Showing posts with label Amerikansk politik. Show all posts
Showing posts with label Amerikansk politik. Show all posts

15 March 2011

Resa i The Deep South

NEW YORK Häromveckan körde vi bil från Atlanta (dit vi flög från New York) och fortsatte via Birmingham, Montgomery, Selma och Mobile till New Orleans.

Jag ville se spåren av medborgarrättskampen på 1950- och 1960-talen; Edward ville se Mardi Gras-karnevalerna i södern.

Här ser ni vår resa! Kanske dyker det upp några bilder framöver också.




Jag har gjort så många kartor i Google Maps – men eftersom det var länge sedan har jag totalt glömt bort hur man gör för att visa enbart färdvägen, utan alla pluppar för platserna. Någon som vet hur man avmarkerar dem?

/Gunilla

20 October 2010

Aftonbladets valblogg

NEW YORK Per Bjurmans valblogg för Aftonbladet är skojig! Här kan ni exempelvis läsa om Hyrorna är åt helvete för höga-partiet: http://blogg.aftonbladet.se/usavalsbloggen.

/Gunilla

05 August 2010

La Frontera i VI

Tidningen Vi - Mer ur senaste numret
STOCKHOLM I det senaste numret av tidningen VI har jag en text om immigrationsdebatten i Arizona och USA. Den ackompanjerar ett bildreportage av den amerikanska fotografen Jared Moossy.

/Gunilla

03 August 2010

Maslow à la 2010: katter, skvaller, sex, Internet



STOCKHOLM Tack vare en kommentar av Lisa Förare Winbladh apropå de söta katterna här hittade jag denna ack, så sanna version av Maslows behovshierarki: http://pleatedjeans.files.wordpress.com/2010/07/maslows-hierarchy-of-internet-needs.jpg

Befinner mig stenhårt och kroniskt parkerad på näst högsta trappsteget: ”knowledge search – the need to feel smart by researching useless facts and reading celeb gossip...”. Say no more. Det antyder ju i alla fall att jag inte är ensam med mitt hopplösa beteende.

(Går)dagens dos av ”celeb gossip” blev senaste nytt om familjen Palin: Hur Bristol Palin nu gjort slut med Levi Johnson igen, där uppe i Alaska – möjligen enligt felaktiga rykten om Levis ex-flickvän – efter att nyligen lite oväntat ha annonserat sina giftermålsplaner i US Weekly:

Ack, stackars tonåringar (nåja, Levi har nu fyllt 20) som lever i offentlighetens ljus med sina struliga relationer... Överhuvudtaget förstår jag inte riktigt hur folk kan vilja go public med sina privatliv.

Det ger i alla fall ett osökt tillfälle att skriva om ett av mina favoritämnen: amerikansk politik (som länge varit sorgligt försummat på bloggen). I en byråtext igår stod:
”Sarah Palins tonårsdotters oplanerade graviditet blev ett hett samtalsämne under presidentkampanjen 2008. Det upprörde den kristna högern, som den moralkonservativa Palin tänkt locka till sig, att hennes 17-åriga ogifta dotter var med barn.
Mnja, jag är inte alls så säker på att de flesta i den kristna högern blev särskilt upprörda, eller i alla fall inte särskilt avskräckta, av Bristols graviditet.

Kanske är jag ett offer för lyckad republikansk spinning, men jag tror att det snarare handlade om demokraternas/vänsterns/oppositionens skadeglädje över hycklande moralkonservativa – och att de förstnämnda grupperna förväntade sig och hoppades att de sistnämnda skulle bli upprörda.

Den kristna högerns anhängare verkade dock i alla fall hösten 2008 inte alls särskilt upprörd utan enbart begeistrad över familjen Palin, inklusive Bristol.
Oplanerade tonårsgraviditeter är inte ovanliga i deras familjer, inte minst på grund av bristande kunskaper om/användande av preventivmedel. Bristols graviditet gjorde bara familjen Palin mänsklig och lättare att identifiera sig med, plus att det gav ett tillfälle att genom icke-handling visa upp sitt abortmotstånd.

Jag ska inte påstå att jag har särskilt bra koll på evangelikala väljare, men jag gissar att de skulle säga att de blott är alltför väl medvetna om att Gud utsätter de sina för prövningar – och det skulle nog till betydligt mer än ett Gudasänt barn-utom-äktenskapet för att deras beundran för Sarah Palin skulle rubbas. Plus att det ju länge sades att Bristol och Levi skulle gifta sig omedelbart efter valet.

En reaktion av många, från en högerkristen blogg, lät så här (min markering):

"Being a Christian does not mean you're perfect. Nor does it mean your children are perfect. But it does mean there is forgiveness and restoration when we confess our imperfections to the Lord. I've been the beneficiary of that forgiveness and restoration in my own life countless times, as I'm sure the Palins have.

"The media are already trying to spin this as evidence Gov. Palin is a 'hypocrite,' but all it really means is that she and her family are human. They are in my prayers and those of millions of Americans."

Hade Sarah Palin däremot rått Bristol att göra abort hade det däremot förstås inte gått hem.

Och många vänsterbloggare pekade med rätta ut att reaktionerna från det moralkonservativa USA var diametralt annorlunda i samband med Monica Lewinsky-rörelsen – för att inte tala om hur de skulle kunna tänkas ha låtit ifall det var Sasha eller Malia Obama som skulle ha varit gravid...

Här kan ni läsa ett New York-reportage om den amerikanska sexualpolitiska debatten och om kyskhetsrörelsen, som jag skrev för SvD Idag för sex år sedan. Där utvecklar jag också resonemanget om preventivmedel och tonårsgraviditeter i USA.

Det vore förstås intressant att uppdatera det ämnet i något sammanhang. Vi var många som skrev om kyskhetsrörelsen för några år sedan, men jag har inte sett till några uppföljningar.
Bristol Palin har varit aktiv i densamma, bland annat genom att delta i ett TV-program om att bli förälder vid unga år. Hon har i det sammanhanget sagt att ”avhållsamhet är orealistiskt” (vilket även är budskapet från bland annat Planned Parenthood, USA:s svar på RFSU – se mitt reportage). Det är kontroversiellt i den amerikanska kristna högern!

Nå, jag får säkert anledning att återkomma till familjen Palin – och nog är det lite komiskt att det nu är familjen Clinton som är det mest lysande, offentliga exemplet på en lyckad amerikansk kärnfamilj...

/Gunilla

27 May 2010

Dagens Obamulett-bild



PORT-AU-PRINCE Eftersom fotot på Kinkins Obama-amulett häromkvällen blev lite otydligt kommer här en ny variant, tagen idag.
Det är fortfarande något av en gåta vad denne 15-åring från Cité Soleil gör här på hotellet, och vilken relation han har till de unga-vuxna amerikaner som är hans "friends" – men det är något fascinerande med honom. Han säger att han nu köpt en boll för pengarna han fick från de portugiska journalisterna! Han har en iTunes och lite annat, som jag antar att han fått från amerikanarna.
Hm, jag kanske inte berättade så mycket om bollen, men se mitt Twitterkonto för detaljer. Det blev en Obama-vinkling här på bloggen...

/Gunilla

26 May 2010

Kinkins obamulett


PORT-AU-PRINCE Den här bilden föreställer Mackenzie Alfred, 15 år, kallad "Kinkin", från Cité Soleil. Han har en familjen Obama-klocka och en Barack Obama-amulett, och tänker själv bli Haitis president.
Om Barack Obama lyckades bli vald till USA:s president är det faktiskt inte alldeles osannolikt att Kinkin har samma chans i Haiti.
Jo, kanske lite osannolikt ändå. Men själv var han glasklar över sin framtidsplan när vi frågade.
Läs om honom här: http://twitter.com/gunillakinn – och ni som har möjlighet även i portugisiska A Bola framöver.

/Gunilla

P S Det verkar logiskt att namnet borde skrivas "Ken-ken" och inte "Kinkin", eftersom det ju kommer av Mackenzie. Men han godkände själv stavningen när jag försökte kolla på en lapp, och det spelar kanske ingen roll eftersom det mest existerar i talspråk. Nu har det i alla fall blivit "Kinkin" på Twitter, som jag inte kan redigera.

08 May 2010

Länkar till Tom Alandhs Östberg-filmer

Missa inte Tom Alandhs filmer om Annika Östberg på SVT Play. De ligger ute till och med den 27 maj.

Annika – ett brott, ett straff, ett liv, del 1 (58 minuter)
Annika – ett brott, ett straff, ett liv, del 2 (53 minuter)

Nya filmen om Annika Östberg:
Att stå utanför och se in... (29 minuter)

Mina blogginlägg med etiketten "Annika Östberg Deasy".

En lång text från i fjol för den som vill ha en saklig kalifornisk redogörelse av fallet (skrivet av en lokalredaktör som jag har kontakt med):
http://lakeconews.com/content/view/11955/919

Gunilla

P S Detta håller egentligen inte för ett blogginlägg, utan är bara svar jag just skrev till Jonas F:s kommentarer i detta inlägg. Det är nedplitat i all hast fritt ur minnet, utan att jag detaljkollat saker i filmerna t ex, så ta det för vad det är.
Jag lägger upp texten här dels för att Blogger inte ville låta mig spara det som en kommentar, dels eftersom inlägget var gammalt.

Jonas: "Är hon så oskyldig som hon hävdar lyckönskar jag henne verkligen till en ny chans i livet, med familj i närhet omkring sig."

På vilket sätt hävdar hon att hon är oskyldig, menar du?

Hon säger att hon var oskyldig till att skjuta personerna i fråga (restaurangägaren Torre och polisen Helbush) i bemärkelsen att hon inte höll i pistolerna och inte hade för avsikt att de skulle dö. Men hon har ju definitivt medgett skuld till medhjälp och till att hon och Bob Cox överhuvudtaget hamnade i situationerna som ledde till morden -- alltså inte bara någon hon erkänt i den rättsliga processen, för att undgå dödsstraff, utan även en moralisk skuld.
Både i Tom Alandhs filmer och i andra intervjuer har hon talat mycket om den djupa skuld som hon hela tiden känt och vet att hon får leva med till döden.

Jonas: "Men vi har bara hennes version av vad som egentligen hände. Jag vill påminna om att det finns en serie besvärande vittnesmål kring henne och hennes trovärdighet. Och kring tidigare dråp m.m."
Det är lite försåtligt, tycker jag, att skriva "kring tidigare dråp m m" – det låter som att det handlar om flera, men gäller ju ett (1) fall (San Francisco 1974).
Det är riktigt att Annika Deasy hade en villkorlig dom för dråp (manslaughter) hängande över sig, vilket givetvis låg henne i fatet efter de två morden.
Och naturligtvis var hennes trovärdighet låg hela tiden fram till 1981 -- hon var narkoman och hade begått en lång rad brott som hängde ihop med hennes narkomanliv (langning, inbrott, bedrägerier som falska checkar etc; kanske det du menar med "m m"?). Säkert även senare. Men jag uppfattar hennes trovärdighet i dag som hög och vet inte riktigt vart du vill komma med att ifrågasätta den låga trovärdigheten tidigare. Isåfall får du gå in mer konkret på punkter där hon idag står fast vid tidigare versioner som kanske inte stämmer.

Det stämmer ju inte heller att endast hennes versioner finns. Se till exempel Tom Alandhs första film, som bygger på intervjuer med flera advokater och polisutredare.
En av dem diskuterar exempelvis den kriminaltekniska bevisningen kring dråpet/mordet 1974, och förstår inte att domstolen den gången, med den bevisningen, kunde köpa att hon tog på sig skulden. Det stärker alltså isåfall hennes senare berättelse, återgiven i Lena Katarina Swanbergs bok -- att hon tog på sig brottet för att skydda en tungt kriminellt belastad pojkvän vid namn Chris.

Under debatten om Annika Östberg har det ofta hävdats att man inte vill kännas vid att unga/blonda/svenska kvinnor kan begå tunga brott. Det kan vissa av dem (oss) naturligtvis, men i fallen 1981 (liksom troligen även 1974) fanns det ju en synnerligen tungt kriminellt belastad desperado som gjorde jobbet... Ockhams rakkniv funkar ganska bra i det här fallet.

Nu är det i och för sig mycket möjligt att domstolen skulle ha dömt både Annika Östberg Deasy och Bob Cox till hårdast tänkbara straff (dödsstraff var ju möjligt, enligt en av försvarsadvokaterna). Men det är heller inte otroligt att till och med den domstolen, trots den allvarliga synen på brotten -- som också framgår väl i Alandhs film -- i Lakeport, hade relativiserat straffen. Eftersom Bob Cox tog livet av sig fick Annika implicit överta även hans skuld (min slutsats, inte Alandhs).

Sedan kan jag hålla med om att den allmänna mediebilden av Annika Östberg Deasys fall – nyhetsartiklar med mera – varit missvisande. Något vi aldrig får veta, men som hade varit intressant, är hur den skulle ha sett ut ifall svenska myndigheter och medier hade fått kännedom om hennes fall redan 1981.

Jonas: "Hur påverkar hennes frigivande så snart efter återkomsten till Sverige andra (och kanske än mer oskyldiga) dömdas chanser till överflyttning i framtiden? Det kan finnas stater med mindre ansträngd kriminalvårdsbudget än den kaliforniska som använder detta fall emot oss."
Mnja, det vore intressant att följa upp om så sker, men de flesta delstater/stater har heller inte riktigt den kaliforniska synen på straff (skulle vara Texas). Det är inte sååå många ens i Lakeport som följt detta på sistone.
Jag har för övrigt direktkontakt med en lokalredaktör där, och brukar tipsa henne om när det finns saker att skriva -- till exempel apropå Tom Alandhs intervju på Basta.

Jonas, se gärna Alandhs filmer! I ett avsnitt av den nya filmen (som är mer som ett långt nyhetsreportage, inte lika gestaltade som de tidigare filmerna) kommenterar hon personer som i den svenska debatten spekulerat kring hennes brott och tycker att hon gott kunde ha fått sitta längre i Kalifornien.

02 May 2010

Comedian-in-chief


NEW YORK Missa inte president Obamas handslag, vid 0:55 ovan (se episoden från 0:45)! Min egen street cred, eller snarare kunskap om amerikanskt TV-kultur, är dessvärre så bristfällig att jag var tvungen att kolla upp Fresh Prince-fenomenet, se länken.

Den brother som Barack Obama driver med i början för att sakna ghetto-cred är den svarte partisekreteraren för republikanerna sedan i fjol, Michael Steele (som tydligen först nu träffat Obama).

Och missa inte alla de andra godbitarna ur presidentens årliga tal på Washington-korrespondenternas middag hos Daily Beast. Ett måste för alla amerikansk politik-nördar.

/Gunilla

16 April 2010

Pappers-Politico!


WASHINGTON Politico finns inte bara på nätet utan på papper också! (Tänk, det var inte längesedan man brukade skriva tvärtom om tidningar.)
Detta exemplar plockade jag upp på Starbucks på New York Avenue/10th Street, strax före min hemfärd till New York.

/Gunilla

13 April 2010

Barack Obama "almost Kissingerian"

BALTIMORE Intressant analys i New York Times om hur Barack Obama formar sin utrikespolitik och vad han fokuserar på. Citat:

"If there is an Obama doctrine emerging, it is one much more realpolitik than his predecessor’s, focused on relations with traditional great powers and relegating issues like human rights and democracy to second-tier concerns. He has generated much more good will around the world after years of tension with Mr. Bush, and yet he does not seem to have strong personal friendships with many world leaders.

(– – –)

Stephen G. Rademaker, a former official in the George W. Bush administration , said: “For a president coming out of the liberal wing of the Democratic Party, it’s remarkable how much he has pursued a great power strategy. It’s almost Kissingerian. It’s not very sentimental. Issues of human rights do not loom large in his foreign policy, and issues of democracy promotion, he’s been almost dismissive of.”

/Gunilla

11 April 2010

En dedikation: "Fortsätt bryta ljudvallen"





NEW YORK Häromdagen såg jag ett tal av Amy Goodman, en av USA:s mest kända journalister. Hon är producent och programledare på radiostationen Democracy Now! och skriver krönikor som syndikeras till olika tidningar. (Se drygt 15 tweets på mitt Twitter-konto, den 6 april.)

Sändningarna (en timme om dagen) är en del av massvis av radioprogram världen över, och finns förstås poddade på hemsidan. Så vitt jag vet är det i Sverige bara Öppna Kanalen som sänder Democracy Now!, på TV.

För närvarande läser jag Goodmans bok "Breaking the Sound Barrier", som är en samling av ovan nämnda krönikor. Texterna handlar om medier och hur de behandlar ämnen som: Irakkriget, tortyr, val, klimatdebatten och mycket annat.

Nyhetsvärderingen motsvaras i Sverige kanske närmast av Arbetaren, som jag skrivit för (och den som vill tolka detta politiskt bör betänka att jag även skrivit i exempelvis Neo – bra tidningar är bra tidningar, oavsett politisk färg).

Amy Goodmans politiska perspektiv kallas nog ofta "progressive" i USA, det vill säga något till vänster om "liberal" i amerikansk bemärkelse (kan man väl säga?). Men kanske är det lika riktigt att kalla henne "contrarian", i det amerikanska medieklimatet. Fast egentligen är det bara grundläggande journalistik: hon ställer frågor för att få svar. Simple as that.

Exakt hur jag ska bära mig åt för att "fortsätta bryta ljudvallen" vet jag inte. Kanske är det bra att börja bryta den först?
Men kanske trodde hon att svenska mainstream-reportrar automatiskt är mer på hugget än hon menar att amerikanska dito är. (Amy Goodman menar att de mest sitter i knät på makthavarna, vilket förstås kan diskuteras.)

I förfjol fick Amy Goodman, som hittills enda journalist, det svenska Right Livelihood-priset (det som går under namnet "Alternativa Nobelpriset"), med följande motivering:
"...for developing an innovative model of truly independent political journalism that brings to millions of people the alternative voices that are often excluded by mainstream media."
Se även: http://www.rightlivelihood.org/goodman.html

Amy Goodman skrev i samband med sitt besök i Stockholm – för att ta emot priset – på DN Debatt, 7 december 2008: "Hoten mot journalistiken har aldrig varit större"

Märkligt nog hittar jag inte intervjuer med henne i svenska medier – men det måste väl ha gjorts massor, åtminstone när hon var i Stockholm? Jag gillar hennes ambition att vara en oberoende röst, och att ta upp ämnen och ha med intervjupersoner som inte hörs på andra håll – men det är problematiskt när en journalist blir mer av en aktivist.

Nu ska jag dra till Washington – kanske inte för att bryta några ljudvallar, men för att följa de svenska regeringsrepresentanterna som är på plats apropå kärnvapenmötet.

Uppdatering: Nu hittade jag ett rejält reportage om Amy Goodman och Democracy Now på svenska – i ETC, förstås: http://www.etc.se/9487/democracy-now

/Gunilla

23 March 2010

With the strokes of many a pen

NEW YORK Jag fick just ännu ett bevis för Internets förträfflighet.

Efter att ha kollat på hur Barack Obama skriver under "The Patient Protection and Affordable Care Act" – se föregående bloggpost, eller här på Vita husets hemsida, från 25:00 ungefär – förstod jag inte varför presidenten bytte penna så många gånger. Han gick igenom en hel ask med pennor!

Svaret gick att googla fram på max två sekunder. Förklaringen fanns bland annat hos Time Magazine: Ju fler pennor, desto fler historiska souvenirer att dela ut till de närvarande. Så bygger man en tätare Vita huset-mytisk väv.

Nog vore det roligt att se hur signaturen ser ut, efter alla dessa moment.

Notera i videon också hur entusiasmen från Barack Obamas valrörelse tycks ha återvänt till de församlade. Under den första minuten, fram tills att Joe Biden börjar tala, skanderar de: "Fired up! Ready to go!". Det var ett tag sedan de orden hördes.

/Gunilla

Vänstern i Vita huset


NEW YORK Veckans tredje Obama-video, som visar hur han som USA:s president skriver under sjukförsäkringsreformen (eller rättare sagt "The Patient Protection and Affordable Care Act"), tillägnar jag mina morföräldrar.

När jag var liten utlovade de en belöning om jag slutade använda min vänsterhand för att skriva och rita, och istället blev högerhänt. De trodde väl att jag var dömd till evigt utanförskap och stigmatisering som vänsterhänt.

Värt att notera var att mormor var född vänsterhänt, men tvingades ha på sig en röd vante på sin vänstra hand i skolan – i S:ta Anna skärgård på 1910- och 20- talet – för att hon skulle skriva med "rätt" hand.

Notera att "right" står för både "rätt" och "höger". Och vänster förknippas med en rad onda saker. Det är verkligen ett strukturellt förtryck mot vår kultur!
Jag är övertygad om att de amerikaner som ser Barack Obama som ett redskap för Hin håle själv drar in hans vänsterhänthet bland sina bevis.

Uppenbarligen hade mormor inte blivit mer traumatiserad av den där vanten än att hon tyckte det var rimligt att försöka tvinga in mig i majoritetskulturen också.
Jag minns inte hur stor den utfästa belöningen var, men gissar på ett belopp i storleksklassen 10:-, vilket hade varit en ansenlig summa pengar för mig.
Eftersom jag troligen är född som högerhänt, men var tvungen att fatta pennan med vänster hand när jag började skriva och rita (eftersom två av fingrarna på högerhanden var stadigt parkerade i min mun under de kritiska åren) hade det nog varit en smal sak att återprogrammera mig. Men trots pengarna ville jag inte, och idag är jag liksom president Obama tämligen dubbelhänt.

Mormor och morfar – ingen av dem lever längre – skulle bara veta att världens mäktigaste man idag är vänsterhänt. Fast det var han förmodligen även när deras mutförsök pågick som bäst, nämligen Gerald Ford.

Det finns som bekant en lång rad framgångsrika människor som är/varit vänsterhänta, däribland inte bara Obama och Ford utan även Bill Clinton och flera andra amerikanska presidenter (samt 2008 års kandidat John McCain). Och Leonardo da Vinci, Charlie Chaplin, Picasso och många andra kreativa typer...

Men det är inte så ofta man kan se vänsterhanden komma i bruk i realtid, som man kunde idag.

Här är en Washington Post-artikel som handlar om Barack Obama och hans vänsterhänthet (eller egentligen dubbelhänthet).

/Gunilla

22 March 2010

Not Bound to Win: Bound to be True


NEW YORK OK, vi kör en Obama-video till. Det här talet kommer nämligen också att bli en Obama-klassiker.

Han höll det i lördags, inför de demokratiska ledamöterna i representanthuset – och avsikten var förstås att få dem med på tåget/in i röstboskapshjorden till söndagskvällens omröstning om sjukvårdsförsäkringspaketet.

Det är väl känt att Barack Obama är väldigt förtjust i att studera sina föregångare på presidentposten, i synnerhet är han inspirerad av Abraham Lincoln.

Här citerar han Lincolns ord, för att få representanterna att förstå vad de har i politiken att göra (enligt denna bloggpost finns citatet inte belagt):
"I am not bound to win, but I'm bound to be true. I'm not bound to succeed, but I'm bound to live up to what light I have."
Och så Obamas egna ord, för hur denna maxim bör tillämpas:

"Now, I still know this is a tough vote, though. I know this is a tough vote. I’ve talked to many of you individually. And I have to say that if you honestly believe in your heart of hearts, in your conscience, that this is not an improvement over the status quo; if despite all the information that’s out there that says that without serious reform efforts like this one people’s premiums are going to double over the next five or 10 years, that folks are going to keep on getting letters from their insurance companies saying that their premium just went up 40 or 50 percent; if you think that somehow it’s okay that we have millions of hardworking Americans who can’t get health care and that it’s all right, it’s acceptable, in the wealthiest nation on Earth that there are children with chronic illnesses that can’t get the care that they need -- if you think that the system is working for ordinary Americans rather than the insurance companies, then you should vote no on this bill. If you can honestly say that, then you shouldn’t support it. You’re here to represent your constituencies and if you think your constituencies honestly wouldn’t be helped, you shouldn’t vote for this.

But if you agree that the system is not working for ordinary families, if you’ve heard the same stories that I’ve heard everywhere, all across the country, then help us fix this system. Don't do it for me. Don’t do it for Nancy Pelosi or Harry Reid. Do it for all those people out there who are struggling."

Inte ett öga torrt!

Kolla på talet, eller läs det i skrift här. Dels är det god inspiration för politiker i alla tänkbara församlingar världen över, dels kan orden enkelt adapteras till andra områden än politik, dels förklarar detta tal från hjärtat kanske varför Obama till sist lyckades få en majoritet med sig igår.

Och nu handlar allt om makten över narrativen. Den president som det senaste året beskrivits som en svag ledare, inte bara av republikanerna utan inte minst av den egna vänsterfalangen, är nu The Comeback Kid. Ett vanligt tema i analyserna av sjukvårdsförsäkringsreformen är Barack Obamas förnyade ledarskap, som denna artikel i Boston Globe.

/Gunilla

P S Nu har ju förvisso Nancy Pelosi och Barack Obama gjort allt de kunnat för att få ihop sin majoritet, även om den "bara" blev nätt och jämnt vad som behövdes för att få igenom förslaget.
Men man kan ur ett svenskt perspektiv notera hur det blir och hur det låter när partipiskan inte viner på samma sätt som i de svenska riksdagsgrupperna – Obama tvingas ödmjukt konstatera att han vet hur tufft det kan vara att komma från somliga valdistrikt. Dick Erixon skriver om personval vs partiväsende: http://erixon.com/blogg/2010/03/partipiska-kontra-personval.

21 March 2010

Obama som mediekritiker



NEW YORK Jag klistrar in Obamas George Mason-tal från häromdagen igen. Det finns ett parti som är roligt att kolla på från 18:45, och inte minst från 19:27 (till och med cirka 20:50, om ni inte vill se hela talet).
Där raljerar presidenten över det han vet att landets politiska kommentatorer kommer att ägna sig åt, när det står klart hur representanthuset röstat. Nämligen att tala om vad det betyder för Obama, för Demokraterna/Republikanerna, för opinionssiffrorna, för valen i höst och så vidare, snarare än om vad reformen betyder för de berörda amerikanerna (inte minst de 32 miljoner som nu väntas få tillgång till sjukförsäkring):

"So here’s the bottom line. That’s our proposal: toughest insurance reforms in history, one of the biggest deficit-reduction plans in history, and the opportunity to give millions of people – some of them in your own family, some of the people who are in this auditorium today – an opportunity for the first time in a very long time to get affordable health care. That’s it. That’s what we’re trying to do. That’s what the Congress of the United States is about to vote on this weekend.

Now, it would be nice if we were just kind of examining the substance, we were walking through the details of the plan, what it means for you. But that’s not what the cable stations like to talk about. What they like to talk about is the politics of the vote. What does this mean in November? What does it mean to the poll numbers? Is this more of an advantage for Democrats or Republicans? What’s it going to mean for Obama? Will his presidency be crippled, or will he be The Comeback Kid? That’s what they like to talk about. That’s what they like to talk about. I understand.

One of the things you realize is basically that a lot of reporting in Washington, it’s just like SportsCenter. It’s considered a sport, and who’s up and who’s down, and everybody’s keeping score. And you got the teams going at it. It’s Rock ‘Em Sock ‘Em Robots.

Look, let me say this, George Mason: I don’t know how this plays politically. Nobody really does. I mean, there’s been so much misinformation and so much confusion and the climate at times during the course of this year has been so toxic and people are so anxious because the economy has been going through such a tough time. I don’t know what’s going to happen with the politics on this thing. I don’t know whether my poll numbers go down, they go up. I don’t know what happens in terms of Democrats versus Republicans.

But here’s what I do know. I do know that this bill, this legislation, is going to be enormously important for America’s future."

Talet kan alltså läsas i sin helhet här. Den som vill veta mer om det politiska spelet i USA, och det fokus det ofta får i medierna på bekostnad av sakfrågorna, bör läsa Martin Gelins bok "Det amerikanska löftet".

Och den som vill läsa om de allra mest nördiga aspekterna av nattens omröstning – japp, med en hel del av det politiska spelet – kan ta del av Washington Posts blogg här eller förstås gå till gamla favvosajten 538.com.

/Gunilla

It's 2007 all over again


NEW YORK Som ni vet pågår slutdebatten om sjukvårdsförsäkringsreformen som bäst i Washington. Den senaste tiden har ju president Barack Obama rest runt för att plädera för sin linje – och han har verkligen låtit mer som en kampanjpolitiker än som den verkställande i Vita huset.

Denna video visar det färskaste framträdandet, från George Mason University i Virginia. Den påminner om hur det var när Obamas valrörelse var helt färsk, "då ingen kunde uttala mitt namn", som han säger i början av talet. Kolla på det! Som ni kommer att märka går studenterna igång med kampanjens slagord "Yes, We Can".

Talet finns transkriberat här. Utdrag:
"It’s a debate that’s not only about the cost of health care, not just about what we’re doing about folks who aren’t getting a fair shake from their insurance companies. It’s a debate about the character of our country about whether we can still meet the challenges of our time; whether we still have the guts and the courage to give every citizen, not just some, the chance to reach their dreams.

At the heart of this debate is the question of whether we’re going to accept a system that works better for the insurance companies than it does for the American people because if this vote fails, the insurance industry will continue to run amok. They will continue to deny people coverage. They will continue to deny people care. They will continue to jack up premiums 40 or 50 or 60 percent as they have in the last few weeks without any accountability whatsoever. They know this. And that’s why their lobbyists are stalking the halls of Congress as we speak, and pouring millions of dollars into negative ads. And that’s why they are doing everything they can to kill this bill."

/Gunilla

President Woods och annat intressant i Philly



NEW YORK
Torsdagseftermiddagen ägnade jag mig åt att stifta närmare bekantskap med Philadelphia. Jag har varit där flera gånger, men har då mest ägnat mig åt antingen valbevakning i olika delar av denna forna huvudstad, eller åt fältarbete eller vidareutbildning på University of Pennsylvania-campuset, eller hängt lite i Chinatown.

Nu passade jag på att kolla in några av de historiska sevärdheterna som finns i närheten av domstolsbyggnaden vi rapporterade från, såsom The Liberty Bell.

Och så hittade jag ett synnerligen intressant museum om de svartas historia i Philadelphia där jag lärde mig massor – om såväl de stora dragen som om enskilda individers roll i desamma.


Just nu pågick där en liten utställning som är på turné i USA, om den 381 dagar långa bussbojkotten i Montgomery i Alabama som ledde till att Högsta domstolen 1956 förklarade att apartheidsystemet på stadens bussar var oförenligt med landets författning.
Jag hade ingen aning om att bussbojkotten, den som utlöstes av att Rosa Parks arresterats för att hon vägrade flytta till den bakre delen av bussen där svarta var tvungna att sitta, varade så länge! I över ett år var det alltså möjligt att upprätthålla en totalbojkott – trots att de flesta svarta egentligen var beroende av kollektivtransporter för att komma till jobbet (och Montgomerys lokaltrafikbolag var därmed också beroende av deras biljettintäkter). Många promenerade förstås, men det fanns också en hel del (svarta) taxiägare som körde passagererare för bussbiljettpris så att bojkotten skulle hålla.

Bara 52 år sedan valde USA en svart president. Men på bilden högst upp, som är från avdelningen om svarta, politiska ledare på The African-American Museum i Philadelphia, liknar väl Barack Obama mest av allt en viss golfspelare...


Här kan ni se några av souvenirerna på The Independence Visitor Center (på vars kafé jag och två kolleger för övrigt satt och skrev våra Jihad Jane-texter).
I souvenirbutiken kunde man också för inte särskilt många dollar köpa sådana där vackra "pergamentsrullar" med den amerikanska självständighetsförklaringen och andra historiska dokument som jag bloggat om tidigare. Se även "We the People..."-bilden ovan, intill president Obama.

Slutligen vankade jag omkring ett bra tag i Philadelphias charmigt bedagade saluhall, full av roliga stånd inklusive flera som drivs av Amish-familjer!

/Gunilla

18 March 2010

Idag i Pennsylvania: konstprojektet växer

Förhandsvisning

PHILADELPHIA
Nu har jag klivit in i Lars Vilks konstverk. Eftersom jag sedan 1997, efter ett besök vid Nimis med några vänner från Malmö, är – synnerligen inaktiv – grevinna av Ladonien hade jag för säkerhets skull och i den totala transparensens namn anmält "jäv" till den nyhetschef som skickat ut mig. Med glimten i ögat, förstås.
För det handlar väl knappast om jäv, om man som reporter bevakar en nyhetshändelse gällande en mordkomplott vars tilltänkta offer man har en synnerligen långsökt koppling till.

Eftersom jag efter åtalsdelgivningen åkte hiss med Colleen LaRoses försvarare Mark Wilson och hängde på honom på vägen ut – i ett fåfängt försök att få exklusiva kommentarer – så hamnade jag plötsligt bredvid honom i ett rätt stort pressuppbåd, alldeles utanför dörren till Philadelphias federala distriktsdomstolsbyggnad. Se fotot ovan!

Har just langat iväg en mängd citat och texter (åtta omgångar, tror jag), bland annat denna och denna som båda finns på DN:s sajt.
Bilden ovan är förstås en skärmdump, eller låt oss kalla det citat, av SvD:s förstasida, med en av mig ditlagd Skitch-pil.

Den som följer debatten – som i Sverige ju kommit att handla om yttrandefrihetens gränser – bör hålla koll på Vilks hemsida, där han benar ut argumenten och ger sina belackare svar på tal.

Uppdatering: fotot även figurerar även i New York Times! Jag lägger av upphovsrättsskäl inte upp det klippet här, men här kan ni se den i Times-kontext. Det är såvitt jag vet andra gången jag lyckas nästla mig in på bild i den tidningen. Första gången var för många år sedan, i samband med en presskonferens efter Oil for Food-utredningen.

Förresten, fotografen i vinröd jacka som tycks fotografera himlen (men som också tog finfina bilder på bland annat mig; jag ska kolla om jag kan lägga ut dem här) är Thomas Nilsson. Missa inte hans blogg!

/Gunilla