This story tells it all

Min favoritskribent Nicholas D Kristof får som vanligt till det i New York Times, när han förklarar varför sweat-shops med låga löner är av godo för fattiga länder i t ex Afrika.

Imagine that a Nike vice president proposed manufacturing cheap T-shirts in Ethiopia: "Look, boss, it would be tough to operate there, but a factory would be a godsend to one of the poorest countries in the world. And if we kept a tight eye on costs and paid 25 cents an hour, we might be able to make a go of it."

The boss would reply: "You're crazy! We'd be boycotted on every campus in the country."

So companies like Nike, itself once a target of sweatshop critics, tend not to have highly labor-intensive factories in the very poorest countries, but rather more capital-intensive factories (in which machines do more of the work) in better-off nations like Malaysia or Indonesia. And the real losers are the world's poorest people.

Som Kristof skriver: sweatshops är hemska, men alternativet är dessvärre värre. Gissa vad?! Jag skulle kunna göra ett finfint reportage om detta med Haiti som case. Där sitter kvinnorna i stekande sol i sexton timmar för att försöka sälja meningslösa saker. Med sweatshopjobb har de råd att skicka sina barn till åtminstone de billigaste skolorna... (Hallå, alla redaktörer!)

Den som inte har Times Select, och det har kanske inte så många, men hemskt gärna vill läsa artikeln, kan ju maila mig och fråga snällt.

Uppdatering: Läs även denna artikel i Expressen, om H&M:s unga arbeterskor i Kambodja vs dess direktörer i ledningen, för en motbild till Kristof (som förvisso inte talat sig varm för att just 14-åringar ska arbeta i dessa fabriker). Carina Carlström är frilansjournalist och har skrivit Världen i din ficka om textilbranschens produktionsvillkor.

/Gunilla