Mäklarspråk I

NEW YORK Någon borde starta en blogg om alla underligheter i Stockholms mäklarbransch. Det finns onekligen massor att skriva om – men det existerar säkert redan, eller?
Jag har varken avsikt eller tid att driva en sådan blogg, men när andan faller på kanske jag skriver fler inlägg om detta outtömliga ämne (budgivning, beskrivningar, säljmetoder etc).

Här ovan bara ett litet exempel på så kallat ”mäklarspråk” (en för dagen ny bloggetikett). Av en slump fick jag syn på en trea som helt klart ligger i Blackeberg (se kartan) men som av mäklaren säljs in som liggandes i det aningen mer statusfyllda Södra Ängby. (Eller hur, ni som kan området? Nog måste gränsen mellan Blackeberg och Södra Ängby utgöras av Blackebergsvägen?)
Enligt mig ett solklart fall av vilseledande marknadsföring; det blir lite patetiskt när Bromma-mäklaren i fråga skryter med sin lokalkännedom.

/Gunilla

Resa i The Deep South

NEW YORK Häromveckan körde vi bil från Atlanta (dit vi flög från New York) och fortsatte via Birmingham, Montgomery, Selma och Mobile till New Orleans.

Jag ville se spåren av medborgarrättskampen på 1950- och 1960-talen; Edward ville se Mardi Gras-karnevalerna i södern.

Här ser ni vår resa! Kanske dyker det upp några bilder framöver också.




Jag har gjort så många kartor i Google Maps – men eftersom det var länge sedan har jag totalt glömt bort hur man gör för att visa enbart färdvägen, utan alla pluppar för platserna. Någon som vet hur man avmarkerar dem?

/Gunilla

Rássebévttáščohkka

Tänk vilka fantastiska ortsnamn vi har i detta rike!

Och tänk så fantastiskt att man kan ställa in sitt Mac-tangentbord på ”svensk-samiska”! (Jag gick annars in i tangentbordsinställningarna för att sätta det på ”tjeckiskt” för att få till de diakritiska tecknen i rubriken.)

/Gunilla

Återstoden av dagen, i Toronto

A – kaféet L'Espresso Mercurio där jag gjort dagens intervju och fotografering, och i skrivande stund sitter och jobbar
B – Bata skomuseum
C – mitt hotell (utcheckad och klar, ska bara hämta väskan)
D – stadshuset, där jag ska spana på ett grönskande tak
E – en restaurang som rekommenderas här (fast jag kanske äter någon helt annanstans)
F – ett hotell varifrån gratisbussen til flygplatsen går
G – flygplatsen

Som synes flyger jag från cityflygplatsen, efter en en minut lång färjetur över ett sund i Lake Ontario! Jag älskar att flyga in på flygplatser som ligger på små öar, för att inte tala om hur mycket jag gillar cityflygplatser.

På vägen hit flög vi över Niagarafallen, så nu behöver jag inte åka dit – grymt överskattad sevärdhet, enligt vad jag fått höra, och så verkade det onekligen från luften.

/Gunilla

Uppdaterad Harlem-karta

NEW YORK Jag har uppdaterat min karta i Google Maps, som är gjord med tanke på personer som bor hos mig för att de ska hitta till restauranger, snabbköp, kemtvätt och annat – men den kanske vara till nytta även för andra.

Kartan hittar ni här.

Jag hyr förresten ut min lägenhet i sommar – från den 11 juni och 2–2,5 månader framåt. Den som tar hela, eller större delen av, perioden betalar $2 000/månad. Snabba bud, för jag åker alltså snart (och det är många som anmält intresse för korta delar av sommaren)!
Lämpar sig för 1–2 skötsamma personer som vill bo mitt i Harlem för en kort tid. Nära tunnelbana ABCD som tar en midtown/downtown snabbt och smidigt.


/Gunilla

Torontotripp

NEW YORK Jag är i full färd med att planera nästa reportageresa, till det stora landet i norr. Om en vecka bär det av till Toronto, där jag faktiskt aldrig varit!

Punkterna på kartan betyder inte så mycket än. Jag har bara testat några möjliga destinationer, som MOCCA, på Google Maps för att få en uppfattning om var saker jag är intresserad av ligger. Det viktigaste med resan är en viss intervju, och det är där fokus kommer att ligga – men jag hoppas också kunna skaffa mig lite allmän koll på åtminstone downtown Toronto. Pluppen D längst till vänster är mitt tilltänkta B&B, ifall de har rum.

Tipsa gärna om saker man inte får missa ens på ett ultrakort Toronto-besök, till exempel om bra restauranger!
Här finns annars tips i överflöd: http://www.torontolife.com

/Gunilla

Påskpromenad i Harlem och Morningside Heights

NEW YORK Igår var det påskafton, med strålande vårväder här i New York – perfekt promenadväder, förstås. Jag och två vänner gick som den tunna, rosa linjen på kartan visar, drygt 7 kilometer.

De tu utnämnde genast besöket på Tom's Diner (Tom's Restaurant) som USA-resans absoluta höjdpunkt. Då ska ni veta att vi inte ens åt där, utan bara kikade in – och att de förlovade sig i New Orleans häromdagen (god tvåa på höjdpunktslistan).
Tom's Diner figurerar dels i Suzanne Vegas låt med samma namn, dels som exteriör i Seinfeld.

Promenaden avslutades på Dinosaur BBQ, som jag gått förbi tusen gånger men hittills inte lyckats äta på. Stället är extreeeemt populärt – igår 1,5 h väntan på bord i matsalen, fast vi fick fönsterbord i baravdelningen genast. Att The First Lady and The First Girls åt där under sitt New Yorkbesök häromveckan har knappast gjort det sämre.

/Gunilla

SL-strulsdokumentation

STOCKHOLM Snart börjar Stora Vindsröjnings- och Packningsdagen, då allt ska hända som inte blivit av de senaste två månaderna då jag varit hemma. Ehum... Jag som egentligen bara vill promenera runt i det gnistrande vackra och strålande soliga Vinter-Stockholm idag.

Igår hade jag som så många andra en smått absurd dag i kollektivtrafiken. For the record, så här var mina resor:

• Tunnelbana från Gamla stan till Universitetet
Röda linjen mot Mörby Centrum skulle gå klockan 11.41. När jag kom upp på perrongen stod SL:s klockan på 11.40. Tåget stod inne, men dörrarna hade redan stängts!
Det stod inne många sekunder till innan det till sist rullade iväg – och då hade klockan slagit om till 11.41, så avgångstiden stämde. Men för mig kändes det ändå som att det var dagens enda tåg som liksom gick för tidigt...

Nå, jag skulle ha hunnit till mitt resmål ändå om nästa tåg hade gått i tid, det vill säga tio minuter senare. (Jag skulle till A) Cosmonova, för att se denna undervattensfilm med mina föräldrar och brorsdöttrar.)
Men som ni kan lista ut kom nästa tåg inte i tid, det kom inte alls. Givetvis ingen information om när något skulle kunna tänkas komma, utom något enstaka, sent högtalarutrop. Det enda som informationstavlorna meddelade var att de gröna linjernas trafik skulle vara oregelbunden. Jag stod på Gamla stans tunnelbanestation i 35–40 minuter innan något Mörby Centrum-tåg äntligen dök upp.

Så det blev ingen film för mig, utan bara en längre visit i Naturhistoriskas entréhall tills de andra sett klart den.

[Sedan: B) pizza hemma hos mamma och pappa!]

• Bussresa från Frösunda Port till Brommaplan
Linje 176 var i och för sig cirka 10 minuter försenad, men det är inte mycket att säga om.

• Tunnelbana från Brommaplan till Råcksta
Linje 19 tog också viss tid på sig att dyka upp, men ingen anmärkningsvärd försening givet vädret.

[C) Wok- och vin-middag hos goda vänner i Råcksta!]

• Tunnelbana från Råcksta till Fridhemsplan
Här blev det smått absurt, för det visade sig att tågen in mot sta'n inte stannade i Råcksta. Spärrvakten berättade detta för mig, men hade inte lyckats ta reda på vad det berodde på. Ingen information om orsaken på informationstavlorna eller genom högtalarna heller.
Vi fick dock veta att vi var tvungna att resa "åt fel håll", d v s ta tåget mot Vällingby och där byta perrong och ta nästa tåg mot sta'n. I högtalarna meddelades att vi även kunde byta i Blackeberg, hur vi nu skulle ha kunnat komma dit utan att först resa till Vällingby... Missade minst tre stycken tåg mot sta'n på detta vis. Först när jag kom hem och kunde kolla på sl.se visade det sig att orsaken var "halka".

• Buss från Fridhemsplan till Stora Essingen
Jag missade givetvis buss 1 med en hårsmån när den stod inne, men det var mitt fel (borde ha sprungit). Nästa buss 10 minuter senare, ingen vådlig väntetid.
Men den bussen fastnade i backen på bron från Lilla till Stora Essingen... I flera minuter kämpade föraren med att köra vidare, men det var för halt. Till sist fick vi passagerare hoppa av och ta nästa buss.

[D) Jag hämtade grejer som jag hade glömt hos en väninna föregående kväll.]

• Buss från Stora Essingen till Fridhemsplan
Inga konstigheter.

• Tunnelbana från Fridhemsplan till Slussen
Det tog kanske en kvart innan något Gröna linjen-tåg kom, som vanligt ingen information om avgångstider.
Och döm om min förvåning när tunnelbanans förare plötsligt meddelade att han inte skulle stanna vid Gamla stans tunnelbanestation... Så jag fick åka till Slussen istället, och gå därifrån vilket är nära (som ni kunde se av Dolph Lundgrens Melodifestivalfilm i lördags). Ingen lång promenad, men irriterande med informationsunderskottet. Kollade senare på sl.se och fick veta att det berodde på något slags "teknikfel".

Summa summarum blev dagen smått absurd – måste ha tillbringat minst två timmar av söndagen i onödan bara på stationer och hållplatser, utöver all transporttid.
Men det var så absurt att det ändå blev ganska trevligt – dels var det kul att åka genom de snötäckta förorterna och att färdas i mörkret genom gnistrande snödrivor, dels hade jag en bra bok och – på hemvägen – en påse Dumlekolor som sällskap.

Har ingen aning om hur jag skulle ha betett mig för att dra nytta av resegarantin, som tydligen gäller även i rådande väderlek – den är ju inte riktigt tillämpbar på en hel dag med många resor och ackumulerat resestrul.

Måste säga att jag ändå – fortfarande – gillar vintern skarpt, och helst skulle vilja vara kvar i Stockholm några dagar till och åka skidor eller nå't. Det ser så härligt ut när de far fram i Whistler. Och igår fick jag ju om inte annat valuta för mitt tredagars-SL-kort.

Lena Mellin skriver om SL:s (och fr a SJ:s) dåliga informationsgivning här.

/Gunilla

Promenadförslag: Brooklyn Heights + Dumbo

NEW YORK Den här lilla promenadkartan har jag just gjort lite snabbt med hjälp av Skitch, åt mina gäster. (Se även den ännu simplare kartan över Park Slope från igår.) Den motsvarar ungefär den sträcka jag gick för tio dagar sedan, en riktigt härlig Brooklyn-dag.

Tyvärr kan jag inte skriva ut något på grund av en trasslande skrivare, så jag lägger upp kartan på nätet istället. Kanske finns det någon mer som har nytta av den.

Nedan ser ni en karta över ungefär samma område – med promenadförslaget inritat (gjort med hjälp av Google Maps Distance Calculator) men utan Skitch-klotter. Där ser ni också en utzoomad karta, så att det framgår hur Brooklyn Heights och Dumbo förhåller sig till södra Manhattan, East River och New Jersey.

Om ni klickar på bilden ovan blir den lite lättare att läsa – men jag är medveten om att den inte är grafiskt optimal. Det är svårt att hitta ett sätt att skriva, så att det syns tydligt vad som är Google Maps och vad som är mina tillägg.

Och varför den röda färgen flyter ut i kanterna begriper jag inte, för så ser det inte ut när jag ritar den i Skitch (däremot när den sparas). Men det blir kanske mer autentiskt på det viset...

Jag borde förresten sälja in en artikelserie i tio delar, med promenadkartor över olika delar av New York (då omritade av professionella nyhetsgrafiker/illustratör, givetvis). Eller starta en New York-sajt...

Några länkar får tyvärr inte plats i kartan, så de kommer här.

Min text om Atlantic Avenue Tunnel: "Spöktunneln i Brooklyn". (Man ser ingenting om man inte deltar i en visning, möjligen golvbrunnen – men det kan vara kul att veta att tunneln ligger där under gatan! Och om inte annat kan man gå in och kolla på matbutiken Trader Joe's i korsningen av Atlantic och Court. Önskar att de ville öppna i Harlem, eller åtminstone i Columbia-området.)

Brooklyn Ice Cream Factory, 1 Water Street – jag provade jordgubbsglassen, god!

River Café, 1 Water Street – jag har tyvärr aldrig ätit där någon gång, men skulle gärna vilja..! Ett av få ställen med Manhattan-utsikt, kanske den enda restaurangen i toppklass.

Dumbo Arts Center, 30 Washington Street – missa absolut inte den underbara utställning som pågår där t o m den 29 november: Experience of Green! Ett av de bästa konstverk jag någonsin sett alla kategorier; bilderna gör det tyvärr inte rättvisa, ni måste absolut gå dit.

Det finns förstås massor av fler saker att kolla på och märka ut i de här krokarna, exempelvis alla arabiska butiker på Atlantic Avenue, diverse restauranger och kaféer i Brooklyn Heights och gallerier och barer i Dumbo – till exempel gamla Gunilla-favoriten Galapagos, som flyttade från Williamsburg till Dumbo häromåret. Men den här slingan är i alla fall en utmärkt utgångspunkt för egna upptäckter.

Jo, en sak till, förresten – det finns massor av tunnelbanestationer downtown Brooklyn som jag inte märkt ut här. Nästan alla linjer stannar ju där. Jay Street/Burough Hall respektive York Street är de stationer jag skulle välja om jag skulle åka hemifrån mig i Harlem och tillbaka.

På hemvägen krävs då ett byte, från F till ABCD på stationen West 4th – men när jag åkte häromveckan kom faktiskt A-tåget mystiskt nog åkande på F-stationen vid York och åkte genom Lower East Side, innan den fortsatte på sin vanliga bana...hela vägen upp till Harlem. Så går det till i New Yorks undre värld ibland. Annars är det ganska skönt att fara genom Brooklyn i bil/taxi på natten också.

Gunilla



Den tunna, rosa slingan ovan är uppbyggd genom att jag klickat fram alla pilarna nedan på Google Maps Distance Calculator, sedan har jag tagit bort dem genom att klicka på "Toogle Markers". Tror tyvärr inte att det går att få fram en tjockare linje.

Måndag i Park Slope

NEW YORK Det här är dagens utflykt tyvärr inte för mig utan för mina två B&B-gäster!
Jag är mån om att hjälpa besökare att upptäcka inte bara Manhattan utan även någon av alla fantastiska delar av Brooklyn.
Så idag har jag skickat dem till Park Slope, med instruktioner att uppsöka Park Slope Food Co-op, botaniska trädgården – som tyvärr är stängd idag, upptäckte jag precis, vilket inte hindrar att jag råkat skicka dem dit... – och lite annat smått och gott.

Läs gärna Martin Gelins Vi Läser-reportage om Park Slope som författarnas område!

Andra dagar ska jag skicka dem till Brooklyn Heights + Fulton Landing + Dumbo, Williamsburg, Carroll Gardens+Clinton och Coney Island ... och till Jackson Heights i Queens.

När jag hinner ska jag berätta om helgens aktiviteter!

/Gunilla

Kivalån till Gloria i Peru

NEW YORK Idag har jag för första gången lånat ut pengar genom mikrokreditorganisationen Kiva i San Francisco, närmare bestämt 25 dollar till en 38-årig kvinna vid namn Gloria som bygger upp en liten affärsverksamhet i Urubamba i Perus inland (se kartan nedan).

Jag har känt till Kiva i flera år – sedan 2005, tror jag (innan det startades, för jag träffade en av de inblandade i New York) men först nu lyckats sälja in en text om det.
Och så tyckte jag att det var på tiden att jag själv testade hur det är att vara riskkapitalist i det lilla! Faktum är att jag mer eller mindre tömde mitt bankkonto för Glorias skull, och då är det häftigt att tänka på hur långt pengarna förhoppningsvis räcker för henne. 850 dollar har hon bett att få låna; i skrivande stund har 275 kommit in men det är 19 dagar kvar.

Jag har lagt upp en "Gunillas Kiva"-karta i Google Maps för att så småningom förhoppningsvis kunna lägga upp Kiva-entreprenörer jag lånar ut pengar till i fler länder.

Och en vacker dag tänker jag förstås göra som Nicholas Kristof och söka upp personerna på plats.

/Gunilla

New Yorks tunnelbana i din iPhone

NEW YORK Till alla kartfreaks: en jämförelse mellan två möjliga tunnelbanekartor för New York, även här. Till vänster den som används idag; till höger som den skulle kunna se ut för att göra saker och ting enklare för besökare – ett förslag av formgivaren Eddie Jabbour, som förklarar sina tankar här. Hans karta har inte accepterats av MTA (som sköter New Yorks kollektivtrafik) men den finns att införskaffa som iPhone-applikation...

Här finns fler tunnelbanekartor från olika städer.

/Gunilla

Finnboda, Saltsjö Kvarn och Sjöstaden

Söndagskvällens cykeltur.

/Gunilla

Gunillas korrekarta: så här borde det se ut!

NEW YORK Som ni kanske läst lägger Svenska Dagbladet i vinter ner sitt kontor i Bryssel. Jag tror inte att morgontidningarnas läsare/prenumeranter har fattat att tidningarna knappt har några "riktiga korrespondenter" kvar. För många måste det vara smått obegripligt att detta är det sista korrekontoret som SvD stänger, eftersom de knappast insett att bevakningen bygger på ett antal frilansjournalister med eller utan kontrakt.

Eller – som i SvD:s fall med Mellanöstern, f d Sovjetunionen och Latinamerika – från redaktionen i Stockholm.
Mina föräldrar – givetvis trogna SvD-prenumeranter sedan urminnes tider – tror mig till exempel inte när jag berättar att det inte längre finns någon Moskva-korrespondent, utan att den f d korren Jan Blomgren bevakar Ryssland och de forna Sovjet-republikerna från Mäster Samuelsgatan i Stockholm.

Det är också få, även i branschen, som tror mig när jag säger att exempelvs TT inte har något korrespondentkontor i Washington – men det har TT aldrig haft (vad jag vet, i alla fall inte i modern tid – eller sedan 80-talet).

Nå, nu ska jag inte påstå att allt var bättre förr. Och det är självklart så att tekniken möjliggör utrikesbevakning från Stockholm på ett vis som inte alls var möjligt tidigare.

Att mediernas utrikesmedarbetare ofta i praktiken har undermåliga villkor, som i vissa fall gör dem till rena statusproletärer (funkar bra så länge man är frisk och inte har barn; mindre bra annars) utan minsta anställningstrygghet och med högt risktagande är ju heller inte läsarnas och inte redaktionernas problem utan deras egna.
Det är andemeningen i denna text av SvD:s redaktionsledning, även om det inte är särskilt tydligt uttalat.
Tur att ni har mig som förklarar det åt er. Jag kan återkomma i ämnet, om någon är intresserad.
Men det är förstås ingen större skillnad härvidlag mellan utrikesjournalister och, säg, montörer i Detroits bilverkstäder (utom att de har ett starkare fack – säga vad man vill om Journalistförbundet, men utrikesmedarbetarna har nog aldrig varit deras starka sida). Det är ändå ett spännande och intressant liv vi lever.

Och vi är ju några som håller på trots allt. Som ni vet är jag numera med i Nätverket Korrespondenterna, som finns i: Helsingfors, Köpenhamn, Bremen, Amsterdam, London, Paris, Toscana, Nicosia/Mellanöstern, New Dehli, Tokyo, Rio de Janeiro och ... New York. Inom en snar framtid lär vi täcka in fler delar av världen. Fältet är ju öppet, bara att roffa åt sig exempelvis Bryssel (där 70 procent av Sveriges lagstiftning sker, som en EU-bevakande kollega till mig påpekade).

Jag har roat mig med att på kartan ovan markera de städer där jag tycker att ett korrenätverk värt namnet bör finnas. Oops, det blev 30 platser...
Förutom Korrespondenternas orter även: Oslo, Bryssel, Madrid, Belgrad, Moskva, Istanbul, Teheran, Dakar, Dar es Salaam, Johannesburg, Jakarta, Bangkok, Shanghai, Sydney, Buenos Aires, Bogotà, Mexico City och Los Angeles.
Man kan förstås tänka sig andra varianter, till exempel Peking istället för Shanghai, och Kairo, Caracas, Prag... Men nu fick det bli så här.

Någon kanske tycker att Washington borde finnas med på en aldrig så grovmaskig korrespondentkarta – men eftersom detta är min karta bestämmer jag att jag tar hand om både New York och Washington! ;-)

Uppdatering: För att vara tydlig vill jag gärna tillägga att det för min del får finnas precis hur många frilansjournalister och utrikeskorrespondenter som helst i New York, Washington DC, Boston, Philadelphia, Chicago...eller var som helst i USA. Gärna i ett och samma nätverk. Så föregående stycke är inte ett uttryck för rädsla för konkurrenter, utan bara för min ambition att ha koll på mer än bara New York (t ex Vita huset)..!

/Gunilla

Gunillas värld

NEW YORK Det är väldigt kul att leka med Google Maps. Här är några platser jag varit på... (Blått = jobb. Rött = boende eller "boende". Gult = mest turistande.) Icke alls komplett!

Den röda pluppen i Karibien är felmärkt, den ska vara blå. Den står på St Croix/US Virgin Islands, där jag var 2004 för att göra reportage om den karibiska romkulturen för Vin- och Spritjournalens räkning. Anledningen till att de beställde det just då var för att märket Cruzan Rum skulle börja säljas på Systembolaget i Sverige, så det var väl ett rätt kommersiellt uppdrag för ovanlighetens skull.

Cruzan Rum är det enda rommärke som är amerikanskt. Det marknadsfört hårt som ett up market-märke, men har också en fascinerande historia eftersom det är samma familj som tillverkar det sedan åtta generationer. Det är enda gången hittills jag gjort reportage om sprit.

Jag fick besöka romfabriken – som ni kan se en video från på företagets hemsida – seglade, snorklade och dök samt gick på en massa schyssta restauranger och åkte runt på ön (alla dessa aktiviteter på egen bekostnad, men det var faktiskt *nödvändigt* för uppdraget, eftersom jag behövde samla material och kul anekdoter om romkulturen – vilket jag verkligen fick av människor jag mötte på såväl segelbåten som på restaurangerna etc).

Det låter väl rätt glassigt, men var i realiteten både kul och jobbigt. Men mest kul, förstås.

Ön är en gammal dansk koloni – öns huvudort heter Christiansted – och det finns kvar såväl militärfort som sockerplantagevillor som blivit museer över kolonial- och plantageperioderna.

Och på vägen dit flög jag via Haiti, för första gången, vilket redaktören tyckte var OK så länge jag stod för merkostnaden. Jag har ju varit där på totalt fyra reportageresor, men det började egentligen med att Vin & Sprit ville ha ett reportage om haitiska pomeranser. Det blev tyvärr inte så, utan mina reportage har handlat om politik, mänskliga rättigheter och mänskliga umbäranden. På den andra eller om det var tredje resan kom jag och fotografen Karl Melander faktiskt till pomeransoljeproduktionen, av ren nyfikenhet. Det får vi berätta om i en bok eller något någon gång. Jag har massor av berättelser kvar att göra från Haiti. Och det vore skoj att återvända även till US Virgin Islands.

/Gunilla

Korrar på kartan III

NEW YORK Här ser ni Europafilialerna för Korrespondenterna lite tydligare! Lila pluppar fick det alltså bli, istället för prickar. Länk till kartan i Google Maps här.

/Gunilla

Korrar på kartan II

En variant till!

/Gunilla

Var på nätet finns prickar?

NEW YORK Jag har sökt efter ett sätt att sätta prickar på en karta, som ovan (hämtad från Global Post). Detta för att markera i vilka städer i världen Korrespondenterna befinner sig, även om vi inte är fullt så många som Global Post-folket. Vet någon? Tacksam för tips!

/Gunilla

Inget skengifte – inte idag, i alla fall

NEW YORK Det blev ingen särskilt lång kvällspromenad, bara cirka 2,5 km – men ändå ett tillfälle så gott som något att återuppliva bloggens bruk av Google Maps Distance Calculator!


På vägen hem handlade jag i den dygnetruntöppna deli där jag är stamkund sedan drygt åtta år – en jemenetisk sådan vid namn Kilimanjaro. Av någon underlig anledning är det jemeniter som har så gott som alla jourbutiker (s k delis) och spritbutiker (!) här i mina kvarter, fråga mig inte varför. Jordgubbsglass, en jamaicansk s k beef patty (en slags pirog) och en halv gallon mjölk, handlade jag.

Just Kilimanjaro går jag ofta till, för att den ligger bra till och för att deras mjölk ger det överlägset bästa skummet till caffèllatte (tro mig, jag har testat flera sorter, den ekologiska funkar inte alls).
Affären drivs av en massa snubbar som jämt brukar fråga när jag ska komma till Jemen igen (för de vet att jag var där och studerade arabiska sommaren 2003, vilket de tycker är enormt komiskt).
Men de senaste gångerna har de istället frågat om jag inte är intresserad av att gifta mig med en av deras farbröder, som tydligen vill bosätta sig i USA.
"Visst, om han är rik och snygg ska jag fundera på saken!" , sade jag glatt förra gången. Men när jag sade samma sak igen ikväll märkte jag att mannen som frågade inte tyckte om min skämtsamma attityd. Han menade helt enkelt allvar. "We'll pay you!" sade han bestämt, men jag återupprepade mitt mantra om "rik och snygg" (och egentligen ville jag ju gärna veta hur mycket de skulle betala).

Mannen, som möjligen är i min egen ålder och därför gissningsvis har en farbror som är en generation äldre än jag (ej säkert, barnakullarna är stora i Jemen), fortsatte på det allvarliga spåret, och tyckte inte det var något att fundera så mycket mer på. Så då fick jag ju förklara hur det ligger till: "Sorry, I'm not an American citizen. I'm from Sweden – fil Suediy'a! Can't help you."
Ni anar inte hur besviken han såg ut. Hela planen gick plötsligt om intet! Men jag förstår inte riktigt hur de hade tänkt sig att jag och farbrodern skulle ha klarat de förhör jag antar att den amerikanska immigrationsmyndigheten genomför, för att avslöja misstänkta skengiften... Antagligen på USA:s ambassad i huvudstaden Sana'a, för övrigt en riktig betongbunker (där jag avlagt ett litet studiebesök).

/Gunilla

Så nära Lakeport var jag i november!

NEW YORK Nu läser jag igenom mitt manuskript till Svenska Dagbladet och hittar irriterande nog massvis av partier i texten där jag med enkla medel borde ha fått sammanhanget att bli mycket mer begripligt, mer intressant eller helt enkelt bättre. Detta parti:

I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles.
Hur kommer det sig att Annika Östberg hamnade i Stockton? Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.

hade exempelvis blivit mycket bättre om det stått:

I augusti 1983 kom hon till California Institution for Women, ett kvinnofängelse i ökenlandskapet öster om Los Angeles. Hennes långa vistelse där och hennes kamp för att få flyttas till en svensk anstalt har skildrats ingående av ett stort antal svenska medier. Men hur kommer det sig att Annika Östberg hamnade i Stockton? Det berättas mer sällan. Vägen dit gick via några lyckliga och en lång rad olyckliga omständigheter.

Det hade blivit ett perfekt sätt att på en och samma gång kunna antyda att "jag går inte in på hur livet är på ett kaliforniskt fängelse här, för just det har ju berättats ett antal gånger apropå Annika Östberg" och "det här med de svenska mediernas Annikabild kanske jag borde skriva om, men det får inte plats här och nu".

Nå. Det är alltid lätt att vara efterklok. Repo (Uppdatering: Nu ligger texten med några småändringar i mitt textarkiv. Och så har jag rättat en felaktighet, nämligen att sonen Sven var 10 och inte 11 när allt hände 1981. Det var ett par månader kvar till födelsedagen. Här är länken till SvD:s hemsida!)

Något annat jag tänkt på de senaste dagarna:

Jag skriver ofta här om det problematiska med journalistiska skrivbordsprodukter, och att det är fältarbete som gäller för god journalistik.
När jag fick i uppdrag att skriva något om Annika Östberg (japp, det var faktiskt en beställning!) så tänkte jag förstås att jag såklart kan göra det.
Men jag betonade också för redaktören att jag ju aldrig träffat henne. Det känns förstås lite konstigt att skriva ett stort featurejobb härhemma vid datorn, byggt på andrahandskällor och enstaka telefonintervjuer.

Fast ju mer jag jobbade med den här texten – och det gjorde jag i sisådär tre långa dagar – så kände jag att jag faktiskt inte behöver be om ursäkt för skrivbordandet. Kolla bara denna långa lista med erfarenheter som kommit till pass:

– Jag har åtminstone hängt några timmar i entrén på California Institution of Women, alltid något, och skrivit några artiklar om Annika Östbergs kamp för att få sitt straff tidsbestämt

– Jag har skrivit artiklar om andra ämnen/fångar, som tvingat mig att gå i närkamp med kaliforniska domstolar och polismyndigheter, och även försökt ta mig in på Twin Towers-fängelset i Los Angeles (hm, fel besöksdag)

– Jag har flera gånger besökt hippieområdet Haight Ashbury och andra stadsdelar i San Francisco, där Annika Östberg bodde.

– Jag har nyligen besökt Stockton, där hon dito.

– Jag blev i november haffad av California Highway Patrol, misstänkt för marijuanamissbruk (och kan därmed möjligen identifiera mig med hur skärrad man blir av att stå med en polis vid vägkanten, inga jämförelser i övrigt).

– Jag har i två års tid bott ihop med en svenskättad amerikanska liksom Annika född i början av 50-talet, som matat mig med stories om hur drogkulturerna var på 60-och 70-talet och hur de urartade. (Bibbe levde dock inte hippieliv utan var mer inne i bohemiska konstnärskretsar. Hon kom efter en sväng på ungdomsvårdsskola som 13-åring till Andy Warhols Factory i New York, istället för som Annika till Haight Ashbury i San Francisco. När hon bodde här gick hon flera gånger på begravningar för vänner som dött på grund av hepatit B.)

– Bibbes man Sean – som är uppvuxen i East LA – har ofta berättat om hur rättssystemet i Kalifornien kan ta sig uttryck, såsom systemet med plea bargains.
Igår dök han upp här hemma, för första gången på 1,5 år och alldeles lagom till min deadline, och serverade några kloka perspektiv på Annika-fallet (som han givetvis inte känner till egentligen – men han fattade snabbt, och konstaterade dels vad det innebär för en fånges status på ett fängelse och för chansen att bli frisläppt att vara just polismördare; dels hur annorlunda domslutet kunde ha sett ut om hennes pojkvän inte tagit livet av sig – knappast att Annika fått 25 years to life). Han berättade även om hur hans brorson, som är polis i Los Angeles, nyligen tvingades in i en situation där han sköt ihjäl en kriminell i en skottlossning.

– Jag har nyligen kört omkring i mörket på de smala slingriga bergsvägarna norr om San Francisco där Annika Östberg och hennes pojkvän begick sina illdåd. Jag kan se motellen, polisbilarna, trailerparkerna och skogarna framför mig...

Tja, ingen av dessa erfarenheter märks tydligt i texten. Men dels känner man sig på betydligt säkrare mark när man skriver om platser man faktiskt varit på eller om företeelser man känner till, dels får man otroligt mycket bättre cred hos sina telefonintervjupersoner när de fattar att man delvis har deras referensramar.
Annikas advokat och jag diskuterade exempelvis inledningsvis i vårt samtal intressanta, nyöppnade restauranger i San Francisco, och den Lake County News-redaktör jag tog hjälp av för att kolla vissa grejer tyckte förstås att det var kul att höra att jag kört omkring i området nyligen.

Kolla på kartan ovan se ser ni hur oerhört nära Lakeport jag befann mig i november! Men jag hade då inte minsta aning om att den platsen är förknippad med Annika Östberg Deasy.

Hon och Bob Cox körde på Highway 29, den väg som går söder mot sjön, och hamnade sedan i häktet i det lilla samhälle som ligger vid sjöns västra strand. Jag körde alltså den blå sträcken, från Chico i norra San Joaquin-dalen till Fort Bragg vid kusten.

Min poäng är möjligen att fältarbete och skrivbordsarbete kompletterar varandra, och att erfarenheter av olika slag ofta kommer till användning när man minst anar det.

Tror förresten inte att jag länkat till Ulf Bjerelds backlashkritiska inlägg om Annika Östberg Deasy, skrivet i kristen påskanda. Se även Prometheus och Lennart Frantzell (som jag redan länkat till). Och Blogge Bloggelito har skrivit ett riktigt bra inlägg, upptäcker jag först nu.

Det var det, nu ska jag se klart filmen och läsa klart boken... Tror ni inte att det finns någon redaktion som vill ha ett Lakeport-reportage framöver?! Kanske!

/Gunilla