Vigselceremoni i City Hall på g

NEW YORK Idag ska jag på bröllop i New York City Hall, klockan 9.30 redan, faktiskt, så jag försvinner från datorn mycket tidigt idag.
Eftersom bruden har filippinskt ursprung så blev jag väldigt glad när jag hittade just denna champagne som gåva.
Första gången jag är bjuden på bröllop i USA faktiskt! Och andra "filippinska" bröllopet. Bröllopslunch utlovad på dim sum-restaurang i Chinatown efteråt.

/Gunilla

Rekordlånga flätor och fölsefirande i Enköping

STOCKHOLM Jag har vistats ett dygn i Enköping, där min äldsta kusin idag fyllde 60 år – men det blir ingen sådan spännande dateringsort här i bloggen eftersom jag faktiskt lämnade datorn hemma.
Har umgåtts med halva tjocka släkten, vilket var superkul eftersom det är sällan de flesta av oss ses. Mina kusiner dök upp från Hamburg, Berlin, Göteborg och Norrköping – bara en så'n sak! Och såklart är det lite exotiskt för mig att plötsligt hamna mitt i ett vanligt svenskt radhus- och småhusområde. Det händer inte så ofta nuförtiden. Eller på en Odd Fellow-lokal.

Vi bodde på ett fantastiskt litet rum&frukost-ställe som vi tog över helt – och som jag varmt kan rekommendera om ni någonsin behöver logi i Enköping (eller kanske får bekanta på besök som vill bo i en småstad men ändå ha Stockholm inom räckhåll): Anno 1799.

Gårdagens nyhet var min frisyr, inne på sin andra dag på fotot ovan. Jag tröttnade på att ha det allt längre håret hängande och slängande, så till kvällens fest gjorde jag två rekordlånga flätor. Det nya var dels längden, dels att jag för första gången började inflätningen redan vid pannan (istället för på sidorna). Eftersom de tog ett tag att göra har jag inte haft hjärta att ta ur dem ännu. Så snart blir det väl ännu en ny frisyr (väldigt lockig).

Dagens promenad i det synnerligen kalla men vackra vintervädret: över frost och iskristaller i Vattenparken i Enköping!

/Gunilla

Levande historia

NEW YORK Måndagen gick i familjen Clintons tecken.

Det började med att jag vaknade alldeles för tidigt, med tanke på att jag på söndagskvällen var uppe alldeles för sent (läs: gick och lade mig halvtidigt måndag morgon...). Dessutom i en soffa hemma hos en kompis som bor i Bay Ridge – låååångt ut i Brooklyn, eller rätt långt ut i alla fall. (Bay Ridge är en av de stadsdelar i New York City där det bott skandinaver, varav det ännu finns några spår. Mer om det någon annan gång, kanske). Inte alltid man orkar åka hem ensam med tunnelbanan mitt i natten! ;-) Men det var roligt att gå ut en kväll i Brooklyn, det var länge sedan.

Jag låg länge och läste Hillary Clintons memoarer, Living History. Oj, att den kvinnan fortfarande står på benen är ett mirakel! Jag håller inte med SvD Kulturs recensent om att texten är "tröttande och tråkig".
Hittills har jag kommit till Whitewater-soppan – den fastighetshärva som Clinton tvingades låta en oberoende kommission ägna sju år åt att utreda, och som mot slutet ledde vidare till Monica Lewinsky-soppan. En hel del av detta ligger långt bak i min skalle, och en hel del har jag inte alls känt till, så det är väldigt intressant läsning. Jag kände att det var läge att uppdatera mig på Hillary Clinton, medan tid är... Om ett dygn kan hennes kampanj vara över. Eller så kommer hon igen, man vet aldrig.

Började läsa Living History för att se vad Clinton skriver om sin Vita huset-kock, som jag nyligen träffade och intervjuade. (Tyvärr inte särskilt mycket.) När min kompis vaknade till liv kollade jag mina mail på hennes dator, och kunde konstatera att den redaktion som jag mailade kock-texten till i förra veckan inte hade fått den... I sådana lägen inser man att man alltid bör ha med sig sin dator! Vilket jag inte hade idag. Och eftersom jag var tvungen att vara på New York Foreign Press Center på eftermiddagen tog det ett tag innan jag kom hem och kunde skicka om texten. Inte kul att utsätta stackars redaktioner för panik.

Bilden visar när jag läste kockens bok häromveckan – ja, bilden är tagen vid en strand i Filippinerna. Det gäller att välja sina arbetsplatser med omsorg. (Foto: Bradley Quinn.)

På NYFPC, som är amerikanska UD:s pressavdelning, fick jag förlängd ackreditering – till 2011! Vilket snarare låter som namnet på en science fiction-film än något datum som har med mitt liv i närtid att göra.

Centret arrangerade en gissningsvis intressant genomgång om USA:s program för fattigdomsbekämpning i Afrika, viket jag tyvärr inte hann vara med på. "Min" NYFPC-handläggare hade för övrigt genomfört ett program med Laura Bush på förmiddagen, alltså samtidigt som jag låg i sängen med Hillary Clinton. Och efter Laura Bush fick han träffa mig – vilken dag för honom.

På hemvägen läste jag ett intressant porträtt av Chelsea Clinton, som ni också kan läsa här, i toppenmagasinet New York. Reporterns slutsats är att Chelsea är en politisk naturbegåvning, som ärvt det bästa av respektive förälder (Bills energi och kommunikationsförmåga; Hillarys hängivenhet, eller vad det nu var).
Apropå det där med att demokrater är goda och republikaner är onda så jobbar Chelsea på en hedgefond i New York och tvillingarna Bush praktiserar på Unicef och jobbar med aidssjuka respektive undervisar barn (eller vad de nu gör, orkar faktiskt inte kolla exakt vad de gör just precis nu – men nå't i den stilen).
Fast visst får man beundra även Chelsea Clinton, inte bara för att hon står på benen utan även för att hon tycks ha blivit en sund och normal person. Hon är dock så medieskadad – läser man Living History förstår man varför – att hon vägrar tala med några som helst journalister.

Nu läser jag tre miljoner artiklar om tisdagens alla primär- och nomineringsval. New York länkar till en massa texter om varför Hillary Clinton inte lär kasta in handduken även om hon åker på kompanistryk.
Och tidningen har en sammanställning av trivia-artade fakta om kandidaterna, t ex här om Hillary Clintons första sommarjobb som 13-åring, om varför Barack Obama inte gillar glass och om John McCains partajande i Texas i slutet av 50-talet, här om kandidaternas hår – för övrigt ett genomgående, komplicerat tema i Living History – och här om deras fulaste kampanjtricks.

Imorgon blir det spännande! Ska försöka hitta en valvaka någonstans.

/Gunilla

Kris i Manilla

NEW YORK Häromdagen skickade jag diverse fotografier från Filippinerna till Sveriges Radios korrespondent Nils Horner. Han blev så inspirerad att han minsann genast bokade en resa till Manilla! Så kan man också påverka den journalistiska agendan (lyssna till Nils rapportering i Ekot med flera program de närmaste dagarna, om den pågående regerings- och korruptionskrisen och säkert annat).

Snart kommer lite fler bilder från Manillavigseln jag var med om och annat.

/Gunilla

Panorama från Manilla – världens elfte största stad

Här visade jag utsikten by night från vårt hotellrum i Manilla.
Så här såg det ut från andra sidan av hotellet, men från vårt frukostrum på tionde våningen, på morgonen strax innan jag for till flygplatsen:



















Som framgår så låg vårt tjusiga hotell på en smula distans från själva staden...som vi fock for in i ett antal gånger.
Det enorma betongpalats som syns på två av bilderna tror jag är en opera- och konserthall byggd på *förslag* av Imelda Remedios Visitacion Trinidad Romualdez Marcos (de har långa, fina namn i Filippinerna!) tid. Det finns en hel del mastodontbyggen som spår av Ferdinand och Imelda Marcos tid vid makten i landet, bland annat lät de anlägga en hel flygplats i samband med en dotters bröllop.

(Uppdatering: Nu har jag kollat på Wikipedia, och det verkar som att denna byggnad har en horribel historia. Det är Manillas filmcentrum, läs mer om dess tillkomst 1981 här.
Familjen Marcos låg också bakom Filippinernas kulturcentrum, också det granne med vårt hotell.
Wikipedia berättar även något jag inte hade någon aning om, nämligen att Imelda Marcos ägde fastigheter på Manhattan och rentav var nära att köpa Empire State Building! Inte bara minkpälsar och skor, alltså. Att den kvinnan i åratal har varit aktiv i den filippinska politiken är en ren gåta.
The Independent fick en intervju med henne 2006 – läs den! Rubriken var "The Weird World of Imelda Marcos", och här är ett utdrag:

The woman once dubbed the steel butterfly, the beautiful half of the sticky-fingered conjugal dictatorship that ruled the Philippines for two decades of chaos and plunder, is now a doughty 76. Although the famous jet-black bouffant is still stubbornly in place, the beauty that charmed everyone from Henry Kissinger to Pope John Paul II has faded, replaced by a sort of flinty, hard-worked glamour; the once sultry topaz eyes now rheumy and guarded.

Imelda though remains enraged at her subsequent treatment. "We found ourselves in Hawaii, penniless, homeless and name-less," she says, slapping the table for emphasis. US Customs records showed the family arrived with nearly $9m in cash, jewellery and bonds. When Ferdinand died in 1989, Imelda found herself alone fighting in what she calls the "trial of the century" in New York on graft charges. After enjoying the backing of five US presidents and the close friendship of Ronald and Nancy Reagan (with whom she shared an interest in astrology), the shock of America turning on her was profound.

"They did this to me when I was alone, widowed and orphaned," she says, on the verge of tears. "Even the Bible says there are special places reserved in hell for those who persecute widows and orphans. And it was not individuals who did me in, it was governments and superpowers.

(– – –)

Imelda dismisses criticisms of her extravagance, saying it was her "duty" to be a star for the poor. "You have to be some kind of light, a star to give them guidelines," she once said.
She is adamant that there was nothing ill-gotten about her wealth. "My husband was rich before I met him," she protests, dismissing claims that she raided the treasury, squeezed businesses and pilfered World Bank loans to finance their lifestyle.

Hmmm, det kanske vore något att återvända för, en intervju med Imelda Marcos...fast hon gillar gissningsvis inte journalister och ger enligt The Independent sällan intervjuer.)

När vi färdades genom Metro Manila – en massa sammanvuxna städer, som tillsammans bildar en metropol som är den elfte största stadsbildningen i världen, vilket vi gjorde några gånger eftersom bröllopsarrangemangen inkluderade utflykter ut på den filippinska vischan – med bostadsbebyggelse, skyskrapor, slumkvarter, motorvägsvirrvarr, enorma shoppinglador om vartannat, var det svårt att tänka sig att det skulle kunna finnas hela tio städer som är större.

Men det var ju innan vi hade kommit till Tokyo (Stortokyo är nummer ett på listan).

/Gunilla

Make over i Manilla

NEW YORK Jag ska berätta lite mer om Filippinerna-resan än jag gjort hittills, har märkt att många vänner och bekanta inte riktigt fattat vad jag gjorde där – och det kanske även gäller en och annan bloggläsare.

Alltså: I höstas fick jag erbjudande av en vän om att följa med honom som medföljande extragäst på ett bröllop i Filippinerna i februari. Det lät av någon anledning fullkomligt orealistiskt, jag tror att jag bara log lite överseende åt det tokiga förslaget då.

Men när erbjudandet kom igen i slutet av januari var det så lockande att jag inte kunde låta bli att fundera allvarligt på att tacka ja – särskilt som jag inte gjort någon spännande resa på ett tag, och eftersom jag knappast verkade få något bättre för mig i USA under februari (läs: primärvalsbevakning).

Ännu mer lockande blev det när resan kom att inkludera en stopover på några dagar i Tokyo! Jag har – såklart – alltid velat komma till Japan, och anser att det ingår i en journalists allmänbildning att känna till vad som händer i Tokyo, men det har aldrig haft något riktigt tillfälle att fara dit. Nu kom det, lite oväntat.

Dessutom har jag – trots rätt rejäla vistelser i Kina, Indonesien, Indien med flera länder – en ständig känsla av att liksom missa Asien ("det är ju här det händer", som en Asien-stationerad kollega nyligen skrev).

Så till sist bestämde jag mig för att hänga med, trots att jag varken hade lyckats hyra ut Harlem-lägenheten eller – på grund av några monster-deadlines – skulle hinna göra research till /än mindre sälja in/ några Filippinerna-jobb, och egentligen hade bestämt mig för att sitta på min bak i New York och konsolidera min ekonomi.
Tja, själva resan fick helt enkelt bli research inför framtida reportageresor i Asien. (Som sådan kom den också att fungera – fick massor av bra uppslag, kontakter och idéer förutom allmän koll. Och som tur är fick jag se åtminstone lite av det filippinska samhället och vischan, inte bara det stiliga hotell vi var inkvarterade på.)

Bröllopet var mellan en filippinska och en amerikan, som min kompis – han som jag var medföljande åt – hade lärt känna i New York för cirka sju år sedan, och som nu bor i London (utom just precis nu, då de är på smekmånad i Thailand). Det visade sig så småningom att de hade träffats när de båda studerade på Columbia University, under samma tid då jag också läste där.

Veckan i Manilla var fullproppad av evenemang som ordnats för oss tillresta gäster – utflykter, middagar, sightseeing, danskvällar och allsköns andra evenemang. Förutom det var det roligt att lära känna alla de andra i brudparets entourage: två skilsmässoadvokater från Pennsylvania, en filippinsk farmor med paternalistiska drag som tillika var sweatshopägare,

Jag ska lägga upp några av alla bilder jag tog och som jag inte hunnit publicera ännu. (Scrolla bakåt för tidigare utlagda foton.) Det blir dock inte helt kronologiskt, och jag kommer att blanda med färskare bloggande.

Nedan den stundtals lätt hysteriska historien om min utstyrsel under själva bröllopsdagen, och några bilder.

/Gunilla


• Först på plats i Manilla – inte när jag packade – fick jag veta att det var lång klänning som gällde för oss kvinnliga bröllopsgäster.
Jag fick mild panik, eftersom jag hade tänkt ha på mig en viss klänning som jag trodde skulle vara tillräckligt fin för bröllopet – en orange thaisidenklänning från 60-talet som jag köpte nyligen. Hade med mig några fotsida klänningar, men de kändes inte alls tillräckligt fina för att övervara en stilig, katolsk vigselakt i Manillas katedral.

Så på lördagseftermiddagen, några timmar före vigseln, hamnade jag i en galleria och några butiker där de sålde festkläder. Men det fanns ju ingen tid att sy upp något, och jag hittade absolut inget jag ville köpa i kalasbutikerna. Paniken tilltog, och jag såg framför mig hur jag skulle göra bort mig inför Filippinernas president i en pinsamt kort klänning.

Men hos Tesoro's – en kedja som säljer filippinskt hantverk och som svenska Manilla-ambassadörens privatchaufför visade mig till – hittade jag en klänning som var rätt OK. Dessutom i en lämplig storlek, vilket förvånade mig eftersom jag är ungefär 20 procent längre än de flesta filippinskor. Till sist lyckades jag förhandla bort den lite tantiga, broderade jacka som hörde till, och fick istället köpa en fin sjal och en kuvertväska gjorda av ananasfibrer som passade mig bättre. Det var bara att slå till, trots att den lade beslag på större delen av shoppingreskassan (den kostade en dryg tusenlapp).

Personalen på Tesoro's tyckte dock att mitt långa, hängande hår såg förskräckligt ut. Trots mina protester – för jag var tvungen att tämligen omgående bege mig till hotellet för att hinna till samlingspunkten i tid – såg de till att jag hamnade i hårsalongen ovanpå. Som tur är kunde de där genast sätta igång en total make over-process.
















Frisören hade ursprungligen ungefär 15–20 minuter på sig. Jag satt där i stolen och fick ännu mer panik när jag såg hur klockan drog iväg, samtidigt som de tog sig tid till schamponering och att gå igenom varenda test i mitt tjocka hår.
Till sist löste sig allt, eftersom Tesoro's butikschef generöst ställde sin privatchaufför till förfogande så att jag kunde åka direkt till katedralen i Manillas Intramuros (Gamla stan) istället för först tillbaka till hotellet. Så det fanns tid att sätta upp håret så här tjusigt:
















Min naturfärgade dräkt från Tesoro's är en variant av filippinska baro-kläder, som används i finsammanhang. Ska det vara fint ska det vara tillverkat av ananasfibrer, vilket åtminstone min sjal och min lilla kuvertväska är. Läs mer om baronger här (Wikipedia), och här (Barongs R Us, filippinsk-amerikansk postordersajt)!























Oh, my dear, what a white white woman. Den klänningen blir svår att använda på ett svenskt bröllop! Men på ett filippinskt fungerar det finfint, så det bar av till Manillas katedral.
Jag fick trycka in alla mina väskor (som jag ju inte hade hunnit lämna på hotellet) i brudens fars bil, vilket kändes som en smart grej eftersom han är kabinettsekreterare i den filippinska regeringen och därför hade en biffig säkerhetsvakt vid bilen. Fadern syns till vänster i bild, där han hälsar en gäst välkommen.
















Så här såg min utstyrsel ut inne i katedralen, strax före vigseln:
















Kanske återkommer jag med fotografier från själva vigseln och efterföljande bröllopsfest senare.
Så här slutade min fina frisyr sin dag – fotot taget när jag vid tvåtiden i badrummet på hotellrummet försökte slita ut de många hårnålarna:

A Suite With a View

Här är utsikten från svit 548 på Sofitel Philippine Plaza där vi bodde de första fem dagarna i Manilla. Det man ser är alltså hotellets trädgård, och – i fjärran – Manillas skyline.
Nu, sedan vi återkommit till huvudstaden efter några dagar på vischan (ett privat semesterområde i bergen och ett vid stranden) har vi fått ett mindre, men tjusigt rum på tionde våningen.

Bisarr information om vårt hotell (i vars festvåning för övrigt bröllopskalaset ägde rum i lördags):
När Ferdinand Marcos änka Imelda Marcos – ni vet, hon med alla skorna – återvände till Filippinerna efter en lång tid i landsflykt önskade hon "bo bland folket". Så då tog hon in på och residerade här på hotellet en tid. Klockren idé. Häromåret lanserade hon Imelda Collection här.

/Gunilla

Hälsning från Tagaytay

TAGAYTAY HIGHLANDS För första gången i livet befinner jag mig på en country club. Kallas den, men egentligen är det snarare en private resort – ett inhägnat semesterområde för överklassen i Metro Manilla, beläget i ett underskönt, vulkaniskt bergslandskap med vackra sjöar och massor av bebyggelse. "Truly the ideal getaway haven from the hustle and bustle of urban life", som det står på Tagaytay Highlands hemsida.

Jag har ännu dock inte utnyttjat något av utbudet med massage, minigolf, hästar och allt vad det är, utan mest ätit, sovit och försökt bringa lite reda i en lååång text jag jobbat med ett tag. (Ni tror väl inte att jag är här på semester?)

Vi är annars inne på bröllopsfirandets sjätte dag! Själva vigseln klarades av igår, i Manillas katedral. Jag har inte glömt bort er, om ni trodde det, men all datortid hittills har främst ägnats omarbetning av texter, redaktörer i Stockholm och intervjupersoner i London, Stockholm, New York samt lite planering inför Tokyo. Just precis nu lyssnar jag dessutom på "Godmorgon, världen".

Så småningom kommer här väl berättelser om Filippinerna och filippiner och om allt vi gjort här hittills, samt kanske bilder från bröllopet (inklusive på mig med stilig håruppsättning, klänning och sjal av ananasfibrer!).
Det är i alla fall väldigt fascinerande att vara här. Jag var rädd att det skulle bli en alltför skyddad vistelse på lyxhotell och klubbar, och det är det, men jag lär mig ändå massor av detta land vars invånare kommer från halva världen och tycks spridda över halva världen.

Bara som ett exempel: bruden som är född i Manilla och uppvuxen i Hongkong har påbrå från Filippinerna, Kina, Japan, Spanien och Mexiko; brudgummen som kommer från Pennsylvania har påbrå från Irland och Slovakien (och en syster som jobbar i Afghanistan). De träffades i New York och bor i London.
Av de privilegierade filippinska bröllopsgästerna var det inte många som bott här på länge – de flesta var influgna från London, New Jersey eller Kalifornien, dit de stack under Marcos-regimen på 70-talet.

Fascinerande fakta från Wikipedia: "Filippinerna är det fjärde största katolska landet, det trettonde största protestantiska landet, det fyrtionde största muslimska landet och det sjuttonde största buddhistiska landet."

/Gunilla

P S Manilla skrivs vanligen Manila, men det verkar vara OK att skriva med –ll– på svenska (vilket dock exempelvis UD inte gör). Jag skriver Manilla, det blir ju mer kongenialt med mitt namn.

Två nya länder: Filippinerna + Japan

NEW YORK Detta blir troligen världshistoriens sämst förberedda reportageresa (med min Maliresa 2006 på god andraplats, och jag tar förmodligen tredjeplatsen också).
Även om jag kontinuerligt samlar på mig reportageidéer och uppslag från alla möjliga länder runtom i världen så har jag inte riktigt haft vare sig Japan eller Filippinerna på radarn, särskilt inte Filippinerna. Men jag har några små reportage- och artikelidéer, som jag skickat iväg till ett par redaktörer och hoppas på gynnsamma svar!

Jag köpte flygbiljetten först häromdagen och har nallat av hyrespengarna för mars. Biljetten blev dessutom onödigt dyr, eftersom jag inväntade positiva besked från redaktörer och eventuell uthyrning av min lägenhet in i det längsta. Förgäves, såklart – det kostade mig minst 500 dollar att inte slå till direkt. Men min erfarenhet är att om man bara ska resa iväg någonstans ifall alltsammans är fullkomligt fullfinansierat kommer man tyvärr ingen vart.

Denna gång är alltsammans kraftigt underfinansierat, så jag har redan präktig ekonomisk ångest – men det gick helt enkelt inte att motstå det erbjudande jag fick, om att få bli sällskapsdam på en liten Asienturné.

Manilla 11–20 februari
(Manilla, Tagaytay och Punta Fuego)

Tokyo 20–26 februari
(Roppongi m m)

Tips för båda städerna emottages tacksamt! Fast programmet är faktiskt redan ganska fullt.

Filippinerna-besöket innehåller bland annat ett ungefär sju dagar långt societetsbröllop, så vill någon ha ett insider-reportage om ett sådant är det bara att skicka en beställning.

Det går även bra att beställa reportage om vad som helst annat också. Livet på en resort, typ?! Intervju med Gloria Arroyo? Nja, glöm det, men hon lär vara brudens gudmor så jag kanske får se en skymt av henne i alla fall.

Det enda jag hittills vet om Filippinerna är det jag läst i Rosario är död av Majgull Axelsson – en av de mest berörande böcker jag någonsin tagit del av. Den handlar om filippinska gatubarn och barn från fattiga familjer som tvingas bli sexslavar åt västerländska pedofiler.
Min första vistelse i Filippinerna kommer att tilldra sig i den diametrala motsatsen till gatubarnens verklighet – och det känns ganska bisarrt, sorgligt och härligt på samma gång.

Uppdatering: Oops, enligt BBC:s hemsida är Filippinerna "on a par with Afghanistan as Asia's "deadliest nation for reporters" in 2006". Gäller säkert inhemska journalister, men det verkar ju inte så upplyftande.

/Gunilla