.JPG)
"Bonniers (– – –) ville nu i stället både äta kakan och bakbinda kakbakaren."Isobel Hadley Kamptz skriver i Expressen om varför hon vägrar skriva under ett kontrakt på förlagens villkor – obligatorisk läsning!
/Gunilla
Showing posts with label Kunskapsöverföring. Show all posts
Showing posts with label Kunskapsöverföring. Show all posts
25 September 2009
Mitt i smeten
/Gunilla
24 August 2009
Argentinska aRealidades i Stockholm 19–25/10
NEW YORK Nu blir det reklam! Min vän Michel Bajuk producerar en unik dansföreställning med argentinska tangodansare som ni kan se på Oscarsteatern i oktober – och de som själva dansar tango kan vara med i en tredagars-workshop i samma veva.
Danskurserna lär bli fulltecknade i god tid, enligt arrangören, och det kommer deltagare från hela Europa – men dansshowerna på Oscars, för den som nöjer sig med att titta på när proffsen dansar (se klippet ovan) finns det ännu gott om biljetter till.
Läs mer här: http://www.arealidades.com och här: http://www.arealidades.com/show
Finns även på: http://www.facebook.com/event.php?eid=148151333237
/Gunilla
27 May 2009
Spaning: fler medieluringar på gång
NEW YORK "Svenska journalister sämre än nånsin?"
Så lyder Kjell Häglunds bistra omdöme efter att på 15 sekunder ha kommit fram till att Expressen tydligen gått på en luring i och med denna artikel.
Och det verkar rätt många kommentatorer ha insett också; tydligen är det någon som hackat ett Facebook-konto. Ouch! Tyvärr blir det nog dags för en del nytt pudlande för Thomas Mattsson.
Jag tror att vi kommer att få se en hel del liknande attacker som delvis riktar sig mot medierna framöver. Den irländske studenten som lade in trivial men falsk information i Wikipedia för att testa källkritiken och faktagranskningen nyligen kommer att få en hel del efterföljare. Redaktionerna kommer dels att gå på en del luriga minor, dels bli allmänt paranoida inför tips och så'nt som finns på nätet.
Uppdatering: Deep Edition skriver om hur detta snarast lär innebära slutet för "grupper" på Facebook (och berättar att Expressens reporter ringde honom svensk eftermiddag men valde "en mer mustig vinkel").
Mer utförligt beskrivet och med fler länkar: http://illojal.org/2009/05/pedofilgruppen-pa-facebook-ar-ett-skamt
/Gunilla
Så lyder Kjell Häglunds bistra omdöme efter att på 15 sekunder ha kommit fram till att Expressen tydligen gått på en luring i och med denna artikel.
Och det verkar rätt många kommentatorer ha insett också; tydligen är det någon som hackat ett Facebook-konto. Ouch! Tyvärr blir det nog dags för en del nytt pudlande för Thomas Mattsson.
Jag tror att vi kommer att få se en hel del liknande attacker som delvis riktar sig mot medierna framöver. Den irländske studenten som lade in trivial men falsk information i Wikipedia för att testa källkritiken och faktagranskningen nyligen kommer att få en hel del efterföljare. Redaktionerna kommer dels att gå på en del luriga minor, dels bli allmänt paranoida inför tips och så'nt som finns på nätet.
Uppdatering: Deep Edition skriver om hur detta snarast lär innebära slutet för "grupper" på Facebook (och berättar att Expressens reporter ringde honom svensk eftermiddag men valde "en mer mustig vinkel").
Mer utförligt beskrivet och med fler länkar: http://illojal.org/2009/05/pedofilgruppen-pa-facebook-ar-ett-skamt
/Gunilla
22 May 2009
Med video i mobila vallokalen
NEW YORK En av de saker som gjort mig – som statsvetare, journalist, medborgare, människa, whatever – allra mest ledsen när jag följt amerikansk politik är de många grova och lömska former av valfusk och trakasserier av väljare som förekommit och förekommer i USA:s moderna historia, och som ofta drabbat svarta, lågutbildade.
Jag ska inte fördjupa mig i detta viktiga och intressanta ämne här, men rekommenderar er att läsa Martin Gelin som tar upp det i sin bok Det amerikanska löftet.
Nästan lika ledsen blir jag av att se hur svenska valförrättare – i detta fall på ett s k mobilt valkontor i Botkyrka – öppet medger att de utan vidare slänger valsedlar som de anser att de inte behöver ta ansvar för efter dagens slut, nämligen Piratpartiets. Det beror kanske mer på okunskap och tanklöshet än illvillighet, men dock.
Nu tycks ju det partiet ha osannolikt aktiva aktivister, och en fältorganisation som Karl Rove skulle bli imponerad av.
Här har en av dem, Daniel Nyström, gett sig ut med dold kamera i högsta hugg, läxar upp valförrättarna med argument från vallagen och utlovar polisanmälan. Se klippet!
Som journalist vrider jag mig över intervjutekniken... Att Daniel Nyström går på rätt aggressivt är inte mycket att säga om, och han är förstås aktivist/partiaktiv och inte journalist – men det hade onekligen varit mer avslöjande att få höra mer av valförrättarens svar på hans frågor. Nu blir denne dessvärre avbruten och uppläxad innan han hinner säga så mycket. Säger jag, från baksätet av bilen...
Det ska bli intressant att höra vad journalistkollegerna i Stockholm gör av denna dokumentation.
Läs mer hos Henrik Alexandersson:
Valsedelsmygel
Den svenska demokratin på dekis
Även på YouTube.
/Gunilla
Jag ska inte fördjupa mig i detta viktiga och intressanta ämne här, men rekommenderar er att läsa Martin Gelin som tar upp det i sin bok Det amerikanska löftet.
Nästan lika ledsen blir jag av att se hur svenska valförrättare – i detta fall på ett s k mobilt valkontor i Botkyrka – öppet medger att de utan vidare slänger valsedlar som de anser att de inte behöver ta ansvar för efter dagens slut, nämligen Piratpartiets. Det beror kanske mer på okunskap och tanklöshet än illvillighet, men dock.
Nu tycks ju det partiet ha osannolikt aktiva aktivister, och en fältorganisation som Karl Rove skulle bli imponerad av.
Här har en av dem, Daniel Nyström, gett sig ut med dold kamera i högsta hugg, läxar upp valförrättarna med argument från vallagen och utlovar polisanmälan. Se klippet!
Som journalist vrider jag mig över intervjutekniken... Att Daniel Nyström går på rätt aggressivt är inte mycket att säga om, och han är förstås aktivist/partiaktiv och inte journalist – men det hade onekligen varit mer avslöjande att få höra mer av valförrättarens svar på hans frågor. Nu blir denne dessvärre avbruten och uppläxad innan han hinner säga så mycket. Säger jag, från baksätet av bilen...
Det ska bli intressant att höra vad journalistkollegerna i Stockholm gör av denna dokumentation.
Läs mer hos Henrik Alexandersson:
Valsedelsmygel
Den svenska demokratin på dekis
Även på YouTube.
/Gunilla
09 May 2009
Total transparens – Ny bokidé: UD utifrån
NEW YORK Jag har faktiskt börjat fundera på om jag inte borde skriva en bok om UD (tipstack: A!). En journalistisk utifrånskildring av vad som händer där, en studie av byråkrati och människor. Och en granskning av ... nej, det skriver jag inte här, men ni som jobbar på UD kan nog gissa (jag syftar på någon helt annan än Carl Bildt, nämligen en person som jobbar någon annanstans inom regeringskansliet).
Det kunde väl vara nå't!? Åtminstone tusen tjänstemän i utrikesförvaltningen skulle sluka den, alltid något.
Helt enkelt ungefär som min NEO-text om UD som det möjligen sjunkande skeppet, i bokform. Det finns i alla fall många stories, bortom de vanliga klyschorna om kristallkronor och champagne och allt vad det är. De är dessutom ganska knepiga att skriva i kortfattat tidningsartikelformat (och svåra att få in, eftersom få eller inga redaktörer tycker synd om diplomater).
Och UD-tjänstemännen är desperata att få berätta dessa stories, annat än internt med varandra. Samtidigt som det är så lågt i tak på UD att få gör det. Om man inte frågar dem, och lovar att de får vara anonyma. Då väller det fram.
Så källor råder det ingen brist på, även om de förstås får kombineras med en hel del fotarbete kring Gustav Adolfs torg – och på ambassaderna runtom i världen!
När jag reser brukar jag sällan söka upp den svenska beskickningen på plats bara för sakens skull. Men av olika skäl har jag ändå genom åren hamnat på rätt många ambassader och konsulat. Dessutom har jag skrivit en b-uppsats om UD (i konstvetenskap...) samt har träffat åtminstone de fem senaste utrikesministrarna (Hjelm-Wallén, Lindh, Freivalds, Eliasson, Bildt) i olika sammanhang, plus ett stort antal diplomater på olika nivåer. Så en smula koll på vad UD gör har jag väl. Fast jag har ingen aning om vad de egentligen gör på jobbet...
Är det synd om diplomaterna? Nej, inte i någon allmän mening eller om man jämför med de miljarder människor som det isåfall är mer synd om.
Men här är ett utdrag ur en intern men offentlig handling som jag tagit del av. Den handlar om effekterna av att den svenska kronan fallit så kraftigt, i detta fall för dem som arbetar på ambassaden i Tokyo. Det jag vill visa är skillnaderna mellan de svenska diplomaterna och deras nordiska kolleger. En av de förstnämnda har skrivit till mig att h*n har en levnadsstandard som snarast är jämförbar med de utsända från Bulgarien.
(Jag har plockat bort alla källhänvisningar i skrivelsen. UVA = det avtal som omfattar UD:s utlandspersonal, gäller fullt ut från den 1 september. Fetstilsmarkeringarna är mina.)
Jag tror att det är svårt att riktigt förstå UD, eller vilken byråkrati som helst, utan att åtminstone delvis ha varit en del av organisationen. Det hade underlättat om jag så bara hade praktiserat där ett halvår någon gång i mitt liv. Nu vet jag knappt hur det går till att bereda ärenden på regeringskansliet.
Å andra sidan, skulle man alltid ställa krav på insidererfarenhet skulle inte många organisationsskildringar bli skrivna, som till exempel de om olika företag. UD skulle behöva beskrivas av någon annan än pensionerade ambassadörer.
Ett annat problem är att det inte är så himla kul att bygga en hel bok på anonyma berättelser. Alla dramatiska personöden och erfarenheter, som det ju finns i överflöd av i diplomatkåren, försvinner. Min bok skulle bli antitesen till Fredrik Undeviks TV-serie Diplomaterna. Och det finns en anledning till hans personvinkling – det är lätt, roligt och intresseväckande att följa människor av kött och blod. Det är trist att ta del av anonyma röster.
Men det största problemet är att jag redan har en massa bokidéer i huvudet. Så vi får se hur det blir med denna. Som vanligt handlar det om att inte bara ha en idé utan att göra något av den.
/Gunilla
P S Valutaeffekterna är förstås något jag själv och alla andra utlandsboende som får inkomster från Sverige märker av.
I mitt fall är kostnadsökningarna förvisso "bara" 40–50 procent jämfört med i fjol – vilket blir en hel del pengar, på en dyr plats som Manhattan.
Men jag har förstås inte, som diplomaterna – som, förutom att de har tjänstebostäder, åtminstone fått 5–10 procent i kompensation på sina merkostnadstillägg (ej på lönen) – fått några påslag. Jag har ju varken lön eller merkostnadstillägg, utan marknadsmässiga frilansarvoden vilka som bekant i flera fall gått kräftgång de senaste tjugo åren eller så.
Jag har å andra sidan *valt det här livet själv* så det behöver ni inte påpeka (jag tycker ändå att det är ett fascinerande påpekande, när det kommer, för de flesta i Sverige har i såfall i någon mån valt sina liv själva). ;-)
Det kunde väl vara nå't!? Åtminstone tusen tjänstemän i utrikesförvaltningen skulle sluka den, alltid något.
Helt enkelt ungefär som min NEO-text om UD som det möjligen sjunkande skeppet, i bokform. Det finns i alla fall många stories, bortom de vanliga klyschorna om kristallkronor och champagne och allt vad det är. De är dessutom ganska knepiga att skriva i kortfattat tidningsartikelformat (och svåra att få in, eftersom få eller inga redaktörer tycker synd om diplomater).
Och UD-tjänstemännen är desperata att få berätta dessa stories, annat än internt med varandra. Samtidigt som det är så lågt i tak på UD att få gör det. Om man inte frågar dem, och lovar att de får vara anonyma. Då väller det fram.
Så källor råder det ingen brist på, även om de förstås får kombineras med en hel del fotarbete kring Gustav Adolfs torg – och på ambassaderna runtom i världen!
När jag reser brukar jag sällan söka upp den svenska beskickningen på plats bara för sakens skull. Men av olika skäl har jag ändå genom åren hamnat på rätt många ambassader och konsulat. Dessutom har jag skrivit en b-uppsats om UD (i konstvetenskap...) samt har träffat åtminstone de fem senaste utrikesministrarna (Hjelm-Wallén, Lindh, Freivalds, Eliasson, Bildt) i olika sammanhang, plus ett stort antal diplomater på olika nivåer. Så en smula koll på vad UD gör har jag väl. Fast jag har ingen aning om vad de egentligen gör på jobbet...
Är det synd om diplomaterna? Nej, inte i någon allmän mening eller om man jämför med de miljarder människor som det isåfall är mer synd om.
Men här är ett utdrag ur en intern men offentlig handling som jag tagit del av. Den handlar om effekterna av att den svenska kronan fallit så kraftigt, i detta fall för dem som arbetar på ambassaden i Tokyo. Det jag vill visa är skillnaderna mellan de svenska diplomaterna och deras nordiska kolleger. En av de förstnämnda har skrivit till mig att h*n har en levnadsstandard som snarast är jämförbar med de utsända från Bulgarien.
(Jag har plockat bort alla källhänvisningar i skrivelsen. UVA = det avtal som omfattar UD:s utlandspersonal, gäller fullt ut från den 1 september. Fetstilsmarkeringarna är mina.)
Den senaste tidens kraftiga försvagning av kronan har fått dramatiska konsekvenser för många utsändas privatekonomi. Effekterna har av naturliga skäl varit allra mest kännbara i länder med en stark valuta. Sedan sommaren 2008 har den japanska yenen stärkts gentemot kronan med ungefär 70 procent, vilket förstås innebär att alla varor och tjänster som inhandlas här har blivit 70 procent dyrare räknat i svenska kronor. Denna exceptionella valutakursförändring kan närmast karaktäriseras som en privatekonomisk mardröm för oss som drabbats. Levnadsomkostnaderna i Tokyo, som redan tidigare var en högkostnadsstad, har nu blivit extremt höga.Nog finns det material till en bok här. Men frågan är vem som ska skriva den!? Hela UD är ju fullt av synnerligen skrivkunniga människor.
(– – –)
I sammanhanget förtjänar det att lyftas fram att merkostnadstilläggen i UVA generellt är häpnadsväckande låga. En jämförelse med våra nordiska kollegor i Tokyo ger följande resultat:
Ensamstående ambassadsekreterare utan barn
Sverige 6.964 kr / månad
Danmark 35.000 kr / månad
Finland 28.750 kr / månad
Norge 30.850 kr / månad
Ambassadråd/minister med medföljande och två barn
Sverige 23.352 kr / månad
Danmark 70.000 kr / månad
Finland 54.000 kr / månad
Norge 64.000 kr / månad
Skillnaden är, milt uttryckt, markant och kan knappast enbart förklaras av att det råder diametralt skilda uppfattningar om kostnadsläget i Tokyo.
(– – –)
Med införandet av UVA har en smärtgräns redan passerats då många anställda, säkerligen inte enbart i Tokyo, på allvar börjat fundera på om ersättningsnivån i utlandsvillkoren är tillräcklig för att kompensera för de påfrestningar, ekonomiska såväl som personliga, som en karriär inom utrikesförvaltningen innebär för de utsända och deras familjer. Det är inte minst mot denna bakgrund som vårt missnöje med utfallet av de reviderade merkostnadstilläggen ska ses.
Jag tror att det är svårt att riktigt förstå UD, eller vilken byråkrati som helst, utan att åtminstone delvis ha varit en del av organisationen. Det hade underlättat om jag så bara hade praktiserat där ett halvår någon gång i mitt liv. Nu vet jag knappt hur det går till att bereda ärenden på regeringskansliet.
Å andra sidan, skulle man alltid ställa krav på insidererfarenhet skulle inte många organisationsskildringar bli skrivna, som till exempel de om olika företag. UD skulle behöva beskrivas av någon annan än pensionerade ambassadörer.
Ett annat problem är att det inte är så himla kul att bygga en hel bok på anonyma berättelser. Alla dramatiska personöden och erfarenheter, som det ju finns i överflöd av i diplomatkåren, försvinner. Min bok skulle bli antitesen till Fredrik Undeviks TV-serie Diplomaterna. Och det finns en anledning till hans personvinkling – det är lätt, roligt och intresseväckande att följa människor av kött och blod. Det är trist att ta del av anonyma röster.
Men det största problemet är att jag redan har en massa bokidéer i huvudet. Så vi får se hur det blir med denna. Som vanligt handlar det om att inte bara ha en idé utan att göra något av den.
/Gunilla
P S Valutaeffekterna är förstås något jag själv och alla andra utlandsboende som får inkomster från Sverige märker av.
I mitt fall är kostnadsökningarna förvisso "bara" 40–50 procent jämfört med i fjol – vilket blir en hel del pengar, på en dyr plats som Manhattan.
Men jag har förstås inte, som diplomaterna – som, förutom att de har tjänstebostäder, åtminstone fått 5–10 procent i kompensation på sina merkostnadstillägg (ej på lönen) – fått några påslag. Jag har ju varken lön eller merkostnadstillägg, utan marknadsmässiga frilansarvoden vilka som bekant i flera fall gått kräftgång de senaste tjugo åren eller så.
Jag har å andra sidan *valt det här livet själv* så det behöver ni inte påpeka (jag tycker ändå att det är ett fascinerande påpekande, när det kommer, för de flesta i Sverige har i såfall i någon mån valt sina liv själva). ;-)
26 April 2009
Renässans för brasiliansk samhällsfilm
NEW YORK Ikväll är jag bjuden på minglet för en brasiliansk film, som visas i dokumentärfilmssektionen av nu pågående Tribeca Film Festival. "Only when I dance" är titeln på engelska, och den tycks handla om två svarta barn uppvuxna i en Rio-favela, som vill dansa balett. Får se om jag lyckas se filmen.
Den som bjudit in mig är Felipe Lacerda, som jag intervjuade när jag för flera år sedan var i Rio de Janeiro och skrev om Bus 174 och två andra brasilianska samhällsfilmer. Jag har läst om texten, som jag hittade i datorn och lagt in i arkivet.
Den håller nog än, tror jag utan att ha kollat den aktuella empirin, och klistrar i den även här!
/Gunilla
Publicerades i Arbetaren 2003.
Gunilla Kinn presenterar tre nya brasilianska filmer, som alla ger bilder av livet i de fattigas kåkstäder och antyder ett förnyat intresse för film om samhällsfxrågor.
”På samma sätt som ”9/11” blivit ett symboliskt nummer i världspolitiken har ”174” blivit en viktig symbol i vår samhällsdebatt och medvetande. Det finns ett ”före” och ett ”efter” Ônibus 174.”
Så sade en deltagare i en diskussion om film och politik på kulturcentrat Espaço Capacete i Rio de Janeiro nyligen.
Även om det nog är att överdriva dess betydelse stämmer det att ônibus 174 fått ett genomslag som få dokumentärfilmer. Den har fått flera utmärkelser på inhemska och internationella festivaler, och i Brasilien har hundratusentals människor sett den.
Framgångarna beror förstås på att filmen är välgjord – men den har också lyckats både spegla och skapa ett förnyat samhällsintresse hos sin publik. Detta har den gemensamt med två spelfilmer som blivit verkliga kassasuccéer – förra årets Cidade de Deus (”Guds stad”) och årets Carandiru som båda dragit mångmiljonpublik.
– Brasiliansk film har upplevt en pånyttfödelse sedan mitten av 1990-talet, då man införde skattelättnader för filmproduktion. Det har lett till att massor av filmer i alla möjliga genrer har producerats, berättar Karyn Riegel, curator på Cinema Tropical som arbetar i Rio de Janeiro med filmutbyte mellan USA och Brasilien.
– Samtidigt har medelklassen blivit mer intresserad av landets sociala problematik. Många lockas av att upptäcka ”den andra sidan” av Brasiliens identitet – underklassens miljöer som är fyllda av våld, droger och fattigdom. Även om det bara är på vita duken.
Det senaste året har motsättningarna mellan den undre världen och myndigheterna skärpts i de brasilianska storstäderna. Det talas rentav om ett pågående inbördeskrig, som bland annat lett till att Rio de Janeiro fått stängas av när knarkkungar och gangsterledare genom sprängladdningar på centrala punkter i staden velat demonstrera sin makt.
I vissa av Rios favelor, kåkstäder, är barnens sannolika livslängd jämförbar med den för barn som lever i krigszoner. Favelorna är knytpunkter för drog- och vapenhandel, och kontrolleras av ligor som polisen inte rår på. Samtidigt är merparten av favelornas invånare vanliga människor som kämpar för att få ihop sina liv trots arbetslöshet, fattigdom, rasism och brist på god sjukvård och utbildning.
Medel- och överklassens brasilianare föredrar ofta att vara lyckligt ovetande om livet i favelorna. Men Ônibus 174 blev en ögonöppnare för många.
Filmen berättar historien om 21-årige Sandro do Nascimento – en före detta gatupojke som den 12 juni 2000 höll hela Brasilien på helspänn, sedan han kapat en lokalbuss mitt i Rio de Janeiro och hotade döda passagerarna han höll i gisslan.
Nyhetskonsumenterna kunde följa det flera timmar långa spelet mellan busskaparen och poliserna i direktsändning. Trots att Sandro do Nascimento till sist gav sig slutade dramat tragiskt. En polis vådasköt en ung kvinna bland passagerarna – och Sandro dog av kvävning i polisarresten samma dag.
En livlig och kritisk mediedebatt om polisens inkompetens, bristande psykologi och övervåld följde, och ledde till att flera polischefer fick avgå från sina poster.
Men med Ônibus 174 har regissören Jose Padilha och hans team lyckats gå flera steg längre. De varvar nyhetsbilderna från kapardramat med tillbakablickar och intervjuer som förklarar hur Sandro de Nascimentos liv blev som det blev.
I nyhetsinslagen framstod han enbart som en kokainpåverkad galning. Den fördjupade bilden visar hur Sandro traumatiserades som pojke, när han blev vittne till hur mamman knivhöggs till döds av rånare.
Snart blev Sandro ett av Rios hundratals gatubarn, för vilka kriminalitet är det enda sättet att överleva. Filmen visar hur han under sin tonårstid åkte in och ut på fruktansvärda ungdomsvårdsskolor, och hur det brasilianska samhället inte ger människor som Sandro någon chans att få ordning på sina liv. Till sist framstår en busskapning som enda sättet att få respons.
Få gatubarn överlever det hårda livet på gatan till vuxen ålder – men några av dem är med och berättar i Ônibus 174, liksom socialarbetaren Yvonne Bezerra de Mello som i över 20 års tid arbetat med hundratals gatubarn, inklusive Sandro.
– Hade polisen tillkallat Yvonne hade hon säkert kunnat tala med honom så att det hade blivit en odramatisk utgång, menar Felipe Lacerda, filmens andreregissör. Men ingen i polisstyrkan på plats verkade tänka på sådant som medling och samtal.
– Vi spårade även upp Sandros moster. Det visade sig att hon hade försökt få vårdnaden om honom, men bara fått sporadisk kontakt genom anstalterna.
Sammantaget lyckas filmen genom ett effektivt bild- och berättarspråk ge förståelse för hur en till synes oförklarlig dramatisk TV-händelse var ett symptom på mycket djupgående problem i det brasilianska samhället.
Filmen Carandiru, som var årets brasilianska bidrag på filmfestivalen i Cannes, ger en färgstark skildring av livet på Detençao Carandiru. Det var ett överbelastat fängelse för tusentals interner i Sao Paolo som sprängdes i luften i fjol, sedan de humanitära missförhållandena blivit alltför uppenbara. 1992 gjorde fångarna uppror mot ledningen, vilket ledde till en brutal militärpolismassaker med 111 dödade.
Några av fängelsets personligheter och deras bakgrund i kåkstäder och tung kriminalitet skildrades i en bok av dess aidsläkare, Drauzio Varella. Boken blev en bästsäljare 1999 – och när filmen som bygger på den hade premiär i april fick den omedelbart flera miljoner brasilianare till biosalongerna.
Carandiru (som presenteras utförligt av Bobo Karlsson i QX, 5 juni 2003) är regisserad av Hector Babenco, i Sverige kanske mest känd för Spindelkvinnans kyss. I Brasilien förknippas han även med filmerna Pixote och Lúcio Flávio som också handlar om människor på samhällets baksida. Han valde att spela in den nya filmen på plats i fängelset innan det sprängdes, med tusentals Carandirufångar som aktörer och statister. Resultatet är en dramatisk och gripande film som är svår att värja sig mot.
Även skådespelarna i Cidade de Deus, Guds stad, är hämtade ur den miljö filmen handlar om, det hårda livet i Rios favelor. Regissörerna Fernando Meirelles och Katja Lund jobbade med 110 ungdomar i en teaterworkshop under ett halvår innan de började filma.
”Guds stad” är namnet på en kåkstad i norra Rio de Janeiro, långt ifrån tjusiga Copacabana och Ipanema. Men ”Favelan som Gud glömde” vore ett riktigare namn. Från att ha varit en myndighetsanlagd förstad för migranter blir området under 70-talet då filmen utspelar sig en av Rios värsta favelor. Även om själva området är filmens verkliga ”huvudperson” får vi följa två pojkar under deras uppväxt – den ene till gangsterledare och kokainlangare, den andre till pressfotograf.
Fernando Meirelles har sagt att han med filmen velat vända sig till en medelklasspublik för att visa dem att Brasilien riskerar att bli som Colombia, om favelans tonåringar inte får alternativ till kokain- och vapenhandel. Hans berättarteknik – där allt går i ett rasande tempo, och där skottlossningarna, avrättningarna och droguppgörelserna avlöser varandra till ackompanjemang av smittande samba – är hämtad från hans bakgrund som reklamfilmsregissör, och har fått kritik för att den snarast glamoriserar favelalivet.
Men Cidade de Deus, som tävlade om årets Oscar för bästa utländska film, har också kritiserats i Riomedierna för att visa en en-dimensionell bild av favelan. Även om den bygger på verkliga händelser (och en bok av författaren Paulo Lins) menar många som jobbar med sociala projekt i kåkstäderna att den inte är bra för favelainvånarnas självuppfattning. För oss andra är ”Guds stad” i alla fall både en visuell explosion och ett knytnävsslag i magen.
– Trots att dessa tre filmer alla handlar om urkänsliga teman blev de populära för att regissörerna lyckats använda en kreativ stil som är mycket brasiliansk, säger den svensk-brasilianska konstnären Isabel Löfgren.
– Kanske kan filmerna få människor att reagera och göra något för att överbrygga klyftorna i samhället. Det tar säkert en eller två generationer innan detta ”något” tar kollektiv form, men debatten har i alla fall börjat.
Samtliga filmer har spritts till biografer världen över. Man kan bara hoppas att de får svensk distribution, dyker upp på Stockholms Filmfestival eller på annat sätt når en svensk publik.
GUNILLA KINN
Den som bjudit in mig är Felipe Lacerda, som jag intervjuade när jag för flera år sedan var i Rio de Janeiro och skrev om Bus 174 och två andra brasilianska samhällsfilmer. Jag har läst om texten, som jag hittade i datorn och lagt in i arkivet.
Den håller nog än, tror jag utan att ha kollat den aktuella empirin, och klistrar i den även här!
/Gunilla
Publicerades i Arbetaren 2003.
Gunilla Kinn presenterar tre nya brasilianska filmer, som alla ger bilder av livet i de fattigas kåkstäder och antyder ett förnyat intresse för film om samhällsfxrågor.
”På samma sätt som ”9/11” blivit ett symboliskt nummer i världspolitiken har ”174” blivit en viktig symbol i vår samhällsdebatt och medvetande. Det finns ett ”före” och ett ”efter” Ônibus 174.”
Så sade en deltagare i en diskussion om film och politik på kulturcentrat Espaço Capacete i Rio de Janeiro nyligen.
Även om det nog är att överdriva dess betydelse stämmer det att ônibus 174 fått ett genomslag som få dokumentärfilmer. Den har fått flera utmärkelser på inhemska och internationella festivaler, och i Brasilien har hundratusentals människor sett den.
Framgångarna beror förstås på att filmen är välgjord – men den har också lyckats både spegla och skapa ett förnyat samhällsintresse hos sin publik. Detta har den gemensamt med två spelfilmer som blivit verkliga kassasuccéer – förra årets Cidade de Deus (”Guds stad”) och årets Carandiru som båda dragit mångmiljonpublik.
– Brasiliansk film har upplevt en pånyttfödelse sedan mitten av 1990-talet, då man införde skattelättnader för filmproduktion. Det har lett till att massor av filmer i alla möjliga genrer har producerats, berättar Karyn Riegel, curator på Cinema Tropical som arbetar i Rio de Janeiro med filmutbyte mellan USA och Brasilien.
– Samtidigt har medelklassen blivit mer intresserad av landets sociala problematik. Många lockas av att upptäcka ”den andra sidan” av Brasiliens identitet – underklassens miljöer som är fyllda av våld, droger och fattigdom. Även om det bara är på vita duken.
Det senaste året har motsättningarna mellan den undre världen och myndigheterna skärpts i de brasilianska storstäderna. Det talas rentav om ett pågående inbördeskrig, som bland annat lett till att Rio de Janeiro fått stängas av när knarkkungar och gangsterledare genom sprängladdningar på centrala punkter i staden velat demonstrera sin makt.
I vissa av Rios favelor, kåkstäder, är barnens sannolika livslängd jämförbar med den för barn som lever i krigszoner. Favelorna är knytpunkter för drog- och vapenhandel, och kontrolleras av ligor som polisen inte rår på. Samtidigt är merparten av favelornas invånare vanliga människor som kämpar för att få ihop sina liv trots arbetslöshet, fattigdom, rasism och brist på god sjukvård och utbildning.
Medel- och överklassens brasilianare föredrar ofta att vara lyckligt ovetande om livet i favelorna. Men Ônibus 174 blev en ögonöppnare för många.
Filmen berättar historien om 21-årige Sandro do Nascimento – en före detta gatupojke som den 12 juni 2000 höll hela Brasilien på helspänn, sedan han kapat en lokalbuss mitt i Rio de Janeiro och hotade döda passagerarna han höll i gisslan.
Nyhetskonsumenterna kunde följa det flera timmar långa spelet mellan busskaparen och poliserna i direktsändning. Trots att Sandro do Nascimento till sist gav sig slutade dramat tragiskt. En polis vådasköt en ung kvinna bland passagerarna – och Sandro dog av kvävning i polisarresten samma dag.
En livlig och kritisk mediedebatt om polisens inkompetens, bristande psykologi och övervåld följde, och ledde till att flera polischefer fick avgå från sina poster.
Men med Ônibus 174 har regissören Jose Padilha och hans team lyckats gå flera steg längre. De varvar nyhetsbilderna från kapardramat med tillbakablickar och intervjuer som förklarar hur Sandro de Nascimentos liv blev som det blev.
I nyhetsinslagen framstod han enbart som en kokainpåverkad galning. Den fördjupade bilden visar hur Sandro traumatiserades som pojke, när han blev vittne till hur mamman knivhöggs till döds av rånare.
Snart blev Sandro ett av Rios hundratals gatubarn, för vilka kriminalitet är det enda sättet att överleva. Filmen visar hur han under sin tonårstid åkte in och ut på fruktansvärda ungdomsvårdsskolor, och hur det brasilianska samhället inte ger människor som Sandro någon chans att få ordning på sina liv. Till sist framstår en busskapning som enda sättet att få respons.
Få gatubarn överlever det hårda livet på gatan till vuxen ålder – men några av dem är med och berättar i Ônibus 174, liksom socialarbetaren Yvonne Bezerra de Mello som i över 20 års tid arbetat med hundratals gatubarn, inklusive Sandro.
– Hade polisen tillkallat Yvonne hade hon säkert kunnat tala med honom så att det hade blivit en odramatisk utgång, menar Felipe Lacerda, filmens andreregissör. Men ingen i polisstyrkan på plats verkade tänka på sådant som medling och samtal.
– Vi spårade även upp Sandros moster. Det visade sig att hon hade försökt få vårdnaden om honom, men bara fått sporadisk kontakt genom anstalterna.
Sammantaget lyckas filmen genom ett effektivt bild- och berättarspråk ge förståelse för hur en till synes oförklarlig dramatisk TV-händelse var ett symptom på mycket djupgående problem i det brasilianska samhället.
Filmen Carandiru, som var årets brasilianska bidrag på filmfestivalen i Cannes, ger en färgstark skildring av livet på Detençao Carandiru. Det var ett överbelastat fängelse för tusentals interner i Sao Paolo som sprängdes i luften i fjol, sedan de humanitära missförhållandena blivit alltför uppenbara. 1992 gjorde fångarna uppror mot ledningen, vilket ledde till en brutal militärpolismassaker med 111 dödade.
Några av fängelsets personligheter och deras bakgrund i kåkstäder och tung kriminalitet skildrades i en bok av dess aidsläkare, Drauzio Varella. Boken blev en bästsäljare 1999 – och när filmen som bygger på den hade premiär i april fick den omedelbart flera miljoner brasilianare till biosalongerna.
Carandiru (som presenteras utförligt av Bobo Karlsson i QX, 5 juni 2003) är regisserad av Hector Babenco, i Sverige kanske mest känd för Spindelkvinnans kyss. I Brasilien förknippas han även med filmerna Pixote och Lúcio Flávio som också handlar om människor på samhällets baksida. Han valde att spela in den nya filmen på plats i fängelset innan det sprängdes, med tusentals Carandirufångar som aktörer och statister. Resultatet är en dramatisk och gripande film som är svår att värja sig mot.
Även skådespelarna i Cidade de Deus, Guds stad, är hämtade ur den miljö filmen handlar om, det hårda livet i Rios favelor. Regissörerna Fernando Meirelles och Katja Lund jobbade med 110 ungdomar i en teaterworkshop under ett halvår innan de började filma.
”Guds stad” är namnet på en kåkstad i norra Rio de Janeiro, långt ifrån tjusiga Copacabana och Ipanema. Men ”Favelan som Gud glömde” vore ett riktigare namn. Från att ha varit en myndighetsanlagd förstad för migranter blir området under 70-talet då filmen utspelar sig en av Rios värsta favelor. Även om själva området är filmens verkliga ”huvudperson” får vi följa två pojkar under deras uppväxt – den ene till gangsterledare och kokainlangare, den andre till pressfotograf.
Fernando Meirelles har sagt att han med filmen velat vända sig till en medelklasspublik för att visa dem att Brasilien riskerar att bli som Colombia, om favelans tonåringar inte får alternativ till kokain- och vapenhandel. Hans berättarteknik – där allt går i ett rasande tempo, och där skottlossningarna, avrättningarna och droguppgörelserna avlöser varandra till ackompanjemang av smittande samba – är hämtad från hans bakgrund som reklamfilmsregissör, och har fått kritik för att den snarast glamoriserar favelalivet.
Men Cidade de Deus, som tävlade om årets Oscar för bästa utländska film, har också kritiserats i Riomedierna för att visa en en-dimensionell bild av favelan. Även om den bygger på verkliga händelser (och en bok av författaren Paulo Lins) menar många som jobbar med sociala projekt i kåkstäderna att den inte är bra för favelainvånarnas självuppfattning. För oss andra är ”Guds stad” i alla fall både en visuell explosion och ett knytnävsslag i magen.
– Trots att dessa tre filmer alla handlar om urkänsliga teman blev de populära för att regissörerna lyckats använda en kreativ stil som är mycket brasiliansk, säger den svensk-brasilianska konstnären Isabel Löfgren.
– Kanske kan filmerna få människor att reagera och göra något för att överbrygga klyftorna i samhället. Det tar säkert en eller två generationer innan detta ”något” tar kollektiv form, men debatten har i alla fall börjat.
Samtliga filmer har spritts till biografer världen över. Man kan bara hoppas att de får svensk distribution, dyker upp på Stockholms Filmfestival eller på annat sätt når en svensk publik.
GUNILLA KINN
19 March 2009
Wiki wiki
NEW YORK Har just kommit hem från en Morningside Heights-runda, som inkluderade ett besök på den tidigare nämnda Wikipedia-föreläsningen. Intressant!
Jag ställde en enda fråga, nämligen om hur Wikipedia fungerat i Kina.
Några av de anekdoter vi fick oss till livs är möjligen old news för inbitna wikipedianer, men för er andra:
– ordet wiki kommer från wiki wiki-bussarna på flygplatsen i Honolulu; anspelar alltså på snabba och direkta transportvägar
– ett av de mest inflammerade "edit wars", alltså konflikter om vilken version som ska gälla i redigeringen, har gällt huruvida det skulle stå Gdansk eller Danzig
– föreläsaren Andrew Lih, som skrivit boken The Wikipedia Revolution, är själv aktiv på wikipedia och har startat en rad tämligen bisarra uppslagsord (inklusive en lista på konstiga maträttsnamn, som togs bort av de rättrogna)
– mannen som drog igång Wikipedia, Jimmy Wales, har själv gjort sig skyldig till ett Wikitabu, nämligen att redigera texten om sig själv
– det är – eller var i alla fall fram till nyligen – en enda person som bestämde över vad som skulle finnas i featureinnehållet på Wikipedias förstasida på engelska, nämligen en snubbe i Delaware.
Detta var bara några snabba anekdoter, inget försök att referera föreläsningen som förstås hade en mer grundlig förklaring av Wikipedias historia och funktion. För mer information, se här.
/Gunilla
Jag ställde en enda fråga, nämligen om hur Wikipedia fungerat i Kina.
Några av de anekdoter vi fick oss till livs är möjligen old news för inbitna wikipedianer, men för er andra:
– ordet wiki kommer från wiki wiki-bussarna på flygplatsen i Honolulu; anspelar alltså på snabba och direkta transportvägar
– ett av de mest inflammerade "edit wars", alltså konflikter om vilken version som ska gälla i redigeringen, har gällt huruvida det skulle stå Gdansk eller Danzig
– föreläsaren Andrew Lih, som skrivit boken The Wikipedia Revolution, är själv aktiv på wikipedia och har startat en rad tämligen bisarra uppslagsord (inklusive en lista på konstiga maträttsnamn, som togs bort av de rättrogna)
– mannen som drog igång Wikipedia, Jimmy Wales, har själv gjort sig skyldig till ett Wikitabu, nämligen att redigera texten om sig själv
– det är – eller var i alla fall fram till nyligen – en enda person som bestämde över vad som skulle finnas i featureinnehållet på Wikipedias förstasida på engelska, nämligen en snubbe i Delaware.
Detta var bara några snabba anekdoter, inget försök att referera föreläsningen som förstås hade en mer grundlig förklaring av Wikipedias historia och funktion. För mer information, se här.
/Gunilla
Subscribe to:
Posts (Atom)