Loubnane

STOCKHOLM Har väntat hela dagen på telefonsamtal från min kompis R, som eventuellt skulle komma och hänga i min trädgård idag, men hon hör inte av sig. Kanske för att hon har fullt upp med annat: att oroa sig för sin pappa, som just nu råkar befinna sig i familjens lägenhet i Beirut.

För sju år sedan fick jag följa med R och hennes syster E till Beirut. De hämtade mig på den nu stängda flygplatsen, och vi åkte och hämtade kassar fulla av grillad kyckling, hummous, fattouche och annat som vi åt i deras hem. Pang, så var jag inne i det libanesiska vardagslivet – trots att systrarna själva snarast var främlingar i Beirut, som de inte satt sin fot i sedan familjen tvingats fly 1975.
Föräldrarna hade just köpt lägenheten, som de bott i på deltid sedan de halvt-om-halvt pensionerats här i Sverige. Samtidigt driver de, tillsammans med R, vidare sitt familjeföretag, ett skrädderi på Östermalm. Som så många andra "libaneser" i Sverige är de egentligen syrianer – ursprungligen från Qamishle, en stad på den turkisk-syriska gränsen varifrån många kristna tvingades fly till Libanon (där det ju bor såväl maroniter som armenier och andra kristna minoriteter).

R&E var fantastiska Beirut-guider, inte minst eftersom R är professionell tolk och kunde hjälpa mig med intervjuer på arabiska. Vi var överallt, utom i södra Libanon som var alldeles för osäkert att besöka och vid Baalbek-templet som de av ungefär samma skäl inte hade lust att åka till (de hänvisade till oro för områden med många "musslor", som var deras kodord för gissa-vilka), eller åtminstone på olika håll i Beirut, i partyorten Jounieh, hos Chateau Muzar-vinmakarna, bland skidorterna i bergen och i Byblos.
Vi hängde på glamouriga restauranger och på en av Beiruts kändis-frisersalonger, och jag knallade på egen hand omkring längs med Gröna linjen, d v s fronten under kriget där många av byggnaderna fortfarande låg i ruiner. Jag skrev och fotograferade till reportage för modetidningen Dutch, för Metro, för SvD:s Ung Idag-sida och en restaurangguide för Gourmet (det allra första jag gjorde för den förnämliga publikationen).
Vi träffade hur många människor som helst, av alla de slag. En del av dem hade just återvänt till Libanon, från sina exilvistelser i Sydafrika, Sverige och andra länder. Jag minns hur otäckt det var en gång när vi var passagerare i en bil i Beirut som kördes av en kille som varit krypskytt under kriget och då fått en kula i huvudet – han körde precis hur fort som helst, och det kändes uppenbart att hans adrenalinkicksnivåer var gravt störda.

Sedan drog jag till Syrien en vecka också – en helt annan upplevelse och en annan historia. Egentligen ännu mer spännande och fascinerande. Bara namnen på de städer jag besökte, till exempel: Damaskus, Palmyra, Homs och Aleppo... När jag kom hem var det Syrien, inte Libanon, jag var mest uppfylld av.
Ingen redaktör var dock det minsta intresserad av material därifrån. "Beirut" och "Libanon" var spännande buzzwords för dem, men Syrien kände ingen riktigt till. "Syrien – nä, det är alldeles för komplicerat", sade faktiskt dåvarande redaktören på SvD Idag-redaktionen – alltså samma person som gärna köpte in ett reportage om unga libanesiska studenter till serien "Ung i världen" de hade då (och som jag hade velat komplettera med ett rep om exempelvis beduinbarn i Palmyratrakten). Som om Libanon inte var komplicerat! Nå, på den tiden hade jag inte särskilt många kontakter bland redaktioner som intresserar sig för så kallade internationella frågor, och hade väl inte kunnat åstadkomma särskilt mycket om verkligt intressanta saker (såsom förhållandena i fängelset i Palmyra eller relationerna mellan Libanon och Syrien).

I alla fall – denna resa, i januari 1999, var viktig för mig. Vistelsen blev kort, bara en vecka i vardera Libanon och Syrien (och så tre dekadenta dagar i Paris på hemvägen) men det var den första jag gjorde till så kallade komplicerade länder – och min första reportageresa utanför Europa, förutom USA och Australien.
Som ni förstår gav den blodad tand för mer resande, och samtidigt föll mycket på plats vad gäller att begripa något av konflikterna i Mellanöstern (om det nu är möjligt) och alla därfrån som bor i Sverige (jag har haft stor nytta av Syrien- och Libanon-erfarenheterna under allehanda taxiresor i Stockholm, till exempel).

Självklart har jag länge velat åka tillbaka, både till Libanon och till Syrien – och naturligtvis vore det viktigt att åka dit nu.
Men det finns så många andra som skulle kunna göra det bättre (exempelvis Nuri Kino – klicka här och scrolla ner till "Brats i Beirut och Båstad", den 14 juli; även för exempel på hur närvarande Libanon är i Sverige), som kan ta sig in i landet och klara att dels ta sig runt, dels sända hem texter. Eller som redan är där. Och som dessutom har redaktionell uppbackning. Vet inte om jag är feg och lat, eller bara realistisk.

Tja, detta är bara några av de saker som far genom mitt huvud vid all Beirut-rapportering. Det är så tragiskt att en ny generation barn där nu tvingas gå igenom samma sak som Zozo i Josef Fares film med samma namn. Den borde visas på TV nu.

/Gunilla