28 February 2007

Hyllning till Apple Store

NEW YORK Jag har aldrig förstått varför Apple nöjer sig med att ha egna Applebutiker i USA, Kanada, Storbritannien och Japan. De borde finnas överallt, och särskilt såklart i det Macintosh-täta Sverige.

Nå, jag kan inte klaga för egen del, eftersom jag har två fina Apple Stores inom räckhåll. Igår hängde jag på den i Soho, idag var jag på den nya, dygnetruntöppna! på Femte avenyn, strax intill Central Park. Här är ingången (butiken ligger i underjorden; numera finns en genomskinlig hisscylinder, som saknas på denna bild):
Fifth Avenue

Bäst med Apple Store är The Genius Bar (ja, fånigt namn). Dit bör man beställa tid i förväg, eftersom det åtminstone för det mesta är hiskliga väntetider – men väl framme kan man fråga precis vad som helst som man undrat. Och för det mesta kan Apple-genierna svara. Alldeles gratis. Idag fick jag en massa tips som gjorde min dator snabbare, plus att snubben putsade rent både skärm och hölje med en specialtrasa. Mycket bra. Den ser ut som ny (nja, inte riktigt, jag har stött emot den någonstans så att hörnan där strömtillförseln sker är alldeles bucklig...)

För dem som nyligen bytt från PC till Macintosh ordnas varje lördag hej-och-välkommen-till-Apples-underbara-värld-kurser, för att visa tips och tricks i OSX/Tiger. De är fyra timmar långa – och gratis! För oss som alltid haft Mac finns flera gånger per dag, särskilt i Sohobutiken, kortare demonstrationer som ofta innehåller smarta tips (även om de går alldeles för snabbt och ofta mest är introduktioner).

Båda butikerna är förresten som stora digitalungdomsgårdar där folk tillbringar flera timmar med att kolla på prylar eller surfa på Internet (det finns förstås gratis wifi). Det måste ha varit flera hundra personer inne samtidigt som jag i dag.

/Gunilla

27 February 2007

Tidsoptimistisk tisdag (uppdaterad onsdag)

NEW YORK Här är tisdagens program.

Uppdatering 28/2: Det sprack givetvis. Det verkliga utfallet i rött nedan.

Arla morgonstund t o m 9.15:
– skriva massvis av införsäljningsmail till massor av redaktörer [två eller tre blev det kanske, i alla fall inte "massor"]
– skicka iväg några fakturor [nja, se nedan]
– boka biljett till Sydafrika + Ghana (extremt komplicerat, efterstom South Africa Airlines slutat flyga New York–Johannesburg via Accra) [blev tyvärr inte av, men jag ägnade flera timmar i lördags åt att research-surfa, och vet därför att det ånyo kommer att ta flera timmar – men ändå resultera i en dyr biljett med långa resor och många byten]
– besluta om eventuellt inköp av en liten, liten tavla...innan galleristen drar från sta'n (beslutet skulle ha fattats senast igår eftermiddag, antagligen redan för sent!) [Detta blev av! Fast tavlan är rätt stor. Jag fattade ett raskt beslut och åkte downtown för en snabb transaktion...]
10–13 Första lektionen i terminens spanskkurs, Elementary 2 [...som ledde till att jag inte hann åka till någon spanskkurs kl 10.00. Men det gjorde inget. För det är inte meningen att jag ska läsa spanska på förmiddagarna. De måste hållas fria för ev nyhetsarbete. Så jag får gå kvällsvarianten istället – missade första passet i måndags på grund av att jag hängde på konstmässan Scope...]
12.30 Lunch med en källa på FN (research till reportage) [Ja, suck, det fick jag ju ställa in. Trots att jag hade hunnit, eftersom det inte blev någon spanska trots allt. Men det blev av idag, onsdag, istället!]
Istället för spanskkurs satt jag i flera timmar och jobbade ganska effektivt på ett nyupptäckt kafé, 17 Irving Place strax söder om Gramercy Park = mina favoritkvarter i New York och där jag ska bo när jag blir rich and famous. Kaféet var trevligt trots rätt trist kaffe, bra stämning som gjorde att jag fick en hel del gjort. Till exempel några utskrivna fakturor! Kanske berodde den relativa produktiviteten mest av allt på att där inte fanns någon wifi. Ganska välgörande att vara offline ibland...
13.45–14.15 Pressträff med handelsminister Sten Tolgfors (dessvärre inget uppdrag) [Nix, det tackade jag nej till.]
14–? Intervju med en dessertkock/restaurangkonditor downtown (jobb för ett visst magasin) [Ja, detta blev åtminstone av! Men han hade glömt bort vårt möte, och vaknade först kl 14.30 hemma i Williamsburg i Brooklyn – så trots att jag minsann kom i god tid [sic!] dröjde det tills 15.30 innan vi kunde sätta igång. Kul, dock.]

[Nyinlagd programpunkt 17.30–19: fönstershopping i Soho, inköp av en rejäl indisk marmormortel för $20, smörgåsmiddag – jo, man blir hungrig av att intervjua och titta på kockar, särskilt när de experimenterar med matlagning – och ett besök på kära Apple Store i Soho.]

18.30–20.30 Mottagning på svenska FN-missionen för Nyamko Sabuni som är i sta'n på FN-besök (dessvärre inget bevakningsuppdrag, men är givetvis jobb!) [Jag kom dit först vid 20-tiden, och då var det redan lite avslaget. Jag kände knappt igen någon i församlingen, utom ambassadör Anders Lidén och allas vår Inga Britt Ahlenius – vet inte om "alla" hade varit där och hunnit gå, eller om det varit en generationsväxling i da Swedish New York-community, eller om det helt enkelt var en "gender och jämställdhets-crowd" som jag varit obekant med. Noterade dock att Indiens FN-ambassadör var en stilig dam, henne hade jag gärna talat med för att höra hennes syn på naxalitproblematiken. Språkade i alla fall med jämställdhetsminister Sabuni, som var – och detta skriver jag mest ifall hennes fan Gudmundson läser detta – synnerligen elegant klädd i gräddvit kostym. Hon hade talat under FN:s pågående kommission för kvinnors ställning, mest om hedersvåld, faktiskt. Både ministern och hennes stabschef Karin Karlsbro påstod att de närvarande jämställdhetsdelegaterna uppfattat det som något nytt och nästan upplivande att en svensk jämställdhetsminister inte enbart ägnat sig åt att slå sig för bröstet utan också kunde tala om problem som finns i det svenska samhället. Hmmm...nämnde verkligen inte Jens Orback även sådant när han var häromåret? Jag var med honom på ett skyddshem för misshandlade kvinnor i Harlem då, och inte var det som att han påstod att kvinnosmisshandel inte finns i Sverige. Sabunis tal var helt klart bra och skarpt (jag hörde det inte, men har läst manuskriptet), men jag har svårt att säga i vilken utsträckning det skiljer sig från företrädarnas. Det är fullt möjligt att hon slagit an en annan ton.]

senare: Häng med min kompis Karen [Nix! Karen bangade.]

ännu senare: Börja packa upp mina resväskor? [Hahahahahahahahahahaha, det tar nog några veckor till.]

Den där lunchen och den där ministerträffen ligger nog risigt till. [Just det, men det insåg jag i alla fall på ett tillräckligt tidigt stadium.]

/Gunilla

Också på önskelistan

NEW YORK OK, här är huvudkandidaten för inköp. Fin, eller vad?! Konstnären är bara 24!

Återigen, Blogger skär av bilderna i högerkant. (Jag hajar att jag kan spara om dem i rätt format i exempelvis Photoshop, men just nu varken orkar eller hinner jag.) Bilden är symmetriskt ordnad kring mittaxeln som ni ser, ni hittar hela på Tom Leightons hemsida. Fast det finurliga med hans konst är att den bara nästan är symmetrisk.

/Gunilla


Sätta Karlskrona på konstkartan

NEW YORK Apropå konstsamlingar – den här (inte särskilt välskrivna, men dock) storyn, om bröderna Kulenovics planerade da Vinci-museum i Karlskrona, är enormt kul. Missa inte Per Bjurströms citat på slutet. Fortsättning följer säkert.

Uppdatering: Tänk att jag missat existensen om den kulenovicska konstsamlingen i alla år! Redan 1997 invigdes museisamlingen som sådan... Den här storyn tycks ha allt! En splittrad släkt, skingrade rikedomar, pizzerieägarna som blev museidirektörer, utfrysning av konstetablissemanget, lokalpolitiker som vill hamna på kartan... Jag måste nog åka till Karlskrona i sommar och skriva ett reportage om alltsammans (och nu snor ni inte den idén!).

/Gunilla

Skyline, $18 000


NEW YORK Här är en av bilderna jag ville köpa. Må konstnären, Tobias Trutwin, förlåta mig för att jag snor den. Jag brukar inte klistra in knyckta bilder här eftersom jag är lite av upphovsrättsfundamentalist, men i detta fall kanske det räknas som produktreklam.

Som ni ser föreställer bilden Manhattan, avbildat från taket på Metropolitan Museum. Fotot är på något mystiskt vis datormanipulerat, med en annan bild som enligt galleristen var inspirerad av Jan van Eycks altarstycke i Gent. Ehhhh...jag kan inte riktigt se hur, men det finns flera element i bilden som helt klart inte är New York, skimrande kupoler och så'nt som man ser på nära håll.

Tja, verket ser verkligen helt annorlunda ut i verkligheten. Det är tryckt på en tjock glasskiva, som är större än själva bilden (200x80 cm), och som är monterad ungefär en decimeter från väggen. Därför spelar verket oerhört vackert med ljus och skuggor – och ser antagligen helt olika ut beroende på varifrån ljuset kommer, och om det är dagsljus eller en spotlight som belyser det. Vill ha! Den mindre storleken kostar *bara* $7 000...

/Gunilla

P S Blogger klipper dessvärre av bilden i sidled, ser jag, så nu gör jag verkligen upphovsrättsligt intrång! Usch. Men kolla in hela verket här, vetja.

26 February 2007

Dyr konst, halvbra people watching

NEW YORK Tredje konstmässan på fyra dagar, idag närmare bestämt Scope som är roligare än gårdagens Red Dot Fair, som i sin tur var skojigare än stora, trista Armory Show där jag var i fredags (tyvärr missade jag helt Pulse, som säkert var bäst av dem alla).

Jag knallar omkring med grava tvångstankar för att jag ska råka gå emot något av verken, förstöra det – och på så vis bli skyldig att betala flera tusen dollar för en skadad och värdelös målning. Hittills har det i alla fall inte hänt!

Däremot har jag hängt med en grekisk-venezolansk gallerist från Washington D C (säger hon, men egentligen är det förorten Bethesda i Maryland), som jag först träffade i Miami i december och som försöker pracka på mig fina men alltför dyra verk av en chilensk konstnär genom att truga i mig drinkar. Det går så där för henne, men jag har i alla fall fått låna hennes wifi-uppkoppling. Och hade jag bara $8,500 så nog skulle jag köpa där konstverken också. Eller kanske något annat.

Nu inväntar jag att galleristerna ska bli tillräckligt desperata (bara 45 minuter kvar på sista dagen) för att vilja sälja fina fotografier till mig för en billig penning – men så funkar det dessvärre inte! Det är högkonjunktur även här.

/Gunilla

Källarsval Fanta i arbetarnas pittoreska Malmö

NEW YORK Denna Kinky Afro-länk har jag skickat till några Malmökompisar, och de tycks ha skrattat lika gott som jag.
Det är en rese-/matreportage-parafras som är otroligt skojig även om man inte råkat läsa just den text i helgens DN LördagSöndag som den tydligen anspelar på – genren dyker ju upp lite här och var. (Via Isobel.)

Ja, hjälp, hoppas inte fler stygga bloggare får för sig att göra parafraser på alla ens hopplösa och exotiserande utrikesskildringar...

/Gunilla

Nytt steg i Lejonroos-affären (uppdaterad)

NEW YORK Idag skriver DN att Erica Lejonroos stämmer TV4 för förtal.

Bra, tycker jag, hoppas det leder till mer metoddebatt. Mindre bra, tycker min Neo-kompanjon Gudmundson (på vars blogg jag även skrivit en kommentar).

Här kan ni läsa mina samtliga blogginlägg om Erica! Och här kan ni läsa TV4:s korrespondens med Gudmundson. Signaturen Jans kommentar hos Resumé är också initierad.

När jag var hemma i Stockholm hade jag förrsten hoppats få en intervju med reportern på TV4, som uppföljning till vår Neo-text (där hennes namn inte nämns). Men hon svarade inte på mitt mail därom, och tidningen Journalisten tackade nej till idén om det och om det rättsliga efterspelet. Och sedan släppte jag dessvärre alltsammans...
Som de flesta journalister är jag alltför dålig på uppföljningar. Men någon annan gång, kanske! För det är kul att skriva lite mediekritik emellanåt.

Uppdatering: TV4:s Anne Lagercrantz (transparens: jag tror att hon har varit på en fest som jag hade en gång, eftersom hon är kompis med en kompis som jag hade festen med) säger i Resumé: "De beviljade varandra bidrag i Kris styrelse".
Visserligen satt Erica Lejonroos inte i styrelsen då, även om hon råkade haspla ur sig en bekräftelse när TV4:s reporter ringde och påstod att det var så.
Men Kris hade alltså som förening beviljats en stor klumpsumma i bidrag från Stiftelsen Govenii fond, som föreningen sedan skulle fördela inbördes mellan medlemmarna (via en särskild tandvårdsgrupp). Eftersom det enligt kriterierna skulle vara "kvinnor aktiva i Kris" som behövde tandvård, och det inte finns så många sådana, har föreningen snudd på haft svårt att göra av med pengarna. Reportrar som vill göra något mer på detta bör alla ringa Siv Widell på Carnegie Kapitalförvaltning samt till Peter Söderlund på KRIS för att få deras bild av hur bidragsförfarandet och styrelsearbetet fungerade.
Det var alltså en intern föreningsfråga, hur man fördelade de pengar KRIS beviljats. TV4
har valt att se det som en karaktärsfråga (typ, "vi måste granska politiker som ser till att få del av en massa föreningspengar") men har ännu inte lyckats visa varför det skulle vara fel av Erica att söka tandvårdsbidraget.

/Gunilla

25 February 2007

"Goodie Bags Are a Bit Last Year"

NEW YORK Just det, nu minns jag varför jag kom att tänka på goodie bags. Det var en lång artikel om dem i New York Times häromdagen – klicka här (åtkomlig för er som inte är prenumeranter februari ut, skulle jag tro).

Texten handlar om hur PR-firmorna fått hitta på nya tricks att smörja Hollywoodstjärnorna med, istället för goodie bags. Exempelvis att låta champagnen flöda i en specialinrättad klubbmiljö inför Oscarsgalan. Spa-behandlingar, kaviar och exklusiv underhållning. Åt dem som har skall varda givet.

“I think goodie bags are a bit last year, aren’t they?”
säger en av PR-killarna. Men anledningen till att de skurit ner på dem är främst att skattmasen är stjärnorna i hälarna. INS, amerikanska Skatteverket, vill nämligen att innehållet i presentpåsarna ska förmånsbeskattas. Och det är enligt artikeln enklare att fastslå värdet av klockor och andra dyrbara presenter än förmånen att få hänga i en tjusig miljö.

Förresten – kanske borde Christer van der Kwast ha struntat i om det var bestickning när H&M bjöd en massa journalister på New York-resa och -hotell häromåret. (Jag skrev lite om det här, scrolla till slutet.) Istället kunde de ha upptaxerat journalisterna! Svenska presentpåsar är nog till skillnad från de i Hollywood inte så mycket att beskatta, men den där resan...

/Gunilla

Blott finska hotell mousserande krusbärsvin har

NEW YORK Just det, jag har ju lovat att redovisa alla goodie bags jag norpar åt mig, eller hur?!
Vare sig någon bryr sig eller ej, here goes: I tisdags var jag på en trevlig presentation i Stockholm av ett designhotell i Helsingfors. Hade missuppfattat inbjudans angivelse om cocktail 17–18 som att man kunde dyka upp under denna tid, men givetvis borde jag ha varit där kl 17.00. Nu dundrade jag pinsamt nog in när allt var nästan över...

Anyway, förutom att vi fick varsin drink och små mumsiga snittar fick vi en goodie bag. Påsen innehöll presentation av hotellet/pressmaterial i form av tryckta menyer och en CD ROM-skiva, samt 1) en liten rar flaska utmärkt god finskt mousserande vin (gjord på krusbär och vita vinbär!!!) 2) ett mörkt finskt rågbröd och 3) en ask salmiaktabletter. Om ni någonsin läser en artikel där jag rekommenderar hotell Klaus K i Helsingfors kan ni alltså betrakta mig som mutad.
Men vi får väl se om jag alls lyckas ta mig till Finland inom en snar framtid... (Hoppas förresten det, det var alltför länge se'n sist.)

Bröd och vin fick senare på kvällen åka med till en vacker, bedagad våning i Gamla stan, där jag hälsade på goda vänner och nu alltså slapp komma tomhänt. Vi klunkade glatt i oss krusbärs-"champagnen" och den var väldigt god, kan jag meddela.

Däremellan åt jag semla med en viss politisk chefredaktör och fick höra det senaste skvallret från densammes redaktion. Men allt lämpar sig minsann inte för bloggens transparens!

/Gunilla

Hoppas ni såg den

NEW YORK Idag önskar jag att jag hade varit hemma i Stockholm så att jag hade kunnat se Bengt Jägerskogs dokumentärfilm Ett stycke Sverige på SVT. Hans film om de uppländska syskonen Rosa och Hugo glömmer jag aldrig.

Uppdatering: Som Patrick påpekar – filmen hamnar genast på SVT:s webb. Just det, jag tenderar att glömma hur mycket som visas där!
Jag lyssnar extremt mycket på Sveriges Radio över nätet, och måste få in vanan att kolla mer på TV också. Vet inte hur länge jag tänkt kolla om Lasermannen finns kvar där på nätet...

Men, det är ju inte riktigt samma sak att se en film på sin lilla datorskärm, och de flesta TV-inslag jag ser tenderar att hackas sönder av eviga återuppladdningar – så att det tar en halvtimme bara att titta på ett vanligt nyhetsislag...
Det kommer dock inte att hindra mig från att se filmen om Eric Sandlin. Vilken story det verkar vara! Tack, Patrick. Och tack, SVT.

/Gunilla

Nu med amerikansk mobil, igen

NEW YORK Det här med mina borttappade mobiltelefoner är ju en evig följetong. Vissa av er (ja, jag tänker alldeles särskilt på dig, A!) älskar att håna mig för att jag ständigt lyckas antingen tappa bort själva telefonen, eller få abonnemanget stängt på grund av obetalda räkningar, eller glömma telefonen på något dumt ställe, eller slå in fel PUK-kod – eller något annat sattyg som gör att det går åt helvete.

Den senaste amerikanska mobiltelefonen, som jag köpte av en 23-årig Irakveteran i en skum butik på Fifth Avenue (vet inte om ni fattar hur ovanligt det är med Irakveteraner just på den gatan och på denna ö!) är sorgligt borttappad, och abonnemanget väldigt avstängt sedan en månad – men idag har jag investerat en nätt summa för att sparka igång alltsammans.

Det går alltså åter bra att ringa 1 917 684 09 66 om det skulle vara nå't (men jag föredrar mitt hemnummer om jag är hemma, 1 212 665 56 91, eftersom det oftast är bättre ljud och dessutom gratis att ta emot samtal där).

/Gunilla

Hemma i Harlem

NEW YORK Mina sista dagar i Stockholm blev som vanligt smått kaotiska, bland annat för att jag och mina pinaler fick tillbringa dem inte hemma utan hos morochfar i Solna. Jag lyckades förvandla deras gästrum till en röra som mamma skulle ha kunnat kalla en kökkenmödding (fast det gjorde hon inte, men det brukade hon säga om motsvarande röriga fenomen när vi var små – och jag vägrade tro att det var ett ord som kunde finnas på riktigt, precis som jag var övertygad om att ortsnamnet Korpilombolo var något som enbart kunde existera i min systers fantasi).

En av dessa dagar tillbringade jag med en av mina brorsdöttrar, som fascinerade med sin förmåga att skifta blixtsnabbt mellan helt olika sinnesstämningar (blyg–arg–sprallig–blyg–ledsen etc på nolltid!). Vi var bland annat på teater.

Men till sist kom jag iväg till New York, där allt verkar vara nästan precis som vanligt. Mina inneboende mötte mig i dörren med en förvarning om ommöbleringar och annat, vilket gjorde mig alldeles matt, men det visade sig inte vara så farligt. Däremot har de tagit ner min obskyra haitiska metallsmideskonst från väggen och ersatt dem med sin egen Venus från Willendorf-inspirerade konst. Kanske inte så mycket att säga om.

Hittills har jag inte gjort så mycket – bara varit på The Armory Show, som var riktigt tråkig!

Återkommer med mer substantiella inlägg endera dagen...

/Gunilla

19 February 2007

My dream team of '08

STOCKHOLM Hinner på grund av eviga packnings- och röjningsbestyr inte blogga idag, så jag klistrar in en något bearbetad konversation ur ett mail till min bankrådgivare (!) för att ni ska ha något att läsa:

Tror du Mayor Guiliani blir the next president, apropå President's Day som man firar i USA idag?
Hmmm...bra fråga... Jag har inte så bra koll, men Rudy Giuliani verkar ha samma starka ställning inom republikanska partiet som Hillary Clinton inom det demokratiska (båda omkring 40 procent). Själv tycker jag han verkar lite filurig, men det är väl delvis tack vare honom jag kan bo i Harlem... Både Clinton, Giuliani och Barack Obama är lysande kampanjpersoner, vad det verkar (Clinton går hem mycket bättre IRL än genom TV, men det är ju bara en bråkdel av väljarna som får veta det!). John McCain tror jag inte på, han är för gammal.
Annars avstår jag från att tippa presidenter och presidentkandidater, det är så himla svårt och det räcker med att ett förfluget ord hamnar pa YouTube så kan det vara kört för vem som helst. Men mina dream team*) i valkampanjen 2008 vore:
D: Hillary Clinton, med Barack Obama som VP
R: Michael Bloomberg, med Condi Rice som VP
Bloomberg har ett gyllene läge om Giulianis kampanj skulle haverera. Han behöver bara langa fram en liten del av sin förmögenhet och köra igång! Kom ihåg var du läste detta först...

/Gunilla

*) Detta är inte något politiskt ställningstagande, säger jag lite fegt. Jag är reporter i sammanhanget, inte analytiker och inte aktivist/kampanjmakare.
Och med dream team menar jag inte vem jag tror skulle bli bäst president eller nå't, utan mer vilka jag ur journalistisk (story-)synpunkt hoppas kandiderar.
Hmmm...kanske vore Giuliani, med sina skandaler och hjältestories, mer storymässig än Bloomberg – men det är roligare att säga Bloomberg, eftersom så få andra gör det (ännu så länge).

Fler om Adlerseminariet

STOCKHOLM Här är Journalistens text från seminariet i lördags, och här är Martin von Kroghs blogginlägg.

Jag missade dessvärre de första 45 minuterna, det vill säga inledningen med Urban Hamids minnesord om Martin Adler. (Kom direkt från Londonflyget och hade liksom inte tänkt på hur lång tid det skulle ta att resa till sta'n från Skavsta... Ändå hade min resa börjat med väckning klockan 03.30 den morgonen.) Synd, för det verkar ju ha varit det bästa!

/Gunilla

18 February 2007

Man vet att det är nyhetstorka...

STOCKHOLM ... när Aktuellt toppar 21-sändningen med ett reportage om mänskliga rättigheter i största allmänhet (apropå invigningen av en Anne Frank-utställning) och sedan raskt kör ett långt reportage från Tchad!

Kul, ändå, tycker ju jag.

Och så var det skönt att höra lite franska (Tchadreportaget gjort av ett franskt team) på TV, som omväxling.

/Gunilla

En vass och hjärtlig tidning med vida vyer

STOCKHOLM "Det är fortfarande inte alla som känner till att vi skriver om mat, resor, inredning, mode och design", säger Svenska Dagbladets marknads- och försäljningschef Gunilla Asker i Dagens Media.

Hur kan "alla" inte känna till det? Det har SvD gjort så länge jag läst den, det vill säga i decennier (minns Weekend-bilagan på 80-talet, den handlade väl om just mat, resor, inredning, mode och formgivning?).

Men visst, det har blivit mer featurematerial i tidningen de senaste åren, och det är klart att man ska locka nya läsare med just life style om de nu missat det (eller pleasure, som en feature-redaktör på SvD glatt kallade det häromåret).

Ändå känns det lite tråkigt att reklamkampanjen tydligen enbart ska handla om tidningens "ovanligt inspirerande blandning av lust, mode, passion, konflikt, litteratur, underhållning, energi och hälsa".
Hoppas att tidningens vassa nyhetsjournalistik och gedigna utrikesbevakning lyfts fram någon gång – det sker tyvärr sällan i SvD:s kampanjer, och den sorgliga anledningen är kanske att reklambyråerna vet att det inte funkar.

Som gammal SvD-hang around är jag annars själaglad för att det går så bra för tidningen! Jag hoppas att de "gör en Aftonbladet", det vill säga går om Dagens Nyheter, snart-snart-snart.

Några punkter från Adler-seminariet

STOCKHOLM Igår var jag på seminariet om krigskorrespondenter och deras journalistik, anordnat på Kulturhuset till minne av Martin Adler. (Ja, jag trodde ju att jag inte alls skulle vara kvar i sta'n så här länge, men nu fick det bli så i alla fall.) Med i panelerna var främst reportrar och redaktörer som jobbat med Martin Adler, flera från brittiska medier och ungefär lika många med koppling till Aftonbladet.

Tyvärr träffade jag inte så många vänner och bekanta som jag hade hoppats, knappt heller några redaktörer jag jobbar med (utom en, som jag förhoppningsvis hinner träffa igen på tisdag).
Men där fanns en del branschkändisar: jag blev presenterad för Folke Rydén, och det var ju märkligt eftersom han är en smått mytisk person, samt fick hälsa på supertrevlige Martin von Krogh – nyss hemkommen från Bagdad (vad han nu gjort där???).

Dessutom pratade jag med Martin Adlers trevlige bror Peter. Lyckades haspla ur mig att jag blev så gripen av hans brors död i somras. (Vad säger man? "Ehhh...jag träffade aldrig din bror som dog för ett halvår sedan och inte känner jag dig heller, men beklagar sorgen i alla fall", typ?) Men snart hade vi övergått till ett intressant samtal om varför den gröna rörelsen bör glädjas åt EU (enligt Peter Adler anpassar sig så stora delar av världen till den standard EU sätter att det blir rejäl skillnad, när t ex något miljörelaterat gränsvärde för en produkt sänks) och om Kina (där han bor).

Hinner inte skriva något allmänt referat om allt som sades, det kommer det väl att finnas andra som gör (om inte annat kan ni läsa om det grundläggande, att krigskorrespondenter blivit mål för många stridande parter, på Reportrar utan gränsers hemsida). TT skrev till exempel en nyhetsartikel på temat att "den traditionella krigskorrespondenten" knappt finns längre.

Så, några punkter om saker folk tog upp som jag själv fastnade för bara:

• En minnesfond till stöd för utrikeskorrespondenters a) resor och b) efterlevande efterlystes – en slags "Martin Adler Trust". (Som jag förstod det en slags svensk motsvarighet till internationella Rory Peck Trust.) (För detta behövs såklart mecenater och deras pengar!)

• Internationella medier borde aktivt verka för att ge mer stöd till lokala journalister och fixers som jobbar med dem, talade inte minst f d Balkankorrespondenten Maggie O'Kane om.
Mycket sades om hur säkerhetsläget gjort det mer eller mindre omöjligt för västerländska journalister att jobba i Irak. Därför får som bekant lokala skribenter sköta mer och mer av rapporteringen – och det handlar inte längre bara om att leverera pratminus och hitta intervjupersoner, utan om hela produktioner. Resultatet blir ofta lysande journalistik; O'Kane gav flera exempel – t ex sjukhusdokumentären This World, som hennes Guardian Films producerar, filmad av en irakisk läkare som de flugit till London och snabbutbildat i kamerateknk.

• Det är sjukt att ett så extremt viktigt historiskt skede som Irakkriget bevakas av enbart a) amerikanska medier, b) lokala medier och c) djärva europeiska frilansjournalister som sätter sina liv på spel för att för struntsummor försöka få hem bilder och artiklar /som de bara i bästa fall kan sälja in/.
The Independents Patrick Cockburn framhöll att amerikanska medieorganisationer är sååå mycket bättre organiserade på fältet och att europeisk Irakkrigs-bevakning sköts mer eller mindre slumpmässigt (se c) ovan).

Jag satt på helspänn och väntade på att någon skulle ta upp frågan om arvoden/ersättning/försäkring/prioritering av material etc, och som tur är kom det flera inlägg på det temat.
Ron McCullough talade om hur krigskorrespondenter exploateras, det vill säga att redaktörerna kan ge riktigt låga priser för deras material i full vetskap om att de har få andra att sälja det till. "I England kanske det bara finns 2–3 redaktioner som överhuvudtaget är intresserade, i Sverige antagligen bara en", sade han. Här talade McCullough av egen erfarenhet, eftersom han själv varit både reporter och inköpande redaktör. (Jag skrev en del om detta apropå Martin Adlers död här.)
• Folke Rydén talade om motsvarande exploatering i Sverige och vågade gå till angrepp mot Aftonbladets Anders Gerdin – som fick representera medier som inte vågar skicka ut egna medarbetare, och som betalar struntsummor till frilansar för farliga jobb.
Gerdin försvarade sig ganska väl, om än på engelska kanske typisk för hans generation svenska män som var lite svår att följa, och sade att AB faktiskt betalat 150 000:– bara för Urban Hamids försäkring i Bagdad i fjol, och att det väl är bra att de köper in frilansmaterial. Och Aftonbladet är knappast den största skurken i sammanhanget. Tvärtom har ju Aftonbladet fungerat som plattform för många reportrar och journalister som gör den här typen av resor. Men det var Rydén som drog hem publikens applåder.

• Det hettade till när frågan om de psykiska problem krigskorrespondenter drabbas av (post-traumatic stress disorder) kom upp. Ron McCullough verkade tycka att den som har problem med det helt enkelt inte passar i yrket, och att journalister ju bearbetar det de upplevt genom att a) skriva artiklar och b) hänga med varandra i hotellbarerna.
Sant – men Martin von Krogh fick in en i sammetshandske inlindad rak höger genom att försynt säga att "det där kanske är en generationsfråga?" och berätta att han och de han jobbar med inte skäms för att säga att de drabbas av exempelvis mardrömmar utan att dra slutsaten att de inte är lämpade för journalistiken.

Well... Det är klart att i stort sett nästan alla som lever permanent i en konfliktzon har jobbigare upplevelser att bearbeta än journalisterna som skriver om dem, som McCullough påpekade.
Men moderatorns (Johanne Hildebrandts) poäng med att ta upp frågan var nog det tema som fick avsluta seminariet – att göra fler nyhetskonsumenter medvetna om vilka risker krigskorrespondenter tar för att syssla med utrikesjournalistik.

Dessutom: Reportrar utan gränsers Eva Elmsäter talade i början om hur priset har blivit för högt för dessa korrespondenter/frilansjournalister att betala, men general Ulf Henricson uppmanade ändå hugade reportrar och fotografer i publiken att försöka gå i Martin Adlers fotspår.

Tja, det finns mer att skriva, men detta får räcka så länge. Ni som var där får gärna komplettera i kommentarsfältet!

/Gunilla

Kolla in World Press Photo-vinnarna på nätet

STOCKHOLM Årets World Press Photo-bild, av Spencer Platt på temat "Att titta åt andra hållet – fallet Libanon" finns här.
Kolla på World Press Photo-fotona, de är fantastiska!

Två svenska fotografer har fått pris, Magnus Wennman på Aftonbladet och frilansfotografen Per-Anders Pettersson, baserad i Sydafrika.
Inga av de fotografer jag jobbat med har fått pris denna gång, dock Los Angeles Times-fotografen Carolyn Cole som jag träffade i Haiti i fjol.

Uppdatering: Det är givetvis en illusion att tänka sig att de unga Beirutborna i sportbilen "tittar åt andra hållet" (och det var jag som påstår att de gör det, det finns ingen bildtext till fotot). Rimligen såg husruinerna lika illa ut på andra sidan. Det är ändå en tacksam kontrast i bilden.

/Gunilla

Pressmeddelanden = propaganda

STOCKHOLM Ali Esbati skriver om nyhetsrapportering (i detta fall apropå en rapport om diskriminering/icke-diskriminering i näringslivet, som jag själv varken läst i sig eller nyheter om):
Man släpper en rapport som mest innehåller smörja – men får tungt genomslag i medierna. Sedan, när någon hunnit läsa själv innehållet, så kommer på sin höjd något genmäle eller en debatt någonstans. De som hör nyhetsinslagen är tio–hundra gånger fler än dem som får reda på att innehållet är ruttet.
Dessvärre stämmer det ganska väl. Rapport – pressmeddelande – presskonferens – snabb text som i bästa fall är en rejäl omskrivning av det välskrivna pressmeddelandet + komplettering med några pratminus – nyhetsgenomslag.
Själv skriver jag inte så ofta, nästan aldrig, texter som initieras av pressmeddelanden. Men ibland skriver jag saker där jag har anledning att kolla på äldre rapporter publicerade på någon sajt. Och jag erkänner att researchen då mer görs i det korta pressmeddelandet än i den långa rapporten. (Därmed inte sagt att innehållet alltid behöver vara särskilt ruttet.)

/Gunilla

16 February 2007

"en riktig tidningsman också"

LONDON Johan Björkman – vilken snubbe! För mig var han när han levde bara ett namn i nyhetsspalterna och ingenting mer – men ju fler runor jag läser över honom, desto mer inser jag att det hade varit fantastiskt att få träffa eller rentav intervjua honom. Nu går det inte.

Läs Fokus-redaktörernas minnesord över Johan Björkman (Fokus' huvudfinansiär) här.

/Gunilla

Home Away From Home

LONDON Antar att det är ett tecken på hemlängtan (som jag brukar säga att jag sällan känner) när jag under några timmar i Notting Hill sätter mig inte på en chic italobrittisk lunchdeli, utan på ett New Yorkliknande ställe vid namn Harlem Soul Food. (Eller så är det för att det finns gratis wifi här.)

/Gunilla

15 February 2007

Mobiltelefonstrul (avsnitt XXXVII)

LONDON Har någon försökt ringa mig på mitt vanliga mobiltelefonnummer det senaste dygnet? Eller skicka ett SMS?

Som ni märkt har det inte funkat, och det har faktiskt inte varit mitt fel. Det beror dels på att min operatör haft usla kommunikationer med min Internetbank (så att min laddning av kontantkortet inte fick genomslag) och dels på att "det verkar som om det ligger ett generellt fel för uppkopplingen mot Storbritannien och Sverige för närvarande", som en kille på kundtjänsten skrev (sedan jag tvingats ägna hela förmiddagen och halva eftermiddagen åt att reda ut varför det inte fungerade trots att jag betalat).

"Detta är ganska ovanligt och jag hoppas att det löser sig under dagen", skrev han också. Det gjorde det inte. Men vi får väl hoppas på något händer åtminstone under fredagen.

/Gunilla

P S Till New York den 21 februari.

Vem vill bli miljonär?

LONDON När jag var yngre, i högstadieåldern eller så, var jag sjukt intresserad av sparande och pengar. Jag sparade maniskt till en bostadsrätt, och skrev mitt gymnasiespecialarbete om ungdoms-bostadssparande. Utan vidare hade jag kunnat bli en finfin privatekonomisk rådgivare då.

Men de senaste tio, tolv åren (=sedan jag började frilansa och vimsa runt i världen) har jag tappat all kontroll. Hög tid att göra något åt saken.

Jag försöker alltså ta tag i min privatekonomi. Hittade just en synnerligen bra sajt för alla som är intresserade av aktiemarknaden. Kolla genast in! Här får man till exempel lära sig varför det är smart att köpa dyra aktier och varför man ska göra sig av med "sura" aktier. Att undvika nybörjarmisstagen, helt enkelt.

Just det: svaret på frågan i rubriken – jag, såklart.

Uppdatering: Min favoritsida på nämnda sajt handlar om hur det kommer sig att man som småsparare faktiskt kan räkna med att klå börsproffsen om man investerar lite smart. Denna sida gav i alla fall mig lite aha-upplevelser.

/Gunilla

P S Jag borde blogga mer om privatekonomi. Enligt Johan Andersson på Alecta, som skrev bra kommentarer på en grej jag skrev här, bloggas det nämligen inte särskilt mycket om pensioner. Återkommer kanske i ärendet – nu finns i alla fall "privatekonomi" som en etikett här.

2 500-teckenskonspiration

LONDON På sistone har jag fått beställningar på eller sålt in lite olika texter – om vindkraft i Indien, om genmodifierade grödor i utvecklingsvärlden, om Tyler B:s nya tidning Monocle, om skolmat i USA och lite annat.
Och beställningen är i samtliga fall 2 500 tecken! Jag anar en konspiration. (Tacka vet jag förresten 25 000-tecken-texter.)

/Gunilla

14 February 2007

I Soho

LONDON Oj, det finns fortfarande dubbeldäckare här i sta'n, jag trodde de hade försvunnit.

/Gunilla

Surar på Skavsta

SKAVSTA Kvällens kontor är Skavsta flygplats. Eftersom jag tyvärr lade ned massor av dyrbar tid på flera olika idiotgrejer mitt på dagen, när jag var som allra mest stressad, missade jag dessvärre incheckningen för planet till London.  Med cirka fem minuter.

Jag tänkte att det inte gjorde så mycket, eftersom min glamourkompis B (ja, han som tog mig till Miami i december) ändå hade struntat i att anmäla oss till releasekalaset för en viss tidning ikväll och inte skulle gå.
Så jag bokade om mig till ett senare plan, satte mig i The Food Hall och började äta Istanbul VIP Meze från Bosphorus, och tänkte surt på alla de små femminutersgrejer jag gjort under dagen och som jag utan vidare hade kunnat hoppa över (och på hur dyr en ganska billig biljett blir när man tvingas lägga till taxipengar, ändringsavgift och dyra meze till kalaset).

Ringde B för att tala om att jag kommer till Soho först om ett antal timmar. Mitt i natten. Och då visade det sig såklart att han hade ringt chefredaktörens personliga assistent, och fått upp oss på gästlistan på den där jäkla festen trots allt - med den inte helt sanna motiveringen att jag skulle komma till London enkom för dess skull.
Så nu måste han gå dit ensam, för att inte tappa ansiktet, fastän han inte ville gå alls, och jag sitter här på flygplatsserveringen och surar. Och jobbar - utan det där eländiga bredbandet och en telefon som ringer ilsket hela tiden kanske man äntligen kan få något gjort. I det här fallet en artikel om indisk vindkraft!

/Gunilla

Mer om Monocle (nu med E24-länk)

STOCKHOLM Idag har jag min första text i SvD:s Näringslivsbilaga på evigheters evigheter (det var annars där jag började min frilansbana, 1995).

Den handlar om Tyler Brulés nya magasin Monocle. Jag intervjuade alltså honom på Haga Forum igår.

Dessvärre har jag så svårt för korta format. 2 500 tecken fick jag skriva. Det är ganska kort – eller normalt, antar jag.
Jag borde kanske inte vara journalist, för jag har alltför svårt att stryka bort så många intressanta saker och att komprimera. Nu kan jag knappt läsa igenom texten, för att jag tycker att det blev fel formuleringar kvar och att jag borde ha skrivit allt helt annorlunda. Jag hade skrivprocessen under kontroll, tyckte jag – men så fick jag ett väldigt viktigt telefonsamtal från Amsterdam, en indisk intervjuperson som jag hade jagat i flera veckor och mer intensivt i flera dagar, och som jag var tvungen att tala med genast och länge. Hade inte det samtalet kommit hade jag hunnit lägga mer krut på att läsa igenom Monocle-texten mer kritiskt. Och så hade den stackars SvD-redigeraren sluppit bli stressad.

Well. Om jag orkade skulle jag ju kunna skriva in intressanta bonusfakta här på bloggen (eller en helt ny text...). Men det gör jag inte.
Det blir bättre om ni läser vad redaktionschefen Andrew Tuck berättar om starten och hur man gör tidning här i Independent istället.

Uppdatering: Den stressade redigeraren var även en begåvad redigerare. Mot alla odds hann han kasta om i texten och vässa ingressen, så att det nog blev bättre. Texten finns här.

/Gunilla

13 February 2007

Bostadsrättssoppa

SOLNA Alla som åtminstone doppat lilltån i den heta soppa som är Stockholms bostadsmarknad vet att slutpriserna på de flesta lägenhetsförsäljningar är betydligt högre än den annonserade utgångssumman. Det blir direkt löjligt när mäklare påstår att sådant bara är undantagsfall.

L, om du läser detta – kan inte du berätta hur det gick till när din Notar-mäklare satte priset på din lägenhet? Stämmer det där med att säljaren får veta att det annonserade priset ska accepteras som lägsta bud, som Notars VD säger här, eller sade de något annat till dig?

(Uppdatering: L har svarat i en kommentar nedan. För er som inte läser kommentarer: Mäklaren från Notar värderade L:s lägenhet, och skröt med att han brukar få ett slutpris på ungefär 10 procent över sin värdering. När annonsen kom innehöll den ett utbudspris på 60 procent under värderingsbeloppet. Detta lägre pris hade L inte alls fått höra! Slutpriset blev sedan 5 procent över den summa han från början värderat lägenheten till. Intressant, tycker jag, att Notar från sin hemsida länkar till denna artikel om att lockpriser är skumma.)

På bloggen BoStan finns många intressanta exempel på avsevärda prisuppgångar. Jag håller med kommentatorn Göran (nummer 7), som påpekar att säljarna kan bita sig själva i foten genom att sätta alltför låga priser.
Det händer ofta att jag slentrianmässigt väljer bort lägenhetsvisningar (jag går på vissa för att kolla läget; är inte superaktiv på marknaden, precis) för att jag automatiskt lägger 35–50 procent till priset. Och det kanske inte alltid stämmer. (Det är ju ungefär som när kvällstidningarna knycker intervjucitat, till sist tror man att alla citat är knyckta! Se Uppdatering II här.)

Nå, det är alltid komplicerat med gränsdragningar. Och visst verkar det som om den där dömde mäklaren blivit syndabock för vad som är ett branschproblem. Ärendet är redan klart för nästa juridiska instans, kammarrätten.

/Gunilla

Ljuv musik (uppdaterad)

STOCKHOLM Ur Guardian, 12 februari:
Monocle's bureaus in New York, Zurich and Tokyo will be "true bureaus rather than people in their bedrooms with laptops", stories will be commissioned locally, while reporters and photographers on assignment *will not take freebies, nor will they be expected to scrimp and stick to unreasonable budgets*.
Ni som följer denna blogg vet varför detta är ljuv musik i mina öron! Men det är helt enkelt så det ska vara.

Uppdatering: Nu har jag träffat chefredaktören själv och diskuterat detta. Mycket bra inställning, de låter det journalistiska fältarbetet kosta – men inte på fältarbetarnas bekostnad.

/Gunilla

Svamp i hjärnan...

STOCKHOLM ... har jag, efter att ha avverkat ännu en all-nighter, i fåfängt hopp om att tota ihop två texter om Mycket Viktiga Ämnesområden som jag inte kan något om.

Men det är ju inte så effektivt att inte sova då, och så har jag fortfarande inte lyckats få tag på de viktigaste intervjupersonerna (till exempel en indier som för närvarande befinner sig i Amsterdam och en svensk som befinner sig i Ghana).

Dessutom har jag dessa dagar fullt upp med att gå till tandläkaren, till banken, boka biljetter till två olika resor, vindsröja och lite annat, så det är egentligen kortslutning och inte svamp i skallen.

Med andra ord, inte känner jag mig särskilt global och glamourös just idag – vilket är tråkigt, eftersom jag alldeles strax ska åka hit och intervjua en viss synnerligen global och glamourös person om detta för denna tidning.

/Gunilla

11 February 2007

En "oavbrutet charmerande" Bildt i Expressen

STOCKHOLM Jag tillhör dem som tycker att Cecilia Hagen är något överskattad, eller kanske snarare ojämn. Men denna hennes intervju med Carl Bildt är lysande läsning.

Som jag skrev efter en presskonferens i Washington i höstas är jag oerhört fascinerad av utrikesministerns stil och umgänge med journalister. (Jag försökte sälja in ett jobb om just detta till en av våra branschtidningar strax före jul, men den hade tyvärr i stort sett inköpsstopp. Sedan dess har liknande skrivits av andra.) Hagens intervju minskar inte min fascination – nästan alla citat är fantastiska. Här kommer flera exempel:

Hagen: ...du kan vara ganska mästrande...
Bildt: - Jag?
...du ställer motfrågor...
- Gör jag?
... i stället för att svara på frågor och fastslår ibland tvärsäkert saker som inte riktigt stämmer.
- Stämmer gör det alltid.
Nej, häromdagen sa du till Elisabet Höglund att ditt Lundin Oil...
- Det heter Lundin Petrolium [sic] till att börja med.
...att ditt Lundin Petrolium [sic] inte har någon verksamhet i Sudan, och det var inte sant.
- Jo, det var det. De har ett delägande, men de har ingen egen verksamhet. Det försökte jag förklara för henne rätt utförligt. Man hade verksamhet, men nu har man ingen egen sådan.

(– – –)

Bildt: - Det mesta jag har, det har jag i min bostadsrätt. Den kan jag förstås realisera, jag kan flytta och bo i tält. Men det är inte aktuellt.

(– – –)

Vilken sorts bil kör du?
- Jag kör ingen, jag har färdtjänst. Jag körs omkring av säkerhetspolis.

(– – –)

Bildt: "...en sak som kan vara både en tillgång och ett problem är humor. En del kan ha svårt att ta det, tycker inte om att man skämtar. Är lite tondöva. Det är inte mycket att göra åt. Man är som man är."

(– – –)


Du har haft det hett om öronen på sistone...
- Inte bara på sistone, det har jag alltid haft.
...och hur har det känts?
- Jag har stora öron och i den här kylan behöver de den värme de kan få.

Ja, hjälp, kanske tur att jag inte lyckades sälja in det där jobbet. Antingen hade jag svimmat av nervositet under intervjun (om jag hade fått någon) eller så hade jag bara suttit och låtit mig underhållas.

/Gunilla

Vänster är rätt

STOCKHOLM Företaget Left is Right i Kristinehamn verkar fantastiskt! Så otroligt smart, att vända vad som uppfattas som ett socialt problem och en samhällskostnad (personer med autism/Aspergers syndrom) till en smart lösning och en vinstdrivande affärsidé (en rad konsulttjänster).

Expressen och Ny Teknik skriver om Left is Right.

/Gunilla

P S Vänster syftar här på den vänstra hjärnhalvan. "Left is right" är också titeln på en bok som handlar om hur världen ter sig för alla oss vänsterhänta.

Bubber om mediedramaturgi

STOCKHOLM Sorry, föregående inlägg blev lite väl pladdrigt och spretigt. Jag skylller på att jag är synnerligen stressad över att min långa att göra genast-lista är i stort sett identisk med hur den såg ut i mitten av december. Då kan det bli så där.

Men kortversionen lyder: Ni som är intresserade av mediegranskning och av debatten om apatiska flyktingbarn kan ju kolla in senaste numret av Arena. (Att jag skriver om detta ska inte uppfattas som ett ställningstagande i debatten. Jag är bara i största allmänhet intresserad, av såväl human flyktingmottagning som god journalistik.)

Mer mediekritik att kolla in: I John Bubbers Journal kritiseras Niklas Svenssons och annan tabloidjournalistik – i synnerhet när det handlar om "politikerjournalistik" och regeringens resekostnader – och föreslås att socialpsykologer och andra forskare använder sig av dokusåpor för att komma runt forskningsetiska prövningar. (Via Andreas Bergh.)

Dagens brunch: chorizo, äggröra, stekta champinjoner och spiskumminkryddad yoghurt. Och en jättekopp caffèllatte. Allt gjort i ett än så länge halvstädat kök (mitt)! Nu ska jag försöka ta itu med något som jag haft ångest för sedan den 20 december: lite ofrivillig vindsröjning. Går inte att skjuta på längre, för det tycks vara sådant elände som hindrar mig från att dra till New Yorkkylan.

/Gunilla

P S John Bubber, det kan han väl inte heta på riktigt?!

Alcalà om mediedramaturgi

STOCKHOLM Jag har följt debatten och nyhetsrapporteringen om apatiska flyktingbarn med stort intresse, men dessvärre lite flyktigt, sporadiskt och på distans (från New York). Fick för knappt tre år sedan tips om att skriva om flyktingbarnen och deras uppgivenhetssyndrom, sedan en gemensam bekant hade träffat psykiatrikern Göran Bodegård – som först uppmärksammade det hela – på en middag och berättade om barnens tillstånd. Men så blev det inte.*)

Såg inte alls Gellert Tamas' Uppdrag granskning-inslag av den av dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg tillsatta utredningen i höstas, Spelet om de apatiska barnen – även om jag läste brottsstycken av det han skrev i DN samt välskrivna reaktioner på dessa – som Isobels.
Så jag har för dålig koll för att utvärdera den granskning av "dramaturgin i granskningen" som finns i senaste numret av Arena, anförd av Jesùs Alcalà som här gör come back med en som vanligt lååång artikel (varav jag ännu bara läst webbutdraget).
Men eftersom jag är synnerligen intresserad av hur journalister och deras intervjupersoner uppfattar en intervjusituation, och hoppas att ni också är det, vill jag gärna rekommendera läsning av det brev som reportern och TV4-redaktionen fått från läkaren Peter Engelsöy. Och jag ska snoka upp Arena när den kommer i tryck i veckan för att se svaret från Gellert Tamas.

Jesùs Alcalà ställer förresten höga krav på oss journalister när han skriver om vår tendens att lita på andra journalister och deras slutsatser – se hans replikskifte med en GP-reporter i slutet av webbartikeln.
Det är bra. Men dessvärre är det naivt att tro att normalreportern skulle ha tid att inte bara referera andras inslag utan granska ingående fakta och lusläsa utredningar.
Antar att Alcalà åter kommer att ägna sig just åt så'nt igen framöver. Och att sista ordet inte är sagt i frågan. (Notera att Wikipedia enbart skriver om den så kallades Alcalà-affären i inlägget om honom, ingenting om hans publicistiska gärning dessförinnan.)

/Gunilla

*) Jag får ibland tips om sociala och medicinska frågor som jag har svårt att ta tag i, eftersom det finns få fora för sociala reportage och dito frilansgranskningar. Det kräver enormt mycket tid och engagemang (samt kunskap om sakfrågor jag inte alltid har från början) – och då behöver man en redaktör och ett välkomnande forum och kanske ett rimligt arvode som hägrar på andra sidan, ifall det skulle bli något intressant av det hela. Tips emottages gärna.
Jag kommer i största allmänhet bara på den lilla tidningen Socialpolitik – som startades av ingen mindre än just Barbro Holmberg (som föreläste för oss på JMK om "det sociala reportaget" våren 1996, och indirekt inspirerade till ett reportage om eskortservice och prostitution på nätet som jag och mina två kompanjoner Gabriel G och Ulrika K sålde till Aftonbladet).
Så här i efterhand är det lätt att se att det nog hade gått att sälja in något om Göran Bodegårds rön till vilken dagstidning som helst, men det var inte det då. Själv fick han tjata länge innan han fick in någon artikel (ett inlägg i Läkartidningen).

10 February 2007

Medier = underhållning

STOCKHOLM Lästips: den allestädes närvarande punditen Stig-Björn Ljunggren skriver ofta intressanta inlägg i sin blogg på temat "Mediernas uppdrag är inte att skildra verkligheten sådan det troligtvis är, utan att underhålla en publik" i olika varianter.
Dessvärre har han nog ganska rätt i det, även om det är oklart om medierna verkligen har ett "uppdrag" – det förutsätter, tycker jag, att det finns en enskild "uppdragsgivare".
Just detta citat handlade om Forsmark (kan inte skapa en permalänk, men kolla på den 10 februari).

Edit (verkar som att de flesta svenska bloggare skriver så, men hur skriver man på svenska? bearbetning?): Nu har jag lagt till själva länken till bloggen också...

/Gunilla

Fabulous chock-

STOCKHOLM Kycklingchock, muschock och skäggchock... Det finns som bekant hur många fantastiska ord som helst med -chock som andraled.

Men idag är Aftonbladet innovativt och anväder det som förled, i ett ord i en nedryckare! Och det blir inte vilket ord som helst. Tvärtom, ordet är:
chockfimpar.

/Gunilla

Da---whatever (uppdaterad)

STOCKHOLM När det är breaking news i görningen får det gå fort. DN på torsdagskvällen:
Den 7 september 2006 födde Anna Nicole dottern Dannielynn Hope i Bahamas. Endast tre dagar senare, den 10 september, avled Smiths 20-årige son Daniel Smith under ett besök hos modern på sjukhuset. Anna Nicole gifte sig den 28 september med Howard K Stern, fadern till Darilann. Han var även hennes advokat.
(Det arma barnet heter såvitt jag kan förstå *Dannielynn Hope* Marshall Stern, det vill säga DN:s första stavning är korrekt. Man får hoppas att det verkligen är Stern, och inte de andra två hugade, som är hennes far – för tösen kommer ju att få användning för en advokat. People has more.)

Uppdatering 9/2: På DN-länken ovan finns nu en helt annan text än tidigare. Men den artikel jag klippte ur låg kvar bra länge.

Uppdatering 10/2: Idag slår DN till igen – denna gång med stavningen Damielynn.

/Gunilla

Nedräkningen har börjat...

STOCKHOLM ... till premiären för life style/business-magasinet Monocle. Spännande!

Själva nedräkningen sker på förstasidan, alltså här (just nu återstår 5 dagar, 6 timmar, 27 minuter och 19 sekunder).

Tja, jag tycker ju att tidningen verkar snudd på för bra för att vara sann:
Kärnan är månadstidningen som kommer att leverera särpräglad bevakning av världsomspännande nyheter, näringsliv, kultur och design. Den angränsande webbsektionen kommer att förhöja innehållet med rapporter, minidokumentärer och diskussionsforum.
(– – –)
Monocle riktar sig till den spanska bankiren i London, den finska arkitekten i Zürich, samt den kanadensiska advokaten i Hong Kong och den brasilianska galleristen i Tokyo. Den tilltalar läsare som förmodligen inte bor i sitt hemland, vars arbete innebär resor till ett flertal olika länder per vecka och dem som har vuxit ur de nyhets- och affärstidskrifter som finns på marknaden idag.
(– – –)
Monocle kommer att leverera undersökande journalistik från oupptäckta territorier, fri från pr-drivna reportage och celebritetsorienterade inslag.
(– – –)
Monocles distinktiva blandning av intelligent journalistik, internationell vaksamhet och utmärkt design.
Nej, det är inte jag som översatt detta. Pressmeddelandet/presentationen finns på tre språk, och svenska är faktiskt ett av dem. (De andra är engelska och japanska.)
Redaktör Tyler Brûlés kärlekshistoria med Sverige fortsätter uppenbarligen – och så får jag anta att de räknar med att hitta en marknad av såväl läsare som annonsörer i Sverige.

Läs mer om Monocle i MediaLife (via Vassa Eggen).

/Gunilla

09 February 2007

Läs Martins blogg

STOCKHOLM Medan vi andra sitter och drönar framför datorn i Stockholm är fotografen Martin von Krogh i Bagdad och jobbar, som en av mycket få svenska frilansjournalister.
Han verkar trots sina unga år smått mytisk bland dem som träffat honom (inte jag, men vi har några gemensamma bekanta – och jag har ju sett hans bilder). Läs hans blogg! Exempelvis packningslistan här.

/Gunilla

08 February 2007

Nu fungerar min vanliga mailadress igen

STOCKHOLM Hurra, allt funkar igen! Så maila gärna på den vanliga adressen (gunilla@kinn.se) – och, viktigt, har ni skickat mig mail under torsdagen: skicka om! Det var en lucka på ganska många timmar då min domän kinn.se var tillfälligt av-aktiverad.

Som tur är agerade NIC föredömligt snabbt och öppnade allt på några timmar (när jag kommit på vad som var fel, vilket tog otroligt lång tid – och jag som skulle ut i skärgården idag)!

Själva ompekningsarbetet ligger egentligen framför mig. Jag har kört med både Telia och ComHem ett tag, men ska nu göra mig av med Telia och kanske rentav spara lite pengar – så jag utesluter inte nya problem.

/Gunilla

Mailstrul! Kan inte ta emot mail!

SOLNA Mailstrulet var inte mammas fel, utan helt och hållet mitt.

Jag har bytt svensk e-postleverantör, men har glömt betala årsavgiften för min egen domän till NIC. Således fungerar just nu inte min (och mammas) normala e-postadresser eller min gamla hemsida (d v s allt med @kinn.se).

Jobbar på att åtgärda alltsammans, men det är lite knepigt att betala räkningar och så'nt eftersom jag drog på supportresa till Solna utan vare sig elsladd till min dator och Internetbankens säkerhetsdosa... Så det kan ta ett tag innan allt är åtgärdat.

Skicka alltså just nu inte mail till min vanliga kinn.se-adress. Använd tillsvidare gunilla punkt kinn snabel-a tt punkt se! Eller ring på min vanliga mobiltelefon. Jag skriver in info här, när det funkar som vanligt igen.

Edit: Allt funkar igen som vanligt. Se senaste inlägget.

/Gunilla

Lisa Nowaks släktingar talar ut – i svensk tidning!

SOLNA Så fint, Aftonbladet tycks ha fått alldeles egna intervjuer med alla möjliga inblandade anhöriga till en av texterna om NASA-kärleksdesperado-affären!

Uppdatering I: Nowaks svåger Larry Gage talar ut även i Expressen.

Det är såklart möjligt att såväl AB som Expressen fått egna telefonintervjuer. Mer troligt är att de citerade intervjupersonerna vevats om och om igen i flera amerikanska TV-kanaler och att korrespondenterna tycker det blir överflödigt att ens nämna det. De vet ju att läsarna skiter i det. Och de amerikanska medierna skiter med stor sannolikhet i om svenska medier åker snålskjuts på det de gör.
Summa summarum:
ingen bryr sig om rewrites med oklara källhänvisningar av citat (utom jag och en handfull andra medienördar).

Uppdatering II: Som sagt, det är såklart möjligt att det är egna intervjuer. Men jag gissar att det inte är det.
För grejen är att eftersom vissa tidningar tar för vana att använda intervjucitat från TV-sända intervjuer/-presskonferenser, som om det vore deras egenhändigt inhämtade, utgår jag ifrån att det alltid är så. Därmed har de underminerat sin egen trovärdighet, för det är klart att de ibland har egna intervjuer.

/Gunilla

07 February 2007

Technostress

SOLNA Har tagit mig utanför tullarna för ännu mer datorkonsultation åt min mor. Denna gång gick det åt helvete, så jag stannar här på obestämd framtid. Och jag som tänkte dra till Utö (och Utö värdshus) torsdag förmidag.

/Gunilla

06 February 2007

Teaser

STOCKHOLM Inlägg om Moa Matthis' intellektuella ohederlighet kommer här, snart...

/Gunilla

Q som i quite impressed

STOCKHOLM Kan inte låta bli att citera min pappa idag, även om ni måste komma ihåg att vad jag än kan tänkas skriva om mina föräldrar här är det-mest-tokiga-som-inte-är-helt-pinsamt. Inte helt representativt, alltså. Men ändå typiskt, se exempel här. (Och mamma har just tvingat mig att lägga till denna bloggs adress som ett bokmärke i hennes dator, så från och med nu blir det rent allmänt lite censur.)

Nå, pappa berättade glatt att han spelat bridge, tillsammans med en man vars son är redaktör för en viss tidning – nämligen IQ Vägvisaren (som sedan många år delas ut gratis på högskolorna).
Jag antar att IQ syftar på intelligenskvot även i detta fall. Men pappa var inne på ett annat spår: "Q, står det för queer, eller?" frågar han plötsligt. Han uttalade det lite konstigt, men när jag fattade vad han faktiskt menade blev jag smått imponerad över att han alls kunde ordet. (Se'n trodde han att det betyder "homosexuell", och det gör det ju inte riktigt, men han var i alla fall på're, liksom.)

/Gunilla

Rotsaker

STOCKHOLM En välskriven artikel om mat och politik i Arbetaren. (Jag har ännu bara skummat.)

/Gunilla

05 February 2007

Jag vill inte bli en fiskpinne

STOCKHOLM Av en mängd anledningar har jag ännu inte kommit iväg till Amerikat, bland annat för att jag har sjukt många grejer att fixa och människor att träffa här i sta'n.
Men det finns fler relevanta skäl att inte vara i New York just nu. Idag kom detta mail från en kompis därstädes:
Hello,
Det ar MÖRDARkallt här!! Kom inte hit!! Det blåser från vänster till höger och man börjar nästan gråta när man är ute. I morse hade min hyresvärd stängt av värmen, jag var en iskall fiskpinne och kunde inte gå upp ur sängen!
Ja, ni fattar själva vilken slutsats man kan dra av detta.

/Gunilla

Fulbloggeri

STOCKHOLM Jag sitter inte bara hemma och surar över bristen på bal-, mingel- och Årets kock-inbjudningar, som ni kanske tror av föregående inlägg.
Nix, jag ägnar dagarna åt lunchmöten och kafébesök, och att hälsa på hemma hos folk! I helgen: ett förtjusande treårskalas på Gärdet, en sen kalkonfärssupé i Liljeholmen, en lunch med m&p (som bjöd på en mumsig indisk risrätt som tack för att jag utövade lite datorkonsulteri) i Solna, kaffe och tårta hos min bror med familj i Sundbyberg (jag fick inte mindre än cirka femton kramar av min äldsta brorsdotter när jag gick, vilket är ungefär fem gånger fler än det sammanlagda antalet kramar hon behagat ge mig hittills i livet – avkastning på barnvakteri, antar jag) och avslutningsvis en otroligt trevlig middag med konversationer och lägenhetsinspektion i Lärksta'n.
Ett antal kompisar återstår att träffa – sedan bara tandläkar-, redaktions- och bankbesök så börjar jag kanske bli redo för återtåg till USA...vilket egentligen kanske borde ha skett i förra veckan.

/Gunilla

Vad är en bal på slottet..?

STOCKHOLM Jag är tyvärr sedan länge ur Stockholms-loopen – har aldrig någon koll på vad som händer och får inga inbjudningar till något.
Först tre dagar efteråt insåg jag exempelvis att jag såsom varande någon slags stadigvarande Gourmet-medarbetare förmodligen hade kunnat lura mig in på Årets Kock-minglet på Grand Hotel, som enligt samstämmiga uppgifter var ovanligt lyckat och kul (se rapporter här, här, här, här, här och här). Det skedde dessutom en kväll då jag satt hemma och hade ovanligt tråkigt.

Tja, sedan har vi Nöjesguiden-festen, ELLE-galan, diverse releasepartyn och annat skoj som verkar hända i Stockholm ... för att inte tala om alla seriösa middagsbjudningar som jag inbillar mig att folk har hemma hos varandra. Utan mig!

Så, man har väl inte roligare än man gör sig. Jag ägnade större delen av lördagen åt mitt nya beroende: matlagningskurser. För första gången på svensk mark. Närmare bestämt en dag på Restaurangakademien (som är med och arrangerar Årets kock, big irony) med Andreas Hedlund, som höll i "Teknik för hemmakocken".
Extremt bra och roligt! Kursen hävdade sig mycket väl gentemot mina amerikanska CIA-kurser (fast den var sisådär 50 procent dyrare...1 900:–!). Nu har jag lärt mig göra finfin crème brulée enligt recept av Joel Robuchon, och måste genast investera i (socker)brännare samt alla andra sci fi-tillbehör (sifoner och så'nt – ja, jag vet, jag är tio år sen).

Exempel på andra rätter jag kan tänkas laga en vacker dag, som ett direkt resultat av inspiration från Andreas: rimmad piggvarsfilé, ossobuco och gruyèreskum med inlagda aprikoser. För att inte tala om alla smarta metoder för att tillaga kött och fisk på låga temperaturer.

Tyvärr har jag på grund av ofrivillig ommöblering härhemma inte riktigt plats för middagar just nu (eller måltider överhuvudtaget) – så ni får komma och äta hos mig hemma i USA istället. Snart drar jag tillbaka och försöker hamna i någon slags loop i New York istället.

/Gunilla

04 February 2007

Wer eine Reise tut, der kann etwas erzählen

STOCKHOLM Idag handlade ett inslag i Godmorgon, världen om resedagböcker på nätet, och hur dåliga de är som reseskildringar. "De är mer som mobiltelefonsamtal", var andemeningen, och det måste ju vara per definition dåligt, eller vad?!
En viss, känd reseskribent som intervjuades beklagade att de unga resedagboksförfattarna (tydligen finns 61 stycken sådana bara som heter Emma och reser i Australien!) på en viss community mest skriver om att de a) kommit fram och b) checkat in på hotellet, etc. Inga måleriska skildringar av natur, landskap och människor.
Jaha, tidernas förfall.
Den kände reseskribenten själv avslutade med en avskräckande berättelse från Marocko, där han skådat en vacker solnedgång (var det väl?) men blivit avbruten i sin reseupplevelse av ett telefonsamtal från sin gamla mamma, som behövde fråga en grej och glömt bort att sonen var på resande fot. Men det framgick inte varför han alls hade sin telefon påslagen, om det nu är så hemskt att mobilnätet funkar även i Nordafrika.
Visst vore det kul om fler skrev fantastiska reseberättelser, men intresset för sådana är dessvärre ganska begränsat.
Poängen med resecommunity-bloggarna är ju att man kan nå många kompisar omedelbart med sina resedagboksinlägg, inte bara de tre vänner man eventuellt orkar skriva vykort till plus en mamma man kanske ringer till på den där mobiltelefonen.
Och alla som reser vet att vänner och bekanta orkar lyssna till ens stories i max fem minuter sedan man kommit hem. Själv berättar jag ungefär samma fem minuter om Indien om och om igen. Vilken tur att jag åtminstone hade bloggen att skriva av mig lite mer än så på.

/Gunilla

P S Detta skrivet lite snabbt på grund av tidsbrist – ska umgås med m&p på riktigt snart – men jag kanske återkommer i ämnet "reseskildringar" en vacker dag.

P S II Jo, jag tycker naturligtvis också att reseskildringarna var bättre förr, trots att det fortfarande finns saker att upptäcka och skildra idag. För att frossa i detta köpte jag häromdagen den enligt samstämmiga uppgifter fantastiska Resan till Oxanien, som handlar om en resa i Persien och Afghanistan 1933–34. Robert Byron som skrev den hade säkert (bild)bloggat om han kunnat – och då hade skildringen kanske aldrig hamnat i tryck.

03 February 2007

Talking heads

STOCKHOLM Här är drygt nio minuter USA-bashing, för er som gillar så'nt. Jag vet inte om detta är ett australiensiskt satirprogram eller vad det är, men intervjusituationerna verkar hyggligt autentiska. [De ledande] f/Frågorna är av typen "Kan du nämna ett land som börjar på U?" och svaren som valts ut är Utopia, Yugoslavia, Utah. Well...
Den sista minuten kan ni till exempel kolla in vad ett antal Texas-bor svarar på reporterfrågan: "Vad tycker du om presidentens tal om Kirgistan som ett hot mot USA:s säkerhet?"
Om ni inte har något bättre för er kan ni också kolla in de hundratals kommentarerna: massor av USA-bashing och dess motsats.

/Gunilla

02 February 2007

Smida medan järnet är varmt/kallt

STOCKHOLM Idag kom jag på att jag borde skicka några av mina isbergsfoton från Grönland till [bildbyrån] Scanpix. Nu när medieintresset är på topp för slikt. Fast det borde jag ju ha kommit på för ganska många månader sedan... Smart.
Visst finns många fotografier allaredan hos byråerna, av proffsfotografer därtill, men det behövs kanske några fler.

/Gunilla

P S Denna bild, från Ilullissat-fjorden, har varit publicerad i Fokus, Miljöaktuellt och Amnesty Press.
Ni får gissa själva vilka medier som tackade nej till Grönlandsreportage-förslag på den tiden det begav sig.
Vad jag verkligen borde ha sålt in var klimatförändrings-reportage med fältmaterial från Grönland PLUS Texas, eftersom jag var på båda platserna inom en månad, men ... så blev det inte.

Vad var det nu "knätopp" hette på engelska?

STOCKHOLM Mamma fick i julklapp av mig att vi ska ha en rejäl datorgenomgång tillsammans – jag ska visa henne lite tips och tricks, eventuellt förklara poängen med bloggar (om det finns nå'n?) samt gå igenom sådant hon haft problem med och kanske lite annat.
Hon har haft ett antal olika Macar sedan 1990 eller så, men det finns ... vissa kunskapsluckor och minnesluckor, kan man säga, vad gäller kommandon och funktioner och så'nt, och vissa problem med terminologin.
"Jag har fått låna en sådan där ... vad heter det ... top less!" sade hon glatt idag. Hmmm...alltså en bärbar dator. Men den ska hon å andra sidan använda för att analysera röntgenplåtar med. Så där ligger jag i lä.

/Gunilla

01 February 2007

Maoistledaren ville ha tre getter för att vi inte kom!

STOCKHOLM Häromveckan skrev jag ett långt inlägg om den sista helgen på naxalit-spaning i indiska Dantewada.

Ni som läste det kanske minns att situationen bitvis var snudd på farsartad (tyckte vi, men det var svårt att förmedla känslan i text) – med fyra, fem indiska fixers och tolkar samt en israelisk fotograf från New Dehli springandes in och ut på vårt hotellrum och på terrassen för hemliga samtal, och med komplicerade turer vad gäller om vi skulle få träffa några maoistiska gerillasoldater eller ej.

Jag tvingades åka därifrån dagen därpå. Men "min" fotograf stannade kvar ett tag till – i akt och mening att försöka uttömma de små möjligheter vi hade till kontakt. Jag har inte hört av honom på länge – men idag kom äntligen ett mail med information om hur det gått. Eller, inte gått...

Det tycks dessvärre ha blivit allmänt omöjligt att få till något naxalitmöte. Det har helt enkelt blivit för riskfyllt för dem att lämna djungeln (och hur vet de att journalisterna som vill träffa dem inte i själva verket är förklädda säkerhetsagenter, etc).

Fotografens mail hade rubriken "A Rough Week". Det innehöll många dråpliga händelser om den konkurrerande fotografen från New Dehli, krånglande viseringar, en plötslig Hongkongresa och allehanda hälsoproblem. Men om jag ska välja ut en sak att återberätta här får det bli om getterna!

Vi hade alltså hoppats få träffa några rebell-ledare under tveksamma omständigheter på lördagskvällen. Men mötet blev som jag skrev inställt, för att chauffören inte lyckades få ut sin bil från polisens förvaring. Vi undrade om det alls fanns några rebeller eller om det var någon slags set up..?!

Tja, enligt dagens mail sökte Ahmed, den tolk som hade fixat det mötet, upp stackars Jackson på hotellet sedan jag åkt – och påstod att rebelledaren var ute efter honom!
Naxaliten i fråga hade såklart blivit förbannad, när vi inte kom till mötet där mitt i skogen vid midnatt. (Jag har ingen som helst aning om ifall någon ringt honom och talat om det där med bilen, det vill säga om det alls var möjligt att kommunicera med soldaterna.)

Nu påstod Ahmed att det enda sättet på vilket han kunde blidka mannen var att ge denne tre stycken getter! Så han bad Jackson att ge honom 5 000 rupier (knappt 800 svenska kronor) för inköp av dessa getter...

Historien förtäljer inte riktigt om Ahmed fick några pengar för getinköp eller ej – men Jackson uppfattade det hela som ett klumpigt försök till lurendrejeri och bestämde sig för att det var hög tid att lämna Dantewada... Vilket han gjorde dagen därpå, i sällskap med den israeliske fotografen, som åkte hem till New Dehli – mycket arg och utan en enda bild!

Vi har i alla fall massor med bilder och ganska unikt material (som en viss svensk tidning idag tackade nej till, vilket jag faktiskt inte kan förstå – men jag är ganska luttrad!)...

/Gunilla

Adlerseminarium den 17 februari

bildSTOCKHOLM Ni som läste bloggen i somras kanske mindes att jag var rejält tagen av avrättningen av Martin Adler i Somalia. Läs alla inlägg jag skrev då här.
I den vevan fick jag veta av en redaktör att vissa redaktioner och organisationer planerade ett seminarium till Martin Adlers minne i Stockholm.
Jag bestämde mig för att försöka vara på plats då. Nu ser jag att seminariet äntligen är på gång – men först om två veckor. Vid det laget borde jag vara tillbaka i New York sedan länge, buhu... Hoppas många andra kan gå! Programmet verkar fantastiskt.

Mer information här och på bilden ovan.

/Gunilla

Lästips till mig själv: Christer Berglund

STOCKHOLM Häromåret försökte jag sälja in ett porträtt av eller intervju med frilansjournalisten Christer Berglund – dels för att få träffa honom, eftersom han verkar smått mytisk (min inspiration kom från denna text av Kjell Häglund), dels för att få en anledning att systematiskt läsa hans texter. För jag har bara läst brottsstycken.

Men tyvärr tackade den tilltänkta redaktionen nej. Så det blev varken porträtt, möte eller inläsning.

Nu borde det dock vara dags för åtminstone inläsning, när Berglunds samlade reportage föreligger i bokform. Läs Ira Malliks fina recension i Aftonbladet här!

Citat från Häglunds text: "...han är inte bara skamligt obekant i bredare branschkretsar utan missförstådd även av sina arbetsgivare".

Citat från intervju med Berglund, ur Resumé: "Jag tyckte allt var skit – utom något enstaka. Men när jag läste igenom dem igen, sedan boken gått till tryck, tyckte jag ändå, förutom vissa störande schabloner, att de höll världsklass."

Citat ur Martin Jönssons förord i boken: "...hans texter /sticker/ ut som rostiga bultar i en polerad yta (– – –) ... hans journalistik är större än det mesta vi kunnat läsa i Sverige de senaste 30 åren. Har du aldrig läst honom är du att gratulera. Vänd blad och börja nu."

Så ni förstår att jag ville träffa och intervjua Christer Berglund. Han verkar vara one of a kind.

/Gunilla

Lycka är...

STOCKHOLM ...att hitta en burk i frysen med fem infrusna chocolat fondant-bakelser, rester från en middag jag hade i oktober... Snabbtinade, var de, och otroligt goda – väldigt bra att ha på armslängds avstånd från datorn!
Och otroligt lättbakat men synnerligen imponerande på gästerna (hoppas jag) – kolla in receptet i Marcus Aujalays fina kokbok Mat hemma och på krogen.

/Gunilla