Hemma i Harlem – och bilder från bröllopsfirandet

Nu är jag hemma i New York igen, och känner mig kluven till allt runtflängande – fem stycken resor på en månad, lite i mesta laget.

Å ena sidan är det tråkigt att bara vara här, för det händer liksom ingenting (hmmm...har förvisso bara varit hemma i ett par timmar...); å andra sidan måste jag ta tag i allt sådant som försummats den senaste månaden – ja, administration av olika slag, och på sätt och vis ser jag fram emot det.

Min mamma tycker att jag är lite som katten som snor efter sin egen svans, och det har hon säkert rätt i. Nu ska jag försöka vara här den närmaste månaden, ägna mig åt min bokföring och att sortera i mitt arkiv och inte åka iväg.

Om det inte dyker upp några skojiga uppdrag. Eller om jag lyckas sälja in ett visst märkligt reportage i Haiti i mitten av juni...

Men, Makedonien-resan var fantastisk, om än lite ansträngande på grund av många flygsträckor (totalt sju stycken, plus inrikes bil- och bussresor).

Jag gillar verkligen bröllop som pågår i flera dagar, så att man har tid att umgås med brudparet (sällan fallet på "vanliga" bröllop) och dessutom lär känna deras vänner och släktingar. Har varit med om det efter ett bröllop i Skåne häromsommaren, där de som ville fick följa med på början av de nygiftas bröllopsresa mot Stockholm – i bilkonvoj till Haväng, Simrishamn och Kåseberga... Kul!
Och Ohrid höll samma klass nu som Österlen gjorde då. Bland annat fick jag nu tillfälle att hänga med Carl Bildts svåger och dennes fru, brudgummens fem fransk-italienska syskon, en agronom från Eritrea, en buddhistisk doktorand i ungersk litteratur – samt inte minst med en fransk-belgisk-italiensk-amerikansk förbundsjurist som såg ut som klippt ur en Hugo Boss-annons (och hmmm.... hans lika vackra fru).

Vi såg de finska monsterrockarna vinna Melodifestivalen, på storbilds-TV på piazzan i Ohrid i lördagskväll, tillsammans med stadens tonårsarmador.

Resan handlade för min del inte bara om bröllopsfirande, utan också om att samla uppslag till framtida reportageresande i Makedonien. Helst skulle jag skulle vilja återvända i samband med sommarens val. Balkans framtid är ju minst sagt oviss, vilket inte minst helgens folkomröstning i Montenegro antydde. De få samtal jag haft med makedonier de senaste dagarna visar tydligt på det missnöje som råder med att den albanska minoriteten fått fler rättigheter de senaste åren, något som lär märkas inför parlamentsvalet i juli.
Fast jag har idéer om andra reportage, som nog lämpar sig bättre att göra i september. (Oavsett vilket blir det inte lätt att sälja in det till några svenska medier, men åtminstone sensommaridéerna är värda ett eller annat försök.)

Det går nästan inte att förstå att det är möjligt att ena veckan umgås med amerikanska soldater på väg till Irak i en skog i västra Louisiana; nästa sitta utanför ett makedonskt, ortodoxt kloster med utsikt över snöklädda berg i Albanien. Nu ska jag försöka lugna ner allt lite och hålla mig borta från jetplan.

Nedan lite bilder som jag tog under resan.

/Gunilla


Bröllopsdagen, Skopje den 19 maj



Brudgummens från Italien och annorstädes tillresta gäster (efter den buddhistiska bröllopsceremonin som ägde rum på förmiddagen hemma hos honom – enligt uppgift den första någonsin i Makedonien, och den andra på Balkan i sitt slag).










Vigselceremonin på...




.... italienska ambassaden.

Brudparet anländer till kalaset!

Stämningsbilder från bröllopsfesten (som hölls i festvåningen vid St Pantelejmons kloster utanför Skopje – med cirka 250 middagsgäster!):





Utflykt på Ohrid-sjön, den 20 maj

Nygifta – Domenico och Ana

Brudens föräldrar till vänster; tärnorna till höger.

Moi!

Vi anländer till Sveti Naum...

...för middag i det gröna.


















...och i en annan del av trädgården fanns en musikgrupp från Ankara – eller om det var Istanbul, vem vet – som spelade finstämd, traditionell turkisk musik...



Dominick L och Caroline F, två av
brudgummens tillresta gäster
(från Bryssel) och nyblivna vänner!

Ett av vittnena på deras bröllop i
fjol visar sig bo i New York, jobbar på FN och ska snart börja ett fältuppdrag i Port-au-Prince med haitiska barns rättigheter – så, det ena kanske leder till det andra.



Så här ser Sveti Naum ut – tänk "Innan regnet faller"...men med turister (vi) istället för svartklädda munkar.




Carlo och Giovanella Corazza spanar på en av påfåglarna på Sveti Naum. (En annan av dem syns uppflygen på kapellets tak på bilden ovan.)