Amerikanska måltider

NEW YORK Missa inte Edwards blogginlägg om mat vi minns:
Måltider i USA 1 – om skaldjur och drinkar på City Island
Måltider i USA 2 – om Ben’s Chili Bowl i Washington DC
Måltider i USA 3 – om grillad biff i Alabamas mörka skogar
Med lite tur (och tid) dyker det upp nummer 4, 5 och 6 eller något sådant – många härliga måltider har det blivit på sistone! Fast det bästa är den mat han själv lagar.

Uppdatering:
Måltider i USA 4 – om surf turf (grillad biff med hummerstjärt) i New Jersey

/Gunilla

Levande bläckfisk, levande radio, usel inramning

NEW YORK Ibland undrar man ifall producenter, redaktörer och programledare alls lyssnar på de inslag de sänder i förväg...

Idag sände P4 Extra Söndag ett program där min fiancé Edward Blom medverkar som mathistoriker och mattestare – på plats på en koreansk restaurang så långt ut i Queens att tunnelbanan inte går dit. Reportern har skickligt byggt upp inslaget helt och hållet kring hans kunnande och hans livfulla berättande. (Lyssna så får ni höra vad som händer i Edwards mun när han provsmakar bläckfisken! Det börjar vid 43.01 i programmets första timme, klicka här så hittar ni det.)

Men ... trots att redaktionen haft möjlighet att lyssna till inslaget i tio (10) dagar tycks de inte ha gjort det. Som framgår av bildtexten ovan tycks de ha trott att det var reportern som skulle testa bläckfisken (fastän det inte var hennes intention och heller inte skedde i inslaget, vilket de ju hade hört ifall de hade lyssnat).
Och Edwards namn nämndes märkligt nog varken i på- eller avannonseringen i programmet eller på sajten – och av de fotografier vi var snälla att sända till webbredaktören (gratis) har de valt ett där han skyms av servitrisen!

Lite konstigt, Edward är ju en radiopersonlighet som medverkat i massor av P1-, P3- och P4-program och är välkänd för rätt många lyssnare – så lite koll tycker man att de borde ha i Göteborg ... och lyft fram honom lite mer, både i påan och på sajten.

Oh, well – vi hade en trevlig, solig annorlunda dag i Queens, allesammans! Och jag får väl vara glad för att de tog med min fotobyline i alla fall (bilderna tagna endast med en lånad mobilkamera som jag inte begrep mig på alls). Fast jag gillar skaldjursgryte-fotografiet på Edwards blogg (som SR-folket också fick) mycket bättre, även om han ser helt galen ut där...

På onsdag kväll den 27 april kan ni se mer av Edward – i Klockan åtta hos stjärnorna! Tv4, klockan 20.00.

/Gunilla

Notera antalet ägg

NEW YORK Påsklunch-förberedelser pågår; snart på Fairway’s!

Uppdatering: Inte mindre än 48 stycken ägg köpte vi. De har bland annat gått åt till: djävulsägg, ägghalvor med kaviar respektive räkor, ägglikör och omeletter. Kvar i kylen finns en skål med en jäkla massa äggvitor, som i teorin ska bli maränger.

/Gunilla

40-årspresenter

NEW YORK I slutet av oktober fyllde min M2B (som det heter på somliga delar av nätet) 40 år! Jag flög hem till Stockholm som hastigast, för att delta i det stora kalaset för att fira detta.

Tyvärr fick jag inte med mig kameran till festen, så ni får gissa hur det såg ut. (Här kan ni dock se en bild från förberedelserna – tillagningen av dillköttet till huvudrätten!) Det blev en mycket lyckad tillställning, i en skolmatsal på Ekerö.

Det enda som grämer mig är att jag inte hann skriva klart mitt tilltänkta tal till födelsedagsbarnet. Trist, eftersom han hade blivit sååå glad, och eftersom det hade varit ett bra tillfälle att introduera mig lite för hans bekantskapskrets.
Nå, han fick ett mycket stort antal verbala hyllningar av andra gäster – och hur många fina presenter som helst! Kolla bara:



Det här fantastiska, hemgjorda omslagspapperet:

var en parafras på serien Uti vår hage.

Denna present – med 40 korvar i burken! – var tämligen kongenial:


Jag behöver kanske inte säga att födelsedagsbarnet i fråga som tur är älskar att få och öppna paket (helt i klass med mina syskonbarn)!

Presentöppningen skedde för övrigt i hans föräldrars vardagsrum, där bilderna är tagna.

Apropå mina syskonbarn så hade minst ett av dem, lilla Astrid, valt ut den fina, gyllene slips som låg i detta stiliga paket:


I samma paket, alltså från min brors familj, fanns också detta fotografi – taget 1977 vill jag minnas, och i vilket fall som helst på lekskolan vid Duvbovägen i Bromsten – som snabbt blev Edwards absoluta favoritpresent:

(Denna bild är, till skillnad från de andra, tagen här och nu, med datorns PhotoBooth-program.)

Mina föräldrar gav *sin blivande andre svärson* en vacker glaskaraff som har tillhört min morfar – och jag gav denna fantastiska kurs med Fredrik Eriksson på Restaurangakademien.

Det var förstås mest för att jag själv ville gå den; kursen gick av stapeln den 25 oktober och innebar en veritabel 12-rättersmiddag med viner en vanlig måndagskväll! Rekommenderas varmt. Extra roligt att gå den eftersom vi två faktiskt träffades ordentligt första gången på Årets kock-galan, det vill säga höjdpunkten på Årets kock-tävlingen där Fredrik Eriksson länge var juryordförande.

(Fast det var kanske inte helt smart att slå till med tidskrävande kalasfirande och dito kurs mitt i en tung redigeringsession av ett radioprogram, som hade förtjänat en piggare medarbetare – till råga på allt handlade det om eländiga förhållanden i haitiska flyktingläger...och tog två heldagar i radiostudion att få klart!)

Åter till paketöppningen. Faktum är att alla presenter var otroligt genomtänkta och personliga! Där fanns en hel del drycker och delikatesser, hehe...

Men det absolut bästa har jag sparat till sist! Det är en present som jag fortfarande har svårt att förstå verkligen existerar, på riktigt.

Men först en liten bakgrund! Ni som inte redan gjort det bör först läsa detta fina blogginlägg från mitten av augusti:
http://gittosmat.taffel.se/2010/08/16/karlek-och-al-i-adelsonatten
Den där gös- och ålmiddagen – och Margits och Edwards spirituella konversationer om polsk mat, animaliska snapsar och mycket annat – kommer jag aldrig att glömma!

Det var förstås självklart att bjuda Margit och Magnus på 40-årskalaset (och extra roligt att de kunde få hålla sig kvar på Mälaröarna). Men kolla vilken present de hade med sig..!



Klicka på bilden nedan så ser ni vilka otroliga delikatesser! Faktum är att jag blir mållös och tårögd även nu, en månad senare, och knappt vet vad jag ska skriva vid åsynen av dessa torkade svampar, senapen, vinägern och lök- och paprikaistern!



Ni som följer Margits fantastiska matblogg – troligen Sveriges bästa och mest personliga dito, numera även korad till Sveriges Bästa alternativa matblogg – är förstås inte så himla förvånade! Möjligen lite avundsjuka på Edward... ;-)

Här är världens coolaste Margit i egen hög person – i sällskap av räven Zoltan som härmed debuterade i sällskapslivet!



Inte nog med att Margit stod för århundradets mest fantastiska och genomarbetade födelsedagspresent... Dessutom stannade hon och kvar och städade festlokalen dagen efter. Vilken tjej!

/Gunilla

Räkmackerap

/Gunilla

Fetteskapism och Skärholmsshopping

STOCKHOLM Häromdagen skrev jag hur New Yorks restaurangutbud lockar. Det gäller fortfarande, men denna svulloblogg fick mig inte direkt att längta efter USA:s utbud av flottig snabbmat.
Ändå fascinerande vilka groteska skapelser folk totat ihop av socker och fett i olika kombinationer, till exempel dessa beströsslade och chokladdoppade corn dogs, denna vidriga schnitzel-Dagobertmacka, dessa sushiformade Thanksgiving-rester, denna spaghettifyllda köttbulle och den här baconmuggen fylld med smält cheddarost. Den ena vidrigare än den andra! Vissa av anrättningarna tycks vara på riktigt, det vill säga de säljs i matstånd och av kedjor. Man förstår att Jamie Oliver fick det tufft i USA (jag skrev om hans amerikanska TV-program i tidningen VI i våras, ej online).
Mer om This is why you're fat-bloggen här.

Apropå mat tipsade en vän igår om de osannolikt låga priserna på bland annat kött i Skärholmens livsmedelsbutiker. Han hade gjort en raid dit för att fylla upp frys och skafferier med allt från entrecôte, högrev och lammstek till majonnäs och ...vad det nu var. Det borde jag också göra.

/Gunilla

Gå en kurs, lär mise en place

STOCKHOLM För några år sedan blev jag helt besatt av att gå matlagningskurser, detta sedan jag fick förmånen att delta i ett fem dagar långt så kallat boot camp på The Culinary Institute of America i Hyde Park i New York (vilket jag skrev ett rejält reportage om för Gourmet).

Jag gick sedan några endagskurser på CIA – med inriktning på moderna desserter och gourmetmatlagning – och även en fantastisk kurs på Restaurangakademien i Stockholm: Teknik för hemmakocken.
Den leddes av Andreas Hedlund, som är fantastiskt duktig inte bara som kock/restaurangchef utan även som pedagog och lagledare. Till den grad att jag senare intervjuade honom för tidningen Chef.

Nu sitter jag och kollar igenom höstens kursutbud på skolorna både i Stockholm och New York, och noterar att det finns hur många spännande kurser som helst. Vore jag bara här skulle jag välja Restaurangakademiens Fina fiskar och skaldjur, Bli din egen Årets kock, Skördefest, Fransk matlagning – eller helt enkelt gå om Teknik för hemmakocken...
En vacker dag kanske jag rentav lyckas vara hemma när Lisa Förare Winbladh har någon av sina kurser också.
Som tur är finns det gott om lockande varianter även i Hyde Park, exempelvis Artisan Breads at Home och Under the Sea.

Min erfarenhet är att man hinner lära sig förvånansvärt mycket även på en endagarskurs, och rent makalöst mycket på fem dagar. (Boot camp-kurserna på CIA har även mer avancerade deltagare som ofta redan jobbar i branschen på ett eller annat sätt, medan endags-varianterna mer befolkas av glada och i och för sig duktiga amatörer.)

Jag har ett särskilt gott öga till vissa rätter som jag fått lära mig laga från grunden av mina lärare: som risotto och crème caramel.
Men det bästa med att gå en matlagningskurs är faktiskt inte allt gott man får laga och äta, eller de tillagnings- och uppläggningstekniker man får lära sig. Nej, det bästa är att man får lära sig värdet av att göra en schysst mise en place, det vill säga en metodik för att förbereda råvarorna och tillagningen utan att det blir kaos i köket. Som alla matlagningsproffs vet är det en bra mise en place som skiljer proffsen från amatörerna i köket. Otroligt bra – jag har betydligt bättre ordning när jag lagar mat numera, tack vare kurserna, även om det är långt kvar till perfektion. Inte nog med det, mise en place-metodiken är utmärkt att använda även i administrativa arbetsuppgifter och exempelvis journalistik (detta får jag kanske utveckla någon gång).

Ni som har möjlighet borde verkligen prova på Restaurangakademiens kurser! Finns det någon som gått någon riktigt bra matlagningkurs, i Sverige eller någon annanstans, som ni kan rekommendera?

/Gunilla

Hälsosamt och stärkande i fjällen

BJÖRKLIDEN Jag har aldrig tidigare varit så här långt norrut i Sverige. Tror, pinsamt nog, faktiskt att jag knappt varit norr om Östersund förr (och det var evigheter sedan). Mycket märkligt, och trist – för det finns ju hur mycket som helst att upptäcka i Norrland.

Det har varit konstigt att den senaste veckan se väderpresentationerna i nyhetssändningarna på TV, och inse att jag måste flytta blicken ganska rejält långt från de vanliga platserna (typ Stockholm och Öland) för att kolla in prognosen. Det här är ju verkligen allra nordligaste Sverige ... och en helt egen klimatzon.

Här i Lappland är det tydligen dessutom den kallaste sommaren på 100 år (enligt stationsvärden på STF:s liftbana vid Njalla-fjället, som hade talat med en väderforskare stationerad i området). Man får ha på sig mössa och vantar, åtminstone ibland, och det har stundtals varit rätt så regnigt och ruskigt – men ändå ganska häftigt!

Abisko är tydligen Sveriges nederbördsknapppaste plats. Och det har inte varit värre väder än att det fungerat alldeles utmärkt att knalla omkring på högfjället som den kulturtant jag är, med Gudrun Sjödén-anorak och KUS-linneklänningar. Jag har dock rejäla vandrarkängor.

Helst skulle jag vilja ha vandrarstav och långa svepande kjolar à la de turistpionjärer som dök upp här vid förra sekelskiftet... Kanske satt de kvinnor som var klädda som vackrast dock mest på midnattssolsverandorna på turiststationerna då – helt praktiska verkar plaggen kanske inte.

Jag vet att hettan i resten av Sverige börjar släppa sitt grepp nu, men den som fortfarande tycker att sommaren är för varm kan ju göra som jag och dra till fjälls – för här är svalt och skönt. Jag ägnar mig åt stärkande vandringar i naturen (bildbevis kommer möjligen framöver) samt åt att beta av menyn på Restaurang Lapporten.

/Gunilla

Vem gräver ännu längre ner i yoghurtburkarna?

NEW YORK Lina föreslog att jag skulle skriva en bloggpostning om det Andreas Ekström kallat Yoghurtgate på engelska också, för att få fler läsare – och det är ingen dum idé.

Men nu måste jag ut i solen, efter alltför många timmar av alltför obetalt skrivande... ;-)

Om ni inte gjort det redan, läs dessa inlägg:

Vi gräver i yoghurtburken
– bland annat om den "turkiska" yoghurtens ursprung i Tyskland och om de "Hallå, kompis!"-stereotyper som frodas på mejeriets hemsida
och
Vi gräver längre ner i yoghurtburken
– om att bilden tydligt marknadsförts av bildbyrån som icke-godkänd i reklamsammanhang, och som tagen i Grekland, samt
– om orientaliserande (eller snarare occidentaliserande, eftersom de riktas västerut – mot USA) skadeståndsmyter

Viktiga Yoghurtgate-frågor som återstår att reda ut, för hugade bloggare och reportrar:
• Vad är ett rimligt förlikningsbelopp i de här sammanhangen?
• Har Atens tingsrätt någon som helst jurisdiktion i sammanhanget (ifall förlikningsförsöken strandar)?
• Vem spelar "den turkiske mannen" i videofilmerna på Lindahls mejeriers hemsida, och vilken etnicitet har egentligen han?
• Hur mycket är medieuppmärksamheten värd i kronor och ören för Lindahls?
• Vad tycker greker och turkar i Sverige om alltsammans?

Och ett intressant mediekritiskt spörsmål (med inspiration från nmz i Fototråden):
• Har medierna haussat den grekisk-turkiska konflikten och spelat på etniska motsättningar – samt nyhetskonsumenternas fördomar om turkar och burkar – fastän detta i grunden handlar om ett simpelt och solklart marknadsföringslagsmissbruk?

Nu ska jag fara ner till Union Square och köpa New Yorks absolut godaste och färskaste falafel, att äta i solen!

/Gunilla

Vi gräver längre ner i yoghurtburken

NEW YORK Nyheten om upphovsrättssoppan kring Lindahls Mejeriprodukters turkiska yoghurt har fängslat mig. Den framstår säkert mest som en tokrolig/tragikomisk liten grej för de flesta nyhetskonsumenter. Fast den har faktiskt allt! Nåja – en hel del, i alla fall.

Fascinerande nog hade jag aldrig tidigare ägnat farbrorn på bilden en tanke – trots att han har funnits i mitt stockholmska kylskåp många gånger, och trots att jag tveklöst skulle ha identifierat honom med "yoghurt" om jag fått se enbart porträttet.

Men denna story har intresserat mig av flera skäl. Och som trogna bloggläsare vet gillar jag att gå igång maniskt på mer eller mindre obskyra fenomen.

Dels är vi ju alla uppvuxna med bilder av åldriga, exotiska personer av något oklart ursprung i samband med just yoghurt (även om man brukar förmoda att de kommer från någonstans i Kaukasus), dels har jag vant mig vid att köpa Lindahls rejäla burkar varje gång jag är hemma i Sverige (mejeriprodukter, särskilt yoghurt, är betydligt billigare och ofta godare än i USA), dels är ju allt som berör fotografier samt upphovsrätts- och skadeståndsfrågor i regel intressant.
Dessutom har jag funderat en del på etnicitet i kulinariska matarv på sistone, apropå en artikel jag ska skriva om detta.

Jag blev fascinerad bara av det faktum att Aftonbladet ägnade så pass mycket utrymme, för att vara Aftonbladet, till att försöka reda ut hur det hängde ihop med olika bildleverantörer. Citat:

"Fotot kommer från bildbyrån IMS, som agerar mellanhand åt spanska bildbanken AGE fotostock. IMS säljer ett paket med bilder som AGE äger, och där yoghurtbilden ingick."

Sedan är det alltid fascinerande att följa hur nyheter sprider sig – nu även internationellt. Självklart är det en bra och något oväntad nyhetsstory – som har stort intresse, tack vare den eviga konflikten mellan greker och turkar. Alla förstår laddningen bara i orden "grek blev turk", och att det sedan handlar om yoghurt och fotorättigheter gör att det hela får en lagom vardaglig inramning, utan att alls bli trivial.
I Sverige hänger det till stor del förstås dessutom ihop med det tacksamma i att kunna rimma på "turk" och "burk" i rubrikerna (och "grek" får också plats).

Här är några av alla de medier som uppmärksammat storyn:

Avslöjande nyhetsredaktionen Sveriges Radio Jönköping: "Grek på burk blev yoghurtturk"
BBC: "Greek sues over photo on 'Turkish' yoghurt in Sweden"
AFP
JM Noticias: "Y resulta que el turco era griego"
Aftonbladet: "Yoghurt-turken var grek: stämmer Lindahls mejeri" (reder ut allt grundligast)
Expressen: "Grek blev turk på burk: kräver 50 miljoner"
Resumé: "Grek blev yoghurt-turk" (kort artikel; många kommentarer)

...och på Fotosidan finns en lång diskussionstråd.



I det förra inlägget visade jag:
• att skillnaden mellan grekisk och turkisk toghurt är tämligen liten, att döma av såväl egna intryck som av informationen från mejeriets egen yoghurtkock. Den handlar främst om produktionsmetoden.

• att åtminstone den turkiska yoghurten åtminstone för några år sedan tillverka(de)s av tysk komjölk i Tyskland.
OBS! Detta de faluröda stugorna och gärsgården kring kohagen till trots – se den solklart svenska bilden från mejeriets hemsida ovan!

• att yoghurtmarknadsföringen på Lindhals Mejeriprodukters sajt i ord, ljud och bilder bygger på en sterotyp invandrarbild, som blandar diverse etniciteter (inklusive italienare, med sitt "mamma mia) och fördomar.
Detta kan man förstås tycka är harmlöst eller ej. Själv tycker jag egentligen inte att det är värre än när svenskar presenteras som vikingar eller sexgalna eller Abba-kloner. Reklamspråk är reklamspråk.
Men jag förstår förstås att den berörde grekiske mannen blivit arg på riktigt. På individnivå blir schablonerna och myterna en annan sak – och även greker och turkar i gemen har anledning att reagera.



Hemsidan innehåller dessutom ett par formuleringar, som i sammanhanget blir rätt komiska (mina markeringar):

"Det här är det välkända Originalet som gett Turkisk yoghurt ett ansikte på den skandinaviska marknaden."
och
"Turkisk Yoghurt, som idag finns i miljoner hem, är utan tvekan vår mest kända produkt. Och många fler känner igen förpackningen med den karaktäristiska "turkgubben"."

Det tyder inte på någon strålande krishantering eller PK-medvetenhet att detta fortfarande (idag, i alla fall) står kvar på sajten, eller så är det just högt medveten chutzpah.

Nå, alla som sysslar professionellt med bildhantering, som exempelvis fotografer eller på reklam- och bildbyråer, undrade nog mest av allt hur detta egentligen kunde hända från första början.
Människor som används på bild i kommersiella sammanhang måste nämligen ha gett sitt tillstånd, vilket alla som jobbar i branschen vet. Ett antal fall vittnar om vad som kan hända om en så kallad "model's release" eller liknande avtal inte finns.

Först gången jag jobbade med en fotograf här i New York, 1997, blev jag alldeles förbluffad över hur hon släpade runt på ett antal oifyllda "release"-formulär. (Som reporter räknar man inte precis med att något intervjucitat man råkar få har förutsättningar att säljas vidare som reklamslogan, även om det i teorin skulle kunna hända.) Det verkade väldigt jobbigt!

När jag häromdagen frågade Lina Haskel om detta förklarade hon att just för att det är rätt jobbigt för fotografen att be alla som hamnar på bild att skriva på papper som man så pass sällan ser identifierbara "människor på stan" i reklamkampanjer. De är, enligt Lina, "ofta suddiga till oigenkännelighet eller inhyrda statister".

Nå, Lina – som inte bara är fotograf utan även jobbat som bildredaktör på Expressen – gick igång på att gräva fram vem som egentligen gjort fel.
Hade mannen på något vis trots allt gett sitt godkännande att vara med i reklam? Hade fotografen sålt fotot på honom vidare utan falska förespeglingar? Hade mejeriets reklambyrå köpt bilder med oklara rättigheter? Eller hade någon av de inblandade bildbyråerna felat – och isåfall den svenska /IMS/ eller den spanska /AGE/?

Linas grävande i AGE:s arkiv visade att där står klart och tydligt i informationen till kunderna att det inte existerade något "model's release". Troligen varken AGE:s eller fotografens fel, alltså.
Inte nog med det, där ser man också tydligt att det står att bilden är tagen i Grekland (där det förvisso finns en minoritet med etniska turkar, men så var det uppenbarligen inte i detta fall)! Se denna skärmdump, där jag lagt till de röda ramarna:


Slutsatsen är rimligen att det är svenska IMS (Nordic Photos) som klantat sig. För att göra denna euro-soppa ännu mer komplex, intressant och geografiskt utspridd så visar det sig att byrån har en VD med isländskt ursprung, Arnaldur Gautì Johnson. Han säger i Aftonbladet:

– Vi har sålt det här fotot i god tro. Jag vet inte riktigt vad som kan ha gått snett, men det är en fråga för AGE och fotografen att reda ut.

– Fotografen måste ha ett godkännande från personen, ett så kallat model agreement, för att bilden ska få användas i reklam. Kanske har fotografen missat det.

Men, som Lina alltså klurat ut, är det nog snarare IMS som får reda ut det hela – dock under förutsättning att fotografens och AGE:s information var likadan för åtta år sedan som den är nu, vilket vi inte kollat.

Nå, den grekiske mannen torde ha ett bra case i förliknings-förhandlingarna! Oavsett vem man är och varifrån man kommer låter det faktiskt inte särskilt kul att ovetandes bli hårt insåld som "turkgubbe" under många år i hela Skandinavien.

Man får hoppas att IMS har försäkringar för att täcka det belopp som mejeriet (eller dess reklambyrå) rimligen kommer att kräva företaget på – och lita på att denna story kommer att bli exempel i allehanda böcker och föreläsningar om upphovsrätt framöver.

Det ska bli intressant att se vilket beloppet förlikningen slutar med, om vi någonsin får veta det (brukar ju tyvärr förbli hemligt).
Att snubben drog till med 50 miljoner kronor innebär förstås inte att han blivit fullt såååå kränkt av att a) ha figurerat som turk i Sverige i åtta år eller b) ha utnyttjats kommersiellt. Ej heller att han tror att han kommer att få så mycket pengar – men det är så att säga hans utgångspris i förhandlingarna.
Jag kan inte alls, som den jurist som Aftonbladet intervjuat, se att det bara handlar om att han ska ha lidit skada i Grekland, utan det handlar om – skada eller ej – solklart, otillbörligt kommersiellt utnyttjande enligt Marknadsföringslagen.

Nu är ju skadeståndsbeloppen i Sverige i regel väldigt låga, i alla fall de som tilldöms brottsoffer (som är de man kan få höra talas om). Men om tingsrätten i Aten har jurisdiktion i sammanhanget har de svenska advokaterna i denna soppa kanske anledning att förhandla hårt om förlikning...

Fast om inte annat har Lindahls mejerier fått en enorm exponering i allehanda medier för sina produkter tack vare detta, så det kanske går jämnt upp.

Inspirationen till det begärda, höga beloppet kommer dock rimligen från amerikansk skadeståndsrätt.

Alla som tror att stämningarna här i USA verkligen leder till skadeståndsbelopp på fantasiljoner dollar bör genast läsa denna synnerligen intressanta text, på Mårten Schultz' alltid lika läsvärda blogg: "Berättelsen om Stella och kaffet på McDonald's och andra myter om amerikansk skadeståndsrätt".

Texten utgår från en amerikansk bok – "Distorting the Law: Politics, Media, and the Litigation Crisis" – och borde enligt mig ha stort allmänintresse. Men märkligt nog har den inte publicerats annat än på bloggen. Här är ett rejält citat som sammanfattar tesen:

/B/ilden av den skenande och orimliga amerikanska skadeståndsrätten är en myt.
(– – –)
Amerikaner är inte särskilt benägna att kräva skadestånd. Nivåerna på skadeståndet är i allmänhet inte orimligt höga. (I de fall där nivåerna är ”orimligt” höga finns det ofta goda skäl för det.) Advokaterna är inte pådrivande i skadeståndsmål i allmänhet utan fungerar tvärtom som en återhållande kraft.
(– – –)
Övertygande visar författarna att anledningen till den förvrängda bilden i hög grad är en produkt av medvetna insatser från olika intressen, närmare bestämt de delar av det amerikanska samhället som riskerar att ådra sig skadeståndsskyldighet när människor skadas till följd av deras verksamheter. Näringslivsintressen har således pumpat in enorma summor pengar i olika pr-organisationer som har haft som yttersta syfte att begränsa amerikaners möjligheter att kräva skadestånd. Dessa pr-organisationer har varit extremt framgångsrika i sina strävanden att få skadeståndsrätten att framstå som absurd. Vridna eller till och med helt felaktiga återgivanden av rättsfall har blivit en del av de urbana myterna, myter som ofta återgivits på teveshower som Jay Leno och David Letterman, som tagits som utgångspunkt för olika teveprogram och som därefter inte sällan upprepats av ledande politiker eller näringslivstoppar i samtidskritiska betraktelser.
"Distorting the Law" är en viktig framställning för alla som är intresserade av det amerikanska samhället i allmänhet och den amerikanska rättskulturen i synnerhet.

Som många av Schultz' kommentatorer hävdar finns det ju en kärna i mytbildningen, med en liten andel de facto groteska skadeståndsbelopp.
Men om ni läser hela texten får ni er på slutet till livs den synnerligen intressanta förklaringen till hur det egentligen troligen var åtminstone med "Stella", McDonald's, det skållheta kaffet och de förmodade skadeståndsmiljonerna.

Intressant nog beskriver Schultz de myter som finns i såväl amerikaners som övriga världens föreställningar om amerikansk skadeståndsrätt som "ett slags juridisk orientalism, en svepande etnisk generalisering baserad på fördomar".

Och på så vis var vi tillbaka där vi började: orientalism, etniska generaliseringar och fördomar.

Som tur är kan de flesta säkert enas om att det är gott med tjock, lagom syrlig yoghurt, var den än kommer ifrån.

Uppdatering: Nu har jag läst Fotosidan-tråden, där det finns flera intressanta kommentarer om huruvida detta är komik eller allvar, om möjliga skadeståndsbelopp, huruvida mannen är kränkt på riktigt eller ej, om medierna framställt konflikten korrekt och där vissa också – som Lina Haskel – hade hittat uppgifterna om att model's release saknades i detta fall.

Några citat från Fotosidan:

"Det som jag tycker är knepigt är att självmant strutta omkring och vilja bli fotograferad för miljontals turister, och ha ett problem med att sitt ansikte syns för några svenskar." (Henrik Roos)

"Vad gäller bildanvändningen så är det för mig inte svårt alls – det blir allt vanligare att företag och media struntar i betalningen och tar smällen i efterhand i dom få fall där det upptäcks, det blir billigare i längden att betala lite extra dom gånger dom åker dit. Jag tycker det är oschyssta metoder att utnyttja andra så och skulle gärna se att det blir rejäla straffbelopp så att företagen betalar för användningen." (Anders Östberg)

"Finns det något komiskt i detta [syftar på Aftonbladets artikel och kommentarerna till den/GK]? Jag tycker inte det. Möjligen ligger komiken i att artikelförfattaren eller redigeraren implicit anspelar på vissa, gamla och utslitna svenska uttryck, talesätt etc som har rasistiska och fördomsfulla undertoner. Ska man skratta åt, eller med, de svenska medier som begagnar sig av dessa talesätt i syfte att sälja underhållande nyheter, istället för att bedriva seriös journalistik? Effekterna av detta billiga tillvägagångssätt ser vi tydligt i den debatt som följer. En tråkig uppmaning till lågt och smutsigt argumenterande." (signaturen "ntz")

/Gunilla Kinn

Restauranger i New York

NEW YORK Jag fick nyss en middagsinbjudan från en hittills närmare obekant kollega, som tack för diverse mailtips jag skickat honom genom åren. Superkul, tycker jag som suttit hemma och tryckt på sistone (och levt på vad som finns i kylskåp, frys och skafferier, vilket som tur är varit allehanda godsaker). Det har spöregnat och varit grått och trist i flera dagar – men alldeles just nu började solen skina, så det lockar att gå ut igen!
Här har ni (och jag) mängder av färska tips på New York-restauranger att kolla in – gamla favoriter och en del för mig nya namn:
http://bacon.hornfeldt.se/?p=3917
(Tipstack: från P R, en bekants bekant via Facebook)

/Gunilla

Mitt hus med i Stjärnkockarna

NEW YORK Det är så roligt att från Harlem kunna följa med i svenska medier och diskussionsfrågor i realtid! Med vinter-OS fungerade det knappt alls, för SVT:s sändningsrättigheter räckte inte till att släppa ut SVT Play till amerikanska uppkopplingar, så där fick jag nöja mig med Radiosporten.
Men att kunna följa nyheter, debattprogram, dokumentärer, talkshows och mycket annat är så fantastiskt – inte minst för att det innebär att jag inte behöver känna mig som ett ufo när jag dimper ner i Stockholm, utan har bra koll även på inhemska s k snackisar.

Denna vecka har jag exempelvis sett alla tre avsnitt av TV3:s Stjärnkockarna, kort tid efter att de sänts i TV. (Har twittrat lite om det genom mitt mat-twitterflöde, se twitter.com/gunillicious och #stjärnkockarna.)
Det är väl ingen direkt brist på vare sig kändislek- eller mat-program, och TV3 är alltid TV3 – men även om jag har vissa invändningar tycker jag att Stjärnkockarna på det stora hela taget är ett bra format, med både skoj och substans.

Eller skoj... Det är ju blodigt allvar, och jag är djupt imponerad av de modiga personer som ställer upp. När jag gick en kurs på Culinary Institute of America (se Gourmet vilket-nummer-det-nu-var-häromåret) avslutade vi med matlagning under liknande betingelser, men då hade vi nog lite mer tid på oss (fast det där med 35 minuter kan väl bara gälla den ihopklippta versionen?), hade blott en enmansjury och slapp TV-kameror och offentlighet...

Extra kul att kolla blir det förstås för att jag känner halva juryn i Stjärnkockarna (är dock inte närmare bekant med någon av de tävlande).

Igår, när det tredje avsnittet sändes, dök mitt stiliga hus upp i rutan (se bilden)! Närmare bestämt när Philip Diklev och Peter Swartling travade runt i Gamla stan och diskuterade konceptet "svenska köttbullar".
Ändå sedan jag såg programmet har jag känt ett starkt sug efter järpar, köttbullar eller pannbiffar med någon god kryddning och rårörda lingon (mer om detta i nästa inlägg, kanske).

/Gunilla

Grant Achatz lagar mat - i matsalen

STOCKHOLM Så här kan det gå till på Alinea i Chicago (som jag gjorde Gourmet-reportage från för ett par år sedan, och vars kock/ägare Grant Achatz jag talade med på telefon igår):

/Gunilla

Inget flått marsvin på You Tube (än i alla fall)

Apropå detta med marsvinet så kunde jag inte låta bli att göra en liten YouTube-sökning. Men nix, ännu inget Landet Brunsås-inslag med peruanska middagsrätter finns där. Än.

Uppdatering: en läsare har skickat mig länkar till YouTube-bilder på flådda marsvin (dock inte SVT:s). Jag har inte kollat in dem än, men rubriken till detta inlägg stämmer alltså inte riktigt!

/Gunilla

Courage vid Vita huset

Så här såg det ut när president Obama benådade inte bara en utan två kalkoner från North Carolina tidigare idag:

Nå, man får bara se den ena kalkonen, Courage. Den andra kalkonen heter Carolina och får göra Courage sällskap till Disneyland i Florida där det tydligen finns en kalkonfarm som tagit sig an alla presidentbenådade kalkoner.

Det är ett ganska kul framträdande, kolla på klippet om ni har tid. Obama antyder att han gärna hade ätit upp Courage, och att denne har Sasha och Malia att tacka för sitt liv. Malia säger att han ser ut "som en stor kyckling".

Familjen Obama tillbringade sedan onsdagskvällen hos Martha's Table i Washington, med att dela ut donerade kalkonmåltider till behövande.
Presidentfamiljen har som ni kanske vet dykt upp i alla möjliga sociala sammanhang – skolor, inte minst – i Washingtons många fattiga områden under året. De har blivit en del av staden, medan president Bush inte rörde sig så värst mycket utanför Vita huset-området när han var där (och åkte hem till Texas på lediga dagar).

Själv ska jag tillbringa kvällen här.

/Gunilla

Det blir nog pestotillverkning imorgon

Galet stor basilikaknippe – för sjutton kronor ($2,50)!

/Gunilla

Första damen på Sesam-gatan

Till alla Michelle Obama-fans därute – lite grönsaks- och odlingspropaganda... (Via Mark Halperin/Time)



/Gunilla

Romanesco och rocambole

NEW YORK Igår upptäckte jag att något som ger total och omedelbar lycka är att gå omkring i höstsolen på nå'n Bondens marknad, i detta fall den på Union Square. Jag handlade diverse ljuvliga saker, bland annat romanesco-huvudet ovan (fem dollar!). Det är verkligen ett riktigt naturens konstverk, som jag kommer att få svårt att äta upp. Det får stå på mitt skrivbord och mest se märkligt ut så länge.

Annat jag köpte: en krans av rosmarin och timjan från Stokes Farm (hänger på min köksvägg!), rocambole-vitlök, Swiss chard (vad heter det på svenska?*)), en skiva lammstek, getost med chili och rosmarin, massvis av äpplen, purjolök, morötter, rödbetor, dragon och koriander.

Och så köpte jag en liten marknadsfrukost, i form av en mugg varm päroncider och en kanelmunk.

*) Mangold, förstås (antar jag)! Det här receptet ska jag testa ikväll, fast kanske med smöret utbytt mot olivolja: Smörfräst mangold med vitlök och aprikoser.

/Gunilla

Nytt Twitterflöde: @gunillasmat

Twitter – och bloggar, för den delen – beskylls ju ofta för att mest handla om "vad avsändaren åt till frukost". Som ni ofta sett här har jag därför tyckt det var lite roligt att publicera diverse frukostavbildningar, som om någon nu skulle bli uppretad av det. Ovan en bild tagen häromdagen.

Nå, nu har jag förutom mitt vanliga Twitterkonto, @gunillakinn, ett separat flöde som enbart kommer att handla om mat i olika former: @gunillasmat.

En och annan frukost dyker säkert upp där, men även andra måltider. Förutom att det blir en sort matdagbok för mig själv och för den som till äventyrs är intresserad så kommer jag att använda flödet för att länka till recept, krogrecensioner och annat matrelaterat – även sådant som rör politiska aspekter på livsmedel. Eller, vi får se vad det blir; jag har ju just börjat mattwittra.

Fotot som jag använder på Twittersidan känner ni kanske igen från min gamla, flottiga bildgåta...

/Gunilla

Missa inte matnördarna!

NEW YORK Ni läser väl Taffel, matnördarnas tummelplats på nätet? Tyvärr missar jag för ofta att läsa själva Taffel, med Uteätaren, Matgästen och allt vad vinjetterna heter – men Lisa Förare Winbladhs Matälskaren och Margit Richerts Gittos Mat följer jag slaviskt.

Det här inlägget slår rätt mycket (men knappast allt) i matnördsväg!

/Gunilla