.JPG)
Men bara för att skriva nå'nting...
De senaste dagarna har jag gjort följande: provätning av dessertmenyer och okulär inspektion på flera tjusiga ställen downtown (har bara klarat av två restauranger, men har redan ätit upp ungefär hälften av de pengar jag får för att skriva en text – ni får gissa själva om det är på grund av låg betalning, eller höga notor, eller en kombination av detta!), gruppintervju med mig med flera för Journalisten (om vad får jag nog inte avslöja, jag återkommer), intervju av mig med unga svenska stipendiater i New York, spanskkurs och lite annat smått och gott.
Ämnen på artikel-agendan denna vecka (lite vagt angivna så att ingen redaktör ska tycka att jag avslöjar hemlisar, men så att ni ändå fattar varför jag har hjärnstillestånd – det kanske är lite för blandat): fine dining-desserter, Kosovo-lobbying, lite allmänna FN-frågor, amerikanska primärval och stipendier. Förbereder dessutom lite grejer på Det Gröna Temat.
Vi får se hur det går med det senare... Igår insåg jag i alla fall, som om jag inte hade gjort det förut, faran med att skriva om miljö när man inte är miljöjournalist. Vilket jag ju verkligen inte är.
På grund av min artikel om det indiska vindkraftsbolaget Suzlon i MiljöAktuellt kom ett långt brev till redaktionen från en kunnig läsare. En energi- och miljörådgivare i södra Sverige! Gulp. Han skriver att det...
"... nog hade uppstått en viss förbistring i artikeln om indisk vindkraft. När det står om turbintornen, som ska bli höga som 20-våningshus och tillsammans ge 1000 MW om året, handlar det sannolikt om en årlig medeleffekt av 1000 MW i stället.Hmmm... Jag som inte alls har tid att sätta mig in vad jag egentligen hade skrivit just nu... Mina uppgifter kom nog direkt från det indiska vindkraftsbolaget, men antingen har jag återgett dem fel, eller så borde jag med bättre fackkunskaper ha kunnat granska och korrigera dem. Vad vet jag?! Och vad vet jag om energi och effekt. Inte mycket.
Alternativt skulle det kunna handla om årsproduktionen, men den skulle i så fall ha angivits i MWh (megawattimmar) eller GWh (gigawattimmar), som är mått på producerad elenergi, medan MW (megawatt) är ett effektmått. Det gäller att göra skillnad mellan effekt och energi!"
Jag fick först panik, tills jag noterade att den större delen av det lååånga läsarbrevet vänder sig till en av redaktionens egna reportrar och handlar om husuppvärmning och ventilation, alltså en annan artikel.
Well, en normal reaktion bland många journalister är att skriva ett snabbt "Tack för dina synpunkter!" till läsare som påpekat fel eller oklarheter, och att internt tala om "en så'n där jobbig besserwisser-läsare". Men min reaktion är tyvärr istället oftast en blandning av att lova mig själv att aldrig mer skriva om något som jag inte kan tillräckligt mycket om, och att skriva långa mea culpa-mail till läsaren. Vi får se hur det blir denna gång! Det kommer dessvärre att ta mig tid att sätta mig in i exakt hur det egentligen var med de indiska vindkraftverkens effektivititet....men kanske värt att göra, eftersom jag hoppas få göra fler vindkraftsrep (fast här i USA).
Annat som hänt idag: Jag har anmält mig för att få nyhetsbrev från en cool sällskapsklubb för "oberoende journalister" i London: Frontline Club. Hoppas att de öppnar filial i New York en vacker dag (vilket de kanske gör om George Soros lättar på plånboken). Moskva lär vara på gång!
/Gunilla
Flagga gärna för när din Kosovo-artikel publiceras!
ReplyDeleteOm läsare som hör av sig är väldigt insatta brukar jag fråga om jag får återkomma med bakgrundsfrågor och faktakontroller nästa gång jag skriver i ämnet.
ReplyDeleteEn journalist kan ju inte veta allt men ha de bästa källorna och vara den bästa att presentera materialet.
Jag tycker inte att mea culpa behövs men tack för dina synpunkter och sedan kör de samma race igen med samma dåliga eller rent av felaktiga uppgifter, då blir man faktiskt trött.
ReplyDeleteLite ödmjukhet är inte helt fel, därmed inte sagt att man kan skriva helt "felfria" artiklar. Det finns en hel del i livet som man kan tycka en massa om tills man har levt i det själv. Jag var så själv så det finns många tidpunkter när det finns stor anledning att inte bara gå på vad man s jälv tror sig veta.
Leffe: Det ska jag göra! Intervju blir i eftermiddag...
ReplyDeleteOlle (och Jessika): Ja, det är ett strålande (och ödmjukt men ändå offensivt, och framför allt konstruktivt) angreppssätt!
När jag skriver om grejer som jag inte har så bra hum om brukar jag låta nå'n kompis med koll läsa. Dels för att det ska bli korrekt, dels för att det inte ska finnas detaljer och beskrivningar som ter sig fåniga och klumpiga för den initierade.
Ska t ex strax skicka iväg min första desserttext till min "fine dining-kökskonsult" – en kock i Malmö som jag aldrig träffat, men som jag kan maila och fråga om allt som har med kniviga kökstermer att göra! Mycket bra.
Och en gång skrev jag om en hip hop-utställning här i New York, då lät jag en gammal graffitikille i bekantskapskretsen läsa så att jag inte missuppfattat allt (det hade jag faktiskt inte, men det var ju jätteskönt att veta innan allt gick i tryck!).
Men när det gäller vindkraft och miljö har jag inga kompisar...så jag får väl se denne läsare som en potentiell sådan!
Generellt sett är min erfarenhet att folk som hör av sig med mer eller mindre kritiska synpunkter blir glada och förlåter ens fel, bara om man alls svarar – i alla fall man om man gör det på ett trevligt sätt... Men i detta fall har jag tyvärr hittills inte haft tid!
Jag minns en gång när jag gjorde hemskt fel på mitt jobb. En person ringde och jag hörde att potentialen var att h*n skulle bli rätt arg. När jag begrep vad jag hade gjort så sa jag att jag ber så hemskt mycket om ursäkt, det här beror på att jag har gjort fel men jag ska fixa till det.
ReplyDeleteDet blev alldeles tyst i andra änden och så återkom rösten med ett rätt förvånat tonfall. Jamen, jaha, jo fel kan man ju göra. det blir bra om du fixar till det, nej du behöver inte göra något katastrofaktigt, vi klarar oss till det ordnar sig.
Och det har varit min erfarenhet många gånger. Säger man rent ut och på ett tidigt stadium att oops, det blev fel så brukar det inte bli sådan stor affär av det. Börjar man skylla på andra, olyckliga omständigheter etc., för att sedan pudla, ja, det är katastrofrecept. När man är handläggare så är man ju "bunden" till sin telefon under telefontid så det går ju inte att "komma undan".
Jag läser inte vissa ledarsidor längre. Vill man föra en agenda och har fått fria händer för detta så kan man åtminstone kräva att man har underbygda fakta. När det tid efter annan visar sig att så inte är fallet och påpekanden inte ger någonting, då mister man faktiskt trovärdighet.
Jag har en vän som blev svårt åtgången i tsunamikatastrofen. När den politiska stormen var som värst mejlade hon en reporter på DN ang. en artikel hon blivit särskilt berörd av. Hon förväntade sig inget svar vilket hon också skrev men fick ett ändå. Långt, vänligt, medkännande. Artiklar kan beröra på djupet. Det är det viktigt att inte glömma.
Kloka tankar, allihop. Från en som är miljönisse i botten - det är ett vanligt fel att missa på energi och effekt, ungefär som att missa mellan procent och procentenheter. Så det blir en slags ryggmärgsreaktion. För det ÄR ju skillnad på energi och effekt. Har halsfluss i dag - får återkomma i ärendet.
ReplyDeleteTack, Karin. Jämförelsen med skillnaden mellan procent och procentenheter funkar utmärkt på mig. Det är ju en klassisk (och vanlig) sammanblandning – som kan få sådana som mig att gå i taket...
ReplyDeleteHar fortfarande inte skrivit till läsaren, än mindre kollat upp mina källor i frågan, beroende på sjukt många deadlines denne vecka!