Maslow à la 2010: katter, skvaller, sex, Internet

STOCKHOLM Tack vare en kommentar av Lisa Förare Winbladh apropå de söta katterna här hittade jag denna ack, så sanna version av Maslows behovshierarki: http://pleatedjeans.files.wordpress.com/2010/07/maslows-hierarchy-of-internet-needs.jpg

Befinner mig stenhårt och kroniskt parkerad på näst högsta trappsteget: ”knowledge search – the need to feel smart by researching useless facts and reading celeb gossip...”. Say no more. Det antyder ju i alla fall att jag inte är ensam med mitt hopplösa beteende.

(Går)dagens dos av ”celeb gossip” blev senaste nytt om familjen Palin: Hur Bristol Palin nu gjort slut med Levi Johnson igen, där uppe i Alaska – möjligen enligt felaktiga rykten om Levis ex-flickvän – efter att nyligen lite oväntat ha annonserat sina giftermålsplaner i US Weekly:

Ack, stackars tonåringar (nåja, Levi har nu fyllt 20) som lever i offentlighetens ljus med sina struliga relationer... Överhuvudtaget förstår jag inte riktigt hur folk kan vilja go public med sina privatliv.

Det ger i alla fall ett osökt tillfälle att skriva om ett av mina favoritämnen: amerikansk politik (som länge varit sorgligt försummat på bloggen). I en byråtext igår stod:

”Sarah Palins tonårsdotters oplanerade graviditet blev ett hett samtalsämne under presidentkampanjen 2008. Det upprörde den kristna högern, som den moralkonservativa Palin tänkt locka till sig, att hennes 17-åriga ogifta dotter var med barn.”

Mnja, jag är inte alls så säker på att de flesta i den kristna högern blev särskilt upprörda, eller i alla fall inte särskilt avskräckta, av Bristols graviditet.

Kanske är jag ett offer för lyckad republikansk spinning, men jag tror att det snarare handlade om demokraternas/vänsterns/oppositionens skadeglädje över hycklande moralkonservativa – och att de förstnämnda grupperna förväntade sig och hoppades att de sistnämnda skulle bli upprörda.

Den kristna högerns anhängare verkade dock i alla fall hösten 2008 inte alls särskilt upprörd utan enbart begeistrad över familjen Palin, inklusive Bristol.
Oplanerade tonårsgraviditeter är inte ovanliga i deras familjer, inte minst på grund av bristande kunskaper om/användande av preventivmedel. Bristols graviditet gjorde bara familjen Palin mänsklig och lättare att identifiera sig med, plus att det gav ett tillfälle att genom icke-handling visa upp sitt abortmotstånd.

Jag ska inte påstå att jag har särskilt bra koll på evangelikala väljare, men jag gissar att de skulle säga att de blott är alltför väl medvetna om att Gud utsätter de sina för prövningar – och det skulle nog till betydligt mer än ett Gudasänt barn-utom-äktenskapet för att deras beundran för Sarah Palin skulle rubbas. Plus att det ju länge sades att Bristol och Levi skulle gifta sig omedelbart efter valet.

En reaktion av många, från en högerkristen blogg, lät så här (min markering):

"Being a Christian does not mean you're perfect. Nor does it mean your children are perfect. But it does mean there is forgiveness and restoration when we confess our imperfections to the Lord. I've been the beneficiary of that forgiveness and restoration in my own life countless times, as I'm sure the Palins have.

"The media are already trying to spin this as evidence Gov. Palin is a 'hypocrite,' but all it really means is that she and her family are human. They are in my prayers and those of millions of Americans."

Hade Sarah Palin däremot rått Bristol att göra abort hade det däremot förstås inte gått hem.

Och många vänsterbloggare pekade med rätta ut att reaktionerna från det moralkonservativa USA var diametralt annorlunda i samband med Monica Lewinsky-rörelsen – för att inte tala om hur de skulle kunna tänkas ha låtit ifall det var Sasha eller Malia Obama som skulle ha varit gravid...

Här kan ni läsa ett New York-reportage om den amerikanska sexualpolitiska debatten och om kyskhetsrörelsen, som jag skrev för SvD Idag för sex år sedan. Där utvecklar jag också resonemanget om preventivmedel och tonårsgraviditeter i USA.

Det vore förstås intressant att uppdatera det ämnet i något sammanhang. Vi var många som skrev om kyskhetsrörelsen för några år sedan, men jag har inte sett till några uppföljningar.
Bristol Palin har varit aktiv i densamma, bland annat genom att delta i ett TV-program om att bli förälder vid unga år. Hon har i det sammanhanget sagt att ”avhållsamhet är orealistiskt” (vilket även är budskapet från bland annat Planned Parenthood, USA:s svar på RFSU – se mitt reportage). Det är kontroversiellt i den amerikanska kristna högern!

Nå, jag får säkert anledning att återkomma till familjen Palin – och nog är det lite komiskt att det nu är familjen Clinton som är det mest lysande, offentliga exemplet på en lyckad amerikansk kärnfamilj...

/Gunilla

Dagens Obamulett-bild

PORT-AU-PRINCE Eftersom fotot på Kinkins Obama-amulett häromkvällen blev lite otydligt kommer här en ny variant, tagen idag.
Det är fortfarande något av en gåta vad denne 15-åring från Cité Soleil gör här på hotellet, och vilken relation han har till de unga-vuxna amerikaner som är hans "friends" – men det är något fascinerande med honom. Han säger att han nu köpt en boll för pengarna han fick från de portugiska journalisterna! Han har en iTunes och lite annat, som jag antar att han fått från amerikanarna.
Hm, jag kanske inte berättade så mycket om bollen, men se mitt Twitterkonto för detaljer. Det blev en Obama-vinkling här på bloggen...

/Gunilla

Kinkins obamulett

PORT-AU-PRINCE Den här bilden föreställer Mackenzie Alfred, 15 år, kallad "Kinkin", från Cité Soleil. Han har en familjen Obama-klocka och en Barack Obama-amulett, och tänker själv bli Haitis president.
Om Barack Obama lyckades bli vald till USA:s president är det faktiskt inte alldeles osannolikt att Kinkin har samma chans i Haiti.
Jo, kanske lite osannolikt ändå. Men själv var han glasklar över sin framtidsplan när vi frågade.
Läs om honom här: http://twitter.com/gunillakinn – och ni som har möjlighet även i portugisiska A Bola framöver.

/Gunilla

P S Det verkar logiskt att namnet borde skrivas "Ken-ken" och inte "Kinkin", eftersom det ju kommer av Mackenzie. Men han godkände själv stavningen när jag försökte kolla på en lapp, och det spelar kanske ingen roll eftersom det mest existerar i talspråk. Nu har det i alla fall blivit "Kinkin" på Twitter, som jag inte kan redigera.

Comedian-in-chief

NEW YORK Missa inte president Obamas handslag, vid 0:55 ovan (se episoden från 0:45)! Min egen street cred, eller snarare kunskap om amerikanskt TV-kultur, är dessvärre så bristfällig att jag var tvungen att kolla upp Fresh Prince-fenomenet, se länken.

Den brother som Barack Obama driver med i början för att sakna ghetto-cred är den svarte partisekreteraren för republikanerna sedan i fjol, Michael Steele (som tydligen först nu träffat Obama).

Och missa inte alla de andra godbitarna ur presidentens årliga tal på Washington-korrespondenternas middag hos Daily Beast. Ett måste för alla amerikansk politik-nördar.

/Gunilla

Barack Obama "almost Kissingerian"

BALTIMORE Intressant analys i New York Times om hur Barack Obama formar sin utrikespolitik och vad han fokuserar på. Citat:

"If there is an Obama doctrine emerging, it is one much more realpolitik than his predecessor’s, focused on relations with traditional great powers and relegating issues like human rights and democracy to second-tier concerns. He has generated much more good will around the world after years of tension with Mr. Bush, and yet he does not seem to have strong personal friendships with many world leaders.

(– – –)

Stephen G. Rademaker, a former official in the George W. Bush administration , said: “For a president coming out of the liberal wing of the Democratic Party, it’s remarkable how much he has pursued a great power strategy. It’s almost Kissingerian. It’s not very sentimental. Issues of human rights do not loom large in his foreign policy, and issues of democracy promotion, he’s been almost dismissive of.”

/Gunilla

With the strokes of many a pen

NEW YORK Jag fick just ännu ett bevis för Internets förträfflighet.

Efter att ha kollat på hur Barack Obama skriver under "The Patient Protection and Affordable Care Act" – se föregående bloggpost, eller här på Vita husets hemsida, från 25:00 ungefär – förstod jag inte varför presidenten bytte penna så många gånger. Han gick igenom en hel ask med pennor!

Svaret gick att googla fram på max två sekunder. Förklaringen fanns bland annat hos Time Magazine: Ju fler pennor, desto fler historiska souvenirer att dela ut till de närvarande. Så bygger man en tätare Vita huset-mytisk väv.

Nog vore det roligt att se hur signaturen ser ut, efter alla dessa moment.

Notera i videon också hur entusiasmen från Barack Obamas valrörelse tycks ha återvänt till de församlade. Under den första minuten, fram tills att Joe Biden börjar tala, skanderar de: "Fired up! Ready to go!". Det var ett tag sedan de orden hördes.

/Gunilla

Vänstern i Vita huset

NEW YORK Veckans tredje Obama-video, som visar hur han som USA:s president skriver under sjukförsäkringsreformen (eller rättare sagt "The Patient Protection and Affordable Care Act"), tillägnar jag mina morföräldrar.

När jag var liten utlovade de en belöning om jag slutade använda min vänsterhand för att skriva och rita, och istället blev högerhänt. De trodde väl att jag var dömd till evigt utanförskap och stigmatisering som vänsterhänt.

Värt att notera var att mormor var född vänsterhänt, men tvingades ha på sig en röd vante på sin vänstra hand i skolan – i S:ta Anna skärgård på 1910- och 20- talet – för att hon skulle skriva med "rätt" hand.

Notera att "right" står för både "rätt" och "höger". Och vänster förknippas med en rad onda saker. Det är verkligen ett strukturellt förtryck mot vår kultur!
Jag är övertygad om att de amerikaner som ser Barack Obama som ett redskap för Hin håle själv drar in hans vänsterhänthet bland sina bevis.

Uppenbarligen hade mormor inte blivit mer traumatiserad av den där vanten än att hon tyckte det var rimligt att försöka tvinga in mig i majoritetskulturen också.
Jag minns inte hur stor den utfästa belöningen var, men gissar på ett belopp i storleksklassen 10:-, vilket hade varit en ansenlig summa pengar för mig.
Eftersom jag troligen är född som högerhänt, men var tvungen att fatta pennan med vänster hand när jag började skriva och rita (eftersom två av fingrarna på högerhanden var stadigt parkerade i min mun under de kritiska åren) hade det nog varit en smal sak att återprogrammera mig. Men trots pengarna ville jag inte, och idag är jag liksom president Obama tämligen dubbelhänt.

Mormor och morfar – ingen av dem lever längre – skulle bara veta att världens mäktigaste man idag är vänsterhänt. Fast det var han förmodligen även när deras mutförsök pågick som bäst, nämligen Gerald Ford.

Det finns som bekant en lång rad framgångsrika människor som är/varit vänsterhänta, däribland inte bara Obama och Ford utan även Bill Clinton och flera andra amerikanska presidenter (samt 2008 års kandidat John McCain). Och Leonardo da Vinci, Charlie Chaplin, Picasso och många andra kreativa typer...

Men det är inte så ofta man kan se vänsterhanden komma i bruk i realtid, som man kunde idag.

Här är en Washington Post-artikel som handlar om Barack Obama och hans vänsterhänthet (eller egentligen dubbelhänthet).

/Gunilla

Not Bound to Win: Bound to be True

NEW YORK OK, vi kör en Obama-video till. Det här talet kommer nämligen också att bli en Obama-klassiker.

Han höll det i lördags, inför de demokratiska ledamöterna i representanthuset – och avsikten var förstås att få dem med på tåget/in i röstboskapshjorden till söndagskvällens omröstning om sjukvårdsförsäkringspaketet.

Det är väl känt att Barack Obama är väldigt förtjust i att studera sina föregångare på presidentposten, i synnerhet är han inspirerad av Abraham Lincoln.

Här citerar han Lincolns ord, för att få representanterna att förstå vad de har i politiken att göra (enligt denna bloggpost finns citatet inte belagt):

"I am not bound to win, but I'm bound to be true. I'm not bound to succeed, but I'm bound to live up to what light I have."

Och så Obamas egna ord, för hur denna maxim bör tillämpas:

"Now, I still know this is a tough vote, though. I know this is a tough vote. I’ve talked to many of you individually. And I have to say that if you honestly believe in your heart of hearts, in your conscience, that this is not an improvement over the status quo; if despite all the information that’s out there that says that without serious reform efforts like this one people’s premiums are going to double over the next five or 10 years, that folks are going to keep on getting letters from their insurance companies saying that their premium just went up 40 or 50 percent; if you think that somehow it’s okay that we have millions of hardworking Americans who can’t get health care and that it’s all right, it’s acceptable, in the wealthiest nation on Earth that there are children with chronic illnesses that can’t get the care that they need -- if you think that the system is working for ordinary Americans rather than the insurance companies, then you should vote no on this bill. If you can honestly say that, then you shouldn’t support it. You’re here to represent your constituencies and if you think your constituencies honestly wouldn’t be helped, you shouldn’t vote for this.

But if you agree that the system is not working for ordinary families, if you’ve heard the same stories that I’ve heard everywhere, all across the country, then help us fix this system. Don't do it for me. Don’t do it for Nancy Pelosi or Harry Reid. Do it for all those people out there who are struggling."

Inte ett öga torrt!

Kolla på talet, eller läs det i skrift här. Dels är det god inspiration för politiker i alla tänkbara församlingar världen över, dels kan orden enkelt adapteras till andra områden än politik, dels förklarar detta tal från hjärtat kanske varför Obama till sist lyckades få en majoritet med sig igår.

Och nu handlar allt om makten över narrativen. Den president som det senaste året beskrivits som en svag ledare, inte bara av republikanerna utan inte minst av den egna vänsterfalangen, är nu The Comeback Kid. Ett vanligt tema i analyserna av sjukvårdsförsäkringsreformen är Barack Obamas förnyade ledarskap, som denna artikel i Boston Globe.

/Gunilla

P S Nu har ju förvisso Nancy Pelosi och Barack Obama gjort allt de kunnat för att få ihop sin majoritet, även om den "bara" blev nätt och jämnt vad som behövdes för att få igenom förslaget.
Men man kan ur ett svenskt perspektiv notera hur det blir och hur det låter när partipiskan inte viner på samma sätt som i de svenska riksdagsgrupperna – Obama tvingas ödmjukt konstatera att han vet hur tufft det kan vara att komma från somliga valdistrikt. Dick Erixon skriver om personval vs partiväsende: http://erixon.com/blogg/2010/03/partipiska-kontra-personval.

Obama som mediekritiker

NEW YORK Jag klistrar in Obamas George Mason-tal från häromdagen igen. Det finns ett parti som är roligt att kolla på från 18:45, och inte minst från 19:27 (till och med cirka 20:50, om ni inte vill se hela talet).
Där raljerar presidenten över det han vet att landets politiska kommentatorer kommer att ägna sig åt, när det står klart hur representanthuset röstat. Nämligen att tala om vad det betyder för Obama, för Demokraterna/Republikanerna, för opinionssiffrorna, för valen i höst och så vidare, snarare än om vad reformen betyder för de berörda amerikanerna (inte minst de 32 miljoner som nu väntas få tillgång till sjukförsäkring):

"So here’s the bottom line. That’s our proposal: toughest insurance reforms in history, one of the biggest deficit-reduction plans in history, and the opportunity to give millions of people – some of them in your own family, some of the people who are in this auditorium today – an opportunity for the first time in a very long time to get affordable health care. That’s it. That’s what we’re trying to do. That’s what the Congress of the United States is about to vote on this weekend.

Now, it would be nice if we were just kind of examining the substance, we were walking through the details of the plan, what it means for you. But that’s not what the cable stations like to talk about. What they like to talk about is the politics of the vote. What does this mean in November? What does it mean to the poll numbers? Is this more of an advantage for Democrats or Republicans? What’s it going to mean for Obama? Will his presidency be crippled, or will he be The Comeback Kid? That’s what they like to talk about. That’s what they like to talk about. I understand.

One of the things you realize is basically that a lot of reporting in Washington, it’s just like SportsCenter. It’s considered a sport, and who’s up and who’s down, and everybody’s keeping score. And you got the teams going at it. It’s Rock ‘Em Sock ‘Em Robots.

Look, let me say this, George Mason: I don’t know how this plays politically. Nobody really does. I mean, there’s been so much misinformation and so much confusion and the climate at times during the course of this year has been so toxic and people are so anxious because the economy has been going through such a tough time. I don’t know what’s going to happen with the politics on this thing. I don’t know whether my poll numbers go down, they go up. I don’t know what happens in terms of Democrats versus Republicans.

But here’s what I do know. I do know that this bill, this legislation, is going to be enormously important for America’s future."

Talet kan alltså läsas i sin helhet här. Den som vill veta mer om det politiska spelet i USA, och det fokus det ofta får i medierna på bekostnad av sakfrågorna, bör läsa Martin Gelins bok "Det amerikanska löftet".

Och den som vill läsa om de allra mest nördiga aspekterna av nattens omröstning – japp, med en hel del av det politiska spelet – kan ta del av Washington Posts blogg här eller förstås gå till gamla favvosajten 538.com.

/Gunilla

It's 2007 all over again

NEW YORK Som ni vet pågår slutdebatten om sjukvårdsförsäkringsreformen som bäst i Washington. Den senaste tiden har ju president Barack Obama rest runt för att plädera för sin linje – och han har verkligen låtit mer som en kampanjpolitiker än som den verkställande i Vita huset.

Denna video visar det färskaste framträdandet, från George Mason University i Virginia. Den påminner om hur det var när Obamas valrörelse var helt färsk, "då ingen kunde uttala mitt namn", som han säger i början av talet. Kolla på det! Som ni kommer att märka går studenterna igång med kampanjens slagord "Yes, We Can".

Talet finns transkriberat här. Utdrag:

"It’s a debate that’s not only about the cost of health care, not just about what we’re doing about folks who aren’t getting a fair shake from their insurance companies. It’s a debate about the character of our country about whether we can still meet the challenges of our time; whether we still have the guts and the courage to give every citizen, not just some, the chance to reach their dreams.

At the heart of this debate is the question of whether we’re going to accept a system that works better for the insurance companies than it does for the American people because if this vote fails, the insurance industry will continue to run amok. They will continue to deny people coverage. They will continue to deny people care. They will continue to jack up premiums 40 or 50 or 60 percent as they have in the last few weeks without any accountability whatsoever. They know this. And that’s why their lobbyists are stalking the halls of Congress as we speak, and pouring millions of dollars into negative ads. And that’s why they are doing everything they can to kill this bill."

/Gunilla

President Woods och annat intressant i Philly

NEW YORK Torsdagseftermiddagen ägnade jag mig åt att stifta närmare bekantskap med Philadelphia. Jag har varit där flera gånger, men har då mest ägnat mig åt antingen valbevakning i olika delar av denna forna huvudstad, eller åt fältarbete eller vidareutbildning på University of Pennsylvania-campuset, eller hängt lite i Chinatown.

Nu passade jag på att kolla in några av de historiska sevärdheterna som finns i närheten av domstolsbyggnaden vi rapporterade från, såsom The Liberty Bell.

Och så hittade jag ett synnerligen intressant museum om de svartas historia i Philadelphia där jag lärde mig massor – om såväl de stora dragen som om enskilda individers roll i desamma.


Just nu pågick där en liten utställning som är på turné i USA, om den 381 dagar långa bussbojkotten i Montgomery i Alabama som ledde till att Högsta domstolen 1956 förklarade att apartheidsystemet på stadens bussar var oförenligt med landets författning.
Jag hade ingen aning om att bussbojkotten, den som utlöstes av att Rosa Parks arresterats för att hon vägrade flytta till den bakre delen av bussen där svarta var tvungna att sitta, varade så länge! I över ett år var det alltså möjligt att upprätthålla en totalbojkott – trots att de flesta svarta egentligen var beroende av kollektivtransporter för att komma till jobbet (och Montgomerys lokaltrafikbolag var därmed också beroende av deras biljettintäkter). Många promenerade förstås, men det fanns också en hel del (svarta) taxiägare som körde passagererare för bussbiljettpris så att bojkotten skulle hålla.

Bara 52 år sedan valde USA en svart president. Men på bilden högst upp, som är från avdelningen om svarta, politiska ledare på The African-American Museum i Philadelphia, liknar väl Barack Obama mest av allt en viss golfspelare...


Här kan ni se några av souvenirerna på The Independence Visitor Center (på vars kafé jag och två kolleger för övrigt satt och skrev våra Jihad Jane-texter).
I souvenirbutiken kunde man också för inte särskilt många dollar köpa sådana där vackra "pergamentsrullar" med den amerikanska självständighetsförklaringen och andra historiska dokument som jag bloggat om tidigare. Se även "We the People..."-bilden ovan, intill president Obama.

Slutligen vankade jag omkring ett bra tag i Philadelphias charmigt bedagade saluhall, full av roliga stånd inklusive flera som drivs av Amish-familjer!

/Gunilla

Haiti ur medieskuggan

STOCKHOLM Jag måste erkänna att jag är avundsjuk på alla kolleger som är i Port-au-Prince, även om jag inte riktigt förstår hur de lyckades ta sig dit.
Hoppas få åka tillbaka till Haiti snart. (Min ursprungsplan var att ta mig dit i samband med valet, som skulle ha ägt rum i vår – men en lågoddsare är att det ställs in... En annan reportageidé jag hade i höstas var att försöka få resa med Bill Clinton under en av hans resor till Haiti – min tanke var att hans stab skulle vara så glad för att någon journalist intresserade sig för det landet, att det skulle vara lättare att få igenom en sådan idé än t ex en intervju med Clinton i New York...)
Axel Öberg, som sänts av Expressen till Haiti och som ni på bilden ovan, är en av "mina" New York-fotografer. Andra bekanta kolleger som är där inkluderar Karin Henriksson, som kom dit för Svenska Dagbladets räkning igår. Det är en bragd att de får hem material! Det är inte bara att köra in en sladd i väggen...

Uppdatering: Jag måste säga att det känns mycket märkligt med all aktuell rapportering från Haiti och Jemen. Som jag klagat i flera år på att de länderna legat i medieskugga! Synd att det ska krävas en jordbävning av apokalyptisk modell respektive ett terrordådsförsök.
Precis lagom till en av mina reportageresor till Haiti brakade Muhammedtecknings-konflikten loss. Då insåg jag och fotografen Kalle Melander som jag var där med att vi inte hade stora chanser att få in några Haiti-reportage någonstans...och mycket riktigt, det var ännu knepigare än vanligt.
Nu hörde jag precis SR:s Bengt Therner påannonsera veckans reportage i Radiokorrespondenterna med ord om att det är viktigt att uppmärksamma också andra katastrofer än den akuta i Haiti – och så är det förstås..!

Jag har bara skrivit en text om Haiti hittills. Den kanske är lite magstark, på så vis att den handlar om karneval och annan haitisk kultur i ett skede då vatten och sjukvård är det enda som betyder något. Döm själva: Sydsvenskan Kultur.

Dessutom har jag en text ute denna helg om Barack Obamas första år som president, finns exempelvis på DN:s och Helsingborgs Dagblads sajter.

/Gunilla

Erixon gillar något Obama säger!

Det här är breaking news! Dick Erixon skriver:

Jag är förvånad. Överraskad. Men kanske är det så att vi här ser tecken på att Barack Obama till slut verkar växa in i rollen som Amerikas president.

Det här är det första talet jag gillar av Obama, sedan jag hörde honom på demokraternas konvent sommaren 2004. Det här var första gången han inte höll en repris av det talet.

Fortsätter Obama i den här tonen, då får jag kanske ompröva min mycket kritiska hållning….

Det är en rejäl omsvängning. Erixon har knappast någonsin erkänt att Barack Obama gjort eller sagt något bra. (Jag har ännu inte hört fredspristagarens tal och har inga synpunkter på det.)

Uppdatering: Det verkar verkligen ha varit ett bra tal, av referaten att döma – som detta av Mats Larsson i Expressen.

/Gunilla

Osis! Bristande synkning mellan bild och text

Ajajaj, så här kan det gå om en nyhet utvecklas efter deadline ... och det inte finns nog med redaktionspersonal för att uppmärksamma detta, och fixa en uppdatering. I den röda rutan står bland annat:

"Paret lyckades i varje fall inte komma i närheten av presidenten. Någonstans på vägen till buffén har de blivit upptäckta."

Hela texten finns här. Som framgår av fotot var paret så nära Barack Obama man kan tänka sig att en middagsgäst kan komma, vilket blev känt först efter ett tag.

Incidenten i Vita huset i sig är givetvis bisarr, och det vore skönt om detta innebär att vi sett kulmen på vad folk kan tänka sig att göra för att bli kända. Men så är det nog tyvärr inte...
Läs om Salahis försök att sälja sig till TV-bolagen här. Många kommentatorer drar den givna parallellen till det än mer bisarra ballongdramat nyligen.

Uppdatering, om citatteknik
Expressens så kallade fördjupningsreportage eller "dokument" är och förblir en av mina favoritinslag i den tidningen. Nästan alltid har redaktionen valt vitt skilda ämnen mitt i nyhetsfloden, som ändå (ofta) överraskar. Som fördjupningen om Starbucks nyligen, eller om journalistmassakern i Filippinerna häromdagen.

Ändå är jag lite skeptisk mot hur intervjuerna presenteras. Det ser till formen och enligt gängse journalistiska konventioner ut som att det är reporterns egna intervjucitat. Men jag kan inte frigöra mig från misstanken att citaten är lånade från de källor som – förvisso utförligt – radas upp som en fotnot till texten. Isåfall är de rewritade och omstuvade en del – och den respektive, specifika källan borde naturligtvis anges alldeles vid citatet.

/Gunilla

Courage vid Vita huset

Så här såg det ut när president Obama benådade inte bara en utan två kalkoner från North Carolina tidigare idag:

Nå, man får bara se den ena kalkonen, Courage. Den andra kalkonen heter Carolina och får göra Courage sällskap till Disneyland i Florida där det tydligen finns en kalkonfarm som tagit sig an alla presidentbenådade kalkoner.

Det är ett ganska kul framträdande, kolla på klippet om ni har tid. Obama antyder att han gärna hade ätit upp Courage, och att denne har Sasha och Malia att tacka för sitt liv. Malia säger att han ser ut "som en stor kyckling".

Familjen Obama tillbringade sedan onsdagskvällen hos Martha's Table i Washington, med att dela ut donerade kalkonmåltider till behövande.
Presidentfamiljen har som ni kanske vet dykt upp i alla möjliga sociala sammanhang – skolor, inte minst – i Washingtons många fattiga områden under året. De har blivit en del av staden, medan president Bush inte rörde sig så värst mycket utanför Vita huset-området när han var där (och åkte hem till Texas på lediga dagar).

Själv ska jag tillbringa kvällen här.

/Gunilla

Lite valrörelsenostalgi

Kampanjvideo inför demokraternas primärval i Texas, den 4 mars 2008.
Tipstack: T!

/Gunilla

På pressträff med POTUS

Jag vet, jag ligger efter med både bloggande och just annat. Håll till godo med detta inlägg så länge, som jag skrivit för Korrespondenterna.

Återkommer med annat när jag hinner...!

/Gunilla

WASHINGTON/NEW YORK Häromveckan när jag besökte huvudstaden var jag med om något som inte händer varje dag – jag satt med på en pressträff i Vita husets västra flygel, där självaste POTUS (President of the United States) dök upp.

I pressrummet finns USA:s stora medier – TV-bolagen, radiokanalerna, nyhetsbyråerna och dagstidningarna – representerade med permanenta medarbetare, alla redo att rapportera om utspel och nyheter. Och eftersom det bara lligger en kort promenad från Ovala kontoret, president Barack Obamas basläger, skulle man kunna tro att han infinner sig så ofta han kan.

Men icke. Hittills har han bara varit med på två stycken pressträffar under sin tid som president. Detta var den andra, och han var bara med i drygt tre minuter – utan att ta några som helst frågor efter sitt anförande om det stöd han fått för sjukförsäkringsreformer:




(Klicka på pilen så dyker POTUS upp. Annars ser ni talesmannen Robert Gibbs. Undertecknad skymtar då och då på en stol i den bakre raden, exempelvis vid ≈3.25.)

Det är ändå dubbelt så många gånger som föregångaren. Under George W Bushs åtta år som president lär han bara ha kommit till en enda så kallad press briefing.
Däremot håller presidenterna ibland regelrätta presskonferenser, med utrymme för ett begränsat antal frågor – då i en särskild lokal i Östra flygeln av Vita huset, eller när de är på resa någonstans.

En kollega som är stationerad i Washington skrev:

"...men vad kul att du var där i torsdags! Jag såg pressbriefingen på C-span och man både HÖRDE och såg hur alla närvarande drog efter andan när Mr O själv klev upp på podiet. Vilken tur att du var där just den dagen!"

Ja, reportrarna och fotograferna var inte så luttrade som man skulle kunna tro, utan snarast häpna när presidenten uppenbarade sig – trots att de har ganska gott om möjligheter att se honom in action. För mig som annars mest följer amerikansk politik från New York – via min egen dator, eller genom att dyka upp på ett eller annat valrörelse- eller fund raising-möte – var det fascinerande att se insidan av Vita huset.

Dels förstås för att det är världsmaktens mytomspunna boningar, men också för att det var intressant att se hur mina kolleger jobbar.

För trots frågornas och ämnesområdens enorma vikt, trots mediernas makt, och trots den status det innebär att vara "Vita huset-korrespondent" sitter alla som har pressrummet i Västra flygeln som sin dagliga arbetsplas i små trånga bås. På samma yta som mitt eget kontorsrum hemma i New York trängdes kanske tio, tolv stycken politikreportrar! Ingen hade plats för så värst mycket mer än sin egen bärbara dator på skrivbordet. Och då har pressavdelningen ändå byggts om och moderniserats nyligen.

Det finns bara 50 fasta platser, och dem är det konkurrens om att få. Det är i regel bara reportrarna på de främre raderna – ofta från de stora TV-nätverken eller de tyngsta redaktionerna, som AP, Reuters och New York Times – som får chans att ställa frågor till talesmannen Robert Gibbs (eller vem som nu kan tänkas finnas på plats). Och det verkar dessvärre bli en ganska intern, grabbig jargong – med en hel del munhuggande, som framgår av inspelningen ovan.

Vita husets pressrum har dessvärre inte gått oberört från den enorma kris och strukturomvandling som de amerikanska medierna genomgår just nu. Flera reportrar som bevakat Vita huset i drygt 20 år har tvingats sluta, eller blivit omplacerade på sina redaktioner. Och de Texas-medier som fanns på plats särskilt under George Bushs tid har lämnat Washington och inte ersatts av nya Chicago-medier i motsvarande grad.

Kvar finns förstås Helen Thomas, pressrummets doyenne som har bevakat nio presidenter sedan 1961, från Kennedy och framåt. Hon är den enda journalist som har sitt eget namn, inte någon redaktions, på den lilla plaketten vid stolen. Hon fanns inte på plats under den pressbriefing som ni kan se ovan – hennes stol är den tomma mitt i, längst fram – men missa inte min kollega Pontus Hööks prisbelönta bildspel om denna legendariska dam.

Jag var på plats för att porträttera den enda svenska journalist som arbetar i Vita husets pressrum – mer om henne någon annan gång!

Gunilla Kinn

Första damen på Sesam-gatan

Till alla Michelle Obama-fans därute – lite grönsaks- och odlingspropaganda... (Via Mark Halperin/Time)



/Gunilla

Exklusivt för Ekot

NEW YORK Jag ligger lite efter med bloggandet ... men medan jag klurar på vad jag ska skriva om härnäst kan ni läsa Ginna Lindbergs bloggberättelse från Ovala rummet (återigen med min bild!). Utdrag:

I sista sekunden lyckades jag få igenom pressträffens enda fråga till presidenten.

- Mr President, när kommer du till Sverige?

- Så snart som möjligt, log Obama vänligt.

Nej, det var ju inte direkt någon skjutjärnsfråga, men resulterade iallafall i ett minimalt, men dock eko-exklusivt uttalande från Obama (som i vanliga fall bara brukar flina "Nice try" när någon bryter pressreglerna i ovala rummet.)

/Gunilla

98 procent Obama i Ovala rummet...

...var det tydligen i Reuters bilder från i måndags, enligt en kollega som tipsade mig om vad som dykt upp på hans skärm. Ovan ser ni ett litet citat med resterande 2 procent..!

Klippet börjar med att president Barack Obama talar om att han sagt till sin kollega i Afghanistan, Hamid Karzai, att det nu är verkstad och inget snack som ska gälla där – och sedan betygar han det amerikanska folkets varma känslor för det svenska. Däremellan lyckas Fredrik Reinfeldt flika in en kommentar om sitt favoritämne: klimatförhandlingarna (som stod i centrum för diskussionerna mellan Sverige/USA och EU/USA).

Klicka på pilen så får ni se bilden som döljer hoppet mellan dessa teman.

I hopen: Sydsvenskans frilansmedarbetare Johan Anderberg, SR:s Ginna Lindberg, SVT:s Per Anders Engler och Aftonbladets Per Bjurman samt några som jag inte riktigt vet. Reportern som använder Ovala rummets soffa som skrivbord är DI:s Mikael Törnwall.

Tack till Birgitta Nilsson på TT:s videoredaktion som fixat klippet åt mig!

/Gunilla

P S Jag utgår från att det är OK att citera Reuters på detta vis?! Citaträtten för ljud och bilder är tydligen lite svävande, men enligt en-som-borde-veta på Sveriges Radio är det OK att ta uppemot 30 sekunder av annans ljud till ett radioinslag, med angivande av källa, så dessa ögonblick borde falla inom lagliga gränser med god marginal.