Showing posts with label Humanitära katastrofer. Show all posts
Showing posts with label Humanitära katastrofer. Show all posts

11 March 2014

Porträtt av Nils Horner

Denna text skrev jag sommaren 2011, på uppdrag av ett magasin som Sveriges Radio producerade för att fästa uppmärksamhet på några av sina stjärnor. Jag fick hedersuppdraget (tack, Alfred Skogberg!) att porträttera Nils Horner. 
Det framgår inte av texten, men jag hade träffat Nils många gånger i New York och Stockholm och han var en av mina stora idoler och journalistiska förebilder.  Jag hoppas att han nu blir ihågkommen inte bara som en lysande radioreporter, utan även som den inbitne frilansjournalist han alltid var.
Jag trodde nog att Nils Horner var odödlig, eller att han åtminstone hade nio liv. Men det var nog just det han hade (han hade hamnat i många farliga situationer genom åren, även om han sällan gjorde något väsen av dem) och till sist tog det nionde slut.

Han har Sveriges Radios största bevakningsområde och pendlar till nyhetsintensiva länder som Burma, Japan, Afghanistan och Pakistan. Nils Horner älskar att vara journalist och få berätta om de människor han möter i världen – och mest av allt gillar han att rapportera från regimförändringar.

– En månad efter jordbävningen i Fukushima kom vi in i en by norr om Tokyo, som låg i en zon där alla skulle ha evakuerats. Där mötte vi en kvinna som inte hade velat lämna sina hundar och sina sjukliga föräldrar, och en bonde som valt att stanna kvar med sina hästar. Det var gripande möten!
Det fem minuter långa reportaget om japanska Tomoko, hennes hundar och de andra som vägrat låta sig evakueras i Tohuku-regionen sändes i P1 Morgon i april – ett exempel på de ljudliga bilder från Asien, som radiolyssnarna får av Nils Horner.
Andra gånger låter han oss möta pakistanska familjer som drabbats av översvämningar, demonstrerande munkar i Burma eller  australiensiska brandmän som tampas med skogsbränder.
– Jag tycker det är roligt att berätta och förmedla saker som händer, säger han.
– Jag gör inte så ofta intervjuer med makthavare, utan helst med vanliga människor. Det är roligare, och det blir bättre radiojournalistik. Men att enbart intervjua ”mannen på gatan” blir fel. Jag letar efter såväl folk i slumområden som professorer, båda kan ha intressanta historier.
Det har varit ett intensivt nyhetsår för Sveriges Radios Asien-korrespondent Nils Horner, som förutom jordbävningskatastrofen var med och bevakade ”den arabiska våren” på plats.
På papperet är han stationerad i Bangkok. Men i praktiken är han ständigt på resande fot, och far från det ena uppdraget till det andra – med bandspelare, mikrofon, dator och sändningsutrustning i högsta hugg.
Under resan till Fukushima fick han komplettera bagaget med en Geiger-mätare, för att se till att han inte rörde sig i områden med för hög strålning. Resorna innebär ofta strapatser – som att sova på golvet till en offentlig toalett, som Nils Horner fick göra i Japan – och att röra sig i extremt osäkra områden, som i Bagdad, Kabul och Rangoon där varje steg kräver noggranna säkerhetsöverväganden.
Till Tokyo hade han krånglat sig med flyg från Bahrain på Arabiska halvön, där han hade vistats en tid för att bevaka upproren mot regimen. Dessförinnan var han och ett par Sveriges Radio-kolleger flera veckor i Egypten, för att rapportera om de medborgardemonstrationer som ledde till president Mubaraks fall.
– För en journalist är regimförändringar givande att vara med om och bevaka, när hela samhällsutvecklingen står och väger. Det är oerhört roligt!
Nils Horner ser nöjd ut vid minnet av myllret av människor i Kairo, tacksamt för en reporter.
– Det är ju bara att sticka ut mikrofonen, så är det folk som skrattar och gråter! säger han belåtet.
– Radio är ett bra medium för att bidra till en djupare förståelse och samtidigt förmedla känslor.
Nils Horner gillar inte att bli intervjuad och stå i centrum som person. Hans ödmjuka framtoning och sakliga rapportering har dock gjort honom till en av Sveriges mest respekterade, beundrade journalister. När det hänt något viktigt i Afghanistan, Pakistan, Indonesien eller Burma dröjer det inte länge innan Horners röst hörs i etern.
– När jag var liten ville jag bli journalist eller diplomat. Det var de enda logiska yrkesvalen, berättar han när vi ses i Stockholm, i Radiohusets park.
– Nu har jag svårt att se mig själv i någon annan roll än som journalist.
Vägen till yrket började på Västgötademokraten och Borås Tidning, där Nils Horner fick in en fot som tonåring. Efter gymnasiet gjorde han lumpen på Värnpliktsnytt. (Tidningen lades ner av försvarsmakten häromåret, men var länge plantskola för reportrar och fotografer.) Därefter studerade han nationalekonomi och statsvetenskap och blev så riksdagsreporter för nyhetsbyrån FLT, Förenade Landsortstidningar.
Världen lockade, och Nils Horner drog till först London och sedan New York. Där blev han USA-stringer – frilansande korrespondent – för FLT, men gjorde också reportageresor till Haiti, Kuba, Indien, Burma och Kambodja.
Så började han resa till Balkan, där han fick något av ett genombrott som utrikesreporter. Våren 2000 fick lyssnarna följa med när Nils Horner under sex minuter – extremt lång tid i radio – i Kvart i sex-ekot fick rapportera om Slobodan Milosevics fall, direkt från Belgrad.
Sedan dess har Nils Horner rykte om sig att alltid lyckas vara på plats vid dramatiska nyhetsskeenden. Handlar det om tur eller god tajmning? Nja, mer om envist tålamod, tycker han själv.
– Det var inte så att jag bara ramlade in i Belgrad. Snarare var det målmedvetet arbete, till exempel med att skaffa visum. Jag var ju frilansjournalist då och hade friheten att vistas länge i området, berättar han.
– En gång fick jag vända vid den serbiska gränsen och åka tillbaka till New York, eftersom en tullgubbe stämplade mitt visum med ”ogiltigt”. Det var med ett stort mått envishet som jag tog mig tillbaka till Serbien igen – det var ju den stora storyn i världen då.
Fast visst gäller det för en utrikeskorrespondent att lyckas vara på plats i skarpa nyhetslägen.
– Det ingår i mitt jobb att komma iväg snabbt, ”att ha väskan packad” både praktiskt och mentalt, säger Nils Horner.
– Det är klart att jag gillar att vara först – när allt är fräscht och det finns stor dramatik och efterfrågan på material. Men det är också kul att komma tillbaka och följa upp nyhetsrapporteringen, när det är lugnare.
Pakistan är ett av de länder han ofta får åka till med kort varsel.  Redan dagen efter att det blev känt att Usama bin Ladin dödats av en USA-styrka i maj kom han till staden Abbottabad där det skedde. Då gäller det ha psykisk beredskap för att börja jobba direkt – och att ha upparbetade kontakter med tolkar och chaufförer.
Planeringen för Nils Horner och hans korrekolleger sker i samråd med redaktörerna hemma, främst utrikesredaktionen på Ekot. Nyhetssändningarna har högsta prioritet, därefter inslag till aktualitetsprogram som Studio Ett, Godmorgon världen och P4 Extra. I mån av tid gör korrespondenterna även inslag till radions övriga program – korta reportage och lite längre dokumentärer.
Med 17 anställda och frilansande korrespondenter – baserade runtom i världen eller i Stockholm – har Sveriges Radio mest ambitiös utrikesbevakning av de svenska mediebolagen.
– Ja, men med det följer också ett ansvar, påpekar Nils Horner som gillar att arbeta just med radio ”i allmänhetens tjänst”.
– I Sveriges Radio är det viktigt med saklighet och folkbildning. Vi ska berätta om det som inte alla andra gör, som när vi åker till Filippinerna eller Nepal även när det som sker där inte är dagens huvudnyhet.
På somrarna passar Nils Horner på att arbeta några veckor i Stockholm, ofta som producent på Studio Ett – därav mötet utanför Radiohuset.
– Jag tycker det är kul att vara i Sverige på sommaren. Det blir som en ”intensivkurs i det svenska samhället”, för mig är ju redaktionsmötena exotiska.
Nils Horner är också känd för sin nyfikenhet på ny teknik och används som Sveriges Radios försökskanin. Med hjälp av en satellitterminal kan han sända med god ljudkvalitet från nästan vilken plats som helst på jorden. Som Studio Ett direkt från Kabul (vilket han gjorde redan 2001).
– Då får jag vara programledare, producent, ljudtekniker och programassistent i ett. Det är ansträngande, men väldigt roligt! säger han.
– Tekniken har gjort jobbet enklare på många sätt. Stressen har minskat, eftersom man inte är beroende av täckning med mobiltelefonen när man kan sända via satellit. Men utvecklingen går så fort att det är svårt att hänga med allt som händer. Det är spännande, lite förvirrande och kul.
Vad har du för förhoppningar inför det kommande nyhetsåret?
– Att få rapportera från fler regimförändringar! [Här lyser det verkligen ur Nils Horners ögon.] Det vore också kul att få rapportera om demokratisering och ökad tolerans i Afghanistan och Pakistan, säger han.
– Att jobba för radion är som att ha en stor, vit duk som man kan måla vad man vill på. Det kvittar hur mycket man jobbar – berättelserna tar ju aldrig slut.
Gunilla Kinn


Nils Horner om...
... att rätt få lyssnare tror att korrespondentyrket är särskilt glamouröst
”Nej, de hör ju man klafsar omkring i flyktingläger och besöker bestrålade zoner. Snarare är folk som hör inslagen bekymrade!”


... om myten om ”Asiens århundrade”
”Jag börjar nästan tro på den myten själv. Det är lätt att bli imponerad över de ekonomiska framsteg som gjorts i länder som Kina och Indien. Men det är viktigt att även påminna om de problem som finns med vanstyre, korruption och ojämn inkomstfördelning i de flesta asiatiska länder.”

... om en särskild utmaning med jobbet
”Jag tycker att det är spännande att punktera myter. Som att ”Indien marscherar snabbt mot att bli en ekonomisk supermakt”, medan landet i själva verket har enorma problem med fattigdom och analfabetism.”

... länder han inte varit i, men gärna skulle vilja rapportera från
”Nya Zeeland och Nordkorea! Jag är orolig för att vi missar en viktig story i Nordkorea. Vi vet inte alls omfattningen av övergrepp på oskyldiga människor, till exempel dissidenternas familjer, i lägren där.”

... hur han kopplar av efter arbetet
”Jag försöker att göra något roligt när jag reser, så att det inte bara blir jobb. Som att gå på museum när jag ändå är i Singapore, att titta på buddhistiska skulpturer – jo, det finns faktiskt sådana – när jag är i Pakistan, eller att gå på konsert i Operahuset när jag är i Sydney.”


Nils Horner om sina favoritresmål

Japan: ”Det är alltid jättekul att komma dit! Japanernas agerande efter jordbävningen var imponerande.”

Indien: ”Mångfald, färgsprakande; demokrati – trots alla problem.”

Afghanistan: ”Intressant kultur med mycket musik; tacksamt för en radiojournalist eftersom människorna är villiga att berätta om sina liv.”

Pakistan: ”Rent journalistiskt en favorit, för här finns alltid stories.”


Skrivet om Nils Horner

”Händelserna i Burma har fått Nils Horner att åka från sin positioneringsort Bangkok för att bevaka inifrån Burma, från Rangoon. Resultatet är ett gäng enastående nyhetsrapporter från gatorna, som ger närvaro, information och nerv som få andra medier i världen (vågar jag påstå) lyckas med. För oss som sitter klistrade vid händelseutvecklingen är Nils Horner den allra bästa nyhetskällan.”
Mediebevakaren Olle Lidbom på bloggen Vassa Eggen, september 2007

”Han låter så snäll och vänlig men har väl inte sedan han rivstartade med tsunamin 2004 gjort annat än farit hela Asien runt i katastrofernas spår. Glamourfaktorn är noll. Horners oförtrutna lugn, goda humör och noggrannhet bland ruiner och fattiglappar är hundra.”
Kulturjournalisten Nina Lekander på Expressens radio-blogg, februari 2009

23 March 2011

Brev från Japan

Så här skrev min väninna S i Tokyo idag:
Dear Gunilla,

Thank you for thinking about me, my family myself are both safe, :)

we do not have extended family in north japan but worries our old neighbor friends who are in Miyagi and we do not know yet about their status..
it was a big quake..and still after shocks continues everyday. we are 240KM away from nuclear plant but food, water and air gradually started contaminated, not significant level, but thinking about 20-3-years keep eating these food, I feel how humanbeing polluted nature- for the sake of convenience of advanced technology, this is extreme example.
The things I learned and researched Indonesia Tsunami relief in 2005 in Geneva is happening right in front of me. we are short of power too in tokyo so cut off heating and lights at night.
I do very much look forward to peaceful days come back!

/S
/Gunilla

14 December 2010

”Tänk på oss under julhandeln!”



/Gunilla

”Tältstäder har blivit ett sätt att leva”


NEW YORK I många av mina texter från Haiti i år har jag skrivit att många av de hemlösa inte ens har tält att bo i. Det är nog svårt att föreställa sig, men det är alltså så att de tält som delats ut av FN, USAID och olika ideella organisationer inte alls räckt till – utan folk har fått snickra ihop bostäder av vad de kunnat hitta. Ofta är det en blandning av pinnar och presenningar som det är svårt att ens kalla för tält. Bilden ovan visar ett exempel. Andra bostäder är byggda av korrugerad plåt och brädlappar – förvisso en väl beprövad metod från kåkstäder världen över.

Oavsett byggnadsmaterial är antalet invånare i varje tält/presenningsbygge/kåk väldigt många – det är en gåta hur folk lyckas sova. I ett framtida bildinlägg ska jag visa hur en säng kan se ut.

/Gunilla

19 October 2010

03 October 2010

Världen kommer till Södermalm och vita duken

NEW YORK De närmaste dagarna blir det festival med filmer med ”humanitära utmaningar” som tema på Bio Rio vid Hornstull. Det skulle jag gå på om jag vore i Stockholm!

Nedanstående är ett inklistrat pressmeddelande med programmet.

/Gunilla


Läkare Utan Gränsers film- och föredragsfestival

Stockholm den 23 september 2010. Läkare Utan Gränsers årliga film- och föredragsfestival pågår den 4-7 oktober med start kl 17:30 på Bio Rio i Stockholm. Fyra filmer på temat Humanitära Utmaningar kommer att visas. I samband med visningarna kommer Läkare Utan Gränsers fältarbetare att berätta om sina uppdrag i fält.


Läkaren Sara Leeb kommer, innan den holländska spelfilmen First Mission visas, att berätta om vad som hände under hennes första uppdrag i fält.

– Jag kommer bland annat att tala om om hur det gick när jag precis kommit till vår klinik i Tchad, när tre män dök upp på motorcykel. En hade ett stort hål i magen, en annan var skallskadad och en tredje hade flera brutna ben. Jag var den enda läkaren på plats, säger läkaren Sara Leeb.


Allt svårare att arbeta som fältarbetare

Öppningsfilmen är dokumentären L’aventure MSF och handlar om Läkare Utan Gränser. I den tas bland annat problemet med civil militär sammanblandning upp.

– Den militära och civila sammanblandningen bidrar till att det blir svårare att nå fram med sjukvård till dem som verkligen behöver det. Det är en oerhört viktig fråga för oss och något vi kommer att fortsätta att uppmärksamma, säger Johan Mast, generalsekreterare för Läkare Utan Gränser i Sverige.


Program

4 okt: 17:30 Läkare Utan Gränsers generalsekreterare Johan Mast och ordförande Kristina Bolme Kühn talar om problemet med sammanblandningen av militära och humanitära insatser. Därefter visas dokumentären ”L’Aventure MSF” som skildrar Läkare Utan Gränsers arbete i skuggan av världspolitiska händelser och hur villkoren för humanitära hjälporganisationer förändrats.


5 okt: 17:30 visar vi filmen ”The Heart of Jenin” som handlar om en palestinsk far vars son dödats av en israelisk krypskytt. Föräldrarna väljer att donera sonens organ till sex israeliska barn för att rädda deras liv. Efter filmen berättar Läkaren Henrik Jörnvall om sitt uppdrag i Gaza.

6 okt: 17:30 Sjuksköterskan Ulla Kjellkvist berättar om sitt uppdrag i södra Sudan. Därefter visas dokumentären ”Rebuilding Hope” där vi möter tre sudanesiska män som efter många år återvänder till sitt förstörda hemland. De söker efter sina föräldrar och försöker hjälpa till att bygga upp landet.

7 okt: 17:30 Läkaren Sara Leeb berättar om sitt första uppdrag i Tchad. Sedan visas spelfilmen ”First Mission” som handlar om en ung läkare på sitt första uppdrag med en hjälporganisation.

Filmerna visas med engelskt tal/text. En biljett kostar 70 kr och intäkterna hjälper till att finansiera filmfestivalen. Överskottet går till att stödja Läkare Utan Gränser.

26 July 2010

Två golfbanor

Stockholms Golfklubb i Danderyd i mitten av juni 2010:


Pétionville Club i Port-au-Prince i mitten av maj 2010:


/Gunilla

10 June 2010

Mithas nya ben

NEW YORK Tre av mina dagar i Haiti tillbringade jag ju på en ortopedteknisk klinik i Deschapelles, norr om Port-au-Prince, vars personal under våren har hjälpt hundratals amputerade haitier att få professionellt tillverkade proteser.

"Du borde träffa Mitha!", sade en kanadensisk sjukgymnast och en amerikansk sjuksköterska. Hon skulle ha varit med i bilen som tog oss från Port-au-Prince till Deschapelles, men så blev det av någon anledning inte. Denna gång fick jag alltså inte träffa henne – men jag hoppas verkligen få göra det vid kommande Haiti-besök.

För det var uppenbart att Mitha Saint Me hade gjort djupt intryck på dem hon mött. Hon tvingades amputera båda sina ben, sedan en husvägg rasat över henne den 12 januari. Dessutom blev hon kort tid efter jordbävningen lämnad av sin man, med fyra barn att ta hand om – och ändå lyckades hon fascinera alla på kliniken med sin optimism.

Klicka på pilen:

Bilderna har ställts samman av sjukgymnasten Claude Hillel, New York. Kort tid efter jordbävningen for han till Haiti och har sedan dess (han kom hem till New York igen först igår!) arbetat oavbrutet för olika projekt. Dessutom har han samlat in och själv skänkt massvis av pengar och föremål, exempelvis mängder av skor från besökare på ett av New Yorks gym. Claude finns med på några av bilderna ovan, tillsammans med Mitha.

07 June 2010

Reportage från Port-au-Prince och Pétionville



Idag har jag ett reportage från Haiti i Sydsvenskan. Debut på Sydis utrikessidor (fast jag antar att mina TT-texter figurerat där)! Nedan den längre originalversionen av texten.

Här kan ni läsa mer om dòmi kanpe, att "sova stående (eller så gott det går"):
Times Union/Albany, 2 juni 2010
"Sleep deprivation didn't help the tense situation. Many complained about a lack of sleep during May's rainy season, marked by nearly daily deluges. A two-hour downpour the night before forced the mother, her newborn and six relatives crowded into the tent to stand. They clutched dry blankets and clothing to their chests and tried to keep their belongings off the ground until the rains subsided and a stream stopped running under the tent.
Leve-kanpe domi, they call it in Creole. The stand-up sleep."

Satellite Magazine, 2008

"The majority of the housing in Cite Soleil consists of densely packed rooms constructed from basic recyclables: during the hottest months, the tin roofs capture the relentless heat and transform the interiors into sweatboxes. Though crude, temporary housing is visible throughout slum, there is still a shortage of adequate shelter for the people of Cite Soleil. As a way to deal with the lack of housing and incredibly cramped rooms, many of which are little more than four or five square metres, people are often forced to engage in domi kanpe (a Creole term that literally translates to “sleeping standing.”)"
/Gunilla


PÉTIONVILLE
– Här i lägret finns ingen glädje – och det är ingen bra miljö för ungarna, säger sexbarnsmammorna Solange Jean och Occiana Felix.
En handvevad ficklampa och ett stearinljus lyser upp mörkret kring det lilla stånd där de säljer bröd med jordnötssmör, läsk och cigaretter.
Klockan är halv nio på kvällen. Människor i alla åldrar hänger på det öppna området i lägret Camp Sainte Thérèse i Pétionville, en förstad i bergen ovan Port-au-Prince.
Flera män fördriver tiden över några öl från en enkelt ihopsnickrad bar. En av dem kommer fram och vill förmedla sitt öde, men sluddrar lite för mycket för att vara begriplig. Tolken Mona Cham förklarar vänligt, men bestämt, att vi kommit för att få kvinnornas berättelser denna gång.

Vi befinner oss på en fotbollsplan som den 13 januari, dagen efter jordbävningen i Haiti, förvandlades till flyktingläger.
Drygt 1 200 små och stora läger har vuxit upp i de drabbade områdena – och de riskerar enligt en FN-källa att bestå i flera år. Drygt 1 miljon haitier är hemlösa, och efter snart fem månader växer frustrationen.
– Det är fruktansvärt att bo så här, säger Solange Jean, 44 år.
– Man känner sig obekväm. Det blir extremt hett på dagen och det sprids infektioner.
– I början fick vi mat, av Goal (en irländsk hjälporganisation/red anm). Nu får vi klara oss själva, fortsätter Occiana Felix, 45.
– Men det värsta är att vi inte alls känner oss säkra här.

Hela våren har det kommit rapporter om övergrepp i lägren. Att hämta vatten eller gå på dass är riskfyllt, och i tälten kan ingen låsa om sig. Hundratals våldtäkter har anmälts, men mörkertalet är stort – och de flesta kvinnor jag talar med säger att de knappt vågar gå ut på kvällen.
– Här har inga våldtäkter skett – men vi är ändå rädda, säger Occiana Felix. Hon håller om sin 8-åriga dotter Nandy Simain, som kämpar för att hålla sig vaken.
– Vi hör ju vad som händer i andra läger. Det är värst nere på Champs de Mars, mitt i Port-au-Prince. På radion sade de att många blivit överfallna där, av unga män som driver omkring.
Lokala organisationer som Solidarite Fanm Ayisyen (Solidaritet med haitiska kvinnor) och Kay Fanm (Kvinnohuset) och internationella som Oxfam har tält i några läger, för att ge stöd åt dem som utsatts för övergrepp – och i ett par läger finns fält-polisstationer. Men rättsväsendet i Haiti fungerar uselt, och ofta avstår våldtäktsoffer från anmälan.

FN:s fredsbevarande styrka Minustah vill öka tryggheten genom fler kvinnliga poliser. I de sex mest besvärliga lägren – i de största bor över 45 000 människor – finns dygnet runt-patruller av haitiska poliser och deras FN-kolleger. Från juni förstärks de med 110 poliser i en helkvinnlig styrka från Bangladesh.
– Vi ska vara här ett år, sade deras ledare Hosneara Begum – 53 år och sitt lands första kvinnliga polischef på hög nivå – när jag träffade henne på FN:s Camp Delta i Port-au-Prince.
– Vi är vana att hantera cyklonflyktingläger, så vi hoppas göra en bra insats i FN:s tjänst.

Men kvinnorna i Camp Sainte Thérèse lever även i total osäkerhet inför framtiden. De tänker ofta på tillvaron före jordbävningen.
– Vi hade ett hem vi trivdes i, säger Solange Jean, vars man dog av en hjärttack fem dagar efter naturkatastrofen.
– Vi brukade se på TV, umgås, laga mat... Ett normalt liv.
– Min familj hade bott i samma trevåningshus i decennier, berättar Occiana Felix.
– Vi hade byggt till och moderniserat det. Men allt blev förstört.
Hennes man lämnade henne och bildade ny familj för tio år sedan – vanligt i Haiti, där kvinnor ofta ensamma försörjer sina barn. Hon drev egen matbutik och hade råd att kosta på barnen – 8, 10, 13, 16, 20 och 22 år – utbildning. Bara den äldsta och den yngsta går kvar.
– Min skola har öppnat igen. Men vi har inte råd med avgiften längre, så jag har fått sluta, säger 20-åriga dottern Berancia Pierre.
Hon var i källaren när jordbävningen kom, och visar ett ärr på vaden.
– Jag fick en benskada som gjorde att jag knappt kunnat gå. Den tog tre månader att läka.

Familjerna har fått veta att de ska få flytta till ett läger med mer plats. Men ingen kan ge säkra besked, och det långsiktiga återuppbyggnadsarbetet i Haiti går trögt.
Som så många andra hankar de sig fram genom att sälja sina varor på sta’n. De vuxna barnen kan ta enstaka påhugg, som läxhjälp. Solanges hopp är att en av sönerna kan fortsätta läsa agronomi på universitetet.
Genom en labyrint av leriga diken, 3–4 decimeter breda, vandrar vi “hem” till Occiana Felix och hennes barn. Men de har inte ens ett ordentligt tält, utan har bara spänt upp presenningar så gott de kunnat.
På väg in råkar jag riva ned en trädörr som bildar en svajig "vägg". Alla skyndar fram – för dörren faller mot en gryta, som står på en glödande kolbädd.
– Det är så trångt mellan tälten att det inte finns plats att laga mat utomhus. Vi får göra det här inne, visar Occiana, som fått en del husgeråd i katastrofbistånd.

Det är varmt och fuktigt som i ett växthus, och sånär som på ett stearinljus totalt mörkt. Dagtid kan temperaturen bli uppemot 45 grader i tälten, kvällstid är det över 30.
Sängarna består av några plankor, tunt skumgummi och papp som de brer ut när de ska sova. Men under regnperioden, som började i slutet av maj, översvämmas tälten och det blir lerigt överallt.
– När det regnar mycket kan vi inte ligga ner. Då får vi vänta med att sova, tills det är över och vi kan torka upp vattnet med en trasa: dòmi kanpe.
Det betyder “sova stående” och är ett kreolskt uttryck för att “sova så gott det går” – även om det innebär att inte sova, eller slumra lutandes mot varandra.

Familjerna vill att omvärlden ska veta hur de lever på adressen Miami 5-263 i Camp Sainte Thérèse. Kanske kan det leda till något bra, kanske rentav ett riktigt tält?

Men nu när orkansäsongen börjar är ett rejält hus vad de och alla andra flyktingar mest av allt behöver. Orkanerna väntas bli svåra i år, och FN:s humanitära organisation OCHA sade på tisdagen att de planerar för värsta tänkbara utgång i Haiti.
Mina gåvor – färgkritor och småtvålar – känns futtiga. Vi går tillbaka till det öppna området för att titta på avträdena, en rad dass intill en stor vattencistern. De verkar inte sämre än standard för de flesta haitier, tvärtom. Men Occiana och Solange – som förr hade badrum hemma – klagar på flugor, maskar och en ständig stank. “Duscharna” är bås där man kan riva av sig med vatten från sin hink.

Just när jag tänkt ta översiktsbilder av den lilla tältstaden kommer några män i 20- och 30-årsåldern fram. De luktar öl och är ganska tjafsiga.
En av dem, en aggressiv lägerchef, förklarar att ingen får fotografera utan hans tillstånd. Kommer det varor till lägret måste det också gå via honom.
Tolken Mona Cham hittar inget förhandlingsutrymme – och vi tvingas lämna lägret, utan ett ordentligt farväl av Solange Jean och Occiana Felix.
Fast de sitter redan åter vid sitt stånd. Kanske kan de sälja några fler jordnötssmörsmackor och få in ännu några slantar till barnen.
Gunilla Kinn

30 May 2010

L'Église Sacré-Coeur de Turgeau, Port-au-Prince

















/Gunilla

Apropå min "Aba Préval"-text



NEW YORK Säg inte att inte textformaten i de svenska kvaloiderna krympt. När DN gjordes om från broadsheet till tabloid, för några år sedan, påstod faktiskt den dåvarande redaktionsledningen utåt att det blott skulle bli fråga om en marginell minskning av artikellängderna. Vilket naturligtvis inte stämde. Vem som helst kunde ju räkna ut att det var en bluff.

I nedanstående text fick jag skriva ovanligt lååångt med nutida mått mätt: 3 500 tecken, utgiven av TT som så kallad "helgtext" (d v s "reportage").

I den version som SvD publicerade igår var knappt hälften struket; knappt 1 900 tecken återstod (fram till mellanrubriken "Kommers", se nedan). Bara en enda (1) av mina tre (3) intervjupersoner återstod. Tre var ju bara det alltför få för "multi-sourced journalism", som är mitt ideal (fast jag hade ju förstås pratat med många fler människor, vars röster inte redovisades).

Ändå var det den enda artikeln, med en gammal faktaruta som gott hade kunnat skippas, på en av SvD:s utrikessidor. Annars fanns där ett foto och flera – välbehövliga – annonser:

New York Times publicerade ett motsvarande reportage idag. Det är på knappt 7 000 tecken. Antalet personer som kommer till tals explicit i texten: sju.

Ja, jag vet att längden inte är allt och att läsarna kanske inte är sååå intresserade av Haiti – på bekostnad av annat, till exempel sin tid – att de vill ha en så lång text. Men i alla fall. Jag tyckte att detta var ett intressant exempel.

För övrigt träffade jag New York Times' team på Hotel Oloffsons veranda i tisdags, innan de susade iväg mot flygplatsen.

Fotot ovan tog jag i Delmas, en stadsdel i Port-au-Prince. Fotot nedan tog jag i förra veckan, dagen innan texten skrevs. Den föreställer Préval-demonstranter, dock inte på Champs des Mars – omkring presidentpalatset – utan alldeles utanför mitt hotell. Praktiskt när nyheterna kommer hem till en... ;-) Jag tog, kan jag väl erkänna, fotot från hotelltomten. Lite svårt att se, men till höger finns en av de skyltar jag skriver om, med texten "Aba Préval" – se även bilden högst upp, som blir större om ni klickar på den.

Fast tre gånger var jag nere vid tältlägren på Champs des Mars, bland annat en dag med brinnande däck och oroliga, unga män – så jag sköter liksom inte all bevakning från hotellet...

För fyra år sedan stod jag på exakt samma plats på hotelltomten, och noterade de tusentals människor som sprang gatan fram med krav på att René Préval skulle erkännas som segrare i presidentvalet, upprörda över att rösträkningen drog ut på tiden. Då var han desto mer populär.

/Gunilla

Text, skriven på nolltid och utskickad av TT i torsdags

Regnperioden får Haitis tältinvånare att misströsta

Den senaste veckan har det varit spänt i lägren kring det kollapsade presidentpalatset mitt i Port-au-Prince. Demonstranterna är arga på både den haitiska regeringen och FN.
"Aba Préval!" är slagordet som ropas och sprayas av unga män, i delar av den jordbävningsdrabbade huvudstaden.
"Ner med Préval" lyder översättningen från kreolska. Innebörden är ett djupt misstroende mot Haitis president, René Préval – som anses vara en svag ledare under det svåra krisläge som råder.
Det är meningen att Haiti ska hålla val i slutet av året, men de mest aggressiva demonstranterna tycker att president Préval bör avgå omgående.
Läget har varit extra spänt den senaste veckan, med sammanstötningar mellan studenter och den haitiska polisen – som även satt in tårgas. Fordon från FN-styrkan Minustah har attackerats, och bildäck har satts i brand.
Att människor i Port-au-Prince, och de drabbade mindre städerna i Haiti, är frustrerade är inte konstigt. I över fyra månader har hundratusentals trängts ihop i ett gytter av tält och skjul. Lägren finns över hela sta'n – och i de största bor över 50 000 personer.

Tropiska skyfall
Att regnperioden börjat och förvandlar lägermarken till lervälling gör inget bättre.
– När människor är arga händer det tyvärr att de kastar stenar, säger missionären Patrick Moynihan som sedan många år driver skolan Louverture Cleary.
Han är rädd att tältlägren – utöver en bitvis katastrofal humanitär situation – bildar nya, politiska konflikthärdar.
–För att undvika oro måste regeringen skapa ordning och reda. Människor som blivit hemlösa ska förstås få hjälp – men det finns även många som söker sig till lägren för att få vad som erbjuds där: rent vatten, mediciner, latriner. Det har många haitier alltid saknat, säger han.
-Om inte lägren ska bli permanenta måste planeringen för riktiga hus med ordnade ägarförhållanden, avlopp, skolor och arbetstillfällen komma igång.

Kommers
Men tältstäderna i Port-au-Prince är fullfjädrade samhällen, där det är full rulle på kommersen med livsmedel, skönhetsprodukter, husgeråd och mobiltelefoner. Organisationer som Oxfam, Rädda barnen, Röda korset och Unicef finns på plats. De driver skolor och enkla vårdcentraler. Behoven är ändå enorma.
När TT besöker Pétionville Club, en privatklubb vars golfbana i januari plötsligt förvandlades till flyktingläger, köar hundratals människor i konkurrens om de jobb som finns genom "Cash for Work". 50 män och 50 kvinnor plockas ut för att jobba med renhållning under ett par veckor. På så vis blir området renare, och det blir ett flöde av kontanter till den lokala ekonomin.
-Vi hade 54 000 invånare. Men nu är vi nere på 47 000, eftersom vi flyttade så många vi kunde inför regnperioden, berättar André Mackenzie som är lägerchef och anställd av Catholic Relief Service.
–Människor vill gärna flytta när de får tillfälle. Det finns mer plats i områdena de kommer till. Men det är inte en långsiktig lösning.
Tack vare den amerikanska militärens insatser har Pétionville Club dränerande kanaler, för att leda bort regnet. Men få läger är så välordnade.
Ett svårt problem är säkerheten för inte minst kvinnor och barn. I flera månader har de utsatts för våldtäkter och övergrepp, ett resultat av frustration och maktförhållanden i de trånga och mörka lägren.
En ökad andel poliser och bättre belysning ska ge mer trygghet. I juni börjar en FN-polisstyrka med enbart kvinnor från Bangladesh patrullera, vilket FN:s polisrådgivare, svenska Ann-Marie Orler, kommenterar så här:
–Dessa kvinnor kommer att jobba nära den haitiska poliskåren för att bringa säkerhet till män och kvinnor i flyktinglägren i och omkring Port-au-Prince.

Inspiration för Haitis amputerade


NEW YORK Jag har ju lagt upp några bilder om proteskliniken jag vistades tre dagar på, här, här och här. Hoppas hitta någon som vill ha ett reportage om den, och så tänkte jag göra ett bildspel som väl en vacker dag hamnar här på bloggen.

Egentligen är det en dokumentärfilm man borde göra. Det här var ett sådant tillfälle det kändes som att det är synd att jag inte jobbar med TV eller video.

Tack vare fyisoterapeuten (är det samma sak som "sjukgymnasten"?) Claude Hillel genom vilken jag hamnade där – via en gemensam vän – hittade jag videon ovan, av amerikanske Josh Sundquist. I februari berättade han om hur den kom till, och att den dubbats för att visas på utomhusskärmar ("Bio under stjärnorna" eller "Sinema Anba Zetwal" som det blir på haitisk kreolska) runt om i Haiti.

/Gunilla

25 May 2010

En dag på jobbet



PORT-AU-PRINCE Här är ett av sta'ns många jordbävningsdrabbade hus. Det var förstås oemotståndligt att göra ett litet hembesök. (Ja, jag vet att jag ser ut som en vandrande reporterklyscha, med min khakifärgade skjorta.)

Mannen som ledsagade mig – och drog mig uppför högarna av cement och stenar – heter Beland Inocent, och har själv byggt huset. Nu bor han och hans familj i ett tält i närheten.



Här är passagen vi klättrade genom (jämför bilden högst upp, där samma passage ses från andra hållet).


Vi var alltså inte inne i själva huset, utan betraktade det från sidan. Men två personer var upptagna med, eller kontrakterade av Beland för, att hitta grejer att ta tillvara, till exempel armeringsjärn, därinne.




Detta är två av grannkåkarna. Rummet till vänster fungerade som kapell, fram till den 12 januari.

Och här är resterna av något man ser överallt i Port-au-Prince: en lotteributik, för alla som drömmer om storvinsten. Av någon aning heter lotterierna i regel "New York".


Gårdagen innefattade en hel del andra besök, bland annat i tältlägret på Pétionville Club (en golfbana) och på ett byggvaruhus där de har fullt upp just nu. Och så fotograferade jag hur många jordbävningsförstörda fastigheter och föremål som helst.

Vad hade ni för er på jobbet igår? :-)

/Gunilla

23 May 2010

Högerben under utprovning


PORT-AU-PRINCE Ännu en person som får ett nytt ben, på Hangers-kliniken i Deschapelles.

/Gunilla

22 May 2010

Cathédrale Notre-Dame de L'Assomption






PORT-AU-PRINCE Här är katedralen, en av de byggnader som skadades svårast av jordbävningen i januari. Så gott som alla katolska kyrkor i Port-au-Prince drabbades hårt (och biskopen dog).
Här är Reuters bilder från januari, inklusive ett flygfoto.

/Gunilla

Prime location i Port-au-Prince


PORT-AU-PRINCE Här är några av tälten på Champ des Mars, vilket närmast kan jämföras med att det skulle byggas tältläger i Kungsträdgården (fast på ett mycket större område). I bakgrunden skymtar det kollapsade presidentpalatset, som ni även såg på bild här.
Sisådär en miljon haitier bor i sådana här tält eller i liknande, eller i skjul av brädlappar och korrigerad plåt. Små och stora läger finns lite här och var i sta'n. I de största bor tiotusentals människor. De miserabla förhållanden har blivit ännu värre på grund av skyfallen som började häromdagen.

/Gunilla

En ny förort...


PORT-AU-PRINCE Här är en av alla tältstäder som vuxit upp för och av Haitis dryga miljonen internflyktingar, en bit utanför huvudstaden Port-au-Prince.
Fotot är taget under en bilresa från Deschapelles.

/Gunilla