Showing posts with label Min journalistik. Show all posts
Showing posts with label Min journalistik. Show all posts

07 April 2011

Våra barn och andras ungar

Mars 2008:



Februari 2009:



April 2011:



NEW YORK Fotografen (och vännen) Lina Haskel tipsade om ovanstående diskrepans – tack, Lina! Jag hade det på känn, men hade inte haft tid att leta fram några belägg.
På lördag pratar jag om Aftonbladet/Pontus Höök/kungahuset i P1 Medierna.

/Gunilla

14 December 2010

Tvättlina i Port-au-Prince


NEW YORK Jag har så himla många fina bilder från Haiti kvar att ladda upp här och visa er. Men i flera dagar har jag varit så febrig och sängliggande att jag knappast ens orkat peta på datorn, än mindre sitta och gallra bilder eller producera något kreativt. Dessutom ligger jag nu därmed efter med det mesta.
Men så snart hälsan återvänder och jag får både ork och tid ska jag lägga upp foton från haitiska tältläger, nybyggda hus (jodå, det finns några stycken, i alla fall), röjningsarbete och en katolsk gudstjänst i det fria. Tillsvidare får ni en bild jag tog i oktober, från ett tältläger på en skolgård där lite taggtråd tjänar som tvättlina. (Ett reportage från bland annat detta läger sändes i P1:s Klotet nyligen.)

/Gunilla

19 November 2010

I kolerans tid

NEW YORK Nästa vecka far jag till Haiti – för sjunde gången! Inte ett enda reportage är insålt hittills, men det löser sig nog (hoppas jag).
Som ni vet grasserar en koleraepidemi i landet. Paradoxalt nog satt jag fast i en radiostudio i Stockholm och gjorde reportage om vikten av god handhygien för att förebygga kolera just de timmar som jag borde ha tagit mig till en klinik för att skaffa vaccin – så jag hoppas att det räcker med hygienen...
Som vanligt har fotografen Thomas Nilsson varit på plats! Läs hans berättelse från Haiti här: http://thomasnilsson.typepad.com/my_weblog/2010/11/kolera-i-haiti.html
Mitt reportage sänds i P1:s program om miljö- och hållbarhetsfrågor, Klotet, på onsdag klockan 13.20 i nästa vecka (med repris två gånger dagen därpå). Lyssna då!
Det kommer såklart också att finnas på programmets hemsida, tillsammans med bilder jag tagit.

/Gunilla

18 November 2010

Liten uppdatering

NEW YORK Hjälp, det har väl aldrig hänt att jag bloggpausat i nästan en månad!?

Antar att jag inte har några läsare kvar, men om någon mot förmodan hittar hit så hoppas jag att ni gillar födelsedagspresentinlägget nedan.

Får skylla på lack of inspiration! Vet faktiskt inte riktigt vad jag ska blogga om – någon brist på intressanta mediefenomen, spännande politiska skeenden i både USA och Sverige och roliga händelser i mitt eget New York-liv har det ju sannerligen inte varit på sistone. Vi får se om jag återfår inspirationen.

Jag kommer inte att retroblogga, mer än vad jag redan gjort om presenterna – men strax kommer här i ett separat inlägg några länkar till ställen jag besökt i New York på sistone, så att ni ser att jag inte varit helt overksam.

Fast mest av allt har jag faktiskt ägnat oktober och november månader åt att bara vara hemma, bitvis som rejält sjuk och sängliggande. Och så har jag jobbat lite och lagat massor med mat (fast mest som köksa åt Edward, som för övrigt är en veritabel privatkock som lagar ljuvliga måltider minst tre gånger om dagen).

Jag kan också tipsa om några ställen där det dykt upp Haiti-material från min resa dit i oktober.
Kolla in VVS-tidningen Cirkulation, som satte mitt reportage om hygien, vatten, toaletter och avlopp i Port-au-Prince på omslaget (fler foton finns nog i papperstidningen) och lyssna på P1:s vetenskapsprogram Klotet på onsdag i nästa vecka!
Läs även om sopstationen Centre de Triage i Port-au-Prince hos Ekolådan/Veckans Eko, klicka på nummer 45/2010. Hos Ekolådan kan ni även läsa en så kallad skribentpresentation av/om mig – och hittar länkar till den groteska mängd artiklar jag har skrivit där!

/Gunilla

17 October 2010

Den här artikeln hade jag väntat på

PORT-AU-PRINCE Bevakningen av gruvolyckan i Chile kommer säkert att generera mängder av B-uppsatser i mediedramaturgi och -retorik...

Nog är det märkligt att en arbetsplatsolycka i Sydamerika genererade så mycket uppmärksamhet världen över. Men när man läser denna text av Jens Liljestrand framstår allt som tämligen uppenbart:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/bevakningen-av-gruvolyckan-i-chile-ar-ett-sanslost-mediejippo-1.1188803

Citat:

”Bara som en påminnelse: arbetsmiljöförhållandena i tredje världen är ofta dåliga och livsfarliga. Som exempel kan nämnas att det bara i Kinas gruvor dödas – enligt officiella uppgifter – omkring 3 000 arbetare i olyckor varje år. Detta skapar sällan rubriker, eftersom vi tyvärr har vant oss vid att världen är en plats av slakt, svält, misär och katastrofer och därför mest ägnar ett förstrött intresse åt dödsoffren i Darfur, massvåldtäkterna i Kongo, de vidriga förhållanden som ännu råder på Haiti.

Här finns den skruvade logiken bakom den orimliga uppmärksamheten kring gruvan i Chile. Uppgivenheten och skammen för alla de stackars satar som är bortom vår hjälp är så tung att vi, när det väl finns några som faktiskt går att rädda, överkompenserar totalt. Vår tids behov av katharsis, av sagor med lyckliga slut, är så omättligt att det saknar all rimlighet.”

Debattinlägget har genererat hundratals kommentarer, en del håller med Jens Liljestrand och andra sågar hans text!

Godmorgon, världen hade för övrigt ett inslag i söndagens sändning om dramaturgin i Chile-bevakningen. (Själv har jag faktiskt inte följt det hela alls, men det beror inte på något särskilt.)

/Gunilla

P S Jag har faktiskt ingen anledning att klaga på ”redaktörernas bristande ointresse för Haiti” eller något sådant. I år har det varit relativt lätt att sälja in material. Många har varit mycket intresserade, och jag har redan sålt in grejer till nästa resa. Men här råder absolut ”vidriga förhållanden”, så mycket är klart...

Livstecken från Haiti




PORT-AU-PRINCE
Här händer det grejer: gisslandraman och annat spännande. Har slarvat med Haiti-bloggandet, och den närmaste tiden (i New York och Stockholm) blir så intensiv att jag inte tänker utlova så värst mycket bloggande heller. Men men, en och annan bild från Port-au-Prince har jag tänkt visa här framöver.

Ovan ser ni mig på en av de platser där jag trivs allra bäst i hela världen, nämligen i Hotel Oloffsons lounge. Det ser kanske inte ut som om jag trivs, men i alla fall... Hörlurarna (och de blossande kinderna) har jag på mig för att jag just Skype-konverserat med en nyhetschef på en viss kvällstidning. Vi får se vad det leder till.

Många som känner mig tycks tro att jag ”reser hela tiden”, och jag har aldrig förstått varifrån de fått det – för i mina ögon reser jag nästan ingenting numera. Jag tycker att jag mest sitter hemma vid datorn, i Stockholm eller NewYork.
Men jag har insett att de som säger det antagligen jämför med sina egna liv, som kanske innebär några få tjänste- och/eller semesterresor om året eller inte ens det. Jag, däremot, jämför mitt resande med de kolleger som jobbar så som utrikeskorrespondenter bör göra – ständigt ute på nya uppdrag och med passet i bröstfickan!

Det är ju tyvärr inte så många som har det så. Men en av dem är Thomas Nilsson, som jag ofta länkar till. Han reser mer på en månad än de flesta gör under en livstid, för att göra nyhetsreportage för Verdens Gang. Här är en intervju med honom av kollegan Johanna Syrén.

Det som är bra med Thomas blogg, förutom att den är väldigt välskriven, personlig och full av fantastiska bilder och initierat fotografbloggande, är att den låter alla oss fåtöljresenärer komma till Memphis, Louisiana, Island, Chile och andra fantastiska platser!

OK, fåtöljresenär var kanske inte ett helt optimalt sätt att beskriva mig. Denna gång har jag inte hunnit fotografera så mycket i Port-au-Prince, men här är i alla fall ett bevis på att även jag hamnar på fältet ibland – tagen igår kväll när jag var ute och spankulerade omkring i grannkvarteren.



/Gunilla

26 August 2010

Lyssna på Kosmo på lördag 16.03!



STOCKHOLM
På lördag kan ni gott lyssna på kulturmagasinet Kosmo i P1! Programmet sänds efter 16-nyheterna, och finns såklart även på nätet efteråt.
Det handlar om kultur i katastrofhärdar. Jag medverkar med ett inslag om haitisk kultur, som vi mixade i studion i radiohuset i går.
Superkul med radio! Och bra att ställa in antennerna på Haiti igen. Jag har fullt av idéer om nya reportage där...

/Gunilla

09 August 2010

Ur arkivet

Här är en text jag skrev till tidningen Civilekonomen i vintras.

/Gunilla


Man skulle nog ha vistats på Manhattan i slutet av 70-talet. Så tänkte jag när jag såg “NY77 – the Coolest Year in Hell” i fjol (trailer här). Det är en underbar dokumentärfilm – full av New York-romantik – som med 30 års perspektiv skildrar hur discovågen, punkkulturen och hip hop-scenen exploderade samtidigt, i ett politiskt spänt klimat i en kaotisk metropol på randen till bankrutt.
Förvisso fungerade varken sophämtning eller skolsystem, och droger och kriminalitet lamslog delar av staden – men kultur- och nattliv har nog aldrig varit så kreativt och utlevande någonstans som i New York 1977.
Jag inser att jag knappast skulle ha varit en av dem som faktiskt hängde med Africa Bambaataa i södra Bronx eller deltog i dekadenta drog- och sexorgier på nattklubbarna – eller ens ha försökt komma in på mytomspunna Studio 54. Men åtminstone så här i efterhand framstår epoken som så kul, galen och spännande att jag bara kan beklaga att jag liksom missade den.
Sedan dess har New York genomgått många faser. Hiv och aids satte ju i mitten av 80-talet stopp för det allra mest utsvävande nattlivet; men staden fick åtminstone under samma tid bättre ordning på budgetar och brottslighet. Manhattan har blivit mindre bohemiskt och mer tråkigt sedan det var “helvetets coolaste”, men också tryggare och förvisso tillräckligt spännande för de flesta av oss.
Kanske är det dags för en ny, kreativ period nu, mitt inne i ännu en djup lågkonjunktur. Den Wall Street-kultur som rått det senaste decenniet har släppt sitt grepp. Folket från finans- och fastighetsbranschen, som, i kraft av sina höga löner och bonusar, tog över det nattliga leverne som en gång dominerades av New Yorks bohemer och exhibitionister finns kvar – men de sätter inte längre agendan. De ohemula priser som VIP-klubbarna tagit för “bottle service” – exklusiv servering till kändissvansen – är ur tiden. De senaste 18 månaderna har barer och restauranger erbjudit inte bara gamla vanliga “happy hours” – utan även “stimulanspaket” och “recessionspriser”, för att få folk att gå ut.
Och sedan Lehman Brothers fall utlöste ett finansiellt moras har det faktiskt varit relativt fullt på sta’ns krogar. Det ligger helt enkelt inte i New York-bornas natur att sitta hemma och sörja de dåliga tiderna. Men det kändes som “kejsarens nya kläder à la 2005”, när jag nyligen råkade hamna vid ett drinkbord på Hudson Terrace i Hell’s Kitchen – en klubb som tar uppåt 1 000 dollar för att duka upp en vodkaflaska med några sorters juice.
Så helt borta är inte excesserna. Men precis som på spritförbudets 1920-tal har det nyligen dykt upp några “speak-easies”, det vill säga barer som låtsas vara gamla lönnkrogar, på sta’n – exempelvis “67 Orange Street” på min gata hemma i Harlem (8:e avenyn).
Och jag funderar på att väcka liv i en annan gammal Harlemtradition från depressionens 30-tal, nämligen “rent parties”, hemma hos mig. Sådana hyreskalas går ut på att man bjuder in musiker som spelar hemma i ens lägenhet, samt en massa kompisar och andra gäster som skramlar till både musikarvode och värdinnans hyra som tack för dansunderhållningen.
Det finns en fantastisk filmsnutt som visar hur det kunde gå till, där pianisten Fats Waller sjunger:
They have a new expression along old Harlem Way,
Tells you where the party is ten times more than gay.
(– – –)
Check your weapon at the door, be sure to pay your quarter.
Burn your leather on the floor, grab anybody's daughter.
This roof is rocking, the neighbors are knocking,
Det kunde väl vara något att återuppliva, som alternativ till att träffas på krogen? Åtminstone ser Harlem-partajen under mellankrigstiden väldigt roliga ut på film.


Gunilla Kinn

05 August 2010

La Frontera i VI

Tidningen Vi - Mer ur senaste numret
STOCKHOLM I det senaste numret av tidningen VI har jag en text om immigrationsdebatten i Arizona och USA. Den ackompanjerar ett bildreportage av den amerikanska fotografen Jared Moossy.

/Gunilla

30 July 2010

Satir över Haiti-rapporteringen

STOCKHOLM En text med några grundläggande råd om hur vi västerländska reportrar (inte) bör skriva om Haiti...ur Huffington Post och denna blogg, av den amerikanska frilansjournalisten Anzel Herz. Ett långt citat ur inledningen:
”For starters, always use the phrase 'the poorest country in the Western hemisphere.' Your audience must be reminded again of Haiti's exceptional poverty. It's doubtful that other articles have mentioned this fact.

You are struck by the 'resilience' of the Haitian people. They will survive no matter how poor they are. They are stoic, they rarely complain, and so they are admirable. The best poor person is one who suffers quietly. A two-sentence quote about their misery fitting neatly into your story is all that's needed.

On your last visit you became enchanted with Haiti. You are in love with its colorful culture and feel compelled to return. You care so much about these hard-working people. You are here to help them. You are their voice. They cannot speak for themselves.

Don't listen if the Haitians speak loudly or become unruly. You might be in danger, get out of there. Protests are not to be taken seriously. The participants were probably all paid to be there. All Haitian politicians are corrupt or incompetent. Find a foreign authority on Haiti to talk in stern terms about how they must shape up or cede power to incorruptible outsiders.

The US Embassy and United Nations always issue warnings that demonstrations are security threats. It is all social unrest. If protesters are beaten, gassed, or shot at by UN peacekeepers, they probably deserved it for getting out of control. Do not investigate their constant claims of being abused.

It was so violent right after the January 2010 earthquake. 'Looters' fought over goods 'stolen' from collapsed stores. Escaped prisoners were causing mayhem. It wasn't necessary to be clear about how many people were actually hurt or died in fighting. The point is that it was scary.”

Det stämmer verkligen att journalister har svårt att låta bli att alltid noga nämna att landet är västra halvklotets fattigaste, för att bara ta upp inledningsexemplet. I mina artiklar och reportage har jag förmodligen gjort mig skyldig till de flesta av klyschorna, dock inte alla (hoppas jag). Texten är för övrigt uttalat inspirerad av denna Granta-klassiker om gängse Afrika-rapportering.

/Gunilla

26 July 2010

Min TT-text i GP



STOCKHOLM
Häromdagen skrev jag ett reportage om vikten av landsbygdsutveckling i Haiti, för TT. Det skickas alltså som alla liknande texter ut till alla svenska nyhetsredaktioner som abonnerar på TT. Vilka som sedan publicerar det får jag inte alltid så noga veta – men åtminstone Göteborgspostens utrikesredaktion har gjort det. Bilden ovan visar hur folk bygger stenvallar för att mildra erosionen och skapa odlingsbara terrasser.

/Gunilla

23 July 2010

Foton från Deschapelles


BJÖRKLIDEN Här är ett collage med bilder från bergstrakterna utanför Deschapelles i norra Haitis inland. De får illustrera ett reportage jag just skrivit om vikten av landsbygdsutveckling i Haiti.

Uppdatering: texten har bland annat publicerats i Göteborgsposten.

/Gunilla

17 July 2010

Mitt första Expressen-löp


STOCKHOLM Det kanske är en antimerit, dock ändå ganska roligt för en prettojournalist som jag. Så här såg Expressens löp, med mitt fotografi, ut igår – åtminstone på Öland.

/Gunilla

16 July 2010

Första parkett till M/Y Ancylus



BORGHOLM Gungor och karuseller, så är det i det här jobbet. Arvodet för mitt båtfotografi ovan, som pryder förstasidan på dagens Expressen, räcker nog till en flygbiljett till Haiti i augusti – mycket bra!
Jag fattade inte riktigt nyhetsvärdet i den här bilden, hade själv aldrig kommit på att den kunde vinklas på prinsessan Madeleine – och trodde att det bara skulle bli en liten bild inne i tidningen. Nu fick den rentav löpet (åtminstone på Öland, andra delar av landet har jag inte kollat)!
Hade jag begripit att den räckte att dra på så skulle jag nog ha tagit betydligt saftigare betalt. Next time...så får jag hålla auktion mellan Expressen och Aftonbladet.
I vilket fall som helst är det en trevlig text till, av ingen mindre än Johan T Lindwall (som jag inte känner, men en gång hade till bordet på en middag på svenska konsulatet i New York).
Det känns ovant att enbart vara bildleverantör. Så här såg Lindwalls radarpartner Suvad Mrkonjic’ bild på samma båt ut, tagen vid ett helt annat tillfälle.
Läsarna i kommentarfältet verkar tycka att detta är årets mest tramsiga journalistik, och det kanske det är. Själv tycker jag att det är ett präktigt tecken på sommartorka när ett sådant här foto slås upp så. Men jag står förstås gärna för dessa foton i sig, de var tagna under synnerligen snälla omständigheter.
Om/när jag hinner kommer fler fotografier från vår båtfärd ombord på Briggen Tre Kronor af Stockholm.

/Gunilla

05 July 2010

På uppdrag i Haiti


Helsingborgs-polisen Fredrik Bjerkeborn, biträdande chef för Minustahs poliser på uppdrag i Haiti, här på Camp Delta utanför Port-au-Prince.

STOCKHOLM
Det är alltid kul att få feedback från intervjupersoner, även om jag inte tycker det var så himla välförtjänt i just det här fallet (jag gillade mina fotografier mer än min text):
"Grattis till en bra intervju. Jag har fått en massa kommentarer från mina kollegor som var positiva och som du vet så är det inte lätt att tillfredsställa poliser i det här avseendet."
Haha, nej – det visste jag faktiskt inte! Såvida det inte handlar om förundersökningar och brottsutredningar och slikt, förstås – där finns givetvis en inbyggd, klassisk konflikt mellan polisers och mediers intressen.

Jag intervjuar sällan poliser, dessvärre. Fast en gång gjorde jag ett bildreportage för Svensk Polis från en bergsby i Makedonien – och nyligen porträtterade jag ju FN-polischefen Ann-Marie Orler i New York, för Jusektidningen. (Hon och hennes medarbetare var vänliga nog att låta mig vara med på ett internt möte, som tursamt nog handlade om Haiti.)

Det finns fler svenskar utsända på polisuppdrag för Minustah under året, förhoppningsvis kan någon av dem tänka sig att bli intervjuad när jag återvänder till Haiti i höst.

Texten om Fredrik Bjerkeborn och hans uppdrag kan ni läsa i Svensk Polis, under rubriken "Tungt uppdrag i ett sargat land".

/Gunilla

11 June 2010

Brooklyn, absolut!


NEW YORK/STOCKHOLM Min sista kväll i New York tillbringade jag i Crown Heights/Clinton Heights, med att hänga på Rush Gallery, på Norah Jones-konserten på Celebrate Brooklyn-galan i Prospect Park och på Cubana Café.
Allt givetvis *jobb* (en intervju/ett porträtt)! Kommer i ett svenskt magasin en vacker dag. My kind of work. Trots att det tyvärr hällregnade, ihållande, och vi var utomhus en hel del av tiden.
Affischen ovan fotograferade jag på tunnelbanestationen Clinton-Washington.

/Gunilla

07 June 2010

Reportage från Port-au-Prince och Pétionville



Idag har jag ett reportage från Haiti i Sydsvenskan. Debut på Sydis utrikessidor (fast jag antar att mina TT-texter figurerat där)! Nedan den längre originalversionen av texten.

Här kan ni läsa mer om dòmi kanpe, att "sova stående (eller så gott det går"):
Times Union/Albany, 2 juni 2010
"Sleep deprivation didn't help the tense situation. Many complained about a lack of sleep during May's rainy season, marked by nearly daily deluges. A two-hour downpour the night before forced the mother, her newborn and six relatives crowded into the tent to stand. They clutched dry blankets and clothing to their chests and tried to keep their belongings off the ground until the rains subsided and a stream stopped running under the tent.
Leve-kanpe domi, they call it in Creole. The stand-up sleep."

Satellite Magazine, 2008

"The majority of the housing in Cite Soleil consists of densely packed rooms constructed from basic recyclables: during the hottest months, the tin roofs capture the relentless heat and transform the interiors into sweatboxes. Though crude, temporary housing is visible throughout slum, there is still a shortage of adequate shelter for the people of Cite Soleil. As a way to deal with the lack of housing and incredibly cramped rooms, many of which are little more than four or five square metres, people are often forced to engage in domi kanpe (a Creole term that literally translates to “sleeping standing.”)"
/Gunilla


PÉTIONVILLE
– Här i lägret finns ingen glädje – och det är ingen bra miljö för ungarna, säger sexbarnsmammorna Solange Jean och Occiana Felix.
En handvevad ficklampa och ett stearinljus lyser upp mörkret kring det lilla stånd där de säljer bröd med jordnötssmör, läsk och cigaretter.
Klockan är halv nio på kvällen. Människor i alla åldrar hänger på det öppna området i lägret Camp Sainte Thérèse i Pétionville, en förstad i bergen ovan Port-au-Prince.
Flera män fördriver tiden över några öl från en enkelt ihopsnickrad bar. En av dem kommer fram och vill förmedla sitt öde, men sluddrar lite för mycket för att vara begriplig. Tolken Mona Cham förklarar vänligt, men bestämt, att vi kommit för att få kvinnornas berättelser denna gång.

Vi befinner oss på en fotbollsplan som den 13 januari, dagen efter jordbävningen i Haiti, förvandlades till flyktingläger.
Drygt 1 200 små och stora läger har vuxit upp i de drabbade områdena – och de riskerar enligt en FN-källa att bestå i flera år. Drygt 1 miljon haitier är hemlösa, och efter snart fem månader växer frustrationen.
– Det är fruktansvärt att bo så här, säger Solange Jean, 44 år.
– Man känner sig obekväm. Det blir extremt hett på dagen och det sprids infektioner.
– I början fick vi mat, av Goal (en irländsk hjälporganisation/red anm). Nu får vi klara oss själva, fortsätter Occiana Felix, 45.
– Men det värsta är att vi inte alls känner oss säkra här.

Hela våren har det kommit rapporter om övergrepp i lägren. Att hämta vatten eller gå på dass är riskfyllt, och i tälten kan ingen låsa om sig. Hundratals våldtäkter har anmälts, men mörkertalet är stort – och de flesta kvinnor jag talar med säger att de knappt vågar gå ut på kvällen.
– Här har inga våldtäkter skett – men vi är ändå rädda, säger Occiana Felix. Hon håller om sin 8-åriga dotter Nandy Simain, som kämpar för att hålla sig vaken.
– Vi hör ju vad som händer i andra läger. Det är värst nere på Champs de Mars, mitt i Port-au-Prince. På radion sade de att många blivit överfallna där, av unga män som driver omkring.
Lokala organisationer som Solidarite Fanm Ayisyen (Solidaritet med haitiska kvinnor) och Kay Fanm (Kvinnohuset) och internationella som Oxfam har tält i några läger, för att ge stöd åt dem som utsatts för övergrepp – och i ett par läger finns fält-polisstationer. Men rättsväsendet i Haiti fungerar uselt, och ofta avstår våldtäktsoffer från anmälan.

FN:s fredsbevarande styrka Minustah vill öka tryggheten genom fler kvinnliga poliser. I de sex mest besvärliga lägren – i de största bor över 45 000 människor – finns dygnet runt-patruller av haitiska poliser och deras FN-kolleger. Från juni förstärks de med 110 poliser i en helkvinnlig styrka från Bangladesh.
– Vi ska vara här ett år, sade deras ledare Hosneara Begum – 53 år och sitt lands första kvinnliga polischef på hög nivå – när jag träffade henne på FN:s Camp Delta i Port-au-Prince.
– Vi är vana att hantera cyklonflyktingläger, så vi hoppas göra en bra insats i FN:s tjänst.

Men kvinnorna i Camp Sainte Thérèse lever även i total osäkerhet inför framtiden. De tänker ofta på tillvaron före jordbävningen.
– Vi hade ett hem vi trivdes i, säger Solange Jean, vars man dog av en hjärttack fem dagar efter naturkatastrofen.
– Vi brukade se på TV, umgås, laga mat... Ett normalt liv.
– Min familj hade bott i samma trevåningshus i decennier, berättar Occiana Felix.
– Vi hade byggt till och moderniserat det. Men allt blev förstört.
Hennes man lämnade henne och bildade ny familj för tio år sedan – vanligt i Haiti, där kvinnor ofta ensamma försörjer sina barn. Hon drev egen matbutik och hade råd att kosta på barnen – 8, 10, 13, 16, 20 och 22 år – utbildning. Bara den äldsta och den yngsta går kvar.
– Min skola har öppnat igen. Men vi har inte råd med avgiften längre, så jag har fått sluta, säger 20-åriga dottern Berancia Pierre.
Hon var i källaren när jordbävningen kom, och visar ett ärr på vaden.
– Jag fick en benskada som gjorde att jag knappt kunnat gå. Den tog tre månader att läka.

Familjerna har fått veta att de ska få flytta till ett läger med mer plats. Men ingen kan ge säkra besked, och det långsiktiga återuppbyggnadsarbetet i Haiti går trögt.
Som så många andra hankar de sig fram genom att sälja sina varor på sta’n. De vuxna barnen kan ta enstaka påhugg, som läxhjälp. Solanges hopp är att en av sönerna kan fortsätta läsa agronomi på universitetet.
Genom en labyrint av leriga diken, 3–4 decimeter breda, vandrar vi “hem” till Occiana Felix och hennes barn. Men de har inte ens ett ordentligt tält, utan har bara spänt upp presenningar så gott de kunnat.
På väg in råkar jag riva ned en trädörr som bildar en svajig "vägg". Alla skyndar fram – för dörren faller mot en gryta, som står på en glödande kolbädd.
– Det är så trångt mellan tälten att det inte finns plats att laga mat utomhus. Vi får göra det här inne, visar Occiana, som fått en del husgeråd i katastrofbistånd.

Det är varmt och fuktigt som i ett växthus, och sånär som på ett stearinljus totalt mörkt. Dagtid kan temperaturen bli uppemot 45 grader i tälten, kvällstid är det över 30.
Sängarna består av några plankor, tunt skumgummi och papp som de brer ut när de ska sova. Men under regnperioden, som började i slutet av maj, översvämmas tälten och det blir lerigt överallt.
– När det regnar mycket kan vi inte ligga ner. Då får vi vänta med att sova, tills det är över och vi kan torka upp vattnet med en trasa: dòmi kanpe.
Det betyder “sova stående” och är ett kreolskt uttryck för att “sova så gott det går” – även om det innebär att inte sova, eller slumra lutandes mot varandra.

Familjerna vill att omvärlden ska veta hur de lever på adressen Miami 5-263 i Camp Sainte Thérèse. Kanske kan det leda till något bra, kanske rentav ett riktigt tält?

Men nu när orkansäsongen börjar är ett rejält hus vad de och alla andra flyktingar mest av allt behöver. Orkanerna väntas bli svåra i år, och FN:s humanitära organisation OCHA sade på tisdagen att de planerar för värsta tänkbara utgång i Haiti.
Mina gåvor – färgkritor och småtvålar – känns futtiga. Vi går tillbaka till det öppna området för att titta på avträdena, en rad dass intill en stor vattencistern. De verkar inte sämre än standard för de flesta haitier, tvärtom. Men Occiana och Solange – som förr hade badrum hemma – klagar på flugor, maskar och en ständig stank. “Duscharna” är bås där man kan riva av sig med vatten från sin hink.

Just när jag tänkt ta översiktsbilder av den lilla tältstaden kommer några män i 20- och 30-årsåldern fram. De luktar öl och är ganska tjafsiga.
En av dem, en aggressiv lägerchef, förklarar att ingen får fotografera utan hans tillstånd. Kommer det varor till lägret måste det också gå via honom.
Tolken Mona Cham hittar inget förhandlingsutrymme – och vi tvingas lämna lägret, utan ett ordentligt farväl av Solange Jean och Occiana Felix.
Fast de sitter redan åter vid sitt stånd. Kanske kan de sälja några fler jordnötssmörsmackor och få in ännu några slantar till barnen.
Gunilla Kinn

30 May 2010

Apropå min "Aba Préval"-text



NEW YORK Säg inte att inte textformaten i de svenska kvaloiderna krympt. När DN gjordes om från broadsheet till tabloid, för några år sedan, påstod faktiskt den dåvarande redaktionsledningen utåt att det blott skulle bli fråga om en marginell minskning av artikellängderna. Vilket naturligtvis inte stämde. Vem som helst kunde ju räkna ut att det var en bluff.

I nedanstående text fick jag skriva ovanligt lååångt med nutida mått mätt: 3 500 tecken, utgiven av TT som så kallad "helgtext" (d v s "reportage").

I den version som SvD publicerade igår var knappt hälften struket; knappt 1 900 tecken återstod (fram till mellanrubriken "Kommers", se nedan). Bara en enda (1) av mina tre (3) intervjupersoner återstod. Tre var ju bara det alltför få för "multi-sourced journalism", som är mitt ideal (fast jag hade ju förstås pratat med många fler människor, vars röster inte redovisades).

Ändå var det den enda artikeln, med en gammal faktaruta som gott hade kunnat skippas, på en av SvD:s utrikessidor. Annars fanns där ett foto och flera – välbehövliga – annonser:

New York Times publicerade ett motsvarande reportage idag. Det är på knappt 7 000 tecken. Antalet personer som kommer till tals explicit i texten: sju.

Ja, jag vet att längden inte är allt och att läsarna kanske inte är sååå intresserade av Haiti – på bekostnad av annat, till exempel sin tid – att de vill ha en så lång text. Men i alla fall. Jag tyckte att detta var ett intressant exempel.

För övrigt träffade jag New York Times' team på Hotel Oloffsons veranda i tisdags, innan de susade iväg mot flygplatsen.

Fotot ovan tog jag i Delmas, en stadsdel i Port-au-Prince. Fotot nedan tog jag i förra veckan, dagen innan texten skrevs. Den föreställer Préval-demonstranter, dock inte på Champs des Mars – omkring presidentpalatset – utan alldeles utanför mitt hotell. Praktiskt när nyheterna kommer hem till en... ;-) Jag tog, kan jag väl erkänna, fotot från hotelltomten. Lite svårt att se, men till höger finns en av de skyltar jag skriver om, med texten "Aba Préval" – se även bilden högst upp, som blir större om ni klickar på den.

Fast tre gånger var jag nere vid tältlägren på Champs des Mars, bland annat en dag med brinnande däck och oroliga, unga män – så jag sköter liksom inte all bevakning från hotellet...

För fyra år sedan stod jag på exakt samma plats på hotelltomten, och noterade de tusentals människor som sprang gatan fram med krav på att René Préval skulle erkännas som segrare i presidentvalet, upprörda över att rösträkningen drog ut på tiden. Då var han desto mer populär.

/Gunilla

Text, skriven på nolltid och utskickad av TT i torsdags

Regnperioden får Haitis tältinvånare att misströsta

Den senaste veckan har det varit spänt i lägren kring det kollapsade presidentpalatset mitt i Port-au-Prince. Demonstranterna är arga på både den haitiska regeringen och FN.
"Aba Préval!" är slagordet som ropas och sprayas av unga män, i delar av den jordbävningsdrabbade huvudstaden.
"Ner med Préval" lyder översättningen från kreolska. Innebörden är ett djupt misstroende mot Haitis president, René Préval – som anses vara en svag ledare under det svåra krisläge som råder.
Det är meningen att Haiti ska hålla val i slutet av året, men de mest aggressiva demonstranterna tycker att president Préval bör avgå omgående.
Läget har varit extra spänt den senaste veckan, med sammanstötningar mellan studenter och den haitiska polisen – som även satt in tårgas. Fordon från FN-styrkan Minustah har attackerats, och bildäck har satts i brand.
Att människor i Port-au-Prince, och de drabbade mindre städerna i Haiti, är frustrerade är inte konstigt. I över fyra månader har hundratusentals trängts ihop i ett gytter av tält och skjul. Lägren finns över hela sta'n – och i de största bor över 50 000 personer.

Tropiska skyfall
Att regnperioden börjat och förvandlar lägermarken till lervälling gör inget bättre.
– När människor är arga händer det tyvärr att de kastar stenar, säger missionären Patrick Moynihan som sedan många år driver skolan Louverture Cleary.
Han är rädd att tältlägren – utöver en bitvis katastrofal humanitär situation – bildar nya, politiska konflikthärdar.
–För att undvika oro måste regeringen skapa ordning och reda. Människor som blivit hemlösa ska förstås få hjälp – men det finns även många som söker sig till lägren för att få vad som erbjuds där: rent vatten, mediciner, latriner. Det har många haitier alltid saknat, säger han.
-Om inte lägren ska bli permanenta måste planeringen för riktiga hus med ordnade ägarförhållanden, avlopp, skolor och arbetstillfällen komma igång.

Kommers
Men tältstäderna i Port-au-Prince är fullfjädrade samhällen, där det är full rulle på kommersen med livsmedel, skönhetsprodukter, husgeråd och mobiltelefoner. Organisationer som Oxfam, Rädda barnen, Röda korset och Unicef finns på plats. De driver skolor och enkla vårdcentraler. Behoven är ändå enorma.
När TT besöker Pétionville Club, en privatklubb vars golfbana i januari plötsligt förvandlades till flyktingläger, köar hundratals människor i konkurrens om de jobb som finns genom "Cash for Work". 50 män och 50 kvinnor plockas ut för att jobba med renhållning under ett par veckor. På så vis blir området renare, och det blir ett flöde av kontanter till den lokala ekonomin.
-Vi hade 54 000 invånare. Men nu är vi nere på 47 000, eftersom vi flyttade så många vi kunde inför regnperioden, berättar André Mackenzie som är lägerchef och anställd av Catholic Relief Service.
–Människor vill gärna flytta när de får tillfälle. Det finns mer plats i områdena de kommer till. Men det är inte en långsiktig lösning.
Tack vare den amerikanska militärens insatser har Pétionville Club dränerande kanaler, för att leda bort regnet. Men få läger är så välordnade.
Ett svårt problem är säkerheten för inte minst kvinnor och barn. I flera månader har de utsatts för våldtäkter och övergrepp, ett resultat av frustration och maktförhållanden i de trånga och mörka lägren.
En ökad andel poliser och bättre belysning ska ge mer trygghet. I juni börjar en FN-polisstyrka med enbart kvinnor från Bangladesh patrullera, vilket FN:s polisrådgivare, svenska Ann-Marie Orler, kommenterar så här:
–Dessa kvinnor kommer att jobba nära den haitiska poliskåren för att bringa säkerhet till män och kvinnor i flyktinglägren i och omkring Port-au-Prince.