Ingrid Carlqvist slår hål på många PK-myter

NEW YORK Under hela Gömda-debatten har den ena tyckaren efter den andra sagt att den inte får leda till att misshandlade och förföljda människor misstros. Det håller jag verkligen med om! För det sista de som lever i de privata helveten som det måste innebära att bli psykiskt och fysiskt plågad behöver är att bli ifrågasatta, på grund av vad som står i en möjligen mytomanisk, dramatiserad bok.

Men Ingrid Carlqvist vågar vara kritisk och misstrogen även mot så kallade offer. Missa inte hur hon genom det ena blogginlägget efter det andra underminerar den strukturella så kallade könsmaktsordningen, eller vad den kallas – och nyanserar och ifrågasätter diverse politiskt korrekta myter om offer och förövare i relationsvåld. Det är viktig, och för många kanske provocerande, läsning!

Exempel på inlägg (med många bra länkar och synpunkter bland kommentarerna):
– Få män polisanmäler en misshandlande fru
– Biologiska pappor – bästa skyddet mot barnmisshandel!
– Kvinnor drabbas värst – alltid!

Ingrid kan också mycket om den rättsosäkerhet som jag alltmer inser drabbat män i vårdstvister och andra familjekonflikter, vilket hon skrivit mycket om i artiklar och planerar en bok om. Några av blogginläggen om detta:
– Efter hundratals våldtäkter var hon oskuld
– Var finns rättsmedvetandet?

Läs genast, så många inlägg ni orkar! Som motmedel rekommenderas Jenny Westerstrands blogg.

/Gunilla

Peter Bratt, en hjälte

STOCKHOLM Idag har jag tänkt mycket på journalisten Peter Bratt. Hoppas ni såg den fina dokumentärfilmen om honom, som SVT visade i fjol. Jag såg den två gånger, och skulle gärna se den igen. Här kan ni läsa om filmen – fullt av länkar och klipp, även om själva filmen nog inte är tillgänglig, och här finns ännu mer. Nedan kan ni se hur det såg ut när Bratt släpptes från Svartsjöanstalten:

/Gunilla

Never Trust a Computer you Can't Lift!

NEW YORK Jag prenumererar på MacWorld, fast tyvärr blir det aldrig av att jag läser den. Varje exemplar av tidningen hamnar i en hög, i väntan på bättre tider.
Men när detta exemplar kom i brevlådan häromdagen tänkte jag glatt att jag skulle visa det här på bloggen. Vilken retronostalgi! Tänk vad lurig Steve Jobs ser ut. Texten längst ner lyder "Steve Jobs and the original Macintosh as they appeared on our very first cover".

Och tänk att jag haft en sådan dator – eller en SE 30, i alla fall. Jag får jobbiga vibbar till höstterminen 1990, när jag halvt om halvt förstörde mina ryskstudier på universitetet medelst idogt Tetris-spelande på mammas ännu tidigare (?) SE-modell. Oj, vad jag höll på och trixade för att få till det med de kyrilliska bokstäverna. Det gick, men de blev väldigt pixliga.

Ni behöver inte ha läst denna blogg så himla intensivt för att ha noterat vilken inbiten Macnörd jag är (och alla haverier, kraschar och datorförluster tycks inte ha tagit det ur mig). För att inte tala om Apple Store-nörd.
Nu hände det sig mycket komiskt nog, tycker jag, att just Steve Jobs råkade vara gårdagens "hemlisbloggare" i Lottens julkalender!

Men inte fattade jag det. Jag läser så gott som alla kalenderbitarinlägg hos Lotten – och de är många! – varje dag, men kommer aldrig på vare sig något smart eller något kreativt fel eller tokroligt att gissa på. Att det var Jobs igår var jag inte övertygad om ens när en rad mycket övertygande bevis presenterades i arla morgonstund av en viss Plastfarfar – och redan 00:29 knäcktes koden av både en Agneta och en Lilla E. Imponerande! Läs alla kommentarerna, vetja – som ett exempel på nätkollektivets visdom och samarbetsförmåga.

Så pinsamt hur stora luckor jag har i mitt Mac-kunnande. Jag visste till exempel inte alls att en av originaldatorerna hette Apple Lisa, eller att den kostade 666 dollar (ett tal jag annars känner mig intimt förknippad med).

Men jag vill för säkerhets skull med emfas betona att jag inte är den Gunilla som i kommentarfältet protesterar över att en för gemene man så "okänd" person var med denna gång. Dels är Steve Jobs knappast okänd (särskilt inte bland väldigt många av dem som gissade!), dels var hela luckan – vare sig man kände till honom eller ej – ypperlig folkbildning.

Lotten tipsar i sitt kalenderfacit om följande fantastiska dokumentation från Apples historia. Min rubrik är hämtad från datorns lilla tal, tre minuter in.


Från Lotten snor jag också glatt denna fina bild – jämför med omslaget ovan!

/Gunilla

Kalifornien klickar

EUREKA Rolig slogan som jag noterat på vägskyltar här i Kalifornien, i kombination med olika typer av grafik:

Click it or ticket!

Bälta eller böta, alltså. Kampanjen har pågått sedan 2005, kan man läsa här.

/Gunilla

Dricks-uppläxning

NEW YORK Häromdagen talade jag med en svensk bekant på tillfälligt besök i New York. Han skröt om att han minsann betalade så generöst i dricks på Manhattans restauranger.

Men jag är smått luttrad över svenskars inställning till och kunskaper om amerikansk drickskultur. Vet inte hur många gånger jag fått lägga till pengar själv för att det inte ska bli alltför pinsamt. Så jag frågade skeptiskt vad det innebar med generös dricks. Det visade sig att han tagit för vana att ge ungefär 10 procent på notans belopp i dricks.

10 procent! Sorry, men det finns ingen amerikansk servitör eller servitris som anser att det är det minsta generöst. Det antyder tvärtom snålhet, okunskap eller att kunden upplevt att servicen var rätt dålig.

Jag har märkt att många svenskar är osäkra på vad de ska betala i dricks här, trots att jag gissar att det står nämnt i samtliga guideböcker. Svaret är att man bör lägga 15–20 procent av notans belopp – i överkant om servicen var bra, och i underkant om den var OK. Ännu mer om man är riktigt nöjd.

Enklast gör man så att man tittar på den specificerade posten för skatt, och dubblar den – så har man lämpligt dricksbelopp att lägga på. Eftersom skatten (momsen) i delstaten New York är 8,25 %, så innebär en fördubbling att man hamnat på 16,5 % i dricks. Det är ungefär där det bör ligga. Eller mer. Inte på 10 procent.

Det är alltså så att serveringspersonalens lön helt bygger på att de får dricks (eller, uttryckt annorlunda: i Sverige är lönekostnaderna inbakade i grundpriset). Man kan tycka vad man vill om det systemet, men man måste helt enkelt i detta fall ta seden dit man kommer och betala dricks enligt amerikansk sedvänja. När man tittar på restaurangmenyer kan man grovt räkna med att minst 30 procent tillkommer på de priser man ser, för moms + dricks.

I den bok där Rocky hamnar i New York finns en stripp som handlar om att han inte tänker betala nå'n restaurangdricks här, eftersom han minsann betalar en massa skatt i Sverige. Det är nog en mentalitet som har sin förebild i verkligheten.

Och jag kommer att tänka på denna träffsäkra krönika från SvD i februari; utdrag:

Det är svenskar, svenskar, överallt svenskar. De hoppar, de skriker, de sliter, och det lyser i ögonen på dem. De jagar kashmirtröjor, ­digitalkameror och skönhetsprodukter som inger hopp. Ute på Newark kämpar familjer med att pressa ihop nyinköpta resväskor och plasta in ­exklusiva barnvagnar.
Det finns mycket ångest i New York just nu, men européer gör sitt bästa för att konsumera bort den åt lokalbefolkningen. Staden är en enda stor utförsäljning för dem som får betalt i något annat än dollar. (Gränsen för stockholmare går däremot vid hotell. Det känns bättre att tränga in sig hos vänner som betalar tusentals dollar i hyra. New York-bor undviker i gengäld noggrant att ta med svenska gäster till sina favoritrestauranger, eftersom dricks också betraktas som en helt onödig utgift.)

Sedan finns det förstås ofog som restauranger som till skillnad från de flesta bakar in dricksen på notan (nästan alltid på ställen med många besökande turister, för att de lärt sig att det kanske inte blir någon dricks annars). Ser man inte upp riskerar man alltså att betala dricks dubbelt, för det är inte alltid det påtalas. När jag var i Miami i december upptäckte jag att dricksen nästan alltid ingick – vet inte om det beror på en annan tradition eller på att där är så mycket turister. Men det gäller alltså att läsa kvittot ordentligt.
Och så är det helt normalt även i New York att dricksen läggs på automatiskt med ett visst belopp (till exempel 20 procent) för sällskap om minst sex eller åtta personer. Eller alltid på ett lyxställe som Per Se. Det kan stå specificerat på notan som gratuity eller service charge.

Uppdatering: Här är ett exempel på en svenska som har nollkoll på det amerikanska drickssystemet och inte skäms för att visa det, nämligen Katrin Schulman (eller om hon skojar, vad vet jag):

Marcus menar på att man måste ge minst 20% i dricks. Jag tycker att det är nonsens. Jag ger dricks efter hur nöjd jag är. Marcus menar att det är deras lön. Jag undrar när jag förvandlades till arbetsförmedlingen?!

Som tur är läxas hon upp i läsarkommentarerna...

/Gunilla

P S Det skadar verkligen inte att vara extra generös med procentandelarna på diners och hak där man med ledning av priser och gäst-täthet kan räkna ut att det inte blir så mycket drickspengar till personalen, även om servicen inte var på topp.

Amerikansk jurist ber om ursäkt för FRA-lagen

NEW YORK Sååå eländigt lite kan inte det som bloggvärlden kallar "gammelmedia" ha bevakat FRA-lagen. Beviset för det är att min mamma åtminstone i fredags sade att hon tyckte att det faktiskt hade rapporterats "massor". Hon och pappa hade sett det inslag i Aktuellt eller Rapport som sändes i torsdags (?) och där uppenbarligen Fredrick Federley hade intervjuats. Visserligen trodde de att han representerar moderaterna, men annars tycker jag att de verkade ha så mycket koll man kan begära. Och det beror garanterat inte på att de läser några bloggar. För säkerhets skull skickade jag i upplysningssyfte lite länkar, och uppmanade dem att kolla på Döda politiska karriärers sällskap.

Kan inte låta bli att ta med den här igen...ifall någon missat att kolla. Den är så bra!


Jag har försökt ta min medborgerliga plikt på allvar och har mailat till en riksdagsledamot som jag tänkte att jag kanske kunde påverka en smula. Både på och mellan raderna i svaret finns information som jag faktiskt inte kan tolka på annat sätt än som att det blir åtminstone en överlöpare i riksdagens FRA-omröstning på onsdag (och det är väl hundratals personer som mailat ledamoten i fråga).

Kanske inte världens starkaste argument, men jag berättade bland annat om den amerikanske affärsjurist jag hängde med på en bar i Lower East Side igår kväll (vår gemensamme kompis hade avskedsmingel inför sin förestående flytt till Missouri). Han beskrev sig som "eurofil" och funderade över vilket europeiskt land han borde emigrera till.
Det finns en hel del amerikanska eurofiler här i sta'n. Just denna kunde bara inte begripa varför jag valt att bo i New York när jag kan bo i Stockholm. Hans främsta argument för emigration verkar vara att han vill betala mer i skatt, men han oroade sig ändå över de i jämförelse låga löna lönerna för affärsjurister i Europa....

Han har tre krav på sitt framtida hemland: Det måste vara ett land där det finns en snygg man han kan gifta sig med, en god tenniskultur och ett bra "track record" för mänskliga rättigheter.
Han hade upptäckt på plats att han inte gillar Holland, funderade på Schweiz men trodde det var lite för konservativt –– och var möjligen inne på Spanien. Mest var han intresserad av att bosätta sig i Köpenhamn, men jag gissar att det faller på tennisen. Så vi kom in på Sverige, även om han vad det gäller den enbart kände till Björn Borg och Thomas Johansson (!). Han har aldrig besökt Skandinavien, men har en bild av svenska män som långa och blonda och bara intresserade av andra långa, blonda män. Själv är han relativt kort och brunhårig. Den där bilden kanske stämmer, men inte helt och hållet så det försökte jag ta ur honom. Dessutom tror jag att han har större chans att som affärsjurist hitta uppdrag i Sverige, där det nog finns fler företag än i Danmark som behöver skaffa sig koll på hur bolagslagstiftningen fungerar i USA.

Men så var det ju det där med ett bra MR-track record... Jag sade: "Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga på den punkten, för den är väldigt aktuell just nu. På onsdag kommer riksdagen kanske att rösta igenom en långtgående lag om övervakning etc etc etc etc etc".
Han såg helt chockerad ut –– och sedan bad han faktiskt om ursäkt å hela USA:s vägnar, eftersom han fattade att allt emanerar ur "11 september" och dess efterföljder här i landet. "Fast det där låter ju mycket värre än något vi skulle införa här!".

Just det. Och jag tänker på ett mail jag fick från en svensk kollega och kompis Shanghai i fjol, förra gången det begav sig i riksdagen. "Det där är ju sådant som jag får skriva kritiska nyhetsartiklar om när myndigheterna inför här i Kina!" skrev han. Just det.

/Gunilla

Kanske inte sååå farligt med främmande människor!

NEW YORK Expressens granskning av Sverigedemokraterna är intressant och inger visst hopp. Jag hade aldrig trott jag skulle få läsa en mening som "Med sverigedemokraternas politik från Markaryd till Ystad kan familjen Sabagh känna sig ganska välkommen till Sverige."

/Gunilla

"Show me that your active" = Facebook-hoax

STOCKHOLM Igår kväll upptäckte jag detta Facebookmeddelande från tre olika kompisar:

Attention all Facebook membeRs.
Facebook is recently becoming very overpopulated,
There have been many members complaining that Facebook
is becoming very slow.Record shows that the reason is
that there are too many non-active Facebook members
And on the other side too many new Facebook members.
We will be sending this messages around to see if the
Members are active or not,If you're active please send
to other users using Copy+Paste to show that you are active
Those who do not send this message within 2 weeks,
The user will be deleted without hesitation to create more space,
If Facebook is still overpopulated we kindly ask for donations but until then send this message to all your friends and make sure you send
this message to show me that your active and not deleted.

Founder of Facebook
Mark Zuckerberg

Att någon skriver "membeRs" är tillräckligt för att göra mig misstänksam. Det dåliga språket i övrigt (se t ex meningen jag citerat i rubriken....) gör inte saken bättre.

Det är väl rätt självklart att meddelandet är en bluff (hoax på engelska). Vad skulle det vara för poäng att visa att man är aktiv på Facebook genom att spamma alla sina vänner och bekanta?! Om det nu vore så att Facebook skulle ha kapacitetsproblem skulle de väl kunna införa en regel om att man måste logga in åtminstone en gång var 30:e elle 45:e dag (liknande Hotmails system).

Och varför skulle självaste grundar Zuckerberg skicka ut ett sådant brev om att han skulle kolla aktiviteten i egen hög person? Och varför i hela fridens namn skulle han göra det genom FunWall (ett program som jag kände mig tvingad att installera i Facebook bara för att kunna läsa alla dessa meddelanden som plötsligt kom nerdimpandes – dags att avinstallera genast!).

Nä, det där är något som någon hittat på för att busa, och/eller för att smutskasta Mr Zuckerberg och Facebook. Verkar finnas rätt många som är sura på honom! Eller så har någon helt enkelt gjort det bara för att man kan.

Läs mer om hur ovanstående meddelande – som tydligen började spridas på nätet redan i fjol – i många år föregåtts av liknande, beträffande såväl Hotmail och Yahoo som MySpace.

Jag har skrivit om Internetskrönor tidigare, nämligen om gratis champagne och om påstådda våldtäktsförsök i Sydafrika. Läs gärna de inläggen också. Sedan har vi ju idiotier som "Nordeas" mail om Fraudbekämpning också, i en alldeles egen hoax-stratosfär – det skrev jag om här.

Det som skrämmer mig lite är att flera av dem som skickat sådana här uppenbart dumma meddelanden till mig är journalister, tränade i att granska budskap kritiskt.

/Gunilla

P S Får ni underliga meddelanden och mail, gör så här:
1. Tänk kritiskt och misstänksamt. Verkar innehållet logiskt och relevant? Är det korrekt skrivet? Finns det en rimlig anledning att det skickas på just detta vis?
Ett tips: står det att du genast måste skicka meddelandet vidare till alla du känner är det skumt...så gör inte det.
2. Googla nyckelord ur meddelandet + ordet "hoax". Jag hittade länken ovan genom att googla ["becoming very overpopulated" hoax].

P S II Här är fler texter om Facebook-meddelandet som dök upp medelst en smula googling:
• http://therealsouthkorea.wordpress.com/2007/12/18/these-are-the-most-stupid-hoaxes
• http://www.hoaxbuster.com/hoaxteam (rolig kommentar på franska: "C'est bien ce que je pensais, satannés spammeurs!!!")
• http://corysboringblog.blogspot.com/2007/12/what-is-so-diffiult-about-critical.html
• http://danmayerisgod.blogspot.com/2007/12/to-all-facebook-members.html

Det var då (?): "People, color and action"

NEW YORK Ska alltså försöka avhålla mig från att skriva om mediebranschen, och rensa mitt skrivbord istället. Jag var på en paneldiskussion om krigsrapportering (framför allt i Irak) häromveckan här i New York – i arrangemang av korreklubben Frontline i London – och blev mest deprimerad, men kanske skriver jag ihop något därifrån en vacker dag. Eller inte, känns lite daterat just nu.

Staffan Heimersons föredragning i Stockholm nyligen – i Armémuseets serie Krig och media – hade nog inte gjort mig mindre nedslagen, av Dick Erixons referat att döma, trots att den tycks ha innehållit en hel del härlig korre-och Hemingwaykomplex-romantik. Smakprov:

[Heimersons] roligaste minne är när han stod i Managua, Nicaragua, och tar emot gerillaarmén som intar staden sedan diktatorn Somoza flytt 1979. Han minns Hemingways berättelse om hur han, när Paris befriades från nazismen, tog befälet för att befria Ritz vinkällare. Därför välkomnade Heimerson gerillan till Managua och ledde dom till Somozas bunker, där Heimerson någon vecka tidigare intervjuat en full Somoza.
Denna sorts journalistik är utdöd. De som likt Heimerson säger: "det gäller att gilla läget. Man måste stå ut med att plågas." Han berättar också om de kollegor han känt och som blivit dödade i jobbet. För en krigskorrespondent gäller det att endast rapporera det man ser och det man upplever. Hans måtto har varit: "People, color and action". Det som gör en bra story är att skildra människor man möter, göra det färgstarkt och driva berättelsen framåt med att beskriva vad som händer.
Heimerson har sedan 1969 bevakat uppemot 25 krig och han funderar på hur i hel-te Aftonbladet lät honom åka ut i världen och rapportera från krig som ingen brydde sig om. I dag finns ingen utrikesbevakning alls. Och när något händer, som Libanonkriget förra sommaren mellan Hizbollah och Israel, blir det "slaskrapportering". Man fokuserar på svenskar som klagar över dåliga färjeförbindelser. Och under senaste Irakkriget åkte SVT och TV4 hem.
I dag är utrikesbevakningen totalt nedrustad i svenska medier. "Världen är på väg att bli en vit fläck på svenskarnas karta", säger Heimerson.

/Gunilla

Africa goes online

NEW YORK Här är en text jag skrivit, om hur alltfler afrikanska länder så sakteliga börjar Internetifieras.

/Gunilla

Bara så ni vet

NEW YORK Det är knappast någon nyhet att nyhetsvärderingen vad gäller sport ser lite annorlunda ut här jämfört med i Sverige. Jag minns när Stefan Holm hade vunnit sitt OS-guld i Aten 2004, efter en extremt spännande höjdhoppsfinal. Det var en liten, liten text om det i New York Times – hade förväntat mig mer mest på grund av att silvermedaljören var amerikan.

I söndags innehöll New York Times' sportbilaga totalt 18 sidor, inklusive annonser. Av dem handlade en (1) om friidrotts-VM i Japan, mest om det amerikanska stafettguldet. Och det var väl gömt inne i tidningen, sidan 9 tror jag.
Resten: baseball, baseball, baseball, baseball och en hel del tennis (US Open).

/Gunilla

Skola för frilans-wannabes

NEW YORK Fick just tips om en frilansskola på nätet som kan vara av intresse för en och annan bloggläsare. Här finns tio punkter som alla frilansar, nya som gamla, bör tänka på – riktigt goda råd!

/Gunilla

Micke Bergs blogg revisited

NEW YORK Micke Bergs blogg har jag ju skrivit om och länkat till förut, men hade liksom tappat bort den. Nu ska jag bokmärka den för mer intensiv läsning.

Det är nästan något katarsis-artat över att läsa om andra som gnäller över branscheländen av olika slag, såsom låga arvoden, och som också ständigt hotar med att lägga av (utan att någon tycks bry sig)! I det inlägget påstår han att många fotografer försörjer sig på att plåta fröpåsar. Jag kanske borde börja skriva texter till fröpåsar?! Tvivlar dock på att det är särskilt lukrativt, faktiskt.

Man får lära sig en del halvfula tricks också! Läs bara, ur detta inlägg:

Jag minns själv hur jag på 80-talet tyckte Bildtidningen behövde ryckas upp. Jag intervjuade mig själv om hur det var att jobba i Sydafrika. Jag skickade in intervjun, sa att den gjorts av en fransk journalist, Peter Michel, plus mina bilder. Det blev sju sidor. Arvodet? Jag sa att jag kunde skicka pengarna till journalisten, så dom betalades ut till mig och sedan stannade dom där.
Peter Michel, hette mitt alter ego och själv heter jag, Peter, Michael Berg och i morgon fyller jag 58 år. Bara så Ni vet.

/Gunilla

Cayman Islands-examen

NEW YORK Ah, vilket schysst scoop bloggen Friktion gör, om Sven-Otto Littorins cornflakes-paketsdiplom från "Fairfax University" (bara namnet!) i Louisiana! Mycket bra och välresearchat.

Jag ska genast se om jag kan rota fram lite information som komplement till detta, man vet aldrig vad man hittar i arkiven.

Tillsvidare noterar jag på den extremt skumma hemsidan (i klass med Obol Investments oseriösa hemsida, faktiskt – till och med liknande grafik!) något som jag inte sett hittills i bloggrapporteringen (men jag har just börjat titta på detta, kan ha missat något). Nämligen att Fairfax uppenbarligen inte längre får påstå att de existerar i USA, utan är registrerade på Cayman-öarna i Karibien.

Hur man med gott samvete kan sätta upp en MBA-examen som man fått endast genom att skicka en slags rapport till en obekant handledare på sitt CV övergår mitt förstånd. Men jag är ju old school och tycker att utbildningar ska ske på riktiga campus medelst lagoma mängder blod, svett och tårar...
Eftersom jag skriver en del för tidningen Civilekonomen spanar jag alltid efter potentiella intervjupersoner, och har nog noterat att minister Littorin studerat ekonomi samt sett hans CV på regeringens hemsida. Antar att jag då sett även namnet på "universitetet", dock utan att reagera. Att jag inte gjort det övergår även det mitt förstånd!

Hoppas återkomma i ämnet.

/Gunilla

Skuldslavar i Bladet

NEW YORK Det här är kvällstidningsjournalistik när det är som bäst: Aftonbladets reportage från sockerfälten i Brasilien (se även uppföljningen, om etanoltillverkning i Sverige m m).

Komplex frågeställning som benhårt problematiserar konsekvenserna av västvärldens miljöåtgärder till arbetsvillkoren i fattiga länder; koppling till läsarens egen verklighet; personvinkling – och, inte minst, fantastiska fotografier av Jerker Ivarsson. Mycket bra att Aftonbladet satsar på sådana här jobb! Plantage-arbetaren Erivas blick dröjer sig kvar.

/Gunilla

P S En sak kan dock ifrågasättas – när Aftonbladet, med Utrikespolitiska institutet som källa, skriver att Brasilien är "ett av världens fattigaste länder".
Visst är Brasilien fattigt – miljoner människor kan inte äta sig mätta, landet hyser fortfarande slavar, och väldigt många får bara gå några år i skolan. Dessutom är inkomstskillnaderna, alltså gapet mellan fattiga och rika, extremt stora och troligen bland de största i världen (ska leta upp koefficienttabellen vid tillfälle...).
Men det går inte att säga att landet som helhet är "ett av världens fattigaste" utan att förklara hur man menar. Det finns helt enkelt för många andra fattiga länder i världen som slår Brasilien på den punkten.
Enligt UNDP's Human Development Index – som förvisso inte bara mäter ekonomiskt välstånd, utan även till exempel utbildning och sociala faktorer, ligger Brasilien på 69:e plats (Norge är 1:a; Sverige är 5:a). Det vill säga, det finns mer än 100 länder som per capita är fattigare än Brasilien.

I väntan på bildberättelser

NEW YORK Hmmm.....lägga upp fler bilder från Sydafrika, var det ja... Och från Ghana, och från Washington... En vacker dag!

Tillsvidare lägger jag in en bild från Washington som visserligen är snarlik de ni möjligen redan sett, men mest för att jag inte ska slarva bort den. (De gamla bilderna finns här och här.)

/Gunilla



Fr v: utrikesminister Carl Bildt, ambassdör Gunnar Lund, jag, SR:s Thomas Nordegren
Foto: Anders J Ericson/svenska ambassaden
Plats: utanför amerikanska UD

15 journalister bevakade Reinfeldt; gissa andelen män!

NEW YORK Ni som kikar på SVT eller TV4 tisdag morgon kan ju se om jag anas på någon inklippsbild i samband med Fredrik Reinfeldts New York-besök (NB, inte i Washington under tisdagen). På pressträffen idag, i ett rum på svenska FN-missionen, lyckades jag i alla fall placera mig strategiskt – i mitten av murvelhopen och rakt framför Reinfeldt (inte av något självhävdelsebehov, utan för att jag för en gångs skull kom i rejält god tid och automatiskt kom att inta den plats som visade sig vara bäst).

Är nog tämligen lätt att få syn på, om jag så bara virvlar förbi en hundradels sekund i rutan. Jag har nämligen på mig stora gula hörlurar, och ser antagligen ut som ett ufo. Dessutom var det mest *gubbar* där i övrigt (samt frilansfotografen Catarina Lundgren Åström, som satt bredvid mig i soffan).

Dessa medier representerades i alla fall av män i åldern 35–60 år (cirka), alltså reportrar, fotografer/kameramän samt en ledarskribent:

Svenska Dagbladet
Dagens Nyheter
Aftonbladet (2 personer)
Expressen
Sveriges Television (2)
TV4 (2)
Dagens Industri (2)
TT
Sveriges Radio (2)
... samt allas vår Bengt Göransson, vem han nu var där för.

Och eftersom Catarina var anlitad inte av någon redaktion utan av regeringskansliet/statsrådsberedningen – och eftersom jag inte var anlitad av någon alls, utom möjligen denna blogg – så blev det alltså en förkrossande mansdominans i mediernas bevakning av Reinfeldts första New Yorkbesök som statsminister. 15–0!

Jag säger inte att det betyder något, och alla femton (eller åtminstone de tolv eller så jag bekantat mig med) är mycket trevliga och kompetenta – men visst är fördelningen ganska intressant? Jag tänker på hur en kollega beklagat sig över att äldre män "inte har något gratis" i dagens medievärld – men det finns ännu några bastioner. (Därmed inte sagt att alla 15 var "äldre", tvärtom, åldrarna var lite blandade.) Det kommer nog att vara ungefär likadant i Washington och Sacramento.

Jag vet inte hur det kunnat bli så här, för det finns ju hur många duktiga kvinnor som helst som är utrikeskorrespondenter och/eller politiska reportrar. Det måste vara slumpen! Någon annan gång någon annanstans blir det kanske tvärtom.

Tur att statsministern i alla fall hade med sig några kvinnliga medarbetare, som statssekreteraren Nicola Clase, annars skulle det nog ha sett konstigt ut i bild.

/Gunilla

Ännu mer om fria skribenters låga arvoden

NEW YORK Via Ali Esbatis kommentar på Katrine Kielos blogg hittade jag denna långa drapa från 2005 av Michael Nyberg. Den handlar egentligen om Ordfront-/Diana Johnstone-debatten, men innehåller bland mycket annat också följande resonemang, som delvis anknyter till vad Katrine K skriver (mina fetningar):

På kultur- och debattsidorna går det ännu att hitta alternativa informationer, men de materiella förutsättningarna för en i någon mening fristående samhällskritik blir allt sämre. Vid övergången till tabloidformat halverade Dagens Nyheter spaltutrymmet på kultursidan, medan ledarskribenterna snarast fick mer plats. Anslagen för frilansmaterial skars samtidigt ner radikalt. Idag betalar tidningen för debattartiklar vad man förr fick för notiser. Det finns undantag från denna utveckling, men många tidningar ute i landet betalar inget alls för inlägg på sina kultursidor. Man måste skriva i tjänsten eller på annat sätt ha sin försörjning tryggad för att delta i samhällsdebatten. Att i en bredare offentlighet analysera samtiden blir ett privilegium för anställda journalister, stadgade akademiker och professionella påverkare.
De så kallade frivilligorganisationerna tar över allt mer av samhällskritiken. Där har miljö- och utvecklingsfrågorna sitt centrum, där organiseras människorättskampanjerna, och där initieras debatterna om rasism och kvinnoförtryck. Många journalister som skriver om andra länder är på olika sätt knutna till dessa välgörare. De är själva involverade i deras projekt eller beroende av anställda i projekten för information och kontakter i en främmande miljö. Vår bild av omvärlden blir på detta sätt starkt färgad av frivilligorganisationerna.

Detta tror jag är helt sant, och det ska jag försöka skriva mer om i framtiden. Många av de utrikesreportage ni kan läsa, rapporter från krishärdar och katastrofområden, är skrivna inte av journalister – utan av anställda på biståndsorganisationer av olika slag.

/Gunilla