Dokusåpan och allt som händer i NYC ger sömnstörningar

NEW YORK Gud, vilka sömnstörningar jag haft denna vecka – och, tyvärr, fortfarande har.

Min dygnsrytm är ofta upp-och-nervänd på grund av deadlines, skrivkrampsvåndor och att jag jobbar i många olika tidszoner samtidigt (ibland med telefonsamtal från tidig förmiddag i Sverige till sen kväll i Kalifornien, vilket ger långa arbetsdagar).
När jag flyger sitter jag oftast trångt och kan inte sova så bra, dessutom leder resorna till lång jetlag.
Jag har heller inget behov av en regelbunden 9–5-tillvaro. Min fria frilanstillvaro ger mig möjlighet att välja att hänga i kaféer och parker på dagen eller gå på något kul på kvällen – men då får jag vackert försöka jobba på natten istället, lagom tills redaktionernas förmiddagar. Och det leder ibland till tillfällig sömnbrist. Som tur är innebär ju frilansandet också att jag kan sova ut på dagen om jag känner för det och har tid.

Det blir alltså ganska oregelbundna sömnvanor får det mesta. (Mina konstiga matvanor får jag berätta om någon annan gång ... men det hänger väl ihop.)

Eftersom den gångna veckan varit synnerligen intensiv har det blivit riktigt illa. Jag hade planerat för en rätt lugn vecka, med filande på en viss magasinskrönika som behöver skrivas om. Istället kom den ena oplanerade nyhetsgrejen efter den andra: Nordkoreakrisen, flygplanskraschen och Nobelpristagaren i litteratur. Igår fick jag dessutom dra ner till FN och gå på den nye generalsekreterarens presskonferens. Jag är ju heller inte som Martin Gelin, som kan skriva 14 texter en vecka, varav en på 11 minuter...

Lägg härtill allehanda skojiga sociala aktiviteter som jag inte förmått avstå från: luncher och middagar med kompisar på besök från Sverige; föredrag om global energipolitik och modern miljöteknik på mingel med grannarna i Harlem; pressbriefing på FN-missionen och lite annat.

Men min arbetsro har slutgiltigt förstörts av alla svenska inrikespolitiska skandaler den gångna veckan. Det har ju blivit en dokusåpa, och en beroendeframkallande sådan med tät nyhetspuls och bevakning i alla medier. Som Lennart skriver är det ganska fantastiskt att direkt kunna sitta på denna sida Atlanten och följa allt som händer i Rosenbad, Djursholm och studiorna på Gärdet i realtid. Från P1 Morgon kl 6 till Nyheterna kl 22, fast med sex timmars förskjutning...och så alla politiska bloggar.

Resultatet av allt detta är att jag knappt kunna sova något på flera dygn, och att min hjärna känns sedan några dagar som en möglig svamp. Jag har "lagt mig på soffan för att vila lite" för att kunna ta itu med de texter jag måste skriva, men mest hundsovit (kan man säga så, eller är det bara något vi säger i vår familj?).

Som ni sett har jag ändå bloggat ganska frenetiskt, och jag har skrivit flera nyhetstexter om ovanstående. Det beror på att det varit det enda jag förmått göra!
Men välformulerade kolumner, eller införsäljningsmail till redaktörer – det senare en stor del av min yrkesverksamhet – har jag absolut inte kunnat få ihop med bara en svampig hjärna som arbetsredskap. Och jag har varit för zonkad för att göra något praktiskt; alla mina kläder bara ligger i en stor hög. För att inte tala om min redovisning, som fortfarande är i form av tusentals kvitton i olika plastpåsar (inget ministerämne, som ni märker, tyv).

Ikväll far jag, för att fortsätta på det inslagna spåret, till Clinton/Boerum Hill i Brooklyn och hänger på denna trevliga restaurang. Och sedan får det nog bli sömn åtminstone en natt, tills allt börjar på nytt imorgon igen... För det är väl ingen som tror att dokusåpan slutat sända bara för att Borelius avgick?!



Apropå sömnstörningar vill jag gärna göra reklam för min kollega Karin Henrikssons nyutkomna bok Jag kan inte sova. Jag har inte läst den, vilket jag antagligen borde göra. Men jag har sagt till Karin att hon kan ha mig som fallstudie i den andra upplagan.

/Gunilla