”Skojiga” nyheter inte alltid skrivna i sten

NEW YORK Alla mediekritiskt sinnade personer bör verkligen, om ni inte redan gjort det, lyssna på förra veckans inslag i P1:s Medierna om den för flera redaktioner, inte minst en av dem jag själv jobbar för (TT) samt bland andra Värmlands Folkblad, otroligt pinsamma historien om runstenen som inte var någon runsten. Framför allt borde rätt många journalister lyssna och ta till sig budskapet: Always check even a good story.
http://sverigesradio.se/sida/laddaner.aspx?programid=2795

Värmlands folkblad konstaterar att tidningen egentligen inte skrev annat än att någon lagt ut en annons om en runsten på Blocket, vilket ju förvisso var sant, och beskriver här hur runstensmakarna stövlade upp på redaktionen den 1 april:
http://www.vf.se/nyheter/filipstad/falsk-runsten-ett-tvattakta-skamt

/Gunilla

Hjälp Hästmannen

NEW YORK Snälla, sätt er in i fallet med Stig-Anders Svensson, även känd som ”Hästmannen”!
Britt Peruzzi skrev häromdagen denna text i Aftonbladet, och idag följer tidningen upp med ”Nu ger han upp sina kära hästar”.

Det har säkert (förhoppningsvis) skrivits mycket mer än så, men jag hinner inte googla eller utveckla ämnet just nu.

I andra texter på nätet har det antytts att det är en urgammal grannfejd som ligger bakom att Länsstyrelsens inspektörer dragits in i.

Fint att så många kring Stig-Anders Svensson engagerat sig för hans och hästarnas sak. Sorgligt om det inte räcker! Den här människan är alldeles unik, och representerar något helt unikt.

Som så många andra blev jag djupt berörd av Peter Gerdehags dokumentärfilm Hästmannen, inte minst av det faktum att han faktiskt är född efter andra världskrigets slut. Gerdehags hemsida innehåller massor av bilder och texter, så gå dit! Förhoppningsvis slutar det hela lyckligt.

/Gunilla

P S Jag vet ju inte om det fortfarande är aktuellt, men den 15 september skrev Peter Gerdehag:

HJÄLP! ADVOKAT FORT!

Stig-A behöver advokathjälp snarast!

Stig-Anders har en liten möjlighet att överklaga å det snaraste men har inga pengar till advokathjälp.
Finns det någon som kan ställa upp ideellt med en inlaga till Förvaltningsrätten?
Det är bråttom och Stig-A har så mycket att stå i och är för stressad för att samla sina tankar till kanslisvenska.

Ring mig Peter Gerdehag
070-35 71 744

Mammas nya bok: ”Spår som försvinner”

Min mamma har skrivit ännu en bok! Den kostar 167:– och kan bland annat köpas här.



”Spår som försvinner” Av Anne-Charlotte Kinn

Anne-Charlotte Kinn (född Sedin i Norrköping 1937) tecknar ömsint minnet av sin mor och far, och deras släkter, i denna berättelse om livet i övergången från det gamla bondesamhället till det moderna Sverige.

Spår som försvinner handlar om:
– bondsonen Anders Gustaf som lyckades bli skeppare i Norrköping och hans hustru, hemsömmerskan Anna Charlotta, som var dotter i en stenhuggarfamilj från Västergötland och födde nio barn.
– den arbetssamma bondmoran Gerda och hennes man Aron, som drev arrendebruk i Sankt Anna skärgård i Östergötland – och deras dotter Kristina, som lämnade landsbygden.
–Harry, den föräldralöse pojken som drömde om att bli marinofficer.

Anne-Charlotte Kinn har tidigare givit ut Pojken bakom väggen, en bok om hennes son Petter.

Pojken bakom väggen finns förutom i diverse nätboklådor att köpa i bokhandeln i Borgholm, där jag tog detta fotografi häromveckan (avdelningen ”Memoarer”):



/Gunilla

På tur

Här är jag för närvarande! Stilig logga, eller vad?!

/Gunilla

Helglektyr

NEW YORK Det senaste året har jag snöat in på vissa rättsfall. Sturebymordet, Vollsjömordet och allt vad det varit.
Just nu plöjer jag förundersökningsprotokollet inför rättegången på mordet på Linda Chen i Falun. Oj! Vilka världar man får höra talas om. Ena sidan är man vid Stångtjärnsstugan i Dalarna; den andra i kinesisk-vietnamesisk-småländska lånecirklar. Fyratusen sidor omfattar protokollet, har inte ens klarat av en fjärdedel ännu...
Skulle inte förvåna mig om jag river av förundersökningarna för Bjästa-målen också.

/Gunilla

Vinter- och skärgårdsromantik

NEW YORK I februari var jag i Möja under en dag, för att känna på Stockholms skärgård under vintern. Det blev en bra utflykt, med båt från Sollenkroka brygga (se kartorna) genom en gröt av tjocka isflak och en dags strövande i krokarna runt Bergs brygga på Möja.
Bland annat blev jag insläppt i det fina lilla kapellet av en vänlig kyrkvaktmästare, som tog sig tid att berätta om vinterlivet i skärgården – och vi konstaterade att kyrkan med sitt vitmålade timmer (stående utvändigt och liggande invändigt) påminner om kyrkbyggnader på vischan i New England. Eller kanske är det tvärtom...
Jag lekte med tanken på ett *låna* någon av öinvånarnas sparkar från nå'n trädgård för att komma runt snabbare, för det var perfekt sparkföre med osandade vägar, men det gjorde jag inte... Synd, för spark har jag inte åkt på ...30 år, kanske? De skulle kunna ha sparkuthyrning vid bryggan, precis som jag misstänker att någon hyr ut cyklar på sommaren – men det är nog ingen större efterfrågan... För vi var inte många passagerare med ombord på båten, och framför allt var vi inte många som kunde räknas som turister.
Det enda som var öppet på Möja så här års var Konsum, några timmar på eftermiddagen. Dagen innebar egentligen en viss missräkning, eftersom planen ursprungligen var att fara till Sandhamns värdshus och äta lunch – så jag hade varken matsäck eller varm dryck i termos med mig. Men det gick bra ändå, medelst matintag på båten och proviantering på Konsum.
Tja, skolan och dagiset på ön var förstås öppna – och strax intill pågick bygget av Möjahallen i falurött timmer, en gymnastik- och idrottshall av mindre modell.

Jag är lite präglad på den svenska skärgården, efter att ha tillbringat ett antal barndomssomrar i båt i olika skärgårdar (främst Stockholms, men även S:t Anna, Västerviks, Tjust, Ålands och Åbolands skärgårdar och allt vad de heter). Därför blev jag fascinerad av detta reportage i SvD, som ni inte får missa!
Det är skärgårdsfotografen Jeppe Wikström, som dokumenterat livet för den familj som just nu är insnöad och isolerad på Svenska Högarna, en bra bit utanför Möja – se kartan ovan – men vid synnerligen gott mod, vad det verkar. Åh, vad jag skulle vilja fara dit med helikopter och hälsa på en dag, med en stor fruktkorg åt dem i packningen..!

Här i New York finns inte längre minsta gnutta snö kvar, efter ett par veckor av ömsom strålande solsken och ömsom ihållande regn. Jag saknar det vackra svenska vintervädret, som jag i år fick två månader av, och drabbades heller inte särskilt mycket av dess negativa konsekvenser – men det är förstås riktigt härligt med sådan vår och flödande sol som vi hade här igår!

Jag gick runt i Harlem och fotograferade lite grann; bilder kommer kanske endera dagen.

/Gunilla

P S Tack till Eniro, som tillhandahåller så fina kartor som man dessutom får dela med sig av och till Skitch som gör programmet man kan rita pilar och annat med (och tack till Mymlan som en gång tipsade om Skitch).

Svävande mormorsminnen

En video med konstverket Floating Memory av Mathilde Roussel-Giraudy, filmad på Dumbo Art Festival där jag såg det i slutet av september, apropå mammas berättelse om hennes mormors lakansspets. Konstnärinnans presentation:

"Floating Memory uses hand stitching as a metaphor of time binding pieces of my family’s history. By patching together forty of my grandmother’s embroidered handkerchiefs, I am recreating a map of her memory and connecting it to the present. The fragile existence of memory is then symbolized by the precarious state of the handkerchief left floating like a wave in mid-air."

/Gunilla

Bra reportage bara i bokform

Ur Björn af Kleens blogg:

"Det gör mig glad att frågan når fram till läsaren, inte minst eftersom de tidningar som jag skriver för tycks ha mindre intresse av detta. Sydsvenskan, som förmodligen har flest kvarlevande fideikommiss i sitt upptagningsområde, har suttit på ett kapitel i över en månad, men vad jag förstår finns inget vidare intresse av att förhandspublicera. Metro var först sugna men ångrade sig. I Expressen fick jag skriva en sammanfattande debattartikel men ingen redaktör tycks fastnat för några av berättelserna i boken – trots att de graverande detaljerna ligger serverade på guldfat.
Mycket av reportagematerialet har det senaste decenniet flyttat från tidningar till böcker. Och där tycks det förbli."

"Är begreppet "Källforskning" bekant ?"

Eftersom jag är sjukt intresserad av de komplikationer som kan uppstå i mötet mellan reporter och intervjuperson har jag tänkt skriva något om kontroversen mellan Björn af Kleen och Carl Gripenstedt, mer än det jag twittrat.

Uppenbarligen uppstod någon miss i kommunikationen dem emellan, och det kan inte bara vara en persons fel. Att det ledde till ett stämningsförsök är givetvis helt galet!

Men, ämnet är mig dessvärre övermäktigt, och jag måste ta itu med att försöka ro in lite betalda skrivuppdrag istället för att blogga framöver.

Istället får ni läsa af Kleens blogg, där han pö om pö publicerar responsen från sina intervjuoffer. T ex:

"Det är alltid tråkigt att behöva bli besviken, men din bok tillhör dessvärre den kategorin.
(– – –)
– Mina barn läste manuset och frågade mig " Är det ett barn som skrivit det här"?
Väldigt dålig svenska kort sagt, och jag håller med.
- Är begreppet "Källforskning" bekant ?
För en"författare" med ambitioner om att bli läst och vara trovärdig är detta A och O.
Den kvarvarande minnet från ditt besök här bli ändå mötet med din undersköna hustru, hälsa henne.
Hoppas du är mer rädd om henne än vad du är om ditt renome´."

Boken kan mycket väl bli en klassiker i sin genre, särskilt om adelsmännen uttryckt sig i intervjuerna som i sina brev...

/Gunilla

"Vad f-n håller vi på med i partiet?"

– Jag tycker inte illa om invandrare, vi har många som arbetar hos oss. Och jag kan inte heller tycka illa om människor som jag inte känner…jag har börjat fundera på vad f-n det är vi håller på med i partiet, säger Lars-Erik Persson.

Ordförande i Sverigdemokraterna i Falkenberg förklarar varför han hoppar av i Hallands Nyheter (via: Niklas Orrenii tweet)

/Gunilla

Gömda-soppan allt soppigare

NEW YORK En liten bakgrund för er som inte minns riktigt vad Gömda-debatten bland mycket annat handlade om, från Monica Antonssons blogg:

"Enligt Mia själv har [Oxelösunds kommun] genom alltför nitiska tjänstemän betalat ut flera miljoner skattekronor för att finansiera familjens "flykt", uppehålle, resor och nöjen – pengar som hon, enligt egen utsago, inte ville ha. Det var, fortfarande enligt Mia, inte hon utan tjänstemännen som ville att hon och familjen skulle fly.
Tjänstemännen såg också till att hon och även maken Luis fick en sjukpension som bara den utgör minst ett par miljoner skattekronor – och såvitt känt är månatligen betalas ut till föräldrarnas adress med c:a 100 000 kronor per år än i dag."

Kommunens förfarande har nu granskats av externa revisorer från välrenommerade Öhrlings PriceWaterHouse Coopers, del av ett av världens största revisionsbolagsnätverk och enligt sig själva nummer 1 i Sverige bland revisionsbyråer.
Jag har inte tid att läsa deras korta rapport – fyra sidor som Monica Antonsson scannat in – ordentligt nu, men klart är att de har kritik mot den usla internkontrollen i kommunen.

Inte kan det vara lätt att granska något som hände för bortåt 20 år sedan heller, i synnerhet inte sådant som skedde bakom ryggar och utan papper. Allt är givetvis preskriberat, och Oxelösunds skattebetalare lär ändå aldrig få se röken av de där pengarna igen.

Men nu valde man alltså att göra en utredning – och så upptäcker Monica Antonsson idag att revisorerna bara kollat utbildningsnämnden! Trots att det naturligtvis var socialnämnden som i första hand handlade ärendet, och där de största tveksamheterna tycks ha begåtts.

Enligt henne har före detta kommunalrådet Göte Eriksson – som sagt i Monicas bandade intervjuer (citerade i hennes bok) att han på egen hand, med hjälp av socialnämndstjänstemän – såg till att Mia och hennes familj fick sina pengar, efteråt felaktigt spunnit det hela i Södermanlands Nyheter till att handla om utbildningsnämnden. Såväl lokalreportrar som revisorer tycks ha köpt det! Hur är det möjligt?

För en utomstående låter allt hemskt amatörmässigt skött, särskilt som uppgifterna om socialnämnden stått att finna i såväl Antonssons bok som hennes blogg. Men om någon av de inblandade läser detta och vill ge en motbild till Monica Antonssons är ni hemskt välkomna.

Läs Monicas inlägg: Mygel i Oxelösund; Granska socialnämnden och fundera över hur allt kunnat bli så'n här pannkaka, av en viktig granskning kring en av årets mest uppmärksammade avslöjanden. Som en kommentar till det som hände när "Mia" en gång flydde fältet i Oxelösund skriver hon:

"Makt korruperar. Eller vad säger man. Hade [Göte Eriksson (s)] inte varit partikompis med Mias pappa så hade Gömdasoppan antagligen aldrig hänt."

/Gunilla

Hydman-Vallien hedgar

NEW YORK Dagens mest oväntade outning: Ulrika Hydman-Vallien kommer ut som day trader i Ekonomiekot! Alltid roligt när konstnärsmyter spricker.

Intressant att hon valt att investera i RNB och New Wave, Torsten Janssons företag (det vill säga Kosta Boda-Orrefors /Hydman-Valliens/ ägare), svårt att veta om det är tecken på initierad tilltro eller önsketänkande.

I somras var jag i Kosta Boda och spanade på allt som händer där. Från konstglas och bruksglas till mega-outlets med Ulrika Messings lagom tacky Porthouse. Oj! kan jag bara säga, men mer om det någon annan gång. (I vår familj har vi, eller rättare sagt min mamma, bra koll på både Glasriket och familjen Hydman-Vallien. Ser att jag inte bloggade om sommarens Smålandsbesök. Nästa år blir det säkert ett nytt.) Tyvärr har jag inga bättre idéer än Torsten Jansson om hur Glasriket kan räddas.

/Gunilla

Down and Out i Skövde

NEW YORK Oj! Det här är en sådan där berättelse där man definitivt måste skaffa fler källor för att förstå vad som egentligen hände på biblioteket i Skövde häromdagen..! (En sådan är GP.)

http://annettekullenberg.blogspot.com/2009/09/utbuad-i-skovde.html

Jag har försökt välja ut ett stycke att citera, men det var fullkomligt omöjligt. Så ni får själva läsa hela bloggposten!

Mer Annette Kullenberg (trodde jag hade denna i bloggen sedan tidigare, men jag hittar den inte) i Cilihilis video, som hon berättar om här (inspelningen) och här (om sig själv som förebild). Truly one of a kind.


Ännu mer Annette Kullenberg i Fokus.

/Gunilla

Livstecken

GÅRDBY Dagens kontor och reportagespaning (inför nästa sommar, antar jag, eftersom alla redaktörer är på semester) är den gamla lanthandeln i Gårdby på östra Öland! Oj, vad många vackra gamla gårdar det finns här. Senare ska jag lägga upp foton på ett.

/Gunilla

Journalistik bättre än samtids(skön)litteratur

NEW YORK Olle Lidbom har skrivit detta lysande inlägg, med tre lockande lästips. Utdrag:

Men i relation till den tid, diskussion och utrymme som ägnas åt samtidslitteratur är journalistiken på undantag, trots att den ofta är både mer träffsäker och tätare skriven. Det är dessutom sällan ett reportage är resultatet av ett uppdämmt behov att berätta om sina misslyckade postpubertala kärleksaffärer och hårda magar...

Detta slår mig när jag läser några av årets svenska reportageböcker.

(– – –)

Reportagen ger exakta polaroider av vår tid, våra strukturer och fängsel – på ett sätt som få samtidsskildrande författare klarar av. I bästa fall samlas dessa journalister och reportage upp av förlag som ger texterna och berättelserna längre liv.

I sämsta fall har dessa texter glömts bort till lunchen och ligger återvunna i pappersåtervinningen till fyrakaffet.

/Gunilla

Lizamias litterära landskap

New York och Park Slope i all ära... Ur mitt Gömdadebatts-reportage för Sydsvenskan, publicerat i april:

Trots äldre villor och läget vid havet är Oxelösund mest av allt ett arketypiskt folkhemssamhälle – en bruksort präglad av järnverket och hamnen, på 50-talet bebyggt med hyreslängor och radhus. Nära centrum ligger de kvarter som utgör det litterära landskapet i en av Sveriges mest framgångsrika böcker: Gömda, av Liza Marklund och Mia Eriksson.

På bilden ser ni Joline Larsén, som är reportagets huvudperson! Visst blev det ett fint porträtt av henne? Mitt i det litterära landskapet. Jag hittade fotografiet i mitt arkiv och kom på att det nog inte kommit till användning.

Just de här radhusen är knappast från 50-talet utan betydligt yngre, kanske byggda i slutet på 70-talet/början av 80-talet? Det fanns andra delar av Oxelösund som kändes mer folkhemska (ni anar några av dem i bakgrunden).

Som synes – om ni klickar på bilden – ligger det ett nattis i ett av husen, Nattugglan. Det avspeglar att Oxelösund är en bruksort där många jobbar skift (på SSAB).

Här kan ni läsa Jolines blogg. Gör det! Hon gillar att få feedback och kommentarer.

/Gunilla

Bilden av Vojakkala

NEW YORK Maciej Zarembas granskning av mediebilden av händelserna i byn Vojakkala i DN har med rätta fått beröm idag. Men att SvD följer upp artikeln så snyggt med två texter (och rentav en länk till konkurrenten) förtjänar också applåder.
Och i Medievärlden ger Haparanda-bladets chefredaktör en motbild till motbilden (länken korrigerad).

/Gunilla

Holländska immigranter på norra Öland

NEW YORK Jag lyssnade idag på en radiodokumentär om holländare som flyttat till Munkfors i Värmland. Därför kom jag att tänka på att det senaste nyhetsreportage jag skrev för Svenska Dagbladet, innan jag nyligen skrev texten om Annika Östberg Deasy (gränsfall om det med min stränga definition kan klassas som reportage) var detta, från norra Öland – publicerat den 2 augusti 2006. Det vore kul att följa upp i sommar.

/Gunilla

Sydsvenskan-jobbet i tryck

NEW YORK I webbversionen av Sydsvenskan-reportaget från Oxelösund saknas fotografierna. Kanske lägger jag upp dem här en vacker dag, måste kolla med de berörda om det är OK. Fast det tror jag, även om stackars Joline Larsén själv – som är med på nästan alla de tio bilderna – kämpar med faktiskt knepiga publicistiska dilemman.
Här ser ni i alla fall ungefär hur det såg ut i tidningen (men dessa sidor är inte de slutgiltiga, utan de jag fick läsa korr på). Som ni kan ana föreställer fotona olika platser i Oxelösund som vi spanade in, typ ICA och biblioteket. Jag försökte också ta mig in i "Mias" radhus för att spana på *skyddsrummet*, men som ni kan tänka er hade den familj som nu bodde där ingen lust att ha nyfikna journalister snokandes bland deras flyttlådor. Jag kan ändå ångra att jag inte stod på mig lite bättre på den punkten.

/Gunilla

Var händer samtiden!?

NEW YORK På sistone har redaktionernas intressen för grävande journalistik och finansieringen av densamma diskuterats en hel del – på Grävkonferensen i Örebro, i diverse tidningsartiklar och i ringa del här på bloggen (samt i diverse mailväxlingar, vars innehåll i bearbetad form kanske hamnar här i sinom tid).

Men även om jag försöker hålla så många olika genrebollar i luften som möjligt samtidigt – grävande journalistik, nyhetsjournalistik, kulturjournalistik, mat- och resereportage och så vidare – så är det ju inte gräv utan kanske mest utrikesjournalistik jag pysslar med. (Utrikesgräv är ju kul, men svårt. Tidningen Scoop ägnade ett temanummer åt det häromåret, se Föreningen Grävande Journalisters hemsida.)

Och alla vi som gör det vet att redaktionerna ofta – när branschpressen frågar dem – klagar över att alla frilansar bara kommer dragande med exotiska utrikesidéer. Det de efterlyser är snarast reportage från hemmaplan. Alltså, "berättelser om Sverige" och från svensk landsort.

Paul Frigyes raljerar över detta här. Utdrag:

Tänk Västergötland eller Västmanland i november. Grått, lugnt, ensligt: Modernitet, natur, lakoniska människor passerar på betryggande avstånd från varandra. Allt går sin gilla gång.
Men inga clocharders siluetter längs Seines stränder, inga självspäkande botgöringståg i ökendamm, paljettklädda nationalister på vita hästar den 4 juli, skabrösa karnevalskostymer i
(– – –)
I Sveriges landsort och mindre städer är det mesta är avmätt, avskilt, behärskat.
Välhållna hus, stängda dörrar, bensinmackar, kommunalhus, köpcentra, McDonald's, röda lador, och natur, natur, natur.
Ärligt talat. Jag tvivlar på att de redaktioner som efterfrågar de samtida Sverige-reportagen skulle tacka ja när de väl dök upp.

Men kanske är det inte fel på innehållet utan på utförandet? Jag vet inte! Jag undrar uppriktigt vilka reportage redaktörerna vill ha eller folk vill läsa, om några alls. Kanske berättas de berättelserna bättre på andra sätt än i reportage, till exempel i filmer eller bloggar eller genom att folk reser själva.

/Gunilla
som förstås gärna vill skriva från såväl Västgötaslätten (där jag har en uppsjö idéer...) och om 4th of July-klädda nationalister