Istället för CBGB: the filthy rich bjuder på konsert

NEW YORK I söndags hade den legendariska punk-/rockklubben CBGB på 315 Bowery i East Village öppet för allra sista gången, med ett uppträdande av Patti Smith. Efter kontraktsstrul flyttar stället till Las Vegas.

Jag lekte med tanken på att åka dit, som en liten tribut till den tid i slutet på 70-talet då även åttaåringar i Stockholmsförorter (jag och min kompis Tina) gick omkring med säkerhetsnålar i kinderna och lyssnade på Ebba G – allt det där kom ju från bland annat CBGB.

Men jag hade inte orkat sälja in nå't jobb på det hela, insåg att det finns gott om andra som kan den genren betydligt bättre (Lina, du kanske kan berätta mer för läsarna?), och att det skulle vara smått hysteriskt och möjligen omöjligt att komma in.

Har heller inte starkare band till CBGB än att jag var där en enda gång för några år sedan och såg Sahara Hotnights. (Svenska konsulatet brukade ordna så kallade show cases för svenska rockband där; för sisådär 15 dollar fick man se flera stycken och välkomnades av konsul Wästberg i dörren vilket mina amerikanska vänner tyckte lät lite pikant.)

Så jag gick till en präktigt högborgerlig musiksalong i Midtown i stället.

Här i New York finns det föga förvånande förmögna familjer som upplåter sina hem till privata konserter.
I detta fall var det familjen Norton, boende i ett sexvånings town house på 37:e gatan – med mahognypaneler, stuckaturer, mosaik och enorma Andreas Gursky-fotografier på väggarna – som bjudit in två begåvade unga musiker för att spela. Jag blev inbjuden för att jag varit med när de tidigare fått uppträda i ett vardagsrum i Harlem: australiensiska violinisten Asmira Woodward-Page och israeliska pianisten Einav Yarden.

Program
Bach – Partita No.3 in E major for solo violin
Schubert – Fantasie in C major, for violin and piano
Ravel – Sonata for violin and piano
----------------------
Ross Edwards – White Cockatoo Spirit Dance for solo violin
Franck – Sonata in A major for violin and piano
Ravel – Tzigane

Asmira och Einav spelar för att de behöver en generalrepetition inför en kommande konsert, familjen Norton upplåter sitt hem för att ... tja, för att de kan – och vi i publiken kommer för att det bjuds på vin och umgänge och en tjusig miljö och för att det är så enormt skönt att bli översköljd av klassisk musik ibland.
Det var väl ungefär samma sociologiska snitt på den lilla publiken som på konsertevenemang i Stockholm. Fast vi var bara sisådär 25 personer, och allting var gratis.

Det är så man klarar tillvaron i det oftast dyra New York, man får hitta de många gratis evenemang som trots allt finns.

/Gunilla