Showing posts with label Intervjuteknik. Show all posts
Showing posts with label Intervjuteknik. Show all posts

11 March 2014

Porträtt av Nils Horner

Denna text skrev jag sommaren 2011, på uppdrag av ett magasin som Sveriges Radio producerade för att fästa uppmärksamhet på några av sina stjärnor. Jag fick hedersuppdraget (tack, Alfred Skogberg!) att porträttera Nils Horner. 
Det framgår inte av texten, men jag hade träffat Nils många gånger i New York och Stockholm och han var en av mina stora idoler och journalistiska förebilder.  Jag hoppas att han nu blir ihågkommen inte bara som en lysande radioreporter, utan även som den inbitne frilansjournalist han alltid var.
Jag trodde nog att Nils Horner var odödlig, eller att han åtminstone hade nio liv. Men det var nog just det han hade (han hade hamnat i många farliga situationer genom åren, även om han sällan gjorde något väsen av dem) och till sist tog det nionde slut.

Han har Sveriges Radios största bevakningsområde och pendlar till nyhetsintensiva länder som Burma, Japan, Afghanistan och Pakistan. Nils Horner älskar att vara journalist och få berätta om de människor han möter i världen – och mest av allt gillar han att rapportera från regimförändringar.

– En månad efter jordbävningen i Fukushima kom vi in i en by norr om Tokyo, som låg i en zon där alla skulle ha evakuerats. Där mötte vi en kvinna som inte hade velat lämna sina hundar och sina sjukliga föräldrar, och en bonde som valt att stanna kvar med sina hästar. Det var gripande möten!
Det fem minuter långa reportaget om japanska Tomoko, hennes hundar och de andra som vägrat låta sig evakueras i Tohuku-regionen sändes i P1 Morgon i april – ett exempel på de ljudliga bilder från Asien, som radiolyssnarna får av Nils Horner.
Andra gånger låter han oss möta pakistanska familjer som drabbats av översvämningar, demonstrerande munkar i Burma eller  australiensiska brandmän som tampas med skogsbränder.
– Jag tycker det är roligt att berätta och förmedla saker som händer, säger han.
– Jag gör inte så ofta intervjuer med makthavare, utan helst med vanliga människor. Det är roligare, och det blir bättre radiojournalistik. Men att enbart intervjua ”mannen på gatan” blir fel. Jag letar efter såväl folk i slumområden som professorer, båda kan ha intressanta historier.
Det har varit ett intensivt nyhetsår för Sveriges Radios Asien-korrespondent Nils Horner, som förutom jordbävningskatastrofen var med och bevakade ”den arabiska våren” på plats.
På papperet är han stationerad i Bangkok. Men i praktiken är han ständigt på resande fot, och far från det ena uppdraget till det andra – med bandspelare, mikrofon, dator och sändningsutrustning i högsta hugg.
Under resan till Fukushima fick han komplettera bagaget med en Geiger-mätare, för att se till att han inte rörde sig i områden med för hög strålning. Resorna innebär ofta strapatser – som att sova på golvet till en offentlig toalett, som Nils Horner fick göra i Japan – och att röra sig i extremt osäkra områden, som i Bagdad, Kabul och Rangoon där varje steg kräver noggranna säkerhetsöverväganden.
Till Tokyo hade han krånglat sig med flyg från Bahrain på Arabiska halvön, där han hade vistats en tid för att bevaka upproren mot regimen. Dessförinnan var han och ett par Sveriges Radio-kolleger flera veckor i Egypten, för att rapportera om de medborgardemonstrationer som ledde till president Mubaraks fall.
– För en journalist är regimförändringar givande att vara med om och bevaka, när hela samhällsutvecklingen står och väger. Det är oerhört roligt!
Nils Horner ser nöjd ut vid minnet av myllret av människor i Kairo, tacksamt för en reporter.
– Det är ju bara att sticka ut mikrofonen, så är det folk som skrattar och gråter! säger han belåtet.
– Radio är ett bra medium för att bidra till en djupare förståelse och samtidigt förmedla känslor.
Nils Horner gillar inte att bli intervjuad och stå i centrum som person. Hans ödmjuka framtoning och sakliga rapportering har dock gjort honom till en av Sveriges mest respekterade, beundrade journalister. När det hänt något viktigt i Afghanistan, Pakistan, Indonesien eller Burma dröjer det inte länge innan Horners röst hörs i etern.
– När jag var liten ville jag bli journalist eller diplomat. Det var de enda logiska yrkesvalen, berättar han när vi ses i Stockholm, i Radiohusets park.
– Nu har jag svårt att se mig själv i någon annan roll än som journalist.
Vägen till yrket började på Västgötademokraten och Borås Tidning, där Nils Horner fick in en fot som tonåring. Efter gymnasiet gjorde han lumpen på Värnpliktsnytt. (Tidningen lades ner av försvarsmakten häromåret, men var länge plantskola för reportrar och fotografer.) Därefter studerade han nationalekonomi och statsvetenskap och blev så riksdagsreporter för nyhetsbyrån FLT, Förenade Landsortstidningar.
Världen lockade, och Nils Horner drog till först London och sedan New York. Där blev han USA-stringer – frilansande korrespondent – för FLT, men gjorde också reportageresor till Haiti, Kuba, Indien, Burma och Kambodja.
Så började han resa till Balkan, där han fick något av ett genombrott som utrikesreporter. Våren 2000 fick lyssnarna följa med när Nils Horner under sex minuter – extremt lång tid i radio – i Kvart i sex-ekot fick rapportera om Slobodan Milosevics fall, direkt från Belgrad.
Sedan dess har Nils Horner rykte om sig att alltid lyckas vara på plats vid dramatiska nyhetsskeenden. Handlar det om tur eller god tajmning? Nja, mer om envist tålamod, tycker han själv.
– Det var inte så att jag bara ramlade in i Belgrad. Snarare var det målmedvetet arbete, till exempel med att skaffa visum. Jag var ju frilansjournalist då och hade friheten att vistas länge i området, berättar han.
– En gång fick jag vända vid den serbiska gränsen och åka tillbaka till New York, eftersom en tullgubbe stämplade mitt visum med ”ogiltigt”. Det var med ett stort mått envishet som jag tog mig tillbaka till Serbien igen – det var ju den stora storyn i världen då.
Fast visst gäller det för en utrikeskorrespondent att lyckas vara på plats i skarpa nyhetslägen.
– Det ingår i mitt jobb att komma iväg snabbt, ”att ha väskan packad” både praktiskt och mentalt, säger Nils Horner.
– Det är klart att jag gillar att vara först – när allt är fräscht och det finns stor dramatik och efterfrågan på material. Men det är också kul att komma tillbaka och följa upp nyhetsrapporteringen, när det är lugnare.
Pakistan är ett av de länder han ofta får åka till med kort varsel.  Redan dagen efter att det blev känt att Usama bin Ladin dödats av en USA-styrka i maj kom han till staden Abbottabad där det skedde. Då gäller det ha psykisk beredskap för att börja jobba direkt – och att ha upparbetade kontakter med tolkar och chaufförer.
Planeringen för Nils Horner och hans korrekolleger sker i samråd med redaktörerna hemma, främst utrikesredaktionen på Ekot. Nyhetssändningarna har högsta prioritet, därefter inslag till aktualitetsprogram som Studio Ett, Godmorgon världen och P4 Extra. I mån av tid gör korrespondenterna även inslag till radions övriga program – korta reportage och lite längre dokumentärer.
Med 17 anställda och frilansande korrespondenter – baserade runtom i världen eller i Stockholm – har Sveriges Radio mest ambitiös utrikesbevakning av de svenska mediebolagen.
– Ja, men med det följer också ett ansvar, påpekar Nils Horner som gillar att arbeta just med radio ”i allmänhetens tjänst”.
– I Sveriges Radio är det viktigt med saklighet och folkbildning. Vi ska berätta om det som inte alla andra gör, som när vi åker till Filippinerna eller Nepal även när det som sker där inte är dagens huvudnyhet.
På somrarna passar Nils Horner på att arbeta några veckor i Stockholm, ofta som producent på Studio Ett – därav mötet utanför Radiohuset.
– Jag tycker det är kul att vara i Sverige på sommaren. Det blir som en ”intensivkurs i det svenska samhället”, för mig är ju redaktionsmötena exotiska.
Nils Horner är också känd för sin nyfikenhet på ny teknik och används som Sveriges Radios försökskanin. Med hjälp av en satellitterminal kan han sända med god ljudkvalitet från nästan vilken plats som helst på jorden. Som Studio Ett direkt från Kabul (vilket han gjorde redan 2001).
– Då får jag vara programledare, producent, ljudtekniker och programassistent i ett. Det är ansträngande, men väldigt roligt! säger han.
– Tekniken har gjort jobbet enklare på många sätt. Stressen har minskat, eftersom man inte är beroende av täckning med mobiltelefonen när man kan sända via satellit. Men utvecklingen går så fort att det är svårt att hänga med allt som händer. Det är spännande, lite förvirrande och kul.
Vad har du för förhoppningar inför det kommande nyhetsåret?
– Att få rapportera från fler regimförändringar! [Här lyser det verkligen ur Nils Horners ögon.] Det vore också kul att få rapportera om demokratisering och ökad tolerans i Afghanistan och Pakistan, säger han.
– Att jobba för radion är som att ha en stor, vit duk som man kan måla vad man vill på. Det kvittar hur mycket man jobbar – berättelserna tar ju aldrig slut.
Gunilla Kinn


Nils Horner om...
... att rätt få lyssnare tror att korrespondentyrket är särskilt glamouröst
”Nej, de hör ju man klafsar omkring i flyktingläger och besöker bestrålade zoner. Snarare är folk som hör inslagen bekymrade!”


... om myten om ”Asiens århundrade”
”Jag börjar nästan tro på den myten själv. Det är lätt att bli imponerad över de ekonomiska framsteg som gjorts i länder som Kina och Indien. Men det är viktigt att även påminna om de problem som finns med vanstyre, korruption och ojämn inkomstfördelning i de flesta asiatiska länder.”

... om en särskild utmaning med jobbet
”Jag tycker att det är spännande att punktera myter. Som att ”Indien marscherar snabbt mot att bli en ekonomisk supermakt”, medan landet i själva verket har enorma problem med fattigdom och analfabetism.”

... länder han inte varit i, men gärna skulle vilja rapportera från
”Nya Zeeland och Nordkorea! Jag är orolig för att vi missar en viktig story i Nordkorea. Vi vet inte alls omfattningen av övergrepp på oskyldiga människor, till exempel dissidenternas familjer, i lägren där.”

... hur han kopplar av efter arbetet
”Jag försöker att göra något roligt när jag reser, så att det inte bara blir jobb. Som att gå på museum när jag ändå är i Singapore, att titta på buddhistiska skulpturer – jo, det finns faktiskt sådana – när jag är i Pakistan, eller att gå på konsert i Operahuset när jag är i Sydney.”


Nils Horner om sina favoritresmål

Japan: ”Det är alltid jättekul att komma dit! Japanernas agerande efter jordbävningen var imponerande.”

Indien: ”Mångfald, färgsprakande; demokrati – trots alla problem.”

Afghanistan: ”Intressant kultur med mycket musik; tacksamt för en radiojournalist eftersom människorna är villiga att berätta om sina liv.”

Pakistan: ”Rent journalistiskt en favorit, för här finns alltid stories.”


Skrivet om Nils Horner

”Händelserna i Burma har fått Nils Horner att åka från sin positioneringsort Bangkok för att bevaka inifrån Burma, från Rangoon. Resultatet är ett gäng enastående nyhetsrapporter från gatorna, som ger närvaro, information och nerv som få andra medier i världen (vågar jag påstå) lyckas med. För oss som sitter klistrade vid händelseutvecklingen är Nils Horner den allra bästa nyhetskällan.”
Mediebevakaren Olle Lidbom på bloggen Vassa Eggen, september 2007

”Han låter så snäll och vänlig men har väl inte sedan han rivstartade med tsunamin 2004 gjort annat än farit hela Asien runt i katastrofernas spår. Glamourfaktorn är noll. Horners oförtrutna lugn, goda humör och noggrannhet bland ruiner och fattiglappar är hundra.”
Kulturjournalisten Nina Lekander på Expressens radio-blogg, februari 2009

28 June 2010

Intervjuteknik i Kabul

STOCKHOLM Missa inte Jenny Nordbergs krönika i SvD, om svårigheterna att överhuvudtaget förstå något om afghaner (och andra personer som journalister och andra kan få för sig att vilja intervjua, eller försöka begripa sig på)!

/Gunilla

25 June 2010

Vem tittar prins Daniel på här?



STOCKHOLM
Finns det någon kvällstidningskonnässör därute som kan förklara vad som menas när en fotograf anges som: "Expressen"?

Som väl ingen har kunnat missa var Expressens reporter Malin Roos (annars några månader i New York) häromdagen på en ö i Söderhavet, och fick där träffa kronprinsessparet.

Måste säga att jag är imponerad över kvällstidningarnas spårsinne (även Aftonbladet har haft massor av information om resmålet).

Men vem tog bilderna på kronprinsessan Victoria och prins Daniel?

Fotografierna slås upp stort på förstasidan och inne i tidningen, även om de inte är så varierade (jag förstår att man vill dra på den komiska bilden av den hattförsedde prinsen). Chefredaktör Mattsson berättar om svårigheterna att skicka dem från Tahiti här. (Notera de arga läsarkommentarerna.)

Men varje så kallad bildbyline är Foto: EXPRESSEN.

Om det verkligen vore en Expressen-medarbetare som hade farit till Tahiti med Malin Roos för att fotografera kan ni ge er tusan på att vederbörandes namn hade slagits upp. Alternativet att en viss Expressen-fotograf eller annan medarbetare velat vara anonym i sammanhanget kan vi stryka direkt.

Återstår följande:
• Malin Roos tog bilderna, men riggade upp kameran för självutlösning på det foto där hon själv är med.
Inte särskilt troligt, isåfall skulle hennes namn ha angivits som fotograf. Om någon annan avancerad teknisk lösning skulle ha använts kan ni också vara säkra på att Thomas Mattsson hade berättat om den.

• Någon lokal strandguide eller kokosnötsförsäljare tog bilderna.
Inte särskilt troligt, varför skulle inte vederbörandes namn ha kunnat stå med?

• Någon av Säpovakterna fotograferade, vilket Expressen tydligen isåfall fullt förståeligt vill mörka (då stämmer ju verkligen inte "Foto: Expressen"...). Nog ser Daniel ut som om han flinar mot någon han känner...
Inte helt otroligt.

Jag lutar alltså åt Säpovaktsfotografering, så länge ingen presenterat en mer trolig förklaring.

En medienördig kompis/kollega funderade på samma sak igår, och frågade via Facebook Expressens Niklas Svensson om detta med det uteblivna fotografnamnet. Inget svar. Klart mystiskt.

Förr eller senare kommer detta naturligtvis att komma fram. Jag hoppas på "förr".

Förresten var jag igår på min favoritfotobutik i Stockholm: Kameradoktorn, för att byta ut filtret på min kamera (som jag råkade dänga i Norrbro i lördags och som därför fick sig en kyss).
Jag fick massor med bra råd för ett eventuellt kameraköp, vi får se vad det leder till.

Försäljaren berättade hur Pressens bild hade jobbat under kronprinsessbröllopet – med en mängd kameror och datorskärmar utposterade på sta'n, vilket innebar att fotografierna fanns på redaktionen 2 sekunder efter att de tagits ... och således kunde säljas supersnabbt.
Imponerande, även om jag inser att sådana rutiner vid stora evenemang är vardagsmat i nyhetsfotobranschen nuförtiden.

Uppdatering (5 augusti): Svaret på gåtan finns här! Och här.

/Gunilla

22 June 2010

Robotintervjuer eller samtal

STOCKHOLM Marie Demker, professor i statsvetenskap, skriver om hur det är att bli intervjuad av mer eller mindre initierade och intresserade journalister:
"...allt för ofta får jag samtal där jag mitt i resonemanget avbryts av ett ”inte så fort” eller en fråga om den exakta ordalydelsen i den mening som jag inledde samtalet med… Det är då uppenbart att den journalist som ringt upp mig inte är intresserad av det ämne hon/han skall skriva om och inte heller intresserad av att förstå vad jag säger. Istället är det behovet av att få ett pratminus – vilket som helst? – som hon/han kan lägga in i texten. Det är oftast de journalisterna som inte vet varför de ringt mig. Att de inte vet varför det blev just jag visar sig när de först efter intervjun frågar huruvida jag är ”statsvetare” och om jag forskat om ”det här” (vad det nu är för ämne).
Jag skulle helst vilja lägga på luren när de här samtalen dyker upp, men snäll och vänlig som jag är försöker jag göra det bästa av situationen."
Många nyhetsreportrar kan nog känna igen sig i båda sorterna Demker delar upp oss i: de som samtalar och vill förstå, och de som mest är ute efter ett snabbt citat (och behandlar henne som en robot).

/Gunilla

04 June 2010

expressen.se "pretty intense website"



NEW YORK
Jag tipsade en nyhets- och samhällsintresserad kompis om Niclas Svenssons bragdartade intervju med Henning Mankell, och snabböversatte intervjun i Resumé om Svenssons reportermetodik. Min kompis svarade med ett omdöme om expressen.se:
good journalism, even if it's a bit aggressive for me. that expressen website is over the top! in addition to the Mankell video, i also watched the following videos: a cat doing back-flips, a bear doing kung fu with a pole, a pavlovian dog which sniffed its own butt when it heard a fart sound, a hollywood version of a snuff film, and naked protesters pretending to be dying matador bulls. pretty intense website.
Har inte kollat om exemplen är autentiska ... men de vore ju omöjliga att hitta på.

Vad gäller Svenssons möte med Mankell så tycker jag att det bevisar att det är värt att spara på begreppet "exklusiva intervjuer" till just sådana. (Jag skrev om urholkningen av begreppet här.)

/Gunilla

02 June 2010

Bollar (och intervju) i luften

NEW YORK Det är mycket på gång nu – efterarbete från Port-au-Prince (utskrift av reportage, genomlyssning av inspelade intervjuer, mer införsäljning, val av fotografier med mera), planering av nästa reportageresa, det vill säga till Toronto (hotell- och flygbiljettsbokning, beställning av böcker, allmän research med mera) och dessutom diverse New York-jobb som varit på gång en tid.

Så bloggen får gå på sparlåga just nu. Men ni får inte missa Niclas Svenssons metodbeskrivning apropå hans intervju med Henning Mankell på planet Tel Aviv–Frankfurt! Imponerande.

För övrigt ännu ett indicium på att jag också borde ha en iPhone... ;-) (Nödvändig men inte tillräcklig betingelse i detta fall. Jag hade aldrig fixat resten, fast nu vet jag ju hur man ska göra.)

/Gunilla

02 December 2009

Dubbel anledning köpa Expressen idag

DETROIT Jag har fullt upp med att vara i Detroit – vilket man enligt uppgift kan skåda på bild i dagens Expressen. Men så snart jag hinner ska jag försöka kommentera Björn af Kleens utmärkta text i samma tidning! Som ni förstår tycker jag att det är väldigt viktiga saker han tar upp. Det är alltför få frilansskribenter som vågar skriva öppet om vilka jobb som inte gått att sälja (lättare förstås när det blivit en succébok av dem!).
Citat:
"Både under researcharbetet och i sluttampen av utgivningen av min bok Jorden de ärvde om den markägande adeln försökte jag sälja delar av materialet till tidningar. Refuseringarna såg olika ut – någon redaktör tyckte att godsägarna jag berättade om verkade väl gamla, en annan tidning bollade runt stoffet mellan sina avdelningar utan att finna utrymme någonstans.
Döm om min förvåning när detta osäljbara journalistiska material sedan genererade tjugotalet tidningsrecensioner, flera med beröm om den höga angelägenhetsgraden.
(– – –)
Att Bonniers i sina presentpåsar på förra veckans fest för Stora journalistpriset delade ut Ryszard Kapuscinskis Reporterns självporträtt är en ironi av centraleuropeiskt mått. Boken är predikan om vikten av kringresande undersökningar. Är det först när en yrkesroll är på väg ur tiden som den föräras sin romantiska aura?
"
/Gunilla

29 November 2009

Osis! Bristande synkning mellan bild och text

Ska0308rmavbild 2009-11-29 kl. 18.12.02

Ajajaj, så här kan det gå om en nyhet utvecklas efter deadline ... och det inte finns nog med redaktionspersonal för att uppmärksamma detta, och fixa en uppdatering. I den röda rutan står bland annat:
"Paret lyckades i varje fall inte komma i närheten av presidenten. Någonstans på vägen till buffén har de blivit upptäckta."
Hela texten finns här. Som framgår av fotot var paret så nära Barack Obama man kan tänka sig att en middagsgäst kan komma, vilket blev känt först efter ett tag.

Incidenten i Vita huset i sig är givetvis bisarr, och det vore skönt om detta innebär att vi sett kulmen på vad folk kan tänka sig att göra för att bli kända. Men så är det nog tyvärr inte...
Läs om Salahis försök att sälja sig till TV-bolagen här. Många kommentatorer drar den givna parallellen till det än mer bisarra ballongdramat nyligen.

Uppdatering, om citatteknik
Expressens så kallade fördjupningsreportage eller "dokument" är och förblir en av mina favoritinslag i den tidningen. Nästan alltid har redaktionen valt vitt skilda ämnen mitt i nyhetsfloden, som ändå (ofta) överraskar. Som fördjupningen om Starbucks nyligen, eller om journalistmassakern i Filippinerna häromdagen.

Ändå är jag lite skeptisk mot hur intervjuerna presenteras. Det ser till formen och enligt gängse journalistiska konventioner ut som att det är reporterns egna intervjucitat. Men jag kan inte frigöra mig från misstanken att citaten är lånade från de källor som – förvisso utförligt – radas upp som en fotnot till texten. Isåfall är de rewritade och omstuvade en del – och den respektive, specifika källan borde naturligtvis anges alldeles vid citatet.

/Gunilla

08 November 2009

Exklusivt för Ekot


NEW YORK Jag ligger lite efter med bloggandet ... men medan jag klurar på vad jag ska skriva om härnäst kan ni läsa Ginna Lindbergs bloggberättelse från Ovala rummet (återigen med min bild!). Utdrag:

I sista sekunden lyckades jag få igenom pressträffens enda fråga till presidenten.

- Mr President, när kommer du till Sverige?

- Så snart som möjligt, log Obama vänligt.

Nej, det var ju inte direkt någon skjutjärnsfråga, men resulterade iallafall i ett minimalt, men dock eko-exklusivt uttalande från Obama (som i vanliga fall bara brukar flina "Nice try" när någon bryter pressreglerna i ovala rummet.)

/Gunilla

01 November 2009

Bra reportage bara i bokform

Ur Björn af Kleens blogg:
"Det gör mig glad att frågan når fram till läsaren, inte minst eftersom de tidningar som jag skriver för tycks ha mindre intresse av detta. Sydsvenskan, som förmodligen har flest kvarlevande fideikommiss i sitt upptagningsområde, har suttit på ett kapitel i över en månad, men vad jag förstår finns inget vidare intresse av att förhandspublicera. Metro var först sugna men ångrade sig. I Expressen fick jag skriva en sammanfattande debattartikel men ingen redaktör tycks fastnat för några av berättelserna i boken – trots att de graverande detaljerna ligger serverade på guldfat.
Mycket av reportagematerialet har det senaste decenniet flyttat från tidningar till böcker. Och där tycks det förbli."

27 October 2009

"Är begreppet "Källforskning" bekant ?"

Eftersom jag är sjukt intresserad av de komplikationer som kan uppstå i mötet mellan reporter och intervjuperson har jag tänkt skriva något om kontroversen mellan Björn af Kleen och Carl Gripenstedt, mer än det jag twittrat.

Uppenbarligen uppstod någon miss i kommunikationen dem emellan, och det kan inte bara vara en persons fel. Att det ledde till ett stämningsförsök är givetvis helt galet!

Men, ämnet är mig dessvärre övermäktigt, och jag måste ta itu med att försöka ro in lite betalda skrivuppdrag istället för att blogga framöver.

Istället får ni läsa af Kleens blogg, där han pö om pö publicerar responsen från sina intervjuoffer. T ex:
"Det är alltid tråkigt att behöva bli besviken, men din bok tillhör dessvärre den kategorin.
(– – –)
– Mina barn läste manuset och frågade mig " Är det ett barn som skrivit det här"?
Väldigt dålig svenska kort sagt, och jag håller med.
- Är begreppet "Källforskning" bekant ?
För en"författare" med ambitioner om att bli läst och vara trovärdig är detta A och O.
Den kvarvarande minnet från ditt besök här bli ändå mötet med din undersköna hustru, hälsa henne.
Hoppas du är mer rädd om henne än vad du är om ditt renome´."
Boken kan mycket väl bli en klassiker i sin genre, särskilt om adelsmännen uttryckt sig i intervjuerna som i sina brev...

/Gunilla

23 October 2009

Reportern som "mystery shopper"

NEW YORK Passion for Business tvistar till journalistrollen en smula (mina markeringar):
"Efter timmar av diskussioner kring säljmetodik fortsätter vi med storechecks. Det är som en rolig lek och jag får agera kund som ställer knepiga frågor till personalen (med dem ovetandes att jag kommer att rapportera till Gun).

Jag köper foundation, går igenom alla läpprodukter och frågar från A till Ö om hudvårdsserierna. Sedan går jag igenom mina intryck med Gun och Roz som nogsamt antecknar och kommenterar."

Vore det inte mer etiskt att vid tillfälle fråga personalen om arbetsförhållandena i butiken och i företaget, än att spionera på dem för intervjupersonens räkning?

Jag reagerade på detta reportage, för att jag känner en person som länge arbetade för Face Stockholm.
Vi talade mycket om mediebilden av företaget – och det stod henne upp i halsen med alla totalt okritiska hyllningsreportage om och porträtt av hennes chefer. D v s de två i och för sig beundransvärda entreprenörer, mor och dotter, som år ut och år in dyker upp i alla möjliga svenska magasin.
Personen ifråga gav en initierad och diametralt annorlunda bild (som jag inte kan gå in på här utan att kolla upp grejer, och som givetvis inte behöver vara den mest sanningsenliga). Inget som skulle gå att publicera som något scoop eller avslöjande eller så, bara mer nyanserat än alla dessa falska beundrarporträtt.

Det är ganska vanligt att allmänheten tänker att journalister alltid skriver negativa saker. I själva verket finns det nästan enbart positiva och okritiska artiklar i väldigt många medier, det vill säga rätt många tidskrifter och magasin som går ut på underhållning och inspiration med flärdfulla förtecken snarare än ... journalistik.

Jag har själv skrivit en notis om Face Stockholm, på beställning av ett annat svenskt magasin. Jag kände då till personalens kritik, och nämnde mina våndor att fortsätta bygga på denna mediemyt för redaktören – som dock viftade bort det hela. Det skulle ju bara bli en trevlig notis om ledarskap och ingenting annat. (Och jag skrev en text jag åtminstone kan stå för, givetvis i research- och kunskaparsyfte. Vilket i och för sig inte ledde någon vart.)

Att som utomstående hitta motbilder och nyanserad kritik är verkligen ingen lätt sak. Kanske är personalens insikter rätt ointressanta för läsarna i vilket fall som helst.

Men, att som reporter liksom wallraffa som "mystery shopper", och rapportera vad personalen gjort, till intervjupersonen – ja, det var en märklig metod! Även om man vill skriva ur entreprenörsperspektivet.

Synd. För jag tycker att Passion for Business, som jag köpt ett par gånger och läst med glädje, är en alldeles utmärkt och inspirerande tidning – som jag själv gärna skulle medverka i.

(Tipstack: K!)

/Gunilla

P S Vad blir "mystery shopper" på svenska? Jag har googlat men inte hittat något annat än "provköpare", "testköpare" eller "observatör". Finns det inget roligare ord?
Det handlar alltså om en person som mot betalning låtsas agera kund i en butik för att hitta problem med personalen, försäljningsmetoder, skyltning och annat.

15 October 2009

Erik Olsson imponerar inte (uppdaterad)

NEW YORK Så har då Erik Olsson till sist kommenterat den trassliga lägenhetsaffären. Pressmeddelandet finns på firmans hemsida, och refereras i DN. Tydligen vågar han inte låta sig intervjuas av någon journalist.

Nog är det märkligt att han påstår sig inte ens veta ifall köparna (Christian och Jenny Muda) stämt säljaren eller ej. Det borde han, om inte annat ha läst, i DN:s artiklar...och han har haft kontakt med familjen Muda i ett par månader nu!

Erik Olssons rutiner:
• att generellt erbjuda lägenhetsspekulanter blancolån till handpenningen (så att dess roll att sortera ut kreditvärdiga och seriösa köpare försvinner)
• att i detta fall behålla arvodet ur pengarna från köparna, trots att mäklarfirman fått uppdraget av säljaren som sabbat affären, och
• att i detta fall inte föra fram avgörande information som kan äventyra affären till köparna
sågas av experter som DN intervjuat.

Visst kan man känna sympati för att mäklarbolaget hamnat i en unikt konstig situation, med en bedräglig säljare. Det är riktigt att den formella ansvarsfrågan bör klargöras i tingsrätten.

Men Erik Olsson utelämnar avgörande fakta i sitt pressmeddelande. Han kommenterar vare sig att bolaget behållit hela arvodet eller att mäklaren inte ens kontrollerade pantförskrivningarna på lägenheten – eller alla de avgörande fakta som säljarens bedräglighet som mäklaren på ett tidigt stadium fick kunskap om av BRF-styrelsen. Detta kan ni läsa mer om på Christian och Jenny Mudas blogg.

Mycket märkligt är det som DN skriver om, att bolaget enligt tidigare korrespondens inte ens tar ansvar för sin (tidigare) anställde, utan hävdar att det rör sig om vad en enskild mäklare gjort..!
Redan på juridisk introduktionskurs – som jag läste för evigheter sedan, nämligen 1994, jag är fullt medveten om hur ytlig den är jämfört med riktiga juristlinjen... – får man fullt av exempel på skadeståndsansvaret när anställda agerar försumligt och köparen är i god tro. Arbetsgivarens ansvar gentemot köparen är ju solklart. Det borde förstås en VD för ett av Stockholms största mäklarbolag veta.

Om ni kollar på TV4 om en timme (Nyheterna, ekonomidelen) kan ni se Christian bli intervjuad.

Uppdatering: Erik Olsson låter sig förvisso intervjuas i TV4 Ekonominyheterna, men han kom relativt lindrigt undan. Se klippet nedan.
Reporterns direkta fråga var inte bra, och skulle kunna användas som litet men avskräckande exempel i intervjuteknikkurser på t ex journalistutbildningar (och ja, jag är naturligtvis fullt medveten om hur svårt det är att ställa bra frågor i allmänhet och i etermedier i synnerhet – jag vore själv gissningsvis en katastrof som nyhetsreporter i TV).
Reportern: – Borde den här mäklaren ha tackat nej till att göra affär med den här säljaren när han visste att han*) var misstänkt för brott?
Erik Olsson: – Alltså, eftersom vi aldrig varit med om att något så'nt här har skett, så har vi inte tänkt den tanken att det var fel att ta ett uppdrag för en kund som vill sälja en lägenhet...
Frågan vore mer lämplig att ställa till en oberoende expert på fastighetsjuridik eller affärsetik.

En bättre fråga till Erik Olsson kunde ha varit:
– Varför kollade mäklaren på din firma inte upp hur pantsatt lägenheten var?
för att bara ta ett exempel, eller kanske:
– Vad har ni som mäklarfirma för försäkringar som skyddar kunderna när en försäljning går snett?
Olsson får heller ingen – redovisad – fråga om att firman valt att behålla arvodet – eller om alla varningar om att skicka handpenningen till säljaren, som kom från BRF-styrelsen (och som mäklaren knappt brydde sig om, se vittnesmålen här).

*) Säljaren är inte en "han", utan en kvinna! Att reportern talar om en "han" antyder att tid/ambition inte funnits att kolla grundläggande handlingar och dokument i målet.

Sedan visar inslaget på problemet med TV: det är känslomässiga argument som gäller. Mer tal om varför det vore trevligt med gästrum än torra fakta och juridik, alltså. Men – det är ju bara så det är! Fler medieinsatser lär vara på gång; såväl lokaltidningen Mitti som fler nyhetsmedier och tidskrifter lär nu följa upp soppan.



/Gunilla

P S Uttalet på familjens namn är förresten galet hos TV4. De heter [mu:da], inte [mo:da] eller [mouda].

06 July 2009

Charlemagne på Drottningholms slott

STOCKHOLM The Economists EU-bloggare Charlemagne skriver självironiskt om hur det gick till när politiknördarna till Brysselkorrar försökte intervjua kung Carl Gustaf på Drottningholms slott, trots att han ju inte får diskutera politik. Skojig läsning åtminstone för andra politiknördar.

/Gunilla

12 June 2009

Flaskpost till Iowa



NEW YORK
Jag ska i helgen ägna mig åt att bearbeta material till ett jobb om HBTQ-personers rättigheter i USA. (Mina redaktörer har inte alltid varit så förtjusta att jag antyder här på bloggen vad jag håller på med, men det känns som att omvärlden kommit ikapp mitt transparenta sätt att jobba – så jag hoppas att det anses mer OK att avslöja sina stories i förväg nuförtiden... Det är liksom inget scoop jag förbereder.)

Det har varit svårt att ladda om, efter att jag ägnat dagar och nätter åt skrivande om annat på sistone – och efter ett större jobb som det jag lämnade i morse är man ganska slut.
Fast jag samlade mig ändå till att skicka ut allehanda mailförfrågningar till vissa kontakter och gayorganisationer och intervjupersoner. Om hälften svarar är jobbet i hamn, och gör de inte det har jag några reservkontakter – i New York, Washington DC, Utah, Kalifornien och på lite andra håll.

Men så kom jag på att det vore kul att tala med någon i Iowa, som ju nyligen och lite oväntat – i alla fall för mig, men jag har kanske fördomar om den amerikanska Mellanvästern – införde samkönade äktenskap.
Tyvärr orkade jag vid det laget absolut inte googla fatt på någon gayrättsorganisation i Des Moines, än mindre skriva något mail eller ringa till någon sådan.
Det enda jag alls orkade var att skicka ut en synnerligen informell förfrågan via Twitter – se bilden ovan. Det tog inte lång tid innan den, tack vara taggen #iowa, plockades upp av en lokaltidning som jag aldrig hade hört talas om.
Ska bli kul att se om det räcker till en kontakt med någon lämplig intervjuperson. Vore isåfall första gången jag hittar en sådan via Twitter.

Jag har genom åren hittat intervjupersoner på alla möjliga vis och genom allehanda kontakter, och är inte alls ute efter att hypa just Twitter. Men OM någon hör av sig av så blir det troligen någon jag aldrig hade hittat på annat sätt. En enda giftaslysten eller nygift, homo- eller bisexuell Iowabo skulle räcka, kanske någon som följer Eastern Iowa News Twitterflöde. Återkommer med en liten rapport.

Uppdatering: Hm, jag trodde att Eastern Iowa News var någon slags lokaltidning som digitaliserats. Det är en blogg som sköts på fritiden av en före detta nyhetsreporter... Han kanske kan få vara med i en annan story jag förbereder, om den amerikanska tidningsdöden.

/Gunilla

04 June 2009

Bland börsdirektörer och uteliggare

NEW YORK Det här är verkligen ett skönt citat av Thomas Mattsson:
Det är viktigt att komma ihåg att vi gärna ser våra medarbetare träffa, intervjua och röra sig både bland börsdirektörer, uteliggare och kriminella, för att skildra alla samhällsgrupper. Men det är viktigt att de vet var gränsen går för hur de här kontakterna tas och hur den relationen kan se ut. Det finns anledning att hela tiden värdera sina kontakter med dem man ska granska, säger han.
Jag brukar säga att det finns en hel del yrken där man träffar "många människor". Men få där det är en så blandad människokompott som inom journalistiken (åtminstone om man tar tillvara yrkets möjligheter därtill).

(För tydlighetens skull: detta inlägg handlar inte alls om Staffan Erfors, utan om att jag gillar attityden i den fetstilade meningen.)

Uppdatering: "intervjua och röra sig bland" är en sak, "umgås" en annan... Detta skrivet apropå signaturen Annikas kommentar i Journalisten.

/Gunilla

Ulvskog rakt på sak: "Hörru, jag är jätteviktig"


NEW YORK Note to self: Alltid ha med bandspelare när svenska politiker har pressmöten, alltid ha den på. Även i pauserna...

(Det sade säkert Herman Melzer, som gjort inslaget med/om Marita Ulvskog, när han undervisade mig och mina klasskamrater på JMK i intervju- och radioteknik. Då hade han massor av inspelningar av sina intervjuer med Carl Bildt som åskådliga exempel på hur knepigt det kan vara att fråga ut somliga politiker.)

Transkriptionen av vad Ulvskog säger är förstås väldigt belysande. I utfrågningen i PI Morgon igår svarade hon på den raka frågan om huruvida hon bett om en gräddfil eller ej (lyssna från 1.39) med emfas:
"Det har jag verkligen inte gjort!"
Note to Ulvskog: Ljug inte i radion.

Däremot har SvD:s Sanna Rayman rätt i att det väl hade varit tjänstefel av Ulvskog att inte försöka få maximalt inflytande.
Det är ändå en viktig journalistisk uppgift att visa på det stora spannet mellan offentlig och sluten retorik. Jämför "rakt på sak"-snacket ovan med hur ödmjuk "om jag blir vald"-kandidaten framställer sig inför väljarna i P1 Morgon.

/Gunilla

22 May 2009

Med video i mobila vallokalen

NEW YORK En av de saker som gjort mig – som statsvetare, journalist, medborgare, människa, whatever – allra mest ledsen när jag följt amerikansk politik är de många grova och lömska former av valfusk och trakasserier av väljare som förekommit och förekommer i USA:s moderna historia, och som ofta drabbat svarta, lågutbildade.
Jag ska inte fördjupa mig i detta viktiga och intressanta ämne här, men rekommenderar er att läsa Martin Gelin som tar upp det i sin bok Det amerikanska löftet.

Nästan lika ledsen blir jag av att se hur svenska valförrättare – i detta fall på ett s k mobilt valkontor i Botkyrka – öppet medger att de utan vidare slänger valsedlar som de anser att de inte behöver ta ansvar för efter dagens slut, nämligen Piratpartiets. Det beror kanske mer på okunskap och tanklöshet än illvillighet, men dock.

Nu tycks ju det partiet ha osannolikt aktiva aktivister, och en fältorganisation som Karl Rove skulle bli imponerad av.
Här har en av dem, Daniel Nyström, gett sig ut med dold kamera i högsta hugg, läxar upp valförrättarna med argument från vallagen och utlovar polisanmälan. Se klippet!


Som journalist vrider jag mig över intervjutekniken... Att Daniel Nyström går på rätt aggressivt är inte mycket att säga om, och han är förstås aktivist/partiaktiv och inte journalist – men det hade onekligen varit mer avslöjande att få höra mer av valförrättarens svar på hans frågor. Nu blir denne dessvärre avbruten och uppläxad innan han hinner säga så mycket. Säger jag, från baksätet av bilen...

Det ska bli intressant att höra vad journalistkollegerna i Stockholm gör av denna dokumentation.

Läs mer hos Henrik Alexandersson:
Valsedelsmygel
Den svenska demokratin på dekis
Även på YouTube.

/Gunilla

09 May 2009

Total transparens – Ny bokidé: UD utifrån

NEW YORK Jag har faktiskt börjat fundera på om jag inte borde skriva en bok om UD (tipstack: A!). En journalistisk utifrånskildring av vad som händer där, en studie av byråkrati och människor. Och en granskning av ... nej, det skriver jag inte här, men ni som jobbar på UD kan nog gissa (jag syftar på någon helt annan än Carl Bildt, nämligen en person som jobbar någon annanstans inom regeringskansliet).

Det kunde väl vara nå't!? Åtminstone tusen tjänstemän i utrikesförvaltningen skulle sluka den, alltid något.

Helt enkelt ungefär som min NEO-text om UD som det möjligen sjunkande skeppet, i bokform. Det finns i alla fall många stories, bortom de vanliga klyschorna om kristallkronor och champagne och allt vad det är. De är dessutom ganska knepiga att skriva i kortfattat tidningsartikelformat (och svåra att få in, eftersom få eller inga redaktörer tycker synd om diplomater).

Och UD-tjänstemännen är desperata att få berätta dessa stories, annat än internt med varandra. Samtidigt som det är så lågt i tak på UD att få gör det. Om man inte frågar dem, och lovar att de får vara anonyma. Då väller det fram.
Så källor råder det ingen brist på, även om de förstås får kombineras med en hel del fotarbete kring Gustav Adolfs torg – och på ambassaderna runtom i världen!

När jag reser brukar jag sällan söka upp den svenska beskickningen på plats bara för sakens skull. Men av olika skäl har jag ändå genom åren hamnat på rätt många ambassader och konsulat. Dessutom har jag skrivit en b-uppsats om UD (i konstvetenskap...) samt har träffat åtminstone de fem senaste utrikesministrarna (Hjelm-Wallén, Lindh, Freivalds, Eliasson, Bildt) i olika sammanhang, plus ett stort antal diplomater på olika nivåer. Så en smula koll på vad UD gör har jag väl. Fast jag har ingen aning om vad de egentligen gör på jobbet...

Är det synd om diplomaterna? Nej, inte i någon allmän mening eller om man jämför med de miljarder människor som det isåfall är mer synd om.
Men här är ett utdrag ur en intern men offentlig handling som jag tagit del av. Den handlar om effekterna av att den svenska kronan fallit så kraftigt, i detta fall för dem som arbetar på ambassaden i Tokyo. Det jag vill visa är skillnaderna mellan de svenska diplomaterna och deras nordiska kolleger. En av de förstnämnda har skrivit till mig att h*n har en levnadsstandard som snarast är jämförbar med de utsända från Bulgarien.
(Jag har plockat bort alla källhänvisningar i skrivelsen. UVA = det avtal som omfattar UD:s utlandspersonal, gäller fullt ut från den 1 september. Fetstilsmarkeringarna är mina.)
Den senaste tidens kraftiga försvagning av kronan har fått dramatiska konsekvenser för många utsändas privatekonomi. Effekterna har av naturliga skäl varit allra mest kännbara i länder med en stark valuta. Sedan sommaren 2008 har den japanska yenen stärkts gentemot kronan med ungefär 70 procent, vilket förstås innebär att alla varor och tjänster som inhandlas här har blivit 70 procent dyrare räknat i svenska kronor. Denna exceptionella valutakursförändring kan närmast karaktäriseras som en privatekonomisk mardröm för oss som drabbats. Levnadsomkostnaderna i Tokyo, som redan tidigare var en högkostnadsstad, har nu blivit extremt höga.
(– – –)
I sammanhanget förtjänar det att lyftas fram att merkostnadstilläggen i UVA generellt är häpnadsväckande låga. En jämförelse med våra nordiska kollegor i Tokyo ger följande resultat:

Ensamstående ambassadsekreterare utan barn
Sverige 6.964 kr / månad
Danmark 35.000 kr / månad
Finland 28.750 kr / månad
Norge 30.850 kr / månad

Ambassadråd/minister med medföljande och två barn
Sverige 23.352 kr / månad
Danmark 70.000 kr / månad
Finland 54.000 kr / månad
Norge 64.000 kr / månad

Skillnaden är, milt uttryckt, markant och kan knappast enbart förklaras av att det råder diametralt skilda uppfattningar om kostnadsläget i Tokyo.
(– – –)
Med införandet av UVA har en smärtgräns redan passerats då många anställda, säkerligen inte enbart i Tokyo, på allvar börjat fundera på om ersättningsnivån i utlandsvillkoren är tillräcklig för att kompensera för de påfrestningar, ekonomiska såväl som personliga, som en karriär inom utrikesförvaltningen innebär för de utsända och deras familjer. Det är inte minst mot denna bakgrund som vårt missnöje med utfallet av de reviderade merkostnadstilläggen ska ses.
Nog finns det material till en bok här. Men frågan är vem som ska skriva den!? Hela UD är ju fullt av synnerligen skrivkunniga människor.
Jag tror att det är svårt att riktigt förstå UD, eller vilken byråkrati som helst, utan att åtminstone delvis ha varit en del av organisationen. Det hade underlättat om jag så bara hade praktiserat där ett halvår någon gång i mitt liv. Nu vet jag knappt hur det går till att bereda ärenden på regeringskansliet.
Å andra sidan, skulle man alltid ställa krav på insidererfarenhet skulle inte många organisationsskildringar bli skrivna, som till exempel de om olika företag. UD skulle behöva beskrivas av någon annan än pensionerade ambassadörer.

Ett annat problem är att det inte är så himla kul att bygga en hel bok på anonyma berättelser. Alla dramatiska personöden och erfarenheter, som det ju finns i överflöd av i diplomatkåren, försvinner. Min bok skulle bli antitesen till Fredrik Undeviks TV-serie Diplomaterna. Och det finns en anledning till hans personvinkling – det är lätt, roligt och intresseväckande att följa människor av kött och blod. Det är trist att ta del av anonyma röster.

Men det största problemet är att jag redan har en massa bokidéer i huvudet. Så vi får se hur det blir med denna. Som vanligt handlar det om att inte bara ha en idé utan att göra något av den.

/Gunilla


P S Valutaeffekterna är förstås något jag själv och alla andra utlandsboende som får inkomster från Sverige märker av.
I mitt fall är kostnadsökningarna förvisso "bara" 40–50 procent jämfört med i fjol – vilket blir en hel del pengar, på en dyr plats som Manhattan.
Men jag har förstås inte, som diplomaterna – som, förutom att de har tjänstebostäder, åtminstone fått 5–10 procent i kompensation på sina merkostnadstillägg (ej på lönen) – fått några påslag. Jag har ju varken lön eller merkostnadstillägg, utan marknadsmässiga frilansarvoden vilka som bekant i flera fall gått kräftgång de senaste tjugo åren eller så.
Jag har å andra sidan *valt det här livet själv* så det behöver ni inte påpeka (jag tycker ändå att det är ett fascinerande påpekande, när det kommer, för de flesta i Sverige har i såfall i någon mån valt sina liv själva). ;-)

04 April 2009

Jarl Alfredius kunde konsten att lyssna

NEW YORK Johan Croneman skriver fint i DN om vad som var den främsta journalistiska styrkan hos Jarl Alfredius:
...han lyssnade nämligen genom hela sin karriär extremt noga på vad folk sade. Man vill gärna tro att det är någon slags journalistisk elementa, men nejnej. Det är väldigt få reportrar på tv som kan, orkar, vill lyssna. Och det är givetvis väldigt avslöjande i just tv, reportrar som otåligt står och stampar för att få in sin nästa bästa fråga, oberoende av det svar som just levereras.

Ett ihärdigt lyssnande leder fram till de bästa följdfrågorna, det vet de få utvalda. Jarl Alfredius var en av de allra bästa i vår tid på att lägga örat tätt intill, och sedan bita rätt skoningslöst om det behövdes. Glöm inte att han också kunde vara väldigt väldigt tuff och rak. Han kunde vara stenhård! Frid över hans minne.
/Gunilla