.JPG)
Showing posts with label Argentina. Show all posts
Showing posts with label Argentina. Show all posts
24 August 2009
Argentinska aRealidades i Stockholm 19–25/10
NEW YORK Nu blir det reklam! Min vän Michel Bajuk producerar en unik dansföreställning med argentinska tangodansare som ni kan se på Oscarsteatern i oktober – och de som själva dansar tango kan vara med i en tredagars-workshop i samma veva.
Danskurserna lär bli fulltecknade i god tid, enligt arrangören, och det kommer deltagare från hela Europa – men dansshowerna på Oscars, för den som nöjer sig med att titta på när proffsen dansar (se klippet ovan) finns det ännu gott om biljetter till.
Läs mer här: http://www.arealidades.com och här: http://www.arealidades.com/show
Finns även på: http://www.facebook.com/event.php?eid=148151333237
/Gunilla
05 October 2008
03 November 2007
Nu med Argentina
NEW YORK Som säkert framgått många gånger är jag barnsligt förtjust i kartor. Kunde inte låta bli att kolla in hur senaste versionen av My World 66 – Visited Countries skulle bli...Hmmm....Afrika; hmmmm.....Centralasien; hmmmm....Colombia; hmmmm...Ukraina....
Förresten måste jag vara världens enda nu levande svensk under 60 år som inte varit i vare sig Thailand eller Grekland. (Jo, jag har varit i Thailand om man får räkna en mellanlandning på Bangkoks flygplats. Men det får man förstås inte.)
/Gunilla
31 October 2007
Café con leche vid Mesa Emilia Bertole
BUENOS AIRES "Dagens kontor" är fantastiskt! Jag sitter och skriver detta samtidigt som jag äter frukost på Gran Café Tortoni – ett enormt och riktigt klassiskt kafé från 1858 i Buenos Aires' traditionella centrum: träpaneler, stuckaturer, långa rader med porträtt av Luigi Pirandello, Lorca, Jorge Luis Borges och diverse andra författare som hängt här genom tiderna, blyinfattade glastak och Tiffanylampor.
Det är ett sådant där "europeiskt" kafé som knappt finns kvar i Europa längre – jo, det är klart att det gör, i Wien, Budapest och Madrid, kanske, möjligen Paris. Men det enda liknande ställe jag på rak arm kan komma på som jag besökt ligger i Rio de Janeiro (och nu kommer jag inte på vad det heter, men slå upp närmaste turisthandbok för Rio så hittar ni det). Skulle detta vara Stockholm skulle Café Tortoni ligga vid Gustaf Adolfs torg, om ni förstår.
Här finns gott om fotograferande turister, för det är den sortens ställe, men också argentinska ladies who lunch (nåja – äter mezzalunas, gör de, alltså gifflar), gubbar som spelar tärning och unga lejon som har businessmöten med sina laptops i högsta hugg.
Själv ska jag skriva på två texter: en om amerikanska hönsägare och en om mina gamla gerillasoldater från den centralindiska djungeln – innan jag vimsar vidare till en lägenhetsvisning i trend-stadsdelen Palermo. Ganska bisarr blandning, ja!
Men mycket bloggat har det ju inte blivit på sistone, vilket jag härmed får beklaga. Jag vet inte om det är ett sundhetstecken eller ej. Men det beror inte riktigt på att jag blivit uppslukad av nöjesvirvlarna i Buenos Aires eller så, för jag har mestadels varit upptagen av att skriva ut gamla grejer som samlats på hög och av att ta hand om strul som ackumulerats under mina sex veckor utan egen dator. Nu börjar jag utveckla helt nya rutiner, bland annat tack vare nya program – har till exempel övergett min trotjänare, mailprogrammet Eudora, efter minst ett dussin år envist kamperande ihop. Det är nog förresten jag som varit Eudoras trotjänare och inte tvärtom. Först nu har jag – tack vare den person som ursprungligen tipsade mig om Eudora – insett att Mac Mail har nästan alla dess fördelar, men inte dess nackdelar. Så snart kommer jag att börja svara på alla obesvarade brev...
Jag tror att en och annan undrar varför jag plötsligt dykt upp i Buenos Aires, men mitt enkla svar kan nog bara bli: Varför inte?!
Det var i själva verket mycket som talade för att åka just hit, just nu: en strålande kombination av att en kompis från Stockholm/New York var på plats, att jag fick tag på en billig biljett, att min kompis fixade en riktigt billig lägenhet, att jag behöver öva spanska (fast det har jag knappt gjort), att det var presidentval i söndags (=lilla julafton för en statsvetare som jag) och att jag behövde komma bort från Harlem just denna vecka eftersom jag misstänker att mina inneboende håller på och flyttpackar (men jag har ingen aning för de kommunicerar inte längre med mig!).
Någon tango har det inte blivit, om ni nu trodde det, utom att jag tittat på när mina svensk-norska kompisar här tagit sig en svängom på vardagsrumsgolvet, och att det inte är helt ovanligt att taxichaufförerna kör tango i bilradion. Jag har inte ens varit i den pittoreska/ännu fallfärdiga turist- och tango-stadsdelen San Telmo. Däremot har det blivit ett och annat restaurangbesök – och en privat vinprovning! Oj, vad det är billigt att äta här (för oss utlänningar, alltså)!
Presidentvalet i söndags följde jag inte så himla nära, men jag lyckades krascha en vallokal och slogs av att männen röstade för sig och kvinnorna för sig – det var två olika utrymmen, två köer och två uppsättningar valförrättare. Och en lite högtidlig stämning, som det ska vara vid val. Sent på kvällen såg jag Cristina de Fernandez Kirchner hålla sitt segrartal, på TV alltså. Ett historiskt ögonblick, även om de intellektuella Buenos Airesborna bara skakar på huvudet över hennes populistiska stil och undrar hur hon tänkt sig få bukt med ekonomin, inflationen och energikrisen.
Detta fick jag utrett för mig av en av mina kolleger – TT:s Claes Aronsson, som är en av få svenska journalister som kontinuerligt bevakar Latinamerika på plats. Kul att träffa dem som jobbar på ungefär samma sätt som en själv! Vi har bara mailat varandra lite tidigare, aldrig setts.
Mest av allt är jag dock här i vissa businessärenden, hehe, och jag hoppas komma tillbaka i vår under mer reportagereseliknande former. Visst hade jag kunnat försöka sälja in ett eller annat jobb nu, men det kändes inte helt seriöst när jag bara är här en kort sväng och dessutom i Argentina för allra första gången.
Men alltså inte sista! Jag förstår faktiskt inte varför jag inte haft Buenos Aires tydligare på radarskärmen tidigare, för det är en riktigt gunillig stad på många sätt. Bara en sådan sak som att spanskan här är mycket lik italienska. Jag blir lite förvirrad. Fast det känns hemma.
/Gunilla
P S Nu undrar ni om de verkligen har wifi på ett sådant anrikt kafé som detta. Och jadå, det har de. Men den äldre herre som var "min" servitör lyckades aldrig komma med koden till nätverket, så även om jag skriver detta i realtid så lägger jag in det på bloggen i efterhand.
Det är ett sådant där "europeiskt" kafé som knappt finns kvar i Europa längre – jo, det är klart att det gör, i Wien, Budapest och Madrid, kanske, möjligen Paris. Men det enda liknande ställe jag på rak arm kan komma på som jag besökt ligger i Rio de Janeiro (och nu kommer jag inte på vad det heter, men slå upp närmaste turisthandbok för Rio så hittar ni det). Skulle detta vara Stockholm skulle Café Tortoni ligga vid Gustaf Adolfs torg, om ni förstår.
Här finns gott om fotograferande turister, för det är den sortens ställe, men också argentinska ladies who lunch (nåja – äter mezzalunas, gör de, alltså gifflar), gubbar som spelar tärning och unga lejon som har businessmöten med sina laptops i högsta hugg.
Själv ska jag skriva på två texter: en om amerikanska hönsägare och en om mina gamla gerillasoldater från den centralindiska djungeln – innan jag vimsar vidare till en lägenhetsvisning i trend-stadsdelen Palermo. Ganska bisarr blandning, ja!
Men mycket bloggat har det ju inte blivit på sistone, vilket jag härmed får beklaga. Jag vet inte om det är ett sundhetstecken eller ej. Men det beror inte riktigt på att jag blivit uppslukad av nöjesvirvlarna i Buenos Aires eller så, för jag har mestadels varit upptagen av att skriva ut gamla grejer som samlats på hög och av att ta hand om strul som ackumulerats under mina sex veckor utan egen dator. Nu börjar jag utveckla helt nya rutiner, bland annat tack vare nya program – har till exempel övergett min trotjänare, mailprogrammet Eudora, efter minst ett dussin år envist kamperande ihop. Det är nog förresten jag som varit Eudoras trotjänare och inte tvärtom. Först nu har jag – tack vare den person som ursprungligen tipsade mig om Eudora – insett att Mac Mail har nästan alla dess fördelar, men inte dess nackdelar. Så snart kommer jag att börja svara på alla obesvarade brev...
Jag tror att en och annan undrar varför jag plötsligt dykt upp i Buenos Aires, men mitt enkla svar kan nog bara bli: Varför inte?!
Det var i själva verket mycket som talade för att åka just hit, just nu: en strålande kombination av att en kompis från Stockholm/New York var på plats, att jag fick tag på en billig biljett, att min kompis fixade en riktigt billig lägenhet, att jag behöver öva spanska (fast det har jag knappt gjort), att det var presidentval i söndags (=lilla julafton för en statsvetare som jag) och att jag behövde komma bort från Harlem just denna vecka eftersom jag misstänker att mina inneboende håller på och flyttpackar (men jag har ingen aning för de kommunicerar inte längre med mig!).
Någon tango har det inte blivit, om ni nu trodde det, utom att jag tittat på när mina svensk-norska kompisar här tagit sig en svängom på vardagsrumsgolvet, och att det inte är helt ovanligt att taxichaufförerna kör tango i bilradion. Jag har inte ens varit i den pittoreska/ännu fallfärdiga turist- och tango-stadsdelen San Telmo. Däremot har det blivit ett och annat restaurangbesök – och en privat vinprovning! Oj, vad det är billigt att äta här (för oss utlänningar, alltså)!
Presidentvalet i söndags följde jag inte så himla nära, men jag lyckades krascha en vallokal och slogs av att männen röstade för sig och kvinnorna för sig – det var två olika utrymmen, två köer och två uppsättningar valförrättare. Och en lite högtidlig stämning, som det ska vara vid val. Sent på kvällen såg jag Cristina de Fernandez Kirchner hålla sitt segrartal, på TV alltså. Ett historiskt ögonblick, även om de intellektuella Buenos Airesborna bara skakar på huvudet över hennes populistiska stil och undrar hur hon tänkt sig få bukt med ekonomin, inflationen och energikrisen.
Detta fick jag utrett för mig av en av mina kolleger – TT:s Claes Aronsson, som är en av få svenska journalister som kontinuerligt bevakar Latinamerika på plats. Kul att träffa dem som jobbar på ungefär samma sätt som en själv! Vi har bara mailat varandra lite tidigare, aldrig setts.
Mest av allt är jag dock här i vissa businessärenden, hehe, och jag hoppas komma tillbaka i vår under mer reportagereseliknande former. Visst hade jag kunnat försöka sälja in ett eller annat jobb nu, men det kändes inte helt seriöst när jag bara är här en kort sväng och dessutom i Argentina för allra första gången.
Men alltså inte sista! Jag förstår faktiskt inte varför jag inte haft Buenos Aires tydligare på radarskärmen tidigare, för det är en riktigt gunillig stad på många sätt. Bara en sådan sak som att spanskan här är mycket lik italienska. Jag blir lite förvirrad. Fast det känns hemma.
/Gunilla
P S Nu undrar ni om de verkligen har wifi på ett sådant anrikt kafé som detta. Och jadå, det har de. Men den äldre herre som var "min" servitör lyckades aldrig komma med koden till nätverket, så även om jag skriver detta i realtid så lägger jag in det på bloggen i efterhand.
27 October 2007
¡Hola Buenos Aires!
BUENOS AIRES Till sist, ett dygn försenad, kom jag hit – lite zonkad, men snart redo att upptäcka ... Sydamerikas Paris, eller vad det kallas.
Just nu återupplivar jag en liten bit av resterna av sommarens spanska genom att läsa textningen från engelska och thai i Anna och Kungen på TV. Hurra för textning istället för dubbning!
/Gunilla
Just nu återupplivar jag en liten bit av resterna av sommarens spanska genom att läsa textningen från engelska och thai i Anna och Kungen på TV. Hurra för textning istället för dubbning!
/Gunilla
Subscribe to:
Posts (Atom)