens kompis typ George Michael och Christina Aguilera för att bräcka honom. Samma vecka spelade jag i en stad precis på gränsen till Tjetjenien. Då såg man hur sjuk världen är. När jag klev av flygplanet stod folk med gevär. Jag frågade varför. »Det är för att du inte ska bli kidnappad«, sade de. Men det sjukaste var nog när jag var i Bangladesh för två månader sedan. Gud, vad fattigt det var. Det satt så många tiggare på gatorna, utan armar och så. Rebecca, som sjunger med mig, började gråta när vi körde genom staden.

Och när man ser den här videon kan man förså att mullorna i Iran helst ser att han inte uppträder i sitt ursprungshemland...

Uppdatering: Sydsvenskan hade ett liknande, om än kortare, reportage i fjol: Från Värnhem till världen.

/Gunilla

Åtta år från tragedi till fars

NEW YORK Jag vet inte om det är Johan Norberg som står för detta citat eller om det kommer någonstans ifrån, men det får i alla fall vara Dagens Citat här:

"Kapitalism utan konkurser är som kristendom utan helvete."

Uppdatering: citatet kommer från Frank Borman.

Läs ett utdrag ur Johans nya bok En perfekt storm hos Realtid.

Här kommer ett kort utdrag ur utdraget:

"Att hindra bedrägeri är en av statens allra mest grundläggande uppgifter och lagarna förbjuder mycket tydligt det Madoff gjorde. Finansmyndigheten SEC lyckades inte avslöja honom, trots rader av varningar och utredningar och trots att en investerare 2005 till och med gav dem en 19-sidig rapport som argumenterade för att Madoffs hedgefond var ett kedjebrev. Många kräver ännu fler regler trots att SEC inte ens kan upprätthålla de gamla. Det beror inte på att SEC ligger på latsidan. Myndigheten slog 2008 nästan rekord i antalet tvingande fall och budgeten har ökat med 110 procent i reala termer mellan 2000 och 2009.

Då kan man som investerare dra två motsatta slutsatser. Man kan antingen fortsätta att ge sitt livs besparingar till en trevlig man på herrklubben och hoppas på att myndigheterna plötsligt ska bli kompetenta, göra korrekta prioriteringar och genomskåda om han försöker göra något skumt. Eller så inser man att byråkratier alltid kommer att ha sina brister, slutar att lita på att de ska lösa allt åt en, och skaffar sig i stället så mycket tålamod att man tar sig fram till åtminstone sidan två i företagsgranskningen innan man fattar beslut."

Och oj, nu hittade jag ett finfint citat till:

"Känslan, intentionerna och argumenten är desamma: Nu är det kris, morgondagen får vi bekymra oss när den kommer, i det långa loppet är vi alla döda. Det var Karl Marx som sade att historien upprepar sig – första gången som tragedi, andra gången som fars. Men han hade nog inte kunnat gissa att det kunde gå så lite som åtta år däremellan."

/Gunilla

Trolleri i spalterna

NEW YORK Åsa Nicander och Sofia Mirjamsdotter i all ära – men den som på ett briljant sätt ofta skriver om bloggar v s "riktiga medier" är ju Anders Mildner, som jag legat av mig med att följa och länka till på sistone. Idag skriver han briljant i sin Sydsvenskan-blogg om papperstroll, trollfiske och trollpublicering, och om journalisternas roll i samhällsdebatten. Mycket intressant! Inledningen:

Eftersom jag själv har jobbat som debattredaktör vet jag vilken lockelse det ligger i att publicera texter av kända människor som som garanterat kommer att skapa en massa bråk.

På ett sätt kan man säga att en tumregel är: ju dummare, desto bättre (eftersom en kontroversiell text skapar mer liv) – men någonstans går ju samtidigt en gräns där åsikterna slår tillbaka på den tidning och den redaktör som har publicerat texten.

/Gunilla

Tonchi Percans artikel etta på popularitetstoppen

Artikeln finns här.

/Gunilla

Varför bröllopet 2010 är så historiskt

SOLNA Herman Lindqvist bjuder i Aftonbladet på sköna historiska fakta, som att "Victoria och Daniel är det första tronföljarparet på nära femhundra år där bägge har svenska som modersmål" och att Daniel blir Sveriges 33:e prins.

/Gunilla

Om svenniga svarta

SOLNA Här är en välskriven Fokus-artikel om medelklass-svarta i USA! Av den finlandssvenske jornalisten Philip Teir.

/Gunilla