30 November 2009

Per Lindeberg om senaste nytt i da Costa-processen

DETROIT Här är viktig läsning för alla som följt debatten om styckmordsrättegången! Citat:
"Problemet med just da Costafallet är den roll för opinionsbildningen, som massmedierna tidigt kom att spela. Det var i regel polisens och åklagarens bild av mordutredningen som förmedlades i medierna.
Senare har detta medfört en ovilja från många redaktioners sida att ge offentlighet åt rättsaffärens fortsatta förlopp. Till skillnad från andra felaktigt dömda har de två läkarna aldrig lyckats få stöd för sin sak från någon tung medieredaktions sida.
Göran Lambertz har också pekat på ett annat problem: rättssäkerhet är inte ett lika intressant journalistiskt tema som nyhetsrapporteringen om brottsoffer och misstänkta gärningsmän. När "Felaktigt dömda" släpptes höll JK-ämbetet presskonferens. Trots att det rörde sig om en utredning av mycket grava missförhållanden och skarp kritik mot domstolar, åklagare, advokater och polisutredningar, fanns bara en handfull journalister på plats. Och utredningens slutsatser fick inte någon större uppföljning i nyhetsinslag och fördjupande reportage.
"
Själv är jag för närvarande i USA:s ...Trollhättan, det vill säga Detroit. Dessvärre blir det inte mycket tid till annat än att se insidan av Renaissance Center, hotellrummet och mina ögonlock. Jag får väl kolla på den här SVT-dokumentärfilmen när jag kommer hem...

/Gunilla

29 November 2009

Osis! Bristande synkning mellan bild och text

Ska0308rmavbild 2009-11-29 kl. 18.12.02

Ajajaj, så här kan det gå om en nyhet utvecklas efter deadline ... och det inte finns nog med redaktionspersonal för att uppmärksamma detta, och fixa en uppdatering. I den röda rutan står bland annat:
"Paret lyckades i varje fall inte komma i närheten av presidenten. Någonstans på vägen till buffén har de blivit upptäckta."
Hela texten finns här. Som framgår av fotot var paret så nära Barack Obama man kan tänka sig att en middagsgäst kan komma, vilket blev känt först efter ett tag.

Incidenten i Vita huset i sig är givetvis bisarr, och det vore skönt om detta innebär att vi sett kulmen på vad folk kan tänka sig att göra för att bli kända. Men så är det nog tyvärr inte...
Läs om Salahis försök att sälja sig till TV-bolagen här. Många kommentatorer drar den givna parallellen till det än mer bisarra ballongdramat nyligen.

Uppdatering, om citatteknik
Expressens så kallade fördjupningsreportage eller "dokument" är och förblir en av mina favoritinslag i den tidningen. Nästan alltid har redaktionen valt vitt skilda ämnen mitt i nyhetsfloden, som ändå (ofta) överraskar. Som fördjupningen om Starbucks nyligen, eller om journalistmassakern i Filippinerna häromdagen.

Ändå är jag lite skeptisk mot hur intervjuerna presenteras. Det ser till formen och enligt gängse journalistiska konventioner ut som att det är reporterns egna intervjucitat. Men jag kan inte frigöra mig från misstanken att citaten är lånade från de källor som – förvisso utförligt – radas upp som en fotnot till texten. Isåfall är de rewritade och omstuvade en del – och den respektive, specifika källan borde naturligtvis anges alldeles vid citatet.

/Gunilla

25 November 2009

Courage vid Vita huset

Så här såg det ut när president Obama benådade inte bara en utan två kalkoner från North Carolina tidigare idag:

Nå, man får bara se den ena kalkonen, Courage. Den andra kalkonen heter Carolina och får göra Courage sällskap till Disneyland i Florida där det tydligen finns en kalkonfarm som tagit sig an alla presidentbenådade kalkoner.

Det är ett ganska kul framträdande, kolla på klippet om ni har tid. Obama antyder att han gärna hade ätit upp Courage, och att denne har Sasha och Malia att tacka för sitt liv. Malia säger att han ser ut "som en stor kyckling".

Familjen Obama tillbringade sedan onsdagskvällen hos Martha's Table i Washington, med att dela ut donerade kalkonmåltider till behövande.
Presidentfamiljen har som ni kanske vet dykt upp i alla möjliga sociala sammanhang – skolor, inte minst – i Washingtons många fattiga områden under året. De har blivit en del av staden, medan president Bush inte rörde sig så värst mycket utanför Vita huset-området när han var där (och åkte hem till Texas på lediga dagar).

Själv ska jag tillbringa kvällen här.

/Gunilla

22 November 2009

Svävande mormorsminnen

En video med konstverket Floating Memory av Mathilde Roussel-Giraudy, filmad på Dumbo Art Festival där jag såg det i slutet av september, apropå mammas berättelse om hennes mormors lakansspets. Konstnärinnans presentation:
"Floating Memory uses hand stitching as a metaphor of time binding pieces of my family’s history. By patching together forty of my grandmother’s embroidered handkerchiefs, I am recreating a map of her memory and connecting it to the present. The fragile existence of memory is then symbolized by the precarious state of the handkerchief left floating like a wave in mid-air."

/Gunilla

Mail från mamma om mormorsmor Gerda

Mamma skrev idag hur hon kommit att tänka på sin mormor – Gerda Videll, min mormorsmor. En del av mailet får hamna här.

/Gunilla


"Livet är ett sorgespel med enstaka och korta glimtar av skönhet, ljus och glädje. Nyss var jag nere vid soptunnorna och fick tårar i ögonen. Min mormor Gerda var en arbetsmyra, alltid verksam, alltid flitig. När hon slog sig mer i sin lilla etta med kokvrå och inte hade sitt lanthushåll med "karar" i maten måtte det ha varit en svår förändring för henne. Jag var bara 6,5 år när mina morföräldrar skildes, och förstod inte vad det betydde för henne att flytta från gården. Men hon fick tid att virka och det var hon suverän på.

Mormor hade alltid ett nystan av ett fint virkgarn av bomull med lite silke iblandat med sig i sin handväska vart hon gick. Det gick utmärkt att virka lite på lediga stunder. Till jul gav hon mig lakan (som hon sytt själv av Tuppens lakansväv) med infällda breda spetsar på överlakanet. Hon gjorde också näsdukar sannolikt av tunnare bomullsväv och runt dem virkade hon en tunn spets i rosa.


I går natt rände jag ena armen ut i ett litet hål i mitt lakan. Jag vände runt i sängen, vaknade av att det ritschade till i lakanet och fann att jag åstadkommit en lång reva. Lakanet var så nött och tunt upptill att det inte skulle gå att laga. Dessutom har jag nyligen passerat den gräns i livet, när man klipper av det trasiga och skarvar ihop de två bra nedre bitarna av ett slitet lakan till ett. Nu nöjde jag mig med att riva av den allra nedersta delen till presstrasa. Resten, med intakt bred virkad spets och fint monogram, bar jag med vemod ner i soprummet. Monogrammet – ett spegelvänt K – ritade jag själv och kopierade över på smörpapper under förlovningstiden. Sedan cyklade jag ner till ett gårdshus på Generalsgatan i Norrköping där en äldre, polsk kvinna annonserat att hon tog emot lappning och lagning, uppmaskning av strumpor och att hon också sydde monogram på maskin.


Spetsen var ovanligt bred, säkert en av Gerdas favoriter med dubbla rader av böjda solfjädrar. Om jag hade varit trettio år yngre eller haft barn som uppskattat spetsar hade jag nog pillrat bort den försiktigt med en sax. Men vilka unga kvinnor har numera lakan med spetsar – när de inte ens manglar sina lakan och bara har två par, som dessutom är fabrikstryckta, importerade påsar av tyg? Vem kan numera sätta sig in i tolvåringens måttliga förtjusning över att många julaftnar i rad veckla upp det långsmala, tunga paketet från mormor och låtsas vara nyfiken: Man visste ju helt säkert att det innehöll två lakan, något som inte fängslade en tolvårings fantasi.

Men så glad jag varit för dem senare i livet. Nu tar de slut, ett efter ett, och mormor fick aldrig uppleva hur mycket jag med tiden tyckte om hennes gåvor.


Anne-Charlotte Kinn

19 November 2009

På pressträff med POTUS

Jag vet, jag ligger efter med både bloggande och just annat. Håll till godo med detta inlägg så länge, som jag skrivit för Korrespondenterna.

Återkommer med annat när jag hinner...!

/Gunilla


WASHINGTON/NEW YORK
Häromveckan när jag besökte huvudstaden var jag med om något som inte händer varje dag – jag satt med på en pressträff i Vita husets västra flygel, där självaste POTUS (President of the United States) dök upp.

I pressrummet finns USA:s stora medier – TV-bolagen, radiokanalerna, nyhetsbyråerna och dagstidningarna – representerade med permanenta medarbetare, alla redo att rapportera om utspel och nyheter. Och eftersom det bara lligger en kort promenad från Ovala kontoret, president Barack Obamas basläger, skulle man kunna tro att han infinner sig så ofta han kan.

Men icke. Hittills har han bara varit med på två stycken pressträffar under sin tid som president. Detta var den andra, och han var bara med i drygt tre minuter – utan att ta några som helst frågor efter sitt anförande om det stöd han fått för sjukförsäkringsreformer:




(Klicka på pilen så dyker POTUS upp. Annars ser ni talesmannen Robert Gibbs. Undertecknad skymtar då och då på en stol i den bakre raden, exempelvis vid ≈3.25.)

Det är ändå dubbelt så många gånger som föregångaren. Under George W Bushs åtta år som president lär han bara ha kommit till en enda så kallad press briefing.
Däremot håller presidenterna ibland regelrätta presskonferenser, med utrymme för ett begränsat antal frågor – då i en särskild lokal i Östra flygeln av Vita huset, eller när de är på resa någonstans.

En kollega som är stationerad i Washington skrev:
"...men vad kul att du var där i torsdags! Jag såg pressbriefingen på C-span och man både HÖRDE och såg hur alla närvarande drog efter andan när Mr O själv klev upp på podiet. Vilken tur att du var där just den dagen!"
Ja, reportrarna och fotograferna var inte så luttrade som man skulle kunna tro, utan snarast häpna när presidenten uppenbarade sig – trots att de har ganska gott om möjligheter att se honom in action. För mig som annars mest följer amerikansk politik från New York – via min egen dator, eller genom att dyka upp på ett eller annat valrörelse- eller fund raising-möte – var det fascinerande att se insidan av Vita huset.

Dels förstås för att det är världsmaktens mytomspunna boningar, men också för att det var intressant att se hur mina kolleger jobbar.

För trots frågornas och ämnesområdens enorma vikt, trots mediernas makt, och trots den status det innebär att vara "Vita huset-korrespondent" sitter alla som har pressrummet i Västra flygeln som sin dagliga arbetsplas i små trånga bås. På samma yta som mitt eget kontorsrum hemma i New York trängdes kanske tio, tolv stycken politikreportrar! Ingen hade plats för så värst mycket mer än sin egen bärbara dator på skrivbordet. Och då har pressavdelningen ändå byggts om och moderniserats nyligen.

Det finns bara 50 fasta platser, och dem är det konkurrens om att få. Det är i regel bara reportrarna på de främre raderna – ofta från de stora TV-nätverken eller de tyngsta redaktionerna, som AP, Reuters och New York Times – som får chans att ställa frågor till talesmannen Robert Gibbs (eller vem som nu kan tänkas finnas på plats). Och det verkar dessvärre bli en ganska intern, grabbig jargong – med en hel del munhuggande, som framgår av inspelningen ovan.

Vita husets pressrum har dessvärre inte gått oberört från den enorma kris och strukturomvandling som de amerikanska medierna genomgår just nu. Flera reportrar som bevakat Vita huset i drygt 20 år har tvingats sluta, eller blivit omplacerade på sina redaktioner. Och de Texas-medier som fanns på plats särskilt under George Bushs tid har lämnat Washington och inte ersatts av nya Chicago-medier i motsvarande grad.

Kvar finns förstås Helen Thomas, pressrummets doyenne som har bevakat nio presidenter sedan 1961, från Kennedy och framåt. Hon är den enda journalist som har sitt eget namn, inte någon redaktions, på den lilla plaketten vid stolen. Hon fanns inte på plats under den pressbriefing som ni kan se ovan – hennes stol är den tomma mitt i, längst fram – men missa inte min kollega Pontus Hööks prisbelönta bildspel om denna legendariska dam.

Jag var på plats för att porträttera den enda svenska journalist som arbetar i Vita husets pressrum – mer om henne någon annan gång!

Gunilla Kinn

16 November 2009

Utanför West Wing

Det återstår en hel del fotografier från Washington att visa er, de finns i kameran och väntar på att jag ska köpa ett nytt batteri. Men det var förstås många som tog bilder utanför Vita huset...

Här ser ni när några av oss fick instruktioner inför det förestående besöket i Ovala rummet från en av dem som jobbar med att koordinera utländska journalisters besök, utanför West Wing.



Från vänster:
pressrådet Stig Berglind, en av Vita husets presskontakter [som jag ska kolla namnet på], Johan Anderberg (frilansmedarbetare i Sydsvenskan), jag, DN:s ledarredaktions Richard Westermark, TT:s Lars Larsson och SR:s Ginna Lindberg.

Foto: SvD:s Karin Henriksson

/Gunilla

Politik i drinkglaset: Free (M)artini


Tipstack: Expressens ledarredaktion

/Gunilla

15 November 2009

Irshad Manji!

Kolla på:

http://svtplay.se/t/103486/existens


Paulina Neuding på Neos blogg:

"Irshad Manji är lesbisk, feminist och djupt troende muslim, och en stark kritiker av de strömningar inom islam som finner stöd för våld och heligt krig i de religiösa källorna. På grund av sitt arbete lever hon – inte helt oväntat – under ständigt dödshot.

Men när SVT:s Existensredaktion letade efter framträdande svenska muslimer som hade något gott att säga om Irshad Manji hittade de inte en enda. (– – –) Därför föll det på Neos grundare och förra chefredaktör Sofia Nerbrand att berätta varför hon stöder Manjis kamp."

Neo publicerade en text av Irshad Manji – Att tro kräver självständigt tänkande – i Neo nr 4/2007, se länken ovan.

/Gunilla


"Varför skulle SD:s idéer få genomslag?"

"Varför blir så många i den politiska eliten så b-nödiga av SD egentligen? Jag fattar det inte? De har en paradfråga – integrationspolitiken, som lyckas attrahera en ganska begränsad del av väljaropinionen. Resten av befolkningen och politiska partierna delar inte de åsikterna. Så varför skulle SD:s extremt radikala idéer få något som helst genomslag?
Det finns ju andra partier som driver frågor på tvärs med resten av befolkningen, till exempel vänsterns förslag om förstatligande av bankväsendet, men det är ju ingen som tror att den typen av idéer kommer att få något genomslag. Men av någon anledning har man fått för sig att blotta existensen av SD i riksdagen skulle solka ner dess anseende och göra Sverige till ett nytt Danmark. Varför skulle det göra det? 95% av befolkningen delar inte SD:s åsikter om invandring. Varför skulle SD få något att säga till om i just den fråga där ingen annan delar deras åsikt? Jag fattar det inte."
Jonas Lundqvist kommenterar på Johan Ingerös blogg.

/Gunilla

Bra bloggtips

Beneath the Steel Sky har skrivit en läsvärd postning om sitt bloggande. Bra läsning för alla bloggar-wannabes (eller för andra som vill utveckla sitt bloggande).

/Gunilla

13 November 2009

Pihlblad, Sahlin & Co i ny bok om mediedrev



När debatten om felaktigheterna och falsarierna i Gömda och Asyl rasade som värst i vintras var det flera aktörer som fick stort utrymme med vinklingar på att det handlade om ett "drev" mot Liza Marklund, med den underliga undertonen av att kritiken mot hennes böcker och hur de drabbat människor därmed skulle falla.

Bland dessa fanns Ester Pollack, som skrev om Gömda-debatten i Svenska Dagbladet. Något senare kom hon ut med en bok som handlar om mediedrev, så det är väl troligt att hon ser drev och drevdrabbade vart helst hon tittar. Det blir ju lätt så när man skriver om något.

Bland dessa fanns Tiina Rosenberg, som – själv en gång mycket svårt drevdrabbad, givetvis – skrev hos Newsmill att Marklund drabbades av "motbjudande mobbning" och borde lämnas i fred, utan att verka det minsta insatt i sakfrågorna om böckerna.
(En retorisk fråga: Varför har Rosenberg inte skrivit något om att Jan Guillou, bland många andra män, varit hyfsat utsatt för ett mediedrev nyligen?)

Och bland dessa fanns Anders Pihlblad. Hans intervju med Liza Marklund i TV4 var så vinklad på hur hon kände sig, och hur det var att ha drabbats av ett drev, och så oinitierad i själva sakfrågorna, att jag kände mig tvungen att skriva en (dessvärre obetald) text om det till fackförbundstidningen Journalisten.

Som synes av bilden ovan har Anders Pihlblad nu valt att skriva en bok om mediedrev, som kommer ut i april.

Jag tycker att det är ett synnerligen angeläget, mediekritiskt ämne. Förvisso har jag skrivit här på bloggen om hur drev kan vara av godo, exempelvis genom att citera förre TV4-medarbetaren Joachim Dyfvermark som konstaterar att drev, ett medialt tryck, ibland kan behövas för att få fram sanningen. Men det behövs inte mycket empati för att inse att mediedrev, berättigat eller ej, är något av det värsta som kan drabba en enskild människa.

Det enda jag känner till om den här boken är det som står ovan. Och det låter förvisso som ett intressant och bra grepp att Pihlblad rannsakar sin egen journalistiska gärning och intervjuar människor som han själv varit med om att pressa.

Men ... Anders Pihlblad är politisk reporter. Nästa år är det riksdagsval. Är det OK att en av TV4:s politiska reportrar lierar sig som drevoffer, tillsammans med den kvinna och statsministerkandidat som han rimligen borde ha till uppgift att granska?

Ska0308rmavbild 2009-11-12 kl. 19.20.46

Nej, det är verkligen inte OK, tycker åtminstone den person som tipsade mig om den här boken och som ser detta som ett allvarligt undergrävande av TV4:s trovärdighet.

Sådana undergrävanden finns det redan i och för sig många av. Men om Anders Pihlblad ska ha samma inställsamhet gentemot Mona Sahlin – se de tu på omslaget ovan, förenade av en glupsk och läbbig medievarg – som han hade i den bedrövliga intervjun med Liza Marklund i januari blir det nog många TV-tittare som byter kanal.

Se även:
Kollegialt samförstånd om "drev" borde stoppats av TV4 (5 februari)
och:
Dramadrottningarna styr över kvällspressen (17 februari)
– se rubriken "Bloggbonus; P S II" om "bloggdrev" allra längst ner i inlägget

Uppdatering
Anders Pihlblad sade själv för två år sedan, apropå Schenström/Pihlblad-affären i Expressen:
"Allt som kan ifrågasätta mig som oberoende politisk reporter är inte bra."
och
"Det är viktigt att jag har ett kontaktnät. För att kunna ifrågasätta makten så måste man ha kilar in i makten."
OK, då vet vi vad omslaget ovan föreställer: kilar in i makten.

/Gunilla

(Tipstack: C!)

12 November 2009

Detta är inte ett gästblogginlägg om muren

Jag skulle kolla en faktauppgift till mammas murtext, nämligen om vilket datum Berlinmuren byggdes, och hittade då denna bisarra fansajt. Citat:

"Hos Berlin-Muren och vissa andra konstruktioner är det huvudsakligen deras utseende. Detta är inte så uppenbart och ytligt som det låter. För att jag skall attraheras av en konstruktion, måste det vara en konstruktion med parallella linjer, vanligen horisontella. Jag tycker också, att andra tillverkade saker ser bra ut, såsom Broar, Staket, Järnvägsräls, Grindar... Alla dessa har två saker gemensamt, rektangulära och de parallella linjerna samt att alla avdelar något. Detta är vad som fysiskt verkar tilldragande på mig.

(– – –)

Jag är inte intresserad av politik. Berlin-Muren är min äkte hälft, så enkelt är det. (– – –) jag ser saker som LEVANDE VARELSER. Jag kan kommunicera med dem (och med andra föremål för den delen). Jag vet, att detta kanske låter väldigt konstigt för många. Och eftersom jag kan det, så kan jag ha ett förhållande med Berlin-Muren (som jag varit gift med sedan 17 juni 1979). För mig är det så naturligt och instinktivt, vilket gör det så svårt att förklara. Jag har alltid trott på Animism, redan som barn. Jag har alltid haft den sexuella läggningen (Objectùm-sexualitet).

(– – –)

Min attraktion till Berlin-Muren och andra konstruktioner är BÅDE känslomässig OCH sexuell. Jag älskar dem som varelser (jag använder med avsikt detta ord här). Jag njuter av deras sällskap… och jag tänder sexuellt på Berlin-Muren. Jag finner också andra konstruktioner sexiga, men det rör sig om ovannämnda saker: Staket, Murar, Broar, Järnvägsräls, Grindar... Mina sexuella känslor gentemot dem är mycket intensiva.
Alla dessa saker blev jag attraherad av på 60-talet. Berlin-Muren 1961 när han byggdes. Andra Murar också från början av 60-talet, följda av Staket och Broar. De andra "kom" senare i mitten av 60-talet.
Mina känslor ör Berlin-Muren är långt djupare än vad de flesta tror.

(– – –)

Jag förstår, att allt detta kan vara svårt att förstå för många människor, men detta är något som verkligen innefattas under Frihet och individens rätt att välja sin egen väg, och respekteras ör detta. Jag skadar ingen med min kärlek till Berlin-Muren och andra saker, och det gör inte de heller."

Berlinmursfetischism! Ja, mycket ska man läsa innan öronen faller av eller ögonen faller ut eller nå't...

Gunilla

Drevdrabbade skåningar

Stackars, stackars Vellingeborna. De är ju utsatta för ett så'nt där jobbigt dreeeeeeev.

/Gunilla

Prag och Berlin, sommaren 1961

Jag kom inte på något att skriva apropå Berlinmurens fall häromdagen, och det har ju inte direkt varit någon brist på texter om det.
Men jag har tänkt mycket på vår familjeresa genom Östtyskland sommaren 1987, en tågresa till Prag kring 1 maj 1989 (då alla kompisar i Sverige tyckte att det verkade rätt vrickat att resa till ... Prag?! av alla ställen) då även ett kort turistbesök innebar anmälningsplikt hos polisen – och hur mina vänner under gymnasiets sista höstlov for till Berlin "för att vara med och hacka i muren", i november för 20 år sedan.

Så kom jag på att jag kunde be mamma berätta hur det var i Berlin alldeles före murens tillkomst. Hon och pappa semestrade nämligen i dåvarande Tjeckoslovakien och Östtyskland 1961, två veckor innan muren smälldes upp natten mellan den 12 och 13 augusti ("man förstod inte att historiens vingslag började slå, kände bara de darrningar som fågeln gör innan den lyfter från marken").

Här nedan är mammas berättelse.

Gunilla

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Efter en lång förmiddag på tjeckiska ambassaden i Wien fick vi till slut genomresevisum för Tjeckoslovakien; för Östtyskland hade vi ordnat i Stockholm (och för Jugoslavien hade vi på motsvarande sätt suttit på ambassaden i Wien en vecka tidigare).
Vi skulle inte få uppehålla oss längre tid än 12 timmar i Tjeckoslovakien och hade väl minst 25–30 mil att åka med vår Volkswagen. Vi beslöt därför att åka till gränsen och övernatta i bilen, som vi ofta gjorde, så nära gränsen som möjligt. Efter en natt under några stora lövträd, som susade i vinden så vi knappt kunde sova, passerade vi exakt kl 8 som första bil tull och passkontroll på österrikisk och tjeckisk sida och satte full fart.

Vägen var efter gränsen dålig med stora hål i asfalten; vägskyltarna ofta hemmagjorda av trä och det stod givetvis på tjeckiska. Vi stannade i en större by, gick till en bok- och pappershandel och bad att få köpa en karta över Tjeckoslovakien. Nej, det fanns inga kartor, bara hur det var före kriget.
Vi fick fråga Praha?? till några personer längs vägen. Kom till Prag vid 11-12 tiden. Åt lunch på stor, gammaldags restaurang, där kyparna hade frackar som var fläckiga och slitna, väggarna rymde många flugor och matoset belägrade lokalen. Själva såg vi inte bättre ut. Vi hade T-shirts, vilket inte fanns i Prag alls då. Maten var kokt höns, kokt potatis och saltgurka, det minns jag än.
Vi tog en taxi utanför restaurangen och chauffören körde oss tveksam till en adress nedplitad av mig efter en artikel i en svensk veckotidning om tjeckiska kasperdockor, som numera höll på att försvinna som hantverk. Det fanns emellertid en äldre dam som fortfarande sydde sådana och om henne handlade artikeln. Hon blev omskriven därför att hon trots kommunismens hårda bandage vågade sig på att ha en liten privat rörelse och sälja sina dockor på egen hand. Det var en vänlig äldre dam som bodde i en källarlägenhet. Vi köpte en häst och en kossa av henne för våra nyss på banken inväxlade tjeckiska kronor, och så körde taxin oss tillbaka till vår Volkswagen på restaurangens gård och bilen stod kvar. Vi hade aldrig kunnat hitta adressen själva.

Promenad över Karlsbron som var nödtorftigt lappad i asfalten, uppför backen på andra sidan floden till den ståtliga borgen. Vi drack öl i en stor ölhall i borgens skugga. Alla såg nyfiket på oss, det fanns just inga turister i Prag på den tiden (nästa besök mer än 20 år senare var en knockout – så mycket folk överallt). En djärv man försökte sig djärvt på att tilltala oss, men det var inte många som vågade. Ingen kunde råda oss särskilt bra om utfartsvägen till Dresden och Östtyskland.


Vi räknade med två timmars bilfärd högst, men det var så mycket trafik på den smala vägen. Lastbilar fylld med hojtande soldater i långa kolonner, tanks som var omöjliga att åka om, bilar med kanoner på. Vi förstod att det skulle bli en stor militärövning någonstans. Hettan var svår och plötsligt kom ett åskväder.
Då stannade vi vid en servering i en by och satte oss på en veranda nere vid floden för att dricka något. Men serveringen var proppfull av öldrickande soldater. Det kändes obehagligt, eftersom ingen av dem hade några språkkunskaper (utom ryska) och vi startade bilen på nytt. Vi hade svårt att förstå vägskyltarna i mörkret. Jag fick gå ur och fråga vakten på en stor gallerförsedd tung industri med rykande skorstenar, och han pekade på kartan i skarpa strålkastares sken hur vi skulle åka.

Vi kom till gränskontrollen klockan 21, en timma för sent – men vad värre var, vi fick inte passera den gränskontrollen utan beordrades till en annan som låg 7 mil österut och vid småvägar. Gissa att vi fick leta och försöka fråga nya industriväktare.
Vi kom fram en bra bit efter midnatt och kom bara ut ur Tjeckoslovakien. Men de östtyska tjänstemännen hade stängt (det fanns ju ingen trafik mellan länderna på den här vägen). Vi fick lägga oss att sova i bilen utanför det stängda, tyska tullkontoret. Väcktes av ett gäng tyskar med tyrolerhattar och vandrarkäppar. De stod nyfiket och försökte titta i genom bilfönstren på den främmande utländska bilen.

Passaerade så småningom Dresden, ännu inte alls uppbyggt i centrum efter den förödande bombningen av engelsmännen i krigets slutskede. En snabb titt på Zwingermuseet i barockslottet och den berömda Madonnan med Jesusbarnet och änglar av Rafael; ännu snabbare följd av en sågspånskorv som vi köpt i en kiosk, men som vi snabbare än ljuset spottade ut i en rabatt.

Bättre väg till Berlin där vi hittade Schwedenhof – ett B&B-ställe som berömde sig av att vara svenska ungdomars favorit i broschyrer.
Berlin var en kaotisk stad. Flygfältet Tempelhof låg mitt i stadens västra del. Det bombade och i ruiner liggande riksdagshuset låg i öst liksom Hauptbahnhof, ruinerna av Friedrichskirche och blåshålet Alexanderplatz. Taggtrådsstaket fanns mellan öst och väst, som jag minns det redan då. Vi måste liksom tyskarna passera vissa kontrollställen. Det var långa köer, alla måste visa sina pass och tyskarna måste först ansöka om att få passersedel för att kunna gå över gränsen om de hade släktingar. Vakter med gevär vid sidan granskade en från sidan i tullhuset.

Skillnaden mellan överflöd i västtyska affärer och armodet i östtyska var stor. På östra sidan såg det ut som gamla tiders arbetarbodar, brunt och murrigt, med brädgolv och ointresserade expediter. Det som fanns var emellertid gott om grammofonskivor och en del goda böcker.
Vi hade växlat in östtysk valuta och gömde förskräckta lite dollar i underkläderna. Såg Pergamonaltaret och Ishtarporten på Altes Museum – det var jättefint. Köpte en bok om den japanske konstnären Hokusai för de sista östtyska pengarna, som inte kunde återväxlas i öst.

Vi återvände till västsidan efter några timmar, men promenerade längs avspärrningarna med galler och taggtråd för att se riksdagshuset och Brandenburger Tor på avstånd. Höll oss sedan till Västberlin där vi som turister blev anfallna av östtyskar som ville växla sin valuta till västvaluta, vilket var strängt förbjudet och som vi avstod ifrån. I väst fanns det gott om bilar, restauranger och hotell. I öst dominerade den ryska byggnadsstilen vad gällde hus från efterkrigstiden, med stereotypa gråa huskroppar i rad på 12–14 våningar vid Stalinallee – det var mycket dystert och fult.


Det var skönt att lämna Berlin. Alla de soldater vi sett i gränstrakterna var säkert hopdragna, då man befarade att västmakterna skulle reagera när ryssarna byggde muren mycket snabbt. Säkert behövdes soldaterna också som byggarbetare. Muren fanns färdig 14 dagar efter det att vi lämnat Berlin. Vi kunde inte ana att den skulle byggas. Jag återkom först många år senare och då var muren kvar.

Anne-Charlotte Kinn

11 November 2009

"Något som typ är brottsligt"


Himla dumt att man inte kan göra, typ, *brottsliga saker* i fred för medierna bara för att man är, typ, kändis..!

(Från Expressen.)

/Gunilla

Sega gubbar i senaten

Det här får ni inte heller missa: Martin Gelins pedagogiska och initierade artikel i Fokus om varför den amerikanska senaten är en sådan bromskloss i många politiska frågor.

/Gunilla

Stjärnsugare

DN På sta'n berättar om dokumentärfilmen Starsucker, om den brittiska tabloidpressens förkärlek för att publicera skandalstories, sanna eller ej.

De påhittade kändisuppgifterna spreds snabbt, via internet, över hela världen efter att ha publicerats i de brittiska tabloiderna. Atkins är inte överraskad över att artiklarna senare publicerades även utanför England.

– Numera dubbelkollar journalister inte nyheter. De dubbelklickar fram sina nyheter, säger regissören [Chris Atkins].

/Gunilla

Det blir nog pestotillverkning imorgon


Galet stor basilikaknippe – för sjutton kronor ($2,50)!

/Gunilla

Framkallat efter fotografens död

Det här får ni inte missa: Vivian Maiers fotografier! Fantastiska bilder, mest från Chicago, och en fantastisk om än sorglig story (läs i marginalen).
Via: Aftonbladet (som hittat det hela via allsköns fotobloggar och -sajter där jag antar att detta cirkulerat ett bra tag).

/Gunilla

Fyrfaldigt kvittrande




Nu har jag inte mindre än fyra stycken Twitterflöden igång...

@gunillakinn är det som är mest likt denna blogg och mitt huvudtwittrande – en blandning av dagboksinlägg, mediekritik, kommentarer, länkar och annat.

Den bild (avatar) jag använder där är ett foto taget av min dators inbyggda kamera som jag skapat en grön och en röd version av. De symboliserar stöd för mänskliga rättigheter i Iran respektive Burma.
Som bakgrund på sajten (twitter.com/gunillakinn) har jag bilder av gamla bagageetiketter, som jag hittade som klistermärken i en presentbutik i Miami.

@gunillicious handlar om allt som har med livsmedelsintag att göra, alltså mat, dryck, restauranger, recept och samhällsfrågor kopplade till mat.
Bilderna som hör till detta konto föreställer baconflott.

@gunillingo är nytt för dagen och är tänkt att handla om språk i kortform, exempelvis fynd av nya ord och uttryck och länkar till allt språkrelaterat.
Fotot (på twitter.com/gunillingo och som avatar) är Pieter Bruegel den äldres målning av det bibliska Babels torn.

Dessutom twittrar jag ibland på

@korrarna, som är ett grupptwitterflöde från Korrespondenterna (där jag hittills skrivit det mesta). Där är det tänkt att vi ska twittra om vad som händer i världen och vad vi gör i densamma, och exempelvis länka till artiklar vi skrivit.
Som avatar har jag valt en liten jordglob, och bakgrundsbilden på twitter.com/korrarna är en variant på ovan nämnda bagageetiketter!

Gränsen mellan vad som hamnar på @korrarna och vad som går ut på @gunillakinn är lite flytande, men jag försöker att inte dubbel-twittra – så följ gärna båda.

/Gunilla

Media/medier



För er som är intresserade av språkfrågor kan kanske ett inlägg jag skrivit om vad pluralformen av medium bör vara – medier eller media – locka.

Rubriken "Längtar efter mer medier" antyder kanske vad jag, liksom Svenska akademiens ordlista – se ovan – personligen föredrar.

Läs inlägget hos Korrespondenterna (eller på min tynande men möjligen idag återupplivade språkblogg).

/Gunilla

Kiss me, Kermit!



Detta är ingen bildgåta, för det är väl uppenbart vilken sjukdom Kermit drabbats av.

/Gunilla

Liten bildgåta i väntan på pratbubblor


Så snart jag hinner ska jag gå igenom bidragen till de två pratbubbeltävlingarna från förra veckan (den som vill kan fortfarande lämna bidrag)...

Här kommer en ny bildgåta med ett foto som jag rotat fram ur mitt arkiv – ser ni var det är taget/vad det föreställer?

/Gunilla

10 November 2009

Xenia

Oh, det finns så mycket jag borde blogga om och som jag ligger präktigt efter med. Exempelvis har jag funderat på att skriva om:

Michael Jackson på mexikanska allhelgonafirandet Dia de los muertos i East Village (försökte sälja in som ett jobb till Expressens nöjesredaktion men fick aldrig något svar, dags att lägga upp det här!)
• fler bakom kulisserna-bilder på mig och mina kolleger, från Vita huset och House of Sweden
• en liten berättelse om ett reportage om klimatpiloter i Virginia
• något om Fort Hood (se president Obamas tal här; retoriken kommenteras av Marc Ambinder här!)
• om Annika Östberg Deasy
• om Realtids besynnerliga hantering av "off the record"-begreppet
• det vacklande språkbruket vad beträffar medier och media
• om Inte utan mina söner av Ingrid Carlqvist
och inte minst...
• om 20-årsminnet av murens fall!

Och en massa annat. Jag har dock lärt mig att inte utlova blogginlägg som aldrig kommer, och snart dyker det säkert upp annat som det borde bloggas om. Vad bilderna beträffar är det lite krångel med kameran.

Så tillsvidare får ni varken några mediekritiska haranger eller stjärnögda berättelser från Ovala rummet – utan tre små filmer med Xenia Simonova. En 24-årig ukrainska som målar med sand...!

Se dem i detta sammanhang som en allegorisk skildring av tidens och livets förgänglighet, eller nå't.

(Tipstack: Lottens blogg.)

Det historiska innehållet och publikens tårar förklaras här.





Förresten, vad säger slavisterna bland er läsare? Xenia eller Ksenia?
Jag transkriberar Ксения till Xenia – som en liten hommage till mina vänner Xenia och Alexandra i Washington, som hjälpte mig få ut Vita huset-bilderna ur kameran och till Stockholm i måndags – genom allmänt stöd och utlåning av en toppendator (och gissa om de gillade Obamabilderna!).

Washington-Xenia har fått sitt namn av sin ryska mormorsmor, och hennes syster Alexandra sitt av sin tjeckiska moster.

Den ryska Xenia föddes i Sibirien, var gift med en ungrare, bodde till sin död i en by i östra Slovakien och är indirekt en stor anledning till att jag har studerat ryska. Men mer om det någon annan gång!

/Gunilla

Första damen på Sesam-gatan

Till alla Michelle Obama-fans därute – lite grönsaks- och odlingspropaganda... (Via Mark Halperin/Time)



/Gunilla

09 November 2009

Kampen mot Katla

Margaretha Strömstedt i Expressen:
"Vad gör vi med Sverigedemokraterna? Så länge de gick omkring renrakade med grova kängor och nazisthälsande var de lätta att känna igen och totalt ta avstånd ifrån. Numera, när de kommer med sina portföljer i snygga skjortor och randiga kavajkostymer, är de mycket farligare. Och när de smyger sig in i Astrid Lindgrens sagovärldar och annekterar våra starkaste känslor i gränslandet mellan liv och död blir de farliga på allvar.
Med lena röster låtsas de ta upp viktiga frågor om invandrarpolitik. Gör motstånd! Tala klarspråk om fakta när det gäller våra invandrare, också om hur Sverige skulle stanna utan deras arbetskraft, hur mycket det kostar att inte ta emot dem. När det gäller Astrid Lindgren och hennes bröder Lejonhjärta vet vi på vilken sida de står och vad kampen handlar om. Släpp ingen Tengil och Katla över bron!"

Kreatörsmyter: sömnbrist, kaffe och ansjovis

Copywritern Magnus Jakobsson berättar om hur han ser på sin kreativitet:
"Jag sover endast 3-4 timmar per dygn, vilket innebär att jag alltid är trött så in i helvete. Denna trötthet leder till en chosefritt tillika fantastiskt tankeflöde i vilket ovanliga och nya idéer föds och kreativa koncept utan motstycke i modern tid tar sin form. Jag vill inte på något sätt slå mig själv för bröstet, men jag tror tamejfan att det är den där tröttheten som gör mig till en av Sveriges absolut bästa copyskribenter (i ödmjukhetens namn). Något överskattade Honoré de Balzac sov tydligen endast 2 timmar per dygn, lägg därtill att han levde på endast kaffe och ansjovis. Men vilken produktion."
/Gunilla

08 November 2009

Delvis en matblogg

"Inte visste jag att du matbloggar" twittrade Kinna Jonsson idag, varpå jag svarade att jag nog mest skriver artiklar om mat (d v s för Gourmet).

Men nu har jag lagt till bloggkategorin Allt om mat, för alla texter här som är märkta med någon av mina andra mat-relaterade kategorier (Fast Food Lovers, Mat+politik, Matnörderi, Restaurangliv etc)
och upptäckte att det i alla fall finns drygt 220 inlägg...

Den som bara är intresserad av att läsa detta som en matblogg kan alltså göra ett bokmärke med den etiketten. Fast någon riktig matblogg kommer detta aldrig att bli! Det finns så många andra som sköter det med den äran.

Fast jag har en liten rudimentär receptsamling (som mer är en snyltande aggregator av andras recept, ännu mest med länkar till Taffel), och så förstås mitt färska mattwittrande!

/Gunilla

Romanesco och rocambole

Länk
NEW YORK Igår upptäckte jag att något som ger total och omedelbar lycka är att gå omkring i höstsolen på nå'n Bondens marknad, i detta fall den på Union Square. Jag handlade diverse ljuvliga saker, bland annat romanesco-huvudet ovan (fem dollar!). Det är verkligen ett riktigt naturens konstverk, som jag kommer att få svårt att äta upp. Det får stå på mitt skrivbord och mest se märkligt ut så länge.

Annat jag köpte: en krans av rosmarin och timjan från Stokes Farm (hänger på min köksvägg!), rocambole-vitlök, Swiss chard (vad heter det på svenska?*)), en skiva lammstek, getost med chili och rosmarin, massvis av äpplen, purjolök, morötter, rödbetor, dragon och koriander.

Och så köpte jag en liten marknadsfrukost, i form av en mugg varm päroncider och en kanelmunk.

*) Mangold, förstås (antar jag)! Det här receptet ska jag testa ikväll, fast kanske med smöret utbytt mot olivolja: Smörfräst mangold med vitlök och aprikoser.

/Gunilla

Julklappstips: Vingklippt

Om ni inte vet vad ni ska ge släkten i julklapp, varför inte köpa Vingklippt av Elisabeth Hermon? Gör det!

Jag köpte den som julklapp till mig själv i fjol, och i år funderar jag starkt på att skänka en till Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Han vore bokens viktigaste läsare.

Här är ett utdrag ur ett läsarbrev till Elisabeth:
"Efter att man läst din bok sitter man med sammanbitna tänder och knutna nävar och önskar att de hemska människorna kunde straffas på något sätt, och så inser jag att jag sitter här med ”vapnet” i min hand. Din bok har fått mig att förstå vad som hände och vem som gjorde rätt och fel, så för mig har du förändrat hela världen, och antagligen för alla som läst din bok. För att inte tala om alla som vi läsare berättar det för … som ringar på vattnet så vet snart alla att Mia är en bedragare och att Marklund är en mycket…hmm…tveksam journalist/författare, milt uttryckt."
/Gunilla

"Putsandet av den wollterska bysten"

Jag skrev nyligen om att extremvänstern var grovt överrepresenterad bland gästerna i höstens avsnitt av Här är ditt liv. Johan Lundberg har nu skrivit om Sven Wollter och hans förankring i Kommunistiska partiet i Axess:

"Att Sven Wollter är en duktig skådespelare hindrar inte att det är i högsta grad problematiskt att SVT så ihärdigt deltar i putsandet av den wollterska bysten, där skådespelarens sympatiyttringar till förmån för några av vår tids absolut värsta skräckregimer regelmässigt framställs som en trivsam kuriositet. Det räcker med att fundera över vilket öde som hade mött en tekniskt driven Dramatenskådespelare som på motsvarande sätt skulle ha börjat ge uttryck för högerextremistiska sympatier. Att låta en nazistisk skådespelare sitta och självgott betrakta sin livsgärning hade givetvis varit en omöjlighet i statstelevisionen.

Exemplet säger en hel del om hur halvhjärtad västvärldens uppgörelse med 1900-talets kommunistdiktaturer har varit i jämförelse med den berättigade vidräkningen med nazismens illdåd."

(Via: Dick Erixon)

/Gunilla

Exklusivt för Ekot


NEW YORK Jag ligger lite efter med bloggandet ... men medan jag klurar på vad jag ska skriva om härnäst kan ni läsa Ginna Lindbergs bloggberättelse från Ovala rummet (återigen med min bild!). Utdrag:

I sista sekunden lyckades jag få igenom pressträffens enda fråga till presidenten.

- Mr President, när kommer du till Sverige?

- Så snart som möjligt, log Obama vänligt.

Nej, det var ju inte direkt någon skjutjärnsfråga, men resulterade iallafall i ett minimalt, men dock eko-exklusivt uttalande från Obama (som i vanliga fall bara brukar flina "Nice try" när någon bryter pressreglerna i ovala rummet.)

/Gunilla

05 November 2009

98 procent Obama i Ovala rummet...




...var det tydligen i Reuters bilder från i måndags, enligt en kollega som tipsade mig om vad som dykt upp på hans skärm. Ovan ser ni ett litet citat med resterande 2 procent..!

Klippet börjar med att president Barack Obama talar om att han sagt till sin kollega i Afghanistan, Hamid Karzai, att det nu är verkstad och inget snack som ska gälla där – och sedan betygar han det amerikanska folkets varma känslor för det svenska. Däremellan lyckas Fredrik Reinfeldt flika in en kommentar om sitt favoritämne: klimatförhandlingarna (som stod i centrum för diskussionerna mellan Sverige/USA och EU/USA).

Klicka på pilen så får ni se bilden som döljer hoppet mellan dessa teman.

I hopen: Sydsvenskans frilansmedarbetare Johan Anderberg, SR:s Ginna Lindberg, SVT:s Per Anders Engler och Aftonbladets Per Bjurman samt några som jag inte riktigt vet. Reportern som använder Ovala rummets soffa som skrivbord är DI:s Mikael Törnwall.

Tack till Birgitta Nilsson på TT:s videoredaktion som fixat klippet åt mig!

/Gunilla

P S Jag utgår från att det är OK att citera Reuters på detta vis?! Citaträtten för ljud och bilder är tydligen lite svävande, men enligt en-som-borde-veta på Sveriges Radio är det OK att ta uppemot 30 sekunder av annans ljud till ett radioinslag, med angivande av källa, så dessa ögonblick borde falla inom lagliga gränser med god marginal.

04 November 2009

Ett år sedan valdagen - och valkvällen

WASHINGTON För exakt ett år sedan vinglade jag och Martin Gelin på varsin stege i Grant Park i Chicago och bevittnade det historiska ögonblick då det stod klart att USA skulle få sin förste svarte president. Tidigare på dagen hade vi besökt den vallokal där familjen Obama röstade och vankat område i det område de fortfarande bor i, förutom att de liksom bor i Vita huset nu.
Läs Martins summering här, med massor av bra länkar! Det ska jag göra ordentligt så snart jag hinner... Nu ska jag hoppa in i en taxi och åka från Georgetown och hit.

/Gunilla

Punch in the stomach

Tur att jag haft Obama och Reinfeldt som distraherat mig från det här de senaste dagarna. Är så upprörd att jag inte ens orkar blogga om eländet, utan nöjer mig med att citera Medier och mångfald:
"På vilket sätt är det ett avslöjande att kvinnor oftast mördas av en närstående man som de försökt lämna? Visst kunde artiklarna ha nominerats i berättarkategorin men ett avslöjande var det inte frågan om. Att Kerstin Weigl dessutom varit spökskrivare åt två(?) av ”Mia Erikssons” böcker, dem som utmålar araber som galna hustrumisshandlare, gör det hela dessutom beskare."
Läs hela inlägget, där finns många bra förslag på bra, avslöjande reportage som gott kunde ha blivit nominerade istället!

Se även: Ingrid Carlqvists Stora Journalisttramset.

/Gunilla

03 November 2009

Bildtexttävling II Bildt och Reinfeldt



WASHINGTON Jag har tyvärr inte hunnit kolla igenom svaren i gårdagens bildtexttävling ordentligt. Det har kommit flera kul svar, men ni får gärna lämna fler tillsvidare..!

Trots detta får det bli en tävling till, innan bilden förlorar sitt aktualitetsvärde.

Vad säger eller tänker Carl Bildt? Det är honom ni ser i bilden ovan, till vänster. Han talar i mobiltelefon, medan han ser ut över Potomac-floden.

Eller vad säger eller tänker Fredrik Reinfeldt? Han står omgiven av pressklungan till höger.

Platsen är alltså House of Sweden, den byggnad där bland annat den svenska ambassaden är inrymd. Arkitekten Gert Wingårdh, som jag intervjuade när alltsammans invigdes för tre år sedan, kom – berättade ambassadör Jonas Hafström för mig igår – på att nästan ingen av de andra monumentala byggnaderna i närheten hade tillgängliga tak eller takterrasser.
Så han valde att skapa en stor däckliknande träyta på taket, som skapar plats för evenemang med rätt många människor. Det har bland annat hållits jazzfestivaler här.

Men igår var det alltså pressträff på däcktaket. För att ni ska få inspiration till bildtextförfattandet får ni här (utom tävlan) en närbild på klungan kring Reinfeldt.




Och här är jag:

Foto: Karin Henriksson
Denna bild är ännu mer utom tävlan, fast jag kan gissa att jag tänkte något om att jag kände mig som en fånig parodi på en journalist med inspelningsgrunka i fickan, en datorväska över ena axeln och en kameradito över den andra. Bara trenchcoaten som fattas.

I bakgrunden: Kennedy-centret.

Alltså: kom med kul bildtextförslag till bilden högst upp! Klicka på den, så syns den bättre.

/Gunilla

Reinfeldts present till Obama – så ser den ut



WASHINGTON Fredrik Reinfeldts pressekreterare Roberta Alenius visar en av de tröjor som idag skänktes till familjen Obama (fotot togs igår i foajén till House of Sweden).

Motivet: 08 Stockholm Human Rights, den basketförening som Reinfeldts Tensta Tigers uppgått i.

/Gunilla

SvD protesterar mot Vita huset-gästlista, del II



WASHINGTON Jag har ingen aning om hur många kolleger det var som önskat få tillträde till platserna vid dagens presskonferens vid Vita huset. Däremot insåg jag igår varför platserna måste begränsas...

Det är nämligen en väldig apparat med att få alla människor genom säkerhetskontrollerna och att slussas hit och dit mellan rummen. Jag har sett få presskonferenssalar som är så små och trånga som Vita husets pressrum!
Och i Ovala rummet där vi var igår finns förstås inte hur mycket plats som helst. På bilden ovan syns DN:s Lennart Pehrson och SvD:s Karin Henriksson till vänster (och Fredrik Reinfeldts pressekreterare Roberta Alenius, klädd i svart, till höger).

Dagens presskonferens – med Obama, Reinfeldt och Barroso – skulle gissningsvis väcka stort intresse bland internationella nyhetsmedier.
Därför fick svenska ambassadens pressråd i förmiddags den mindre angenäma arbetsuppgiften att meddela ett antal svenska journalister att de dessvärre inte skulle få komma på dagens presskonferens, trots att de så sent som igår hade grönt ljus. Kvoten hade i stort sett halverats.

Vilka fick komma? Valet föll på: Sveriges Televisions Washington-korrespondent
Per-Anders Engler, TV4:s tillresta Rolf Porseryd, (samt en av dessas fotografer, vet tyvärr inte vem), DN:s New York-stringer Lennart Pehrson, Sveriges Radios Washington-korrespondent Ginna Lindberg, TT:s utsände Lars Larsson och Aftonbladets New York-korrespondent Per Bjurman.

Vilka ströks från listan? Jo, bland dem som så sent som idag blev portade lär bland andra ha funnits (gissar jag med utgångspunkt från vilka som var med igår): Svenska Dagbladets Washington-korrespondent Karin Henriksson, Dagens Industris New York-korrespondent Mikael Törnwall, Sydsvenskans New York-medarbetare Johan Anderberg och Expressens nye New York-korrespondent Peter Suneson. (DN:s Washingtonkorrespondent Michael Winiarski har ännu inte tillträtt sin tjänst.)

Enligt uppgift så prioterades högsta möjliga räckvidd; därför fick Aftonbladet och Dagens Nyheter företräde framför de andra tidningarna.
Det innebär att den svenska presskårens Washington-doyenne blev struken från listan. SvD:s Karin Henriksson – som bott här i 22 år och vars USA-erfarenhet är oöverträffad – blev tvungen att skriva om toppmötet utan att ha haft en vettig möjlighet att lyssna till vad som hade avhandlats, och med ledning endast av Reinfeldts egen efterföljande pressträff för svenska journalister. Dessutom med maximal stress, eftersom pressläggningen i Stockholm ägde rum ungefär samtidigt. Det blev en av Karins värsta arbetsdagar någonsin, sade hon efteråt.

Ingen urvalsprincip är väl helt rättvis. Men som Karin själv konstaterade: Det är väl rimligt att de medier som valt att ha en kontinuerlig bevakning med kontor i Washington (SvD, SVT och SR) hade fått företräde. Eller att hon som hade omedelbar deadline hade fått prioritetet före åtminstone någon av de tre TV-personerna (som kunde knåpa med sina inslag hela natten, till morgonsändningarna, och som rimligen hade tillgång till de internationella nätverkens bilder från presskonferensen).


/Gunilla Kinn

P S Se även: SvD protesterar mot Vita huset-gästlista, del I som mest handlar om mig själv.

SvD protesterar mot Vita huset-gästlista, del I

WASHINGTON Jag hade inte alls planerat att fara till Washington, i synnerhet inte som jag inte hade några direkta uppdrag här.

I god tid fick jag veta av svenska ambassadens två pressråd att det inte skulle gå att få med mig på någon av de platser som stod till förfogande för de svenska journalisterna, i samband med Vita husets pressarrangemang i anslutning till mötet mellan USA:s president (Obama) och EU (företrätt av Reinfeldt och Barroso).

Det är trångt om saligheten i Ovala rummet, och självklart kan inte alla få plats. Men i söndags kom beskedet om det extra bilaterala mötet mellan Obama och Reinfeldt, det som ägde rum igår!
Eftersom det internationella intresset kunde antas vara mindre för det än för dagens aktiviteter fanns en hel del svenska pressplatser att fördela. Så jag fick en av dem – vilket jag är väldigt glad för, eftersom det inte är ofta man får en sådan möjlighet (det gick till exempel inte att få vara med när George Bush träffade Göran Persson för några år sedan).

Det hittills enda, professionella resultatet av det hela kunde ni se ju här (undrar hur många gånger jag länkat till den bilden nu, haha?!).

Men det ger väldigt mycket för en frilansjournalist att vara med i sådana här sammanhang: inte minst är det bra för framtida nyhetsartiklar för TT och andra medier att ha hört såväl Obama som Reinfeldt tala om klimatfrågan, om Afghanistan och annat. Man träffar branschfolk, får tips, bakgrundsförklaringar och annt matnyttigt.
Igår, på presskonferensen på House of Swedens tak, fick jag såväl ett intressant resonemang om Obamahypen av Reinfeldt (hur jag nu ska använda det) som om lite allt möjligt av Bildt, och talade dessutom med ambassadör Jonas Hafström om ett och annat som också kan komma att bli stories.
Och i Vita husets pressrum träffade jag helt oplanerat på en person som jag genast insåg var ett klockrent porträtt för någon svensk tidning, vilket det också kommer att bli (mer om det någon annan gång)!
Inte nog med det, jag träffade en bekant SIPA-alumnus, vars flickvän jag en gång intervjuat, och som visade sig vara kompis med en av presskillarna på Vita huset, vars presskort jag fick. Man vet aldrig när det kan komma till användning... ;-) Sådant händer inte om man sitter hemma.

Journalism is the art of hanging around, som Gay Talese brukar säga.

Jag kommer att lägga upp lite fler av mina bilder kring alla arrangemang senare, så får ni se hur det såg ut i bland annat Ovala rummet.

Men idag var det alltså dags för de stora elefanterna att dansa – i Rosenträdgården utanför Vita huset, närmare bestämt.
Jag var så nöjd med gårdagens händelser att det inte gjorde mig det minsta att inte ha fått plats. Det fanns denna gång nämligen än färre pressplatser för svenska reportrar.

Och hur de kom att fördelas handlar nästa bloggpost om (se rubriken). Ska skriva mer sedan jag promenerat i ... höstsolen, tänkte jag skriva, men den har visst redan försvunnit...

/Gunilla

Bildtexttävling I! Vad säger Obama/tänker Reinfeldt?



WASHINGTON Idag blir det inte en bildgåta utan en bildtextävling.

Skriv förslag på lämpliga (roliga, fyndiga, satiriska) bildtexter i kommentarfältet! Eller vad det skulle kunna stå i en Obama-pratbubbla... Eller Reinfeldt-tankebubbla!

Vinnaren utses enväldigt av mig, och priset är Äran (eller en middag hemma hos mig i New York om pristagen hellre vill ha det). Tävlingen pågår under hela tisdagen, d v s deadline för bidrag vid midnatt.

Jag förbehåller mig rätten att inte utse någon vinnare alls – men bespara oss alla den nesan och tänk ut något kul, är ni snälla.

Notera att det blir en bildtexttävling till inom kort, med ett foto taget på taket till House of Sweden!
Men överföringen av bilder från min kamera till min dator krånglar väldeliga, samt att jag lider av allt möjligt annat teknikstrul just nu, så tyvärr kan det komma att ta ett par dagar.

/Gunilla


Gunilla i Ovala rummet - som fotograf



SR:s Ginna Lindberg ställde den enda frågan till Barack Obama efter mötet med Fredrik Reinfeldt i Vita huset idag – om när han ska komma till Sverige. Så snart som möjligt, hoppas han.

Håll utkik på Ekots hemsida för att höra intervjun på band; antar att det dyker upp något inslag där under tisdagsmorgonen (möjligen även med något av mina foton, som det ovan).

Uppdatering: här är inslaget!



/Gunilla


Vid Vita huset

WASHINGTON Några av mina (och andras) bilder från idag...

Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt anländer i limousine till "finentrén" till Ovala rummet.



I väntan på att komma in i Ovala rummet (en annan entré...), med utsikt mot Vita husets trädgård.
Foto: Stig Berglind/svenska ambassaden.


/Gunilla


01 November 2009

Bra reportage bara i bokform

Ur Björn af Kleens blogg:
"Det gör mig glad att frågan når fram till läsaren, inte minst eftersom de tidningar som jag skriver för tycks ha mindre intresse av detta. Sydsvenskan, som förmodligen har flest kvarlevande fideikommiss i sitt upptagningsområde, har suttit på ett kapitel i över en månad, men vad jag förstår finns inget vidare intresse av att förhandspublicera. Metro var först sugna men ångrade sig. I Expressen fick jag skriva en sammanfattande debattartikel men ingen redaktör tycks fastnat för några av berättelserna i boken – trots att de graverande detaljerna ligger serverade på guldfat.
Mycket av reportagematerialet har det senaste decenniet flyttat från tidningar till böcker. Och där tycks det förbli."

Mer Guillou i Agenda

I kvällens Agenda debatterar Jan Guillou mot/med Per Gudmundson. Den senare skrev häromdagen (mina markeringar):
"Guillou är en rutinerad debattör med stor erfarenhet av att hantera mediestormar. Han vet som alla andra medietränade att mycket kan vinnas om man kan förflytta fokus på debatten, eller om ens motståndare kan utmålas som ohederliga. Här lyckas Guillou ganska bra.

I kraft av sitt kändisskap, och av att alla texter som Guillou skriver i dagarna har ett enormt – ekonomiskt och publicistiskt – värde, har Guillou en utmärkt möjlighet att slå tillbaka. Den chansen tror jag inte han tänker försitta i detta trängda läge. Och därför, tror jag, kan man alltså se honom nedlåta sig till att skriva repliker på ledarsidor, vilket inte hör till vanligheterna.

I och med att Expressen på ett tidigt stadium felaktigt antydde att Guillou inte med en rad i sina memoarer berörde journalistiska avslöjanden om KGB, kan Guillou nu triumfatorisk påpeka att det gjorde han visst. Att jag i min artikel inte gjorde Expressens misstag är ovidkommande – Guillou kan sin mediehantering efter åratal av brottningsmatcher med vad han brukar kalla "dementimaskinen"."
Ingen enkel debatt, när det handlar om något som den ene kontrahenten var med om medan den andre knappt fanns (Gudmundson är född 1969)! Guillou kan inte inte bara sin mediehantering, utan också sin debatteknik. Men säkert intressant.

Günter Wallraff och Carl Bildt är också med i programmet!

/Gunilla

Och muren revs...


/Gunilla

KGB-kickar

Peter Wolodarski i dagens DN-ledare:
"Huruvida Jan Guillou var ideologiskt övertygad eller ej spelar mindre roll i sammanhanget. Det fanns mängder av människor som samarbetade med totalitära stater utan att drivas av politiska motiv. Sannolikt stimulerades Guillous självhävdelse av den frekventa förbindelsen med KGB. Hans ego fick en kick varje gång någon systemrepresentant kittlade honom med intimitet, pengar eller alkohol.

För bedömningen av detta spionbrott spelar Guillous allmänna politiska omdömeslöshet marginell betydelse. Det avgörande i affären är hans omoraliska handlande, som av allt att döma var kriminellt och finns dokumenterat i KGB:s arkiv.

Nästa steg i denna smutsiga affär är därför inte att Guillou själv skriver om KGB-tiden i pocketutgåvan av sin självbiografi – vilket han nu tvingas till – utan att vi får del av de rapporter som han lämnade till ryssarna. Dessa dokument är autentiska och rymmer den trovärdighet som Guillou saknar när han i dag uttalar sig.

(– – –)

Det säger något om Sverige och vår dubiösa roll under det kalla kriget att åtskilliga tar så lätt på Expressens uppgifter. I de flesta demokratier skulle ingen känd person, i synnerhet inte en uppburen journalist som i åratal gjort anspråk på moral och hederlighet, komma undan med de generande bortförklaringar som Jan Guillou serverat under veckan."

/Gunilla