Misstolka inte Olle Lidbom!

Jag har, bland annat på en mailinglista jag är med på, märkt att många journalister ofta misstolkar Olle Lidbom, och tror att han i alla lägen föredrar bloggare framför journalister. Om jag inte minns fel fick han som deltagare i en Publicistklubbs-panel en fråga från moderatorn som insinuerade exakt detta.

Journalistens chefredaktör Helena Giertta skrev häromveckan även att han är naiv, som jämför den framtida medievärlden med körvärlden.

Men Lidboms Newsmill-text som publicerades nyligen, och som föranledde Gierttas kommentar, är knappast tänkt som en "hyllning" vare sig till bloggare eller till att The Guardian ersätter massvis av journalister med bloggare.
Inlägget är snarare ett konstaterande av de ekonomiska och publicistiska mekanismer som ligger bakom The Guardians förändringar. Samtidigt som han ser att utvecklingen inte enbart har negativa följder (vilket såklart är en ryggmärgsreaktion från oss journalister).

Newsmill är känt för att dra till ganska hårt i rubrikerna. Att det var "rätt" av Guardian att sparka journalisterna som det står har faktiskt inte täckning i Olle Lidboms text.

Jag gissar att han skulle säga att det absolut behövs journalister, även om det finns bloggare. Precis som både Helena Giertta och Lasse Truedson menar (se kommentarfältet). Vad han säger är dock -- om jag får tolka honom fritt -- bl a:

• Det finns inte resurser på redaktionerna/betalningsvilja bland mediekonsumenterna till lika många professionella journalister som tidigare. Skickliga journalister behövs fortfarande, men relativt få (färre) kommer att kunna försörja sig på journalistik.
• Gränsen mellan professionella journalister och amatörskribenter suddas ut, och vi får hybrider (som kören Orphei drängar, kanske)
• Publiken tar hellre del av texter från en medioker bloggare gratis än betalar för en medioker journalist -- och eftersom det finns gott om (mediokra) bloggare och andra nätskribenter försvinner efterfrågan på mediokra journalister.
• Bra bloggare slår på många nischområden ut journalister. Det betyder inte i sig att kvalitetsjournalistik inte behövs.
• Medierna har undergrävt sin position och sitt förtroende hos allmänheten på en rad områden.
• Textproduktion med journalistiska inslag är en folkrörelse, med samma skiftande ambitions- och kvalitetsnivå som i körvärlden, men det finns inget givet samband mellan journalistisk kvalitet och heltidsanställda journalister.
• Journalisterna själva har ofta större anledning att beklaga sig över förändringarna i produktionsvillkoren än vad publiken har.

De flesta av punkterna ovan, utom kanske den sista, är väl tämligen okontroversiella?!

Nå, bäst är förstås om ni själva läser Olle Lidboms text och funderar över körparallellen.

Se även dessa texter av Sofia Mirjamsdotter på Same same but different:

A Few Words Inspired by Steve Boyd

"Journalism is a greater issue than individual jobs. Journalism is about democracy and freedom of speach, not about newspapers. Journalism as we know it may not exist in the future. But I am pretty sure it will be replaced with something, and hopefully something better. And whatever happens, I refuse to fight against it, I will be where it happens when it happens, because I want to be part of the future."

och Veckan som gick – Vecka 42

"...jag kan inte låta bli att fundera över hur det tänks, när man krisar, när förtroendet för medierna är extremt lågt och journalistiken blir allt grundare, och man istället för att försöka bibehålla en hög kvalitet faktiskt gör tidningarna sämre. Och även om jag uppmuntrar alla försök att dra in pengar, så önskar jag att de pengar som dras in i högre utsträckning satsades på att utveckla journalistiken."

Men ... som liten motvikt till dessa spaningar om en nedåtgående spiral för journalistkåren kan man läsa Björn Hedensjös text: "Sträck på er journalister; redaktörskap är en killer app"

/Gunilla

Brittisk fond för (grävande) journalistik

NEW YORK Apropå det jag skrev igår, om ProPublica och public service-journalistik, så har en grupp brittiska journalister startat en fond för undersökande rapportering och grävjobb. Ur deras manifest:

The fund does not intend to compete directly with established media, but will instead provide the seeds from which the big story can grow. It will help provide the initial cash & support required to back journalists who want to dig into risky and difficult areas: exactly the sort of things for which it is hard to get funding.

We want to aim locally and globally – to support the sort of investigation of grassroot stories and services that is dying by the minute as local newspapers are hit hard; and to support those many stories of vital public interest in Britain that have an important international connection, particularly in the developing world, but where the costs of chasing down the truth may seem prohibitively high.

Many of us involved in this project are veterans with a long track record but our primary aim is to support a new generation of up-and-coming investigators — to raise morale among talented people who may be searching in vain for the support needed to pursue their great ideas.

(– – –)

... our key aim — when long-established business models are struggling — is also to be an incubator for new ideas and methods not only to pursue investigations but also how to fund them. We hope to launch an experiment with all sorts of innovative fundraising methods — all of them with the common aim of guaranteeing the independence and objectivity of public interest reporting.

Läs mer här. (Tipstack: Jon Pelling)

/Gunilla

Strange, indeed (Buckingham Tea Party)

NEW YORK Jag måste säga att jag ännu inte vant mig vid att Barack Obama faktiskt är USA:s president. Inte för att jag hörde dem till som trodde att han aldrig kunde vinna valen i fjol, tvärtom – men det känns ändå helt osannolikt att se honom dyka upp i London som ... USA:s president.
Det var bara det jag skulle skriva!
Bilden ovan är ett citat från Aktuellts sändning ikväll, med anledning av G20-mötet i London.

Uppdatering: Den här scenen, från samma inslag, är förstås helt otrolig!


Kolla på skillnaderna i längd och hållning hos det amerikanska presidentparet respektive det brittiska kungaparet. OK, det har att göra med ålder och fysik, men är ändå det mest uppenbara.

Men sedan ... om man tänker på vad de representerar symboliskt... Drottning Elizabeth, den främsta representanten för brittiska kronan och kolonialmakten/imperiet, respektive president Barack Obama, son till en getaherde och undersåte i den brittiska kolonin Kenya, och hans hustru Michelle, uppvuxen i det ruffa södra Chicago och ättling till en släkt av slavar i South Carolina, en delstat som för övrigt fått sitt namn efter den brittiske konungen Charles och som ingick i den grupp av 13 delstater som först bröt sig loss från den brittiska överhögheten... Och nu möts de på Buckingham Palace och dricker te, eller vad de nu gjorde. Tanken svindlar, åtminstone lite!


Detta är Hu Jintao och Barack Obama. Relationerna Kina-USA får vi säkert anledning att återkomma till.

/Gunilla

Mer Paul Potts

NEW YORK Jag är fortfarande helt tagen av Paul Potts story... Här är hans finalframträdande (fast se klippet nedan först, om ni inte redan gjort det – You Tubes mest betittade):

Paul Potts har inte sett klippet på You Tube! "No, I couldn't bring myself to watch that. When I saw myself on TV I thought, how tatty does my jacket look?" säger han i denna fina intervju (Herald Sun 6 september).

Här sjunger han på Rockefeller Plaza i New York:

Här är en fansida på MySpace. Och här finns ett foto på Paul och hans fru Julie-Ann. Att hon stod ut under alla år med misär, sjukdomar och skulder!

/Gunilla

Home Away From Home

LONDON Antar att det är ett tecken på hemlängtan (som jag brukar säga att jag sällan känner) när jag under några timmar i Notting Hill sätter mig inte på en chic italobrittisk lunchdeli, utan på ett New Yorkliknande ställe vid namn Harlem Soul Food. (Eller så är det för att det finns gratis wifi här.)

/Gunilla

I Soho

LONDON Oj, det finns fortfarande dubbeldäckare här i sta'n, jag trodde de hade försvunnit.

/Gunilla