30 June 2009

Souvenir från Harlem



STOCKHOLM, på Grill Ruby...

...och här är New York Times' berättelse från dagens evenemang på Apollo Theatre i Harlem. Utdrag:
“Before Michael we were limited and ghettoized,” Mr. Sharpton told the mostly black crowd. “But Michael put on a cutaway military jacket, pulled his pants leg up, put on a white glove and smashed the barriers of segregated music.”
/Gunilla

29 June 2009

Queer

NEW YORK Exakt så här dags för 40 år sedan (natten mellan den 28 och 29 juni 1969) inleddes händelserna som kom att trappas upp till kravallerna utanför Stonewall Inn, på Christopher Street sisådär 123 kvarter söderut här på Manhattan.
På söndagens Pride-parad genom Greenwich Village påminde några deltagare med en skylt om att det var queer-falangen i gaysamhället (gay i vid bemärkelse) som startade alltsammans då, och det fick mig nu i sin tur att idag tänka på hur ultimat queer Michael Jackson är. Eller var. Eller var och är.

Det där måste många ha skrivit en massa om, jag ska se om jag kan googla fram något spännande (och då tänker jag på queerteoretiker och musikskribenter, inte på Mona Sahlin). Måste förkovra mig i queer-begreppet, det är förstås intellektuellt spännande. Men tråkigt att Jackson själv pendlade mellan fejkad heterosexualitet (eller hur man ska tolka giftermålen?) och synbarligen outvecklad sexualitet (eller hur man ska tolka naiviteten inför hur andra kunde uppfattade viljan att umgås med barn?) istället för att explicit stå för något ännu mer queer. Nu verkar han i och för sig inte ha varit så mycket för att göra identitetspolitiska statements genom slagord och citat.

Dagens Michael Jacksonläsning innehåller djupt tragisk information om hur hårt han drevs till comeback av omgivningen, och hur dålig hans hälsa var: "'I'm better off dead. I'm done': Michael Jackson's fateful prediction just a week before his death" av Ian Halperin i Daily Mail.
Undertryckt homosexualitet, schizofreni, genetisk lungsjukdom och en miljon andra fysiska och psykiska problem, om man får tro den av allt att döma initierade artikeln, förutom allt annat han drogs med som varit allmänt känt länge.
Det är plågsam läsning om en extremt ensam människa – och insikterna den ger lyfter fram all smärta i Jacksons utstrålning, i t ex framförandet av Billie Jean på 80-talet.


Liksom i alla a capella-videor som Stefan Stenudd introducerar i sitt inlägg Infernaliskt kämpande sångare (via Oscar Swartz)! Precis som Stenudd skriver blir man alldeles matt och urlakad bara av att titta och lyssna, t ex på "Another Part of Me":



Från Stenudds text, om "Earth Song" (1995) vars video framställer Jackson som något av en korsfäst Kristus-gestalt, särskilt de sista minuterna, som tar på sig jordens och mänsklighetens lidande:
Sången är ohyggligt mäktig i sin orkestrerade version (och i den monumentala videon, som syns i bild). Jag tror att det är denna sång han helst själv skulle göra till sitt testamente.
A capella-versionen har inga trummor eller körer, i stället kommer då och då påträngande ljudeffekter från den dramatiska videons scener. Det blir väldigt effektfullt i sin sparsamhet.
Men lyssna framför allt på hur passionerat Michael Jackson sjunger, som om det vore i ett tempel. Han såg det nog så. Rösten innehåller sorg, vädjan, raseri, triumf. (– – –) Det är inte blott sång, det är besvärjelse:


Jag fattar alla komponenter i den globala Michael Jackson-sorgemasspsykos som just nu pågår, men är förvånad över hur otroligt tagen jag faktiskt blivit av alltsammans.

/Gunilla

28 June 2009

Nationalitets-dropping

NEW YORK Sista helgen i New York: halvhysterisk städning hemma i Harlem till Michael Jackson på hög volym, tillsammans med min tjeckisk-svenska kollega H från New Delhi; hon på väg till San Francisco via Philadelphia, Princeton och New Hampshire
Förutom städningen (eller som belöning för den) igår: Besök på japansk lönnkrog och ukrainsk diner i East Village, födelsedagsfest hemma hos min ugandiskindiskbrittiske vän S på/i Lower East Side (där min tamilskeamerikanske ex-sambo P dök upp med japansk-tysk-svensk-amerikansk date OCH en pakistansk dito – simultan dubbeldate, alltså, ganska avancerat!) och så idag, vid 8th Street och 7th Avenue:
Beskådan av Pride-paraden som var full av colombianska och peruanska transor och en massa andra deltagare – läkare för allmän sjukvårdsförsäkring, barn till bi- och homosexuella, polyamorösa, homosexuella byggnadsarbetare, fag hags och diverse andra mer eller mindre queera subgrupper.
Det var en stilig parad, som kändes extra viktig med tanke på alla diskussioner om sexuella minoriteters rättigheter som pågår i USA just nu, och flera i tåget bar tröjor prydda med "40" som symbol för de år som gått sedan den moderna gayrörelsen startade med kravallerna utanför Stonewall Inn i månadsskiftet juni/juli 1969.

För att droppa ännu fler nationaliteter som dykt upp under helgen, så uppenbarade sig idag sommarens två hyresgäster och visade sig vara turkiskdansk respektive koreanskdansk!

/Gunilla

27 June 2009

Ännu mer Michael Jackson


NEW YORK En av alla kvinnor som samlades utanför Apollo Theater igår, se föregående två inlägg.
När jag kom dit förväntade jag mig förkrossade och ledsna människor, men det var nästan bara jag som verkade tycka att allt känns så sorgligt. Alla andra där dansade och sjöng tillsammans som galningar. "Jag tänker på all glädje Michael Jackson gett oss, i så många år", sade en man till mig. "Redan samma kväll han dog kändes det som att vi skulle fira hans liv och musik snarare än sörja hans död."

/Gunilla

Mer Michael Jackson

Länk

NEW YORK
Precis överallt i Harlem – från varje bilstereo, från varje trottoarförsäljares högtalare, i delikatessbutiken – hörs Michael Jackson non stop. Och här hemma också. Jag streamar musik från en brittisk radiostation. Utmärkt städmusik. För nu är det nedräkning. Två dagar till i New York.

Sydsvenskan hade förresten en artikel i augusti, apropå Michael Jacksons, Madonna och Princes 50-årsdagar, där de två intervjupersonerna förutspådde att Jackson knappast skulle få leva till 60.

/Gunilla

25 June 2009

Bäst i New York: High Line Park



NEW YORK Jag hade höga förväntningar på The High Line Park, men det har faktiskt blivit mycket bättre än jag trodde! New Yorks bästa sevärdhet från och med nu.
Ikväll var det extra härligt att gå omkring där och fotografera, det var en särskilt stämning beroende – tror jag – på att det var den första varma, soliga sommarkvällen efter många dagars trist väder. Och för att de flesta nog ännu inte hade hört talas om Michael Jacksons död.



/Gunilla

23 June 2009

BBQ är inget verb, det är kött

NEW YORK I lördags var jag bjuden på BBQ hos vänner i Brooklyn. Ni kan ju tänka er vad som hände med den – inställt på grund av regn.
Evenemanget flyttades till söndagen – men det var regn(risk) då med, så nu blir det istället den 4 juli. Och då är inte jag här.
Trist, för jag hade verkligen sett fram emot det och har inte varit på BBQ-kalas på tid och evighet (och inte på så många överhuvudtaget här i USA). Men You Tube och några snubbar från North Carolina bjuder på en liten exposé av traditionerna i södra USA (via Jens Linder)...

...och här i New York finns förstås massor av urban bbq-ställen (som jag borde skriva en text om någonstans) och här i Harlem finns Dinosaur som jag får lust att gå till genast! (Fast möjligen för att äta fisk och inte kött.)

/Gunilla

Journalistik bättre än samtids(skön)litteratur

NEW YORK Olle Lidbom har skrivit detta lysande inlägg, med tre lockande lästips. Utdrag:

Men i relation till den tid, diskussion och utrymme som ägnas åt samtidslitteratur är journalistiken på undantag, trots att den ofta är både mer träffsäker och tätare skriven. Det är dessutom sällan ett reportage är resultatet av ett uppdämmt behov att berätta om sina misslyckade postpubertala kärleksaffärer och hårda magar...

Detta slår mig när jag läser några av årets svenska reportageböcker.

(– – –)

Reportagen ger exakta polaroider av vår tid, våra strukturer och fängsel – på ett sätt som få samtidsskildrande författare klarar av. I bästa fall samlas dessa journalister och reportage upp av förlag som ger texterna och berättelserna längre liv.

I sämsta fall har dessa texter glömts bort till lunchen och ligger återvunna i pappersåtervinningen till fyrakaffet.

/Gunilla

"Never argue with people with large guns"...

NEW YORK ... och andra goda råd om hur man rapporterar utomlandsifrån, av min idol Nicholas Kristof på New York Times, på Facebook.

/Gunilla

22 June 2009

Maskskötare på Manhattan


NEW YORK Ledsen att jag inte hunnit blogga så mycket på sistone. Men här har ni en text som jag skrev för ett tag sedan – om att kompostera fastän man inte har någon trädgård! Hur är det med stads- /lägenhetskomposter i Stockholm och annorstädes i Sverige?

/Gunilla

P S Jag tror att rubriken är en smula missvisande, för de flesta komposterare finns antagligen i Brooklyn! Men, vad gör man inte för allitterationens skull.

Texmexlyx

NEW YORK Chipotle Grill är ju en favorit här på bloggen, och i New York som framgår av bilderna här. Lisa Förare Winbladh, på plats i Philadelphia, undrar liksom jag varför ingen startar något liknande i Sverige, och ger en liten historisk bakgrund till den eminenta snabbmatskedjans existens!

/Gunilla

Iranrapporter från en Teheranjournalist i Beirut

NEW YORK I min klass på SIPA gick Nahid Sihamdoust, en persisk tjej uppvuxen i Hamburg (och även hennes syster). Jag kände inte henne så väl, men hennes dåvarande pojkvän är fortfarande en av mina bästa SIPA-vänner, så jag håller lite koll på henne.
Sedan vi tagit examen för sju år sedan (oj!) for Nahid till Teheran och började snart jobba för Time (och han bor i Makedonien).
Idag har Nahid skrivit om sitt hemland Iran, från Beirut dit hon dragit tillfälligt: Forbidden Iran: How to Report When You're Banned
After the leader's speech, in which he blamed the unrest on foreign countries as well as "enemies in various media, which mostly belong to the malicious and evil Zionists," I decided it was time to leave. Reporting Iran over the past week has been a dangerous enterprise for everyone, but I knew that as a dual-national on freelance assignment for TIME, I was a particularly soft target. Soon after, other journalists were expelled or detained, including a reporter for Newsweek.
/Gunilla

Brittisk fond för (grävande) journalistik

NEW YORK Apropå det jag skrev igår, om ProPublica och public service-journalistik, så har en grupp brittiska journalister startat en fond för undersökande rapportering och grävjobb. Ur deras manifest:

The fund does not intend to compete directly with established media, but will instead provide the seeds from which the big story can grow. It will help provide the initial cash & support required to back journalists who want to dig into risky and difficult areas: exactly the sort of things for which it is hard to get funding.

We want to aim locally and globally – to support the sort of investigation of grassroot stories and services that is dying by the minute as local newspapers are hit hard; and to support those many stories of vital public interest in Britain that have an important international connection, particularly in the developing world, but where the costs of chasing down the truth may seem prohibitively high.

Many of us involved in this project are veterans with a long track record but our primary aim is to support a new generation of up-and-coming investigators — to raise morale among talented people who may be searching in vain for the support needed to pursue their great ideas.

(– – –)

... our key aim — when long-established business models are struggling — is also to be an incubator for new ideas and methods not only to pursue investigations but also how to fund them. We hope to launch an experiment with all sorts of innovative fundraising methods — all of them with the common aim of guaranteeing the independence and objectivity of public interest reporting.

Läs mer här. (Tipstack: Jon Pelling)

/Gunilla

21 June 2009

Nörderi på hög nivå

NEW YORK Om ni någon gång undrar över vad begreppet "matnörd" står för så räcker det nog att läsa den här två år gamla tråden hos Lisa Förare Winbladh, där det bästa sättet att använda hibiskussalt diskuteras.

Otroligt bra förslag, för övrigt: granatäppelsallad, hälleflundra-carpaccio, grillade pilgrimsmusslor, margarita, melonsallad, Anna Bergenströms baguetter (ett av mina favoritrecept)... Läs länken själva så ser ni hur hibiskussaltet kommer in i bilden.

Jag har varit matnördig på ett helt annat sätt idag, nämligen genom att ha ägnat minst tio timmar (!) bara åt att finputsa en text om Alice Waters... Det är längre tid än vad det tar att fara till Berkeley, inte klokt faktiskt! (Hur lång tid allt utom just denna omgång finputsande gått på vågar jag inte tänka på..!)

Uppdatering: Nu är texten äntligen ivägskickad, efter ... nej, jag kan inte ens avslöja hur många timmar det tog att peta i den.

/Gunilla

Journalistik i allmänhetens tjänst (Shell/Skåne)

NEW YORK I fjol försökte jag sälja in ett reportage till kulturredaktionen på en viss tidning om ett av USA:s alla nya mediefenomen: Pro Publica.

"Tack men nej tack"-svaret innehöll två förklaringar: brist på pengar/kärv ekonomi – vilket jag har full förståelse för – men också att det var "intressant, men känns möjligen mer som något för en branschtidning".
Något jag hade lite svårare att förstå – eftersom det som Pro Publica sysslar med sannerligen berör alla, och borde vara intressant åtminstone för en medie- och samhällsintresserad allmänhet (till exempel den tidningens läsare). Även i Sverige.

Nåväl, tiden och krismedvetandet hos de svenska medierna har förstås mognat, och häromveckan publicerade Svenska Dagbladet ett reportage från Pro Publicas redaktion i New York.

Med anledning av detta fick jag ta del av nedanstående mail, som Anita Ullmann Kradjian i Skåne skickat till ett 30-tal olika redaktioner (skånska och riksdito).
Jag vet inte i vilken utsträckning dessa svarat. Men eftersom det nog finns en hel del bloggläsare, som är intresserade av den här och annorstädes diskuterade problematiken med "vem som egentligen ska sköta det här med granskande journalistik" så har jag bett att få publicera hennes mail som ett gästblogginlägg (i blått nedan). Kommentera gärna.

Publiceringen ska inte alls tolkas som att jag tar ställning emot Shells planer – utan som ett exempel på hur medborgare anser att journalistiken hittills svikit dem.

Ett godtyckligt urval av tidigare blogginlägg om grävande:
"Att skriva en granskande bok"
"Grävare, gift er rikt"
"EU ett ymnighetshorn för grävjobb"
"Barfotajournalister blir vi allihopa" – om så kallad crowd sourcing
och
Clay Shirky: "Society doesn't need newspapers, it needs journalism"

Den som har lust att googla fram mer kanske kan testa med "citizen journalism".

Se även denna sammanfattning, med massor av länkar till vidare läsning – främst till de fem intervjuer som gjordes för två år sedan och som behandlar medborgarjournalistik (och texten är inte så cynisk som rubriken får det att låta):
Waldemar Ingdahl, Eudoxa – "Hypen över för medborgarjournalistiken"

Antar att jag får anledning att återkomma i ämnet... Och om någon hugad journalist vill ta itu med att granska naturgasutvinnings-planerna i Skåne så ... är det nog bara att sätta igång.

/Gunilla

P S Jag var tvungen att slå upp ordet recherch i Svenska Akademiens ordlista, och väntade mig att det – om det alls fanns med – skulle stå anmärkningar i stil med "ålderdomligt", "1800-tal" eller liknande. Nuförtiden använder man ju enbart den engelska varianten, research, i svenskan. Men den franskimporterade termen, som fanns med i SAOL utan några som helst reservationer, är underbar. Jag ska genast börja använda den och se vad som händer.

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Bästa svenska journalister!


SvD:s Karin Henriksson har skrivit en lovvärd artikel med rubriken "Journalistik letar nya vägar i USA".
Många tankar dyker upp, som får mig att undra om inte även den svenska journalistiken borde börja leta efter nya vägar. I Sverige finns visserligen Föreningen Grävande Journalister, men jag frågar mig om de även kan publicera vad de har grävt fram. Det kan ju knappast vara så att de inte vill publicera sina rechercher.

Karin Henriksson skildrar hur stiftelsen ProPublica jobbar i USA. Min första kontakt med dem var när jag började "gräva" efter information om utvinning av naturgas. Svenskspråkiga sidor på nätet fanns knappt att hitta, men rätt snabbt fann jag vad jag letade efter – avslöjandet av riskerna för grundvattnet vid djupborrning efter naturgas , vilka Karin Henriksson ger som exempel på ProPublicas arbete: "Buried Secrets: Is Natural Gas Drilling Endangering U.S. Water Supplies?"

Det är förstås inte utan anledning som jag intresserar mig för detta tema. Min motivation är att förstå och offentliggöra vad som kan hända med 1/4 miljon hektar av Skåne, om Shells planer att utvinna naturgas blir realitet. Nu är jag varken grävande eller vanlig journalist, jag är ingen politiker, ingen förening eller dylikt. Jag är en svensk medborgare som bor i utkanterna av Colonussänkan. Hittills har jag sagt: intill Linderödsåsen, Sveriges sydligaste vildmark.

Jag och andra likasinnade har kontaktat Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Ystads Allehanda, Helsingborgs Dagblad, Kristianstadsbladet, Sydnytt, Kalla Fakta, Uppdrag Granskning, TV4 nyheter, SVT Rapport, ETC och möjligtvis andra som jag inte kommer ihåg längre. Vi har lämnat synpunkter, delat med oss av våra rechercher samt nya dittills inte tillgängliga dokument, skrivit insändare och vidarebefordrat korrespondens med Shell. Vi har gett intervjuer, låtit oss fotograferas och filmas med tupp och hund och katt (vilket uppenbarligen är bilder som uppskattas av medierna).

Men var har svenska läsare och TV-tittare kunnat få information liknande ProPublicas? Ingenstans. Istället blir det artiklar som "Shell får skäll – och sedan?".

Kvalitetsjournalistik, journalistisk etik, fri press, undersökande/grävande journalistik, eller som ProPublicas motto lyder: "Journalistik i allmänhetens tjänst!"

Har vi detta i Sveriges medier?

Anita Ullmann Kradjian
Brägnahult

@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@

Fler länkar för den som är intresserad av sakfrågan:
Aktivist-sajter:
http://www.himmelsk.se
http://www.roshome.se

Skånska Dagbladet: "Många frågor när Shell kom till byn"
Fler länkar till vad som rapporterats i medierna finns här

CorpWatch granskar Shells naturgasutvinning internationellt

Pingat på Intressant.

20 June 2009

Ny Twitterkonto-bild...


NEW YORK ...som funkar på twitter.com men inte i Tweetie, i vilket format (jpg, png, gif) jag än sparar den.... Skumt!
Nå, de symboliserar i alla fall Iran respektive Burma.

/Gunilla

Sökes: bra kolumnist om utvecklingsfrågor

NEW YORK Jag har i uppdrag att kartlägga världens samlade utbud av duktiga kolumnister och krönikörer, främst sådana som skriver tankeväckande/initierat/kontroversiellt/sakkunnigt/inspirererande om utvecklingsfrågor, för syndikering till en svensk publikation.
Jag är inte säker på om jag kan avslöja sammanhanget, så jag avstår från det tillsvidare.
Som ni kanske kan gissa står Nicholas Kristof högt på min lista, och jag har en del andra namn (amerikanska, kanadensiska, brittiska och franska). Men jag vill gärna ha fler tips! Skriv namn och helst länkar till aktuella texter i kommentarfältet, eller till: gak62 (at) columbia.edu.

/Gunilla

Varför Watergate blev Watergate

NEW YORK Jag har länge tänkt att jag måste läsa på om den amerikanska nutidshistorien i allmänhet och om Watergate-affären i synnerhet. Särskilt när Watergate-källan Mark Felt trädde fram och avslöjade sig själv för några år sedan insåg jag att jag hade stora kunskapsluckor.

Nu inser jag att jag, trots att jag inte ens sett Alla presidentens män och trots att jag träffat Seymour Hersh (som också skrev en del om Watergate, i New York Times) och trots att jag läste en hel del artiklar om alltsammans apropå Mark Felt (eller kanske just därför) köpt vanföreställningarna och mytbilderna om scoopet, avslöjandet och Deep Throat.
"Mediesamhället var på ingång, och journalistiken behövde sina hjältar, outtröttliga fritänkare, kärva granskare på jakt efter sanningen, till hälften artister, till hälften detektiver, vars moderna oförvägenhet och kreativa kompetens kunde hota jordens mäktigaste man. Nixons presidenttid var parallell med detta mediala skov, vilket president länge stod helt oförstående inför."
Missa inte Paul Frigyes reportage och artiklar om Watergate-affären i början av 70-talet i senaste numret av Journalisten!

De går inte att länka till, men om ni går till http://www.journalisten.se, klickar på bilden av omslaget i högerspalten och anger "journalisten" som både användarnamn och lösenord (öppet för alla på prov detta nummer) så kan ni bläddra er fram till allt möjligt (ss 22–26).
Bland annat en journalistturistguide till Washington och en förklaring till varför Watergate absolut inte ska betraktas som ett scoop, i bemärkelsen "enskilt, stort avslöjande". Det var snarare – enligt Bob Woodward själv – outtröttlig nyhetsbevakning och malande rapportering under en lång tid.

Men visst behöver vi hjältar.

/Gunilla

Superhjälten



NEW YORK Om någon hittar någon välskriven kommentar till denna video, låt mig veta... Jag tycker i och för sig att den talar för sig själv, men en skicklig kulturkritiker/semiotiker/Obama-fan/Obama-kritiker med klös i tangentbordet kan säkert få till något läsvärt.
Själv vill jag fästa er uppmärksamhet på hur vår hjälte fixar ett "Hole Foods" i Bagdad (ungefär 55 sekunder in i filmen) (apropå det där med rucola).

För övrigt kan jag rekommendera P1 Konflikt, som igår handlade om hur amerikansk utrikespolitik förändrats det senaste halvåret.

/Gunilla

19 June 2009

Reinfeldt och Hökmark också sänken

NEW YORK Jag kunde förstås inte låta bli att göra en tabell för moderaterna också, som pendang till tabellen i föregående inlägg som visade att Mona Sahlin och Marita Ulvskogs hemkommuner fanns bland dem där deras parti minskade mest i Storstockholm.

För moderaternas del har jag också begränsat mig till Storstockholm. Nedgången i Fredrik Reinfeldts och Gunnar Hökmarks hemkommuner är nästan i Sahlin- och Ulvskog-klass!

Siffrorna är dock inte helt jämförbara. Det fanns ju en aning mer att ta av i Täby (för att inte tala om Danderyd och Lidingö) och Stockholm. Att moderaterna tappar 3,47 procentenheter i Reinfeldts Täby är således inte riktigt lika illavarslande – motsvarar drygt 8 procent av rösterna i 2004 års val – som att socialdemokraterna tappar 4,08 dito – motsvarar drygt 24 procent – i Sahlins Nacka, för respektive parti.
Och nu tror jag inte att sååå många väljare funderade så mycket över att Hökmark representerade Stockholm, tvärtom. Men i alla fall – tabellen visar att moderaterna har uppenbara problem att behålla väljarna i sina bästa kommuner.

Moderaternas resultatet i EU-valet den 7 juni 2009, kommunerna i Stockholms län



/Gunilla

Sahlin och Ulvskog sänken i sina kommuner

NEW YORK Lite mer valnörderi... I samband med valet skrev jag om hur socialdemokraterna blivit blott fjärde största parti i Stockholms stad.
Det dåliga resultat gäller förstås även många kranskommuner i Storstockholm, men jag har inte kollat så mycket på de siffrorna ännu. Nu hittade jag dock siffrorna i Nacka kommun, det vill säga Mona Sahlins hemkommen. Där är socialdemokraterna också blott fjärde parti, efter moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet, alltså precis som i Stockholm.
Det verkar som om folkpartiet fått sina nya väljare av moderaterna, och miljöpartiet av socialdemokraterna. Socialdemokraterna är blott dubbelt så stort där som Piratpartiet! Fast det är förstås även Christian Engströms hemkommun (men Piratpartiet gjorde ett sämre resultatet i EU-valet i Nacka än i riket som helhet).

Enligt bloggen jag länkar till ovan – som drivs av folkpartiet i Nacka – har socialdemokraterna tappet hela 7,0 procent jämfört vad riksdagsvalet 2006 (efter vilket ju Mona Sahlin ju tillträdde).
Det gjorde mig nyfiken på ifall Nacka skilde ut sig i minus-statistiken för EU-valet. Mycket riktigt, det gjorde det – även om skillnaderna inte är abnorma så är de intressanta (åtminstone för valnördar). Nacka finns med bland de fem kommuner i Stockholm läns tjugosex, där nedgången för socialdemokraterna är som störst. Det gör även Solna, Marita Ulvskogs hemkommun. Se tabellen nedan som jag gjort, med hjälp av data från Valmyndigheten.

Detta har säkert en massa s-analytiker och s-bloggar, för att inte tala om m-dito, säkert redan kommit på. Fast isåfall har jag missat det, så jag kunde inte låta bli att nörda loss lite.

Hm, om andan faller på kanske jag även totar ihop en tabell för moderaterna... Och kanske borde jag omskola mig till valforskare, hehe. Den som vill läsa fler nördiga inlägg på detta tema kan med fördel kolla in Henrik Oscarssons blogg.

/Gunilla

P S "Sänke" är en statsvetenskaplig term, som syftar på ifall en viss politiker är till nytta för sitt parti som röstmagnet eller ej. Motsatsen kallas "flöte".


Socialdemokraternas resultatet i EU-valet den 7 juni 2009, kommunerna i Stockholms län

Time Out skriver om Sverigegrejer i New York

NEW YORK Här finns en bra sammanställning av evenemang, butiker och restauranger med Sverige-anknytning i New York (ej komplett). Om dagens midsommarevenemang står att läsa:

After a long, dark winter, Swedes celebrate the coming of summer on Midsummer Eve, a traditional solstice holiday that takes place the Friday before the seasonal shift. In New York, expats will make merry at Battery Park City’s Midsummer Celebration (Robert F. Wagner Park, Battery Pl, north of Battery Park; 212-267-9700, nycmidsummer.com; 5–8pm, free) on Friday 19. Pack a picnic of pickled herring and wear flowers in your hair to show support for what might be the city’s last Midsummer celebration—Sweden may have to shut its New York consulate, which sponsors the event, next year.

/Gunilla

Burma-inlägg och HBTQ-text på g


NEW YORK Kommer ett Burmainlägg så småningom, tror jag. Detta är ju inte – med tanke på föregående inlägg – en så'n där blogg som bara handlar om vad jag åt till frukost... Men jag måste jobba lite också! Bland annat göra ännu fler intervjuer med homosexuella och andra ur HBTQ-rörelsen.

I Bay Area Reporter kan ni läsa en aktuell artikel om de 36 000 Kalifornien-bor som är gifta och varav många häromveckan kunde fira sin första bröllopsårsdag – men som inte skulle ha fått gifta sig idag, efter folkomröstningen kring Proposition 8 i höstas som satte stopp för så kallade gay marriages.

Pastor Greg Stewart som jag träffade i San Francisco i november – och skrev om för Amnesty Press, se ovan och klicka på bilden så kan ni läsa texten – är intervjuad i den.

Han och andra präster vägrar nu att viga folk överhuvudtaget.

/Gunilla

En uppäten smörgås...

NEW YORK ...är som bekant också en smörgås. (Alla sådana uttryck kommer väl från Ulf Lundells "en inställd konsert är också en konsert"? Eller någon annanstans ifrån? Är hans citat originalet?)


Denna macka – av egenhändigt bakad limpa, med avokado, röd lök och koriander – är tyvärr väldigt uppäten. Dessutom för en vecka sedan. Men den får vara med i bloggen ändå, så att ni inte tror att jag svälter. Tvärtom, som synes äter jag väldans goda saker. (News: jag och kronofogden är numera kvitt med varandra!) Nu ut i köket för att göra kaffe och stoppa i mig två chokladbollar från Fika som jag smugglade med från en mingelmottagning i går kväll.

Uppdatering: Chokladbollarna finns kvar, en liten stund till. Men så här ser en del av dagens frukost ut:

Yoghurt med jordgubbar, persika, vindruvor, valnötter och rosmarin- och lavendelhonung! Men amerikansk yoghurt är dessvärre inte mycket att hänga i julgranen.

/Gunilla

U2-Bono är hitsänd för att rädda planeten

“If one child in Africa was happier because I became a woman, I would go through with it,” said Bono. “It doesn’t matter if I’m a man or a woman. The only reason I exist on this planet is to save it. And wear women’s sunglasses.”
"Bono" apropå ryktena om att han skulle ha bytt kön ... enligt Posts satirsajt Huffington Ham. Men citatet är påfallande likt något han skulle ha kunnat säga..!

/Gunilla

18 June 2009

Segerns skördar



/Gunilla

Kafka i Göteborg

NEW YORK Detta låter verkligen helt galet – tre månaders Kafka-utredning! Läs!
Crime News – Pappa misstänkt för misshandel när sonen led av benskörhet
Som framgår av artikeln ska familjen som drabbats stämma Göteborgs kommun – men detta borde prövas av justititeombudsmannen också.

/Gunilla

Very New York: sommarsolstånd på Times Square

NEW YORK Midsommarfirande à la New York, med yoga mitt i Midtown! Kan tilläggas att Broadway i kvarteren kring Times Square faktiskt blivit gågata. Det ser otroligt märkligt och häftigt ut. Nedanstående är inklippt från ett pressmeddelande.

För övrigt kan jag meddela att det ösregnar över Manhattan. Riktigt svenskt midsommarväder...

/Gunilla


WHAT: "SOLSTICE IN TIMES SQUARE" WITH FREE YOGA CLASSES IN THE HEART OF TIMES SQUARE
WHEN:
• 8am – 9am
• 10:30am – 11:30am
• 1pm – 2pm
• 3:30pm – 4:30pm
• 6pm – 7pm

WHERE: Duffy Square at the intersection of Broadway and 7th Avenue between 46 & 47th Streets in the heart of Times Square

CONTACT: Andy Shearer (212) 843-8061 / (917) 439-7399


BACKGROUND: THE TIMES SQUARE ALLIANCE will celebrate the Summer Solstice this Sunday, June 21, with the seventh annual “SOLSTICE IN TIMES SQUARE,” featuring free outdoor “Mind over Madness” yoga sessions. Experienced and beginning yoga enthusiasts will attempt to find tranquility and transcendence in the midst of the urban energy of the world’s most commercial and frenetic place at a time of nerve-wracking economic uncertainty. Over 500 yogis are expected to attend each session throughout the day on Duffy Square at the intersection of Broadway and 7th Avenue between 46 & 47th Streets in the heart of Times Square.


Between classes, Yoga Journal writer/instructor Alanna Kaivalya will share ideas on how to survive spiritually in the greatest city in the world.

“Solstice in Times Square” is being presented by Rachel’s Wickedly Delicious. The first 1,500 yoga participants will receive a free yoga mat from Rachel’s Wickedly Delicious, plus a gift bag full of treats from The Vitamin Shoppe and other Solstice partners, including coupons for discounted or free classes from yoga studios throughout the New York area.

"...den vackraste syn jag har sett i hela mitt liv..."

NEW YORK SvD:s Bitte Hammargren bloggar om Iran -- trots att hon egentligen har semester -- och publicerar ett brev från en iransk källa. H*n har vädjat om att berättelsen ska spridas. Allt nedan har jag därför klippt in från Bittes blogg, minus AP-bilderna.

/Gunilla

”Jag lämnade mitt hem i Tajrish (norr om Teheran) på måndagseftermiddagen klockan 3 tillsammans med min familj. Vi åkte längs Valiasr-avenyn som är den största gatan från norr till söder i Teheran och fortsatte på Evin-motorvägen som leder mot Revolutionstorget. Vi visste att folk skulle samlas där kl fyra och gå mot Frihetsplatsen. /.../ Från Gishaviadukten såg vi folk strömma till.

Bilar tutade och folk gjorde segertecknet. Vi gick till Navvabgatan och parkerde vår bil. Sedan tog vi en taxi till Revolutionsgatan. På vägen dit, nära Republikplatsen såg jag en grupp på omkring 20 milismän med långa skägg och batonger komma körande på mc. Jag häll min hand utanför taxifönstret och runt ett finger hade jag knutit ett litet grönt band (i reformisternas färg).

Plötsligt började omkring femton personer angripa mig. De slog mig med sina batonger och ville släpa ut mig ur bilen. Min fru och min dotter som satt i baksätet grät och höll fast mig. Jag klamrade mig fast vid sätet.

De andra ville slå sönder bilrutorna. Men då klev föraren ut och förklarade att han körde taxi och att vi andra var hans passagerare och att det inte var hans fel. Efter cirka fem minuter försvann de. Jag hade en intensiv smärta i armbågen. Då bröt sig en ung man ut ur gruppen, kom fram och kysste min armbåge.

Jag sade till honom;
- Du ska veta att jag inte hatar dig. Jag är som du fast med den enda skillnaden att jag vet lite mer än du.

Han bad om ursäkt och försvann. Vi anslöt oss därefter till folkmassan på Revolutionsgatan.

Märk väl: Det jag såg i dag (på måndagen) var den vackraste syn jag har sett i hela mitt liv. Den enorma folkmassan gick hand i hand helt fredligt. Under tystnad. Tystnaden fanns överallt. Det ropades inga slagord. Det var inget våld. Händer hölls upp med segertecken och gröna band. Människor bad på plakat där det stod: Tystnad.

Unga och gamla, män och kvinnor från alla samhällsklasser marscherade glatt tillsammans. Det var en underbar uppvisning av solidaritet.

Revolutionstorget som är det största i Teheran var överfullt med människor. /.../ Uppskattningen är att två miljoner människor befann sig där. Under marschen passerade vi en polisstation och en lokal för basiji-milisen. På båda dessa platser var dörrarna stängda och vi såg kravallpolis i full mundering och milismän som betraktade folkmassan bakom sina galler.

Nära Sharifs tekniska universitet, där studenterna hade jagat bort Ahmadinejad några dagar tidigare, talade Mir Hossein Mousavi (den reformistiske nyvalde presidenten) och Karroubi (den andre reformistkandidaten) till folkmassan under några minuter. Deras tal mottogs av hyllningsrop och applåder.

Jag var så stolt över att befinna mig bland denna enorma och engagerade människomassa som visade det mest förnuftiga sättet att protestera på. Uppriktigt sagt hade jag inte väntat mig en sådan politisk mognad från de känslomässiga iranierna som så lätt hetsar upp sig.

Min familj och jag hade bundit tyg över munnen för att visa på förtrycket. Plakat som människor bar på hade olika budskap: från dikter av vår store nationalpoet Ahmad Shamlou till mer lättviktiga slagord mot Ahmadinejad.

Några exempel: ”När ni nu skulle slakta oss, varför bjöd ni först in oss till en sådan tjusig fest?” (en dikt av Shamlou).

”Våra röster är stulna” eller ”De 21:a århundradets mirakel: 2 x 2 = 24 miljoner” (vilket anspelade på regeringens påstående att Ahmadinejad skulle ha fått 24 miljoner röster).

”Var är min röst?”, ”Ge tillbaka mig röst” och många andra paroller.

Det sägs att omkring 500 000 personer ryms på denna plats och den var smockfull. Plötsligt kom det rök från Jenah-motorvägen och vi hörde skottlosning. Folk var först rädda, men gick sedan närmare.

Jag hörde bara skottlossningen men min syster som hade varit på platsen sade senare att hon sett fyra milismän komma ut från ett hus där en flicka skjutits. Sedan sköt den en ung pojke i ögat. Kulan kom ut genom hans öra. De sade att minst fyra personer träffades. Åtminstone ett dödsfall har bekräftats (från den indicenten).

Folk tog fast en basiji, men de fyra andra stack när deras ammunition var slut. Vid åttatiden vände vi hemåt igen. På hemvägen var det fullt med människor på gatorna som ropade Gud är stor (Allahu akbar). Jag kom hem först klockan två efter midnatt. På en parkeringsplats såg jag åtminstone tio bussar med kravallpoliser. Och jag såg spridda civilklädda milismän med käppar i händerna som patrullerade på tomma gator.

På Tajrishgatan såg jag en mycket ung pojke, omkring 16, som hade en käpp i handen och som letade efter bilar som han kunde ge sig på. Jag förstår inte vad det är som kan göra unga grabbar till milismän.

/.../

Dagen innan detta hände hade Ahmadinejad hållit sitt segertal. Statliga bussar hade transporterat hans supportrar från närliggande städer. På hans ceremoni fanns juice och kakor. Det var max 100 000 människor där. Bland dem fanns både milismän och soldater och alla supportrar som gått att uppbringa genom gratis tv-reklam.

Men på måndagen kom det två miljoner människor som alla hade fått veta via hörsägen vad som skulle äga rum, eftersom reformisterna varken har tidningar, radio eller TV. Alla internetsajter är filtrerade liksom sociala sajter som Facebook. Sms-trafk och mobiltelefoner var också avstängda under demonstrationen.

Iransk tv meddelar att ingen har tillstånd att samlas och demonstranter kommer att bestraffas hårt av kravallpolisen. Ahmadinejad har kallat oppositionen en bunt obetydlig smuts som försöker göra nationens segersmak bitter. Han har också kallat ledare i väst för ”smutsiga homosexuella”. Alla dessa avskyvärda uttalanden blev i dag besvarade genom den största demonstration som har hållits (i Teheran).

Äldre människor jämförde måndagens demonstration med Ashura-demonstrationen 1979 vilken markerade shahregimens fall och de säger att måndagens manifestation var ännu större.

Milismän tände själva eld på en byggnad för att kunna komma med en ursäkt för våldet. Människor neutraliserade till stor denna taktik genom sin solidaritet, sitt kloka sätt och sin vägran att bli indragna i våldsaktioner.

Jag är bedrövad av de unga människor som har mist sina liv. Det är hemskt att tre studenter dödades vid attacken mot studentbostäder på Teherans universitet.

Jag hörde att en rad universitetsprofessorer på Sharif-universitetet och AmirKabir-universietet har avgått i protest.

Vi har en lång väg att gå innan vi kan få demokrati. Jag kanske inte lever den dag det inträffar.

Med ögonen fulla av tårar tidigt i gryningen tisdagen den 16 juni 2009 hyllar jag modet hos de unga martyrerna och jag hoppas att deras blod kommer att göra var och en av oss mer fokuserad på frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Leve friheten, leve demokratin, leve Iran.

PS. Om ni tycker att den här berättelsen har något värde, sprid den gärna till så många ni kan. Facebook är filtrerat och internet är väldigt långsamt i Iran. Men snälla, lägg ut detta på Facebook.”

Så avslutas berättelsen från en av de många på protestmarschen den 15 juni.

Burma kräver fortfarande vår uppmärksamhet

NEW YORK Iran-aktivism i all ära – men låt mig ändå påminna om Burma. Jag ska skriva mer om det här när jag hinner.

/Gunilla

17 June 2009

Web Grrls och böhmiskt Burmamingel

NEW YORK Den som letar noga kan hitta mig på två av mingelbilderna här.
Nu ska jag iväg till ett annat mingel här apropå detta!

/Gunilla

Digitalt om Iran och annat medierelaterat

NEW YORK Några länkar till olika färska artiklar som kan vara av intresse – först lite Iran, sedan lite allmänt...! Fler länkar kan tillkomma vartefter.

Global Post har förstås en – anonym – medarbetare på plats i Teheran.

Huffington Post har en liveblogg som sägs vara mycket bra på att täcka vad som händer i Iran (jag har ännu inte läst den ordentligt).

Kevin Drum i Mother Jones, The Twitter Revolution (om att medier med redaktioner i Teheran, som New York Times och BBC, stått för bäst rapportering från Teheran -- livlig diskussion bland kommentarerna!)
Twitter has been a great tool for the Iranian protesters — and for us. Marc Ambinder rounds up the evidence here. But protests have happened before without either Twitter or the internet. And if we westerners had to rely on only a single news source to tell us what what going on, I'd still choose the dwindling band of serious outlets that provide real reporting from dangerous (and expensive) places. Cable news may not have covered itself with glory this weekend, but there are still a few precincts of the MSM that did.
Lawen Mohtadi i GP: Redaktörer på efterkälken
De största protesterna sedan 1979 pågår i Iran. Demonstrationen i Teheran i måndags samlade en miljon människor. Folk sitter fastklistrade vid datorn. Det som pågår just nu är inte bara en världshändelse, det är en inrikesnyhet, här hos oss. Hundratusentals svenskar känner sig djupt berörda av revolten mot prästerskapet. Många har själva flytt dem hals över huvud. Men var finns dessa människor i den svenska bevakningen?
(– – –)
Att Bo Inge Andersson i dagens medielandLänkskap inte längre kan betraktas som expert visste vi. Det som förvånar är hur efter den yngre generationen utrikesredaktörer är. Varför har ingen kontaktat Sveriges just nu mest kunniga journalist på utvecklingen i Iran, Negar Josephi? Det hon gör på sin Facebooksida under en dag lyckas de stora drakarna inte skrapa ihop på en vecka.
Christopher Kullenberg på Newsmill, Så hjälper The Pirate Bay motståndsrörelsen i Iran (om hur motståndsrörelsen i Iran får hjälp av nätet och nätaktivister)

Anders Mildner, Kingabra journalistik (om vad twittrande gör med läsarens relation till journalisten)

Kjell Häglund i Axess, Klasskamp i mediernas värld (om hur gamla kvällstidningsstjärnor kastar sten i glashus; alltså samma text som jag länkade till igår)

En ärrad utrikeswebbreporter på DN inser att nätet har sina poänger (jag har skrivit en kommentar som går ut på att man som läsare ändå gillar när reportern i fråga någon gång satt sin fot någon annanstans än i Stockholm).

Michael Hirschorn förklarar i The Atlantic varför The Economist klarar sig så bra i det nya medielandskapet (till skillnad från, exempelvis, Newsweek och Time).

...och så till sist det senaste tillskottet i duellen mellan Pontus Schultz och Gunnar Lindstedt, denna gången av Lindstedt hos Aftonbladet Kultur: Veckans köpta artiklar

/Gunilla

16 June 2009

Giuseppe Arcimboldo för vår tid (nu med svar)



NEW YORK Tja, denna bildgåta är förstås barnsligt enkel, men vi kör den i alla fall.

Vem/vad föreställer bilden, och vad anspelar den på?

Om ingen svarar så kommer det ledtrådar, men ni klarar det nog lätt ändå.

Inget pris, bara äran! (Den som inte vet vem signor Arcimboldo var kan roa sig med att googla på hans namn.)

Uppdatering I: Oj, ni behöver visst en ledtråd. Den kommer här: Iowa.

Uppdatering II: Detta med Arcimboldo har uppenbarligen förvillat er. Tänk bort honom. Fast kanske jag framöver lägger in några fotografier av en italiensk kock, gift med en koreanska som han träffat i Indien och boende i Oaxaca, som låtit sig inspireras av just honom i sin matlagning.

Uppdatering III: Charlie Truck knäckte till sist gåtan, som jag faktiskt trodde ni skulle klara betydligt snabbare. Men ni är visst bättre på baconflott än på rucola, hur ska jag tolka det? ;-)

Tja, lite knepigt var det nog att bilden var så liten. Hade man kunnat ta upp den större hade ni nog enklare sett att ansiktet är skapat av rucolablad.

Det föreställer förstås Barack Obama. Folkkonsten har verkligen tagit honom till sitt hjärta och skapat pumpor, tårtor och allt möjligt till hans ära (än ser man få försök i genren av hans motståndare, vad jag vet).
Och som Charlie Truck fattade så anspelar det förstås på den gång Obama på ett valmöte i Iowa talade om prispåslaget på rucola. Hans syfte var att tala om hur dyrt det är i Whole Foods-butikerna jämfört med hur lite odlarna får – men med all spinning som följer på alla amerikanska politikers uttalanden kom det förstås att tolkas som ett tecken på elitism att alls tala om rucola och det exklusiva Whole Foods.

Jag skrev om detta i inlägget United States of Arugula – Obama i salladsslungan och kan även rekommendera Martin Gelins notis i Sydsvenskan, samt den text som Charlie Truck länkade till: Obama's Down on the Farm.

Bilden snodde jag från en fantastisk blogg som jag nyligen upptäckte: Obama Foodorama, där man kan läsa ALLT som har med Obama och mat att göra!

Där hittade jag också denna bild:


/Gunilla

Teherantwittrande

NEW YORK Jag har inte så mycket att skriva om allt vad som händer i Iran, annat än att:
• Jag följer det (men inte så noga som jag skulle önska).
• Jag häromåret tänkte att Teheran vore en perfekt plats att flytta till för en hugad frilansjournalist som söker ett bevakningsområde (och som är beredd att lära sig persiska, eller redan kan det) eller för exempelvis mig.
• Det är väldigt intressant med Twitters och bloggars betydelse för demokratiaktivisterna. (Se exempelvis här, återkommer eventuellt med fler länkar.)

/Gunilla

Ravinrapport

NEW YORK Kjell Häglunds Axess-artikel har redan gjort Twittervågen, men ni som inte sett det bör genast kolla in den. Häglund sätter – som vanligt – träffsäkert fingret på mediesamtiden. I det här fallet den märkligt stora klyftan, eller ravinen, mellan dem som bejakar digitala medier och dem som inte begriper dem (men inte drar sig för att skriva om dem ändå). Mina fetmarkeringar...
/Mats Olssons krönika i Expressen var/ en publicistisk störtdykning rakt ner i den ravin mellan nya digitala, sociala medier och gamla, auktoritära printmedier som nyligen också skördat offer som Jan Guillou och Mats Svegfors – högt aktade tidningsveteraner som av okunskap intagit hållningen att skiljelinjen mellan god och undermålig journalistik är densamma som mellan bloggar och dagspress.
(– – –)
Och klyftan vidgas. Digitala medier kläcks ur ständigt nya puppor – och det behövs ofta inte ens pengar för att få innovationerna, demokratiseringen, nätverkandet och nyhetsförmedlingen att lyfta. Digitala journalister som Kaveh Kohshahi lever med sina uppdrag, är på plats ända ut i kanten av sina bevakningsområden och nätverkar sig fram till sanningar, analyser och avslöjanden, medan printmedier förgör sig själva genom att låta sina gamla stjärnor missförstå hörsägen, kokettera med okunskaper, låta bli att lyfta telefonen och i stället göra aggressivt generaliserande utfall utifrån vad man snackat ihop sig om på de egna middagsbjudningarna i Brommavillan.
Många journalister känner sig hotade av ”det nya medielandskapet” och tillåter sig att i något slags självförsvar avhumanisera det, smälta ner allt till en och samma värdelösa blyklump av lägsta gemensamma nämnare – spam, näthat, anonymt skvaller, bloggdrev.
Det är därför Jan Guillou med stagnerad kaxighet kan skriva krönikor om ”riktiga medier” kontra ”korkat nätskval” i en tidning som levererar Sveriges mest spekulativa webbmix av dokusåpasensationalism, våldsbrottsporr, rewritade amerikanska paparazzinotiser, pseudovetenskapligt hälsogeschäft, videosnuttar av blottade kändisbröst, lallande läsarbebisar och galna hockeyslagsmål.
Läs hela texten i Axess, inte minst för att ta del av Kjell Häglunds sorgliga exempel: hur Mats Olsson inte tycks reflektera över att dem han kritiserar verkar i hans egen genre – och om hotet mot Eurosportmedarbetaren Kohshahi (som jag symptomatiskt nog inte hade hört talas om).

/Gunilla

P S En liten randanmärkning: hotet mot Sydöstran-medarbetaren togs nog först upp i radion, t ex i SR P1 Medierna i början av april, även om Andreas Ekström lyfte frågan och fick henne att ställa upp med namn.

Kanske lite önsketänkande också

"/J/ag skulle vilja påstå att en positiv syn på annonskonjunkturen 2009 är en naiv cocktail av börs-närsynthet, stödpakets-religiositet, historisk okunskap och en skvätt självbedrägeri."
Olle Lidbom/Vassa eggen (apropå att Hans-Holger Albrecht handlat aktier i det MTG han själv är VD för)

15 June 2009

Uppdaterad New York-spellista

NEW YORK Missa inte nörddiskussionerna i kommentarfältet där jag efterlyste New York-låtar. Så här ser just den spellistan ut nu!



Notera att Sex Pistols har ett litet varningsmärke på sig... Suck.

/Gunilla

Can do..!

NEW YORK Idag fick jag en förfrågan om jag möjligen kan fixa en intervju med Bill och Melinda Gates, till ett redaktionellt sammanhang som jag förstås inte kan avslöja.
"Visst, ska försöka", svarade jag glatt. Och om inte de går att få fatt på ska jag kolla läget med Kofi Annan och/eller Bill Clinton. Jeffrey Sachs i fjärde och Nicholas Kristof i femte hand, haha.
Den enda på redaktörens önskelista jag inte vågade utlova, eller rättare sagt inte tror att det är idé att ens försöka med, är Hillary Clinton.
Själv hoppas jag mest av allt på en träff med Melinda Gates i Seattle eller Jeffrey Sachs i Accra.
Wish me luck..!

/Gunilla

14 June 2009

Bara en av 736, men sjukt många assistenter

NEW YORK Jag förstår om ni tycker att det verkar som om jag har snöat in fullständigt på Piratpartiet, fast som jag antydde tidigare så är det helt enkelt en bra story just nu.

Visst ska Piratpartiet granskas och inte hajpas, men det har också bemötts mycket kritiskt inte minst av de andra partierna (de mest kritiska rösterna som jag har hört tillhör faktiskt, och kanske en smula paradoxalt, Gudrun Schyman och Isabella Lövin). Och i pressen.

Men det är inte det jag ska skriva om nu, utan om det fantastiska demokratiexperiment som faktiskt kan vara i vardande. Läs bara det kommentatorn Gregor skrev häromveckan på Christian Engströms blogg (mina fetmarkeringar; lätt redigerat av mig)! Jag citerar in verbatim, känns som att det inte är lika viktigt att bara citera kort, när det gäller just pirater..
Nja, jag har inte kryssat för något namn, jag har bara röstat pirat. Jag har besökt under förra helgen Stockholm, varit på demonstrationen på Mynttorget, träffat dig, gjort en bild på dig tillsammans med min mamma, har fått piratmärke, jag har inte tyckt att du var en odåga.

På vägen tillbaka från Stockholm så tänkte jag att du kommer att finnas bland över 700 övriga parlamentariker. Det bli inte någon stor piratrepresentation i EU-parlamentet, inte ens en halv procent. Det blir omöjligt att lära känna de allihopa. Jag tänkte att du måste bekanta sig med många personer, du måste utnyttja sin tid mycket väl, din uppgift blir att springa AFK i maktens korridorer [roligt uttryck!/ GK] och knyta kontakter. Alla parlamentariker blir inte dugliga – det finns en mängd okunniga i engelska, det finns en mängd som finns i parlamentet bara för pengarnas skull, det finns de som har tveksam inställning till grundläggande mänskliga rättigheter (vilket är det som vi kämpar för), det finns sådana som tänker på hur många kvadratmeter en ko skall få skita på.

Det finns alltså många som man inte skall intressera sig för och slösa tid på dem, det är bättre att du går direkt till sådana som kan engelska, är kunniga, förståndiga, viktiga. Det är omöjligt just nu för dig att veta vilka dessa nyttiga personer är, men jag, som själv är från Polen och följer lite i polsk politik trots att jag har bott 32 år i Sverige, kan säga vilken person är duglig eller inte. Den informationen finns, den kan jag hitta, men den finns på polska. Det kommer att finnas 50 polska parlamentariker. Varför skall då du kontakta 50 personer när du istället kan kontakta 10 eller 15 personer så att du sparar på din dyrbara tid.

Vi kan gå vidare och undra varför stanna vid polska parlamentariker. Jag tror att bland 48 tusen piratmedlemmar finns det sådana som, liksom de kungliga barnen, har en utländsk förälder, som kan olika lokala språk som t.ex. finska, portugisiska, grekiska och som känner lokala förhållanden i dessa länder. Personer som kan hitta information om andra länders parlamentariker. Eller så kan vi försöka ta hjälp av piratpartier i andra länder. Ni måste minnas att trots att Christian är vald av EU-medborgare i Sverige så representerar han inte Sverige, hans jobb kommer att påverka alla i hela EU. Piratpartister i hela EU kan säga att han är deras representant.

Varför skall vi stanna där, vi kan gå vidare. Det kommer en kommission som skall godkännas av parlamentet, bland dem en telekomkommissionär. Dessa tilltänkta kommissionärer skall utfrågas, det blir bra att veta något om den personen. Tänk om den personen kommer från Estland, Ungern eller Spanien. Då blir det bra att kunna lokala förhållanden, att kunna estniska, ungerska eller spanska. Här i Sverige kommer vi inte långt men med hjälp av pirater i andra länder kan vi komma på några intressanta frågor.

Sen kan vi gå ännu längre. Vi kan ju hjälpa dig, Christian med att översätta dokument, läsa dokument, skriva, rätta och redigera dessa, komma med frågor, med förslag och liknande.

Det som jag föreslår det kan jag inte hänvisa till något liknande. Jag känner inte till ett ställe där väljare hjälper sin valda företrädare på det viset. Eller är det så att vi pirater är så unika och blir först i världen med den typen av samarbete? Det blir något för Brysselkorrespondenterna att skriva om.

"Pirater i alla länder, förenen eder?!" Gräsrotsaktivister har givetvis länge jobbat internationellt, tagit nytta av språkkunskaper och – på senare tid – utnyttat Internet. Men ändå. Dessa idéer och dess potential är faktiskt mindboggling.

Ska man kalla det mikrolobbying? Eller helt enkelt att Christian Engström kan räkna med massvis av virtuella assistenter?

Spännande tider blir det hursomhelst, de närmaste fem åren, för alla nätnördar, journalister och statsvetare...som undertecknad. ;-) Och det mesta kommer ju att gå att följa på nätet.

Ja, och för de inblandade aktivisterna själva, förstås.

Uppdatering: Som jag skriver i kommentarsrutan visse jag förstås att partiet tänkt jobba så här, och att massor av kontakter med systerpartierna i andra länder pågår. Det har Rick Falkvinge ju både sagt i intervjuer och skrivit i sin blogg. Jag ska försöka hitta nå'n bra länk.

Det gick ändå upp för mig på riktigt först när jag läste Gregors text – dels för att den var så rörande formulerad, dels för att jag dess paneutopeiska dimension var så uttalad.

/Gunilla
som funderar över vad Gregors mamma kan ha röstat på

NY-nörderi


NEW YORK Jag har några fler New York-låtar på CD-skivor jag inte lagt in iTunes, t ex Fairytale in New York. Fler förslag?

/Gunilla

Piratpartiet: "Roligast sedan zebran och giraffen"

NEW YORK Skojigt citat av Christian Engström:
Journalisterna i Bryssel ser oss som ungefär det roligaste som har hänt sedan Gud uppfann zebran och giraffen, eftersom vi är en rörelse som har lyckats med det som alla trodde var helt omöjligt: att få unga människor (i alla åldrar) att bli aktivt intresserade av EU-politik. Det är ett suveränt utgångsläge.
Jag skulle gissa att journalisterna även bryr sig om Piratpartiet för att
– nyhetsvärdet är extremt stort, oaktat det Engström talar om.
– de själva först nyligen fått igång sina tankeprocesser gällande fildelningsfrågor/upphovsrätt och så vidare, och helt enkelt är väldigt nyfikna; alternativt de var intresserade av dator- integritets- och upphovsrättsfrågor redan innan.
– det är mycket enklare att förhålla sig till ett s k missnöjesparti som har ny teknik, gemensam kultur, multikulturalism och öppenhet på dagordningen – än till många andra "nya" partier som dyker upp i Bryssel; jag tänker på främlingsfientliga sådana.

Dessa är i alla fall skälen till att jag själv bloggat mer om Piratpartiet än andra partier på sistone.

Dessutom passar valframgången givetvis perfekt in i en nyhetsdramaturgi som redan tidigare varit gynnsam för partiet – med ett lagom frampluppande av dramatiska nyheter sedan några år tillbaka. Nu är det ett bra tillfälle för journalisterna – eller för den delen bloggare, som i Magnus Kindbloms pirathistorik som jag länkade till igår – att syntetisera dessa.

Nog är det rörande att höra alla som klagar på att Piratpartiet har så många unga väljare, eller bortförklarar partiet med det (orkar inte leta fram några källor och har ingen särskild i åtanke; fick tusentals träffar när jag googlade på Piratpariet–lockade–bara–unga-män). I hur många år har man inte fått höra etablissemanget klaga på bristen på politiskt intresse och engagemang bland de unga? Många år är det.

Lite konstigt blir det också att höra allt snack om att Piratpartiet mest lockat yngre män för mig som förknippar det med exempelvis Hemliga morsan, Lisa Förare Winbladh, Isobel Hadley Kamptz, Johanne Hildebrandt (se kommentarfältet här; läs hennes krönika om Ikea och möbelhandlarna idag!), Unni Drougge, Gitto, Linda Skugge, Oscar Swartz och Lars Gustafsson. Ingen av dem någon ung man, direkt.
Ja, vi kan ju ta exemplet Staffan Heimerson också.
Visst handlar det för min del om selektiv varseblivning (jag följer fler medelålderstant-bloggar än ung man-dito) men i alla fall.

Som Henrik Oscarsson skriver i sin sköna valnördsblogg så hade Piratpartiet inte kommit någon vart, eller inte till Bryssel i alla fall, om inte äldre väljare strömmat till – hälften av väljarbasen var faktiskt över 30 år.

Och när man kollar på Piratpartiets könsfördelning enligt Valundersökningen på SVT:s sajt kan man förstås notera att den är näst mest skev efter Feministiskt Initiativ. Men man kan också räkna lite. Det håller jag på med nu.
– – –
OK, nu har jag kollat. Mina beräkningar, som alltså bygger på Vallokalsundersökningen och röstsammanställningen, visar att det var nästan lika många kvinnor som röstade på Piratpartiet som på Feministiskt Initiativ. Det skilde bara drygt 1 000 röster.



Märkligt nog fanns Sverigedemokraternas fördelning inte redovisat i SVT/Valus tabell (det gjorde FI, som fick färre röster).

Tabellen är gjord i iWorks Numbers en vacker dag ska jag lära mig göra tjusiga grafer med hjälp av det snajdiga programmet.

/Gunilla

"Mamma gömde vodkan i jordgubbslandet"

NEW YORK Therese Christiansson är i mitt tycke en av Expressens bästa reportrar (numera löst knuten dit som frilans, eller hur?). Kriminalreporter är hon, närmare bestämt. Idag har hon skrivit om Pavel, som var livegen tiggare åt en ukrainsk liga. I Stockholm:
Kanske har några gett honom en slant. Trott sig ha gjort dagens goda gärning och hjälpt en invalidiserad man att få mat för dagen. Inte kunnat föreställa sig att pengarna gick rakt i fickan på en kriminell organisation som under två års tid tvingat ner Pavel i tunnelbanorna utan hans proteser. Att han varje dag, minst 10 timmar om dagen, har tvingats att tigga i tunnelbanornas mörker medan en ung kvinna höll hans proteser som gisslan i en plastpåse. Några gånger per dag tog kvinnan pengarna han tiggt samman. Om det var en bra dag fick han en smörgås och vatten till lunch. Pengarna såg han aldrig till. På vägen tillbaka till lägenheten som de delade med resten av ligan fick han tillbaka de hemmagjorde proteserna. Då kunde han åtminstone gå på toaletten.
(– – –)
Hur kunde denne leende, uppfinningsrike och självständige Pavel hamna i en av Sveriges mest cyniska människohandelshärvor?
Svaret visar sig vara ett sammelsurium av fattig uppväxt, ständiga besvikelser, alkoholberoende, längtan efter den stora kärleken och falska löften om drömmar.

Läs hela reportaget om Pavel! Inklusive om hans tragiska liv på den ukrainska vischan, varifrån inspirationen till rubriken är hämtad. (Med bilder av Robban Andersson.) Här skriver Therese Christiansson om hur han riskerar utvisning, trots att han hjälpt det svenska rättsväsendet att klara upp en omfattande människohandelshärva.

/Gunilla

Chicken of the VNC: Pickar bara på äggskalet



NEW YORK
Finns det några klientkunniga datornördar där ute?

Jag har ägnat eftermiddagen åt att försöka hacka mig in i mammas dator, tvärs över Atlanten, via funktionerna Fildelning, Fjärrinloggning och Fjärrhanterare (finns i Systeminställningar – Delning på nyare Mac-datorer) samt klient-programmet Chicken of the VNC.

Tanken är alltså att jag ska få upp mammas skrivbord på mitt eget, och enkelt kunna hjälpa henne när hon har problem (läs mer om idén med fjärrstyrning i MacWorld).


Egentligen skulle jag förstås gärna vilja ha proffsens program Apple Remote Desktop – men för nästan 5 000:– känns det minst sagt som overkill. Chicken of the VNC är gratis...

Stackars mamma har tillsvidare dock endast blivit "fjärrstyrd" via telefon – och hon lyckades minsann plocka fram sitt eget IP-nummer, samt har klickat i rätt funktioner i Delning.

Jag lockade mamma med att hon, om vi klarar detta hackande, kan skryta med att ligga i teknisk framkant på nästa damlunch.

Men tyvärr kan jag inte få Chicken of the VNC att ta sig in i, eller rättare sagt koppla upp sig till, hennes dator, trots tappra ansträngningar från oss båda.

Tålamodet brast först när jag bad henne att göra en skärmdump samt bifoga en fil i ett mail. Det blev alltför komplicerat – vilket beror på att hon just nu tvingas använda ett ovant mailprogram, eftersom superenkla Apple Mail krånglar, vilket är just det fel som hela denna operation är tänkt att lösa.
Allt är alltså egentligen ComHems fel! Se vad jag skrev om det comhemska certifikatstrasslet för två veckor sedan, alltså den underlighet de ställt till med som gjort att mamma inte kan skicka mail på vanligt vis. Vad bra det vore om både jag och mamma kunde debitera ComHem för all tid vi tvingas lägga ner på deras tillkortakommanden. (Men hon skrev faktiskt till dem och sade upp sitt abonnemang idag.)

Vad kan jag tänkas ha missat att göra? Jag fyller i mammas IP-nummer i rutan för "host" nedan, inget lösenord. Hm. Felmeddelandet blir helt enkelt "Could not connect to...".

Programmets instruktioner får det att låta så enkelt:
Use it just like any other VNC client – enter the address of a working VNC server (you can use host:ip notation if you wish), the display number and your password and rock'n'roll...
Yeah, right... Det ska nog vara enkelt – men det är något avgörande som är fel i mina inställningar, och som jag inte kan klura ut...

Har googlat efter andra instruktioner utan framgång och ska testa genierna på Apple Store med detta – men det blir inte enkelt eftersom mammas dator liksom inte är påslagen jämt.

Det kan också hända att hon vid det här laget har slängt ut den genom fönstret.

Nu känner jag mig mest av allt som en yr höna och ska jag försöka ta mig ut i Harlem-solen..!

/Gunilla




P S Som vanligt: jag skriver ner utförlig info om mitt teknikstrul för att i efterhand själv kunna se vad jag gjort.