TOKYO Ni tycker säkert att det är vanvördigt, men jag har tillbringat en hel del tid av min ack, så korta Japanvistelse på Starbucks. Kanske borde man hänga på tehus eller något annat inhemskt när man är i Tokyo, men jag har nog vid det här laget klarat av fyra, fem Starbucks-sessioner på mindre än fyra dagar.
Det handlar inte om att jag lider av New York-nostalgi, utan för mig är Starbucks i hög grad förknippat med [att jobba i] Asien. När jag vistades i Peking 1999–2000 var Starbucks en av de få allmänna platser i sta'n där man kunde sitta och skriva, så det gjorde jag. När jag flyttade till New York hösten 2000 gick jag till Starbucks mest av ren Peking-nostalgi!
Såväl Manilla som Tokyo är fulla av Starbucks. Jag är ju inte här i Tokyo för att turista i första hand, ej heller för att göra särskilt många Japanstories – utan måste sköta mitt löpande arbete med deadlines, artikelbeställningar, kommunikation med redaktörer i Stockholm och planering med fotografer och intervjupersoner som jag ska träffa
back home in the States. Och det passar bra att göra på Starbucks. Sedan får det vara hur vanvördigt som helst att lyssna på brasiliansk bossanova och dricka
caramel espresso macchiato Seattle style när man är i Japan. Jag är i alla fall i gott sällskap med en massa poppiga japaner (det är i stort sett fullbelagt hela tiden, trots att det är en ganska stor lokal), så jag spanar ändå på en inhemsk kultur genom att blott sitta här.
Förutom att Starbucks har tillhandahållit välbehövligt koffein har jag lyckats hitta trådlösa wifi-nätverk på de ställen jag varit på (just nu är jag på Starbucks i Shinjuku, den stadsdel som figurerar i Lost in Translation – närmare bestämt
här). De har inte varit särskilt kraftfulla, men bättre än inget. De flesta japaner tycks använda Internet genom sina mobiltelefoner, så wifi är ingen stor grej här, vad det verkar.
Dessvärre har man inte fått använda några som helst eluttag av de ytterst få som funnits på något av mina Starbucks. Det har ofelbart kommit fram sur personal och sagt till att jag måste dra ut sladden. Så nöjet är kortvarigt, och arbetet därmed inte precis effektivt (för att inte tala om hur ineffektivt allt blev när mitt mailprogram kraschade igår).
Några tehus har jag alltså inte besökt. Däremot har jag hunnit med flera stycken riktigt sympatiska och mycket japanska restauranger. Får berätta mer om min tid i Tokyo vid tillfälle, men tillsvidare kan jag bara säga att det är fantastiskt med så färsk sashimi (och fisk i andra former)!
Idag åt jag lunch här i Shinjuku – som är "dagens Tokyo-stadsdel" för min del; gårdagens var Evisu, strategin är alltså att beta av olika områden varje dag, förutom Roppongi som vi bor i – med min kompis Maya.
Hon är en filippinsk-australiensiska som studerade mänskliga rättigheter med mig på SIPA och som bott här i Japan sedan dess (det vill säga nästan sex år, totalt elva) med sin kanadensiske man John som är reporter på Financial Times Tokyo-redaktion. Efter att i alla år jobbat med blygsam lön och med långa arbetstider har Maya nyligen sagt upp sig och hamnat i frilansarnas glada skara – så vi kunde ha en lååååång lunch, och ta om flera gånger av de smaskiga portionsfaten på dessertbordet... Långa lunchpauser är faktiskt det allra bästa med att frilansa, enades vi om.
Nu tvingades jag drar ur elsladden, så det är dags att ge sig iväg igen... Satt förresten länge på ett vanligt lunchkafé i Shinjuku och skrev på eftermiddagen, men där fanns såklart å andra sidan inget wifi. Aldrig får man vara riktigt glad. Försöker intala mig själv att jag kanske inte måste vara uppkopplad när jag jobbar, men det är svårt när man vant sig vid att ha all världens information tillhanda på nolltid.
Återkommer någon annan gång med lite fler foton från Tokyo, och kanske Manilla (exempelvis bilder på den stiliga frisyr jag hade under bröllopet i lördags)!
/Gunilla
.JPG)
