31 March 2007

Fokus' New Journalism, inget nytt under solen

NEW YORK Det här med att skildra platser och situationer som man inte varit närvarande vid (se föregående inlägg) diskuterades ju på förra helgens Gräv-seminarium i Örebro, som jag dessvärre inte hade möjlighet att delta i.

Men jag måste medge att jag skruvade besvärat på mig, när jag läste om reportern Torbjörn Nilssons metoder att gestalta förlopp han själv inte sett, med hjälp av Google Earth, lokaltidningsarkiv och väderdatabaser.
Detta eftersom jag – när jag läst hans briljanta, politiska reportage; just sådana som det varit brist på i svensk journalistik – imponerats just över att han varit ute på fältet, på det ena politiska mötet efter det andra på vischan, för Fokus räkning. Så är tydligen inte fallet ... och jag kände mig faktiskt lite lurad.

Diskussionen om detta i Örebro blev tydligen het, lite i klass med fotografernas debatt om när det är OK att använda Photoshop . Se referat i Journalisten, Vassa Eggen och Medievärlden.

Men ingen som refererat det hela påpekar det uppenbara: Det Torbjörn Nilsson använder är ju inget annat än klassiska New Journalism-grepp. Att rekonstruera händelser är ju vad reportagejournalister gjort i decennier, sedan typ 1963 (eller såklart kanske längre, men isåfall utan att kalla journalistiken "ny"). Det nya nu är väl användandet av databaser, Google och annat på Stora nätet, annars ser jag ingen skillnad. Diskussionen måste väl ta sin utgångspunkt i hur pass transparent man bör vara i sin story telling?

Ni som var i Örebro, var det verkligen ingen som tog upp att Torbjörn Nilsson bara gör vad Tom Wolfe och de andra New Journalism-pionjärerna gjorde redan på 60-talet? Visserligen kontroversiellt även då, men i alla fall.

/Gunilla

P S Det knäppa och paradoxala blir ju att reportrar som faktiskt är med, på fältet, måste ta till lite halvdesperata sätt att visa det. Som när TV-reportrar alltid måste göra "ståuppor", det vill säga stå framför kameran i Peskawar eller Brindisi eller Ouagadougou och berätta, för att visa att de är på plats och att det minsann inte är inköpta bilder från utländska TV-team.

Eller när reportrar skriver "...säger minister XYZ till [mediets namn]". När jag gjorde praktik på SvD för 12 (!) år sedan sade min handledare att det var fullkomligt onödigt att skriva så, för att det var självklart att ett citat var sagt till SvD om det var tryckt i SvD, om man inte ville visa att en intervjupersons utsaga på något sätt skilde sig åt ("på presskonferensen sade XYZ si, men efteråt sade hon däremot till SvD"). Fast det verkar som att man skriver "sade ... till" för att visa att man faktiskt själv alls lyckats samla in ett citat! Jag har känt mig tvingad att skriva så, för att inte riskera att folk utgår från att man bara tar citaten någonstans ifrån... Särskilt om man fått En Exklusiv Intervju.

Eller som när jag nu känner mig tvingad att försäkra att mitt eget politiska reportage i ord och bild i ett Fokus-nummer i augusti, från Ned Lamonts senatsvalskampanj, minsann-minsann tillkom till höga kostnader under två långa dagars runtflackande med hyrbil i Connecticut. Ett dyrare och mer tidsödande – men roligare sätt att bedriva journalistik på. (Pingat på Intressant.)

19 comments:

  1. Som ytterligare exempel pa Photoshopdebatten kan ges detta http://www.pfk.se/news.php?id=482 som tar upp stahejet kring min New York-kompis (!) Charlotte Ostervang, som vann Arets Utlandska Nyhetsreportage-klassen i Danmarks Arets Bild 2007.. Se aven hennes bilder http://www.aaretspressefoto.dk/index.php?aar=2006&kategori=nyhed_udland

    ReplyDelete
  2. Ah, vad kul att Charlotte vunnit! Fantastiska bilder!

    Jag har lite svårt att veta vad jag tycker i Photoshop-debatten, som jag i och för sig tycker är intressant – mina kunskaper härvidlag är så himla rudimentära, även om jag fattar vad diskussionen gäller.

    ReplyDelete
  3. Jag tycker att det är helt ok, så länge man inte försöker vilseleda konsumenten och påstå något (om vädret, kriget, mötet eller vad det nu är som rapporteras) som inte har täckninng i verkligheten.

    Den som ägnar sig åt sådant som Nisson gör skriver inte reportage, han skriver noveller. Det kan också vara kul att läsa, men det bör i en seriös tidskrift framgå. Och när det inte gör det så överväger i alla fall jag min prenumeration på Fokus. Jag vill inte betala 6-700/år för Nilssons noveller. Och jag tror att många läsare i det fallet tänker som jag, vad tror du?

    ReplyDelete
  4. eum... nej, jag tycker inte att det duger med google earth, arkiv och litteraturstudier. Att resa är att uppleva med alla sinnen, det gör man inte med google earth, och jag tror att man ger en bättre representation om man de facto har varit där. Jag är vinglig till frågan om det är en fråga om, som leffe säger, konsumentupplysning eller inte. Jag vinglar åt att det inte spelar någon roll om man vet eller inte.
    New journalism är en sådan stor del av dagens medier att jag inte kan särskilja den ena från det andra. Men nilsson... vet inte, att google eartha, läsa på och... njae, det är litet väl. Han har inte varit där på plats, därmed är han mer författare än journalist. Fast med tanke på hur det låter att alla jagar kostnader så blir det kanske något man uppmanar till framledes (från tidningschefshåll). Gud bevare oss om det sker.

    ReplyDelete
  5. Och för mig ligger skillnaden i "som man inte själv har sett".
    Om man skriver om hur man flanerar runt i närheten av en bar på Bali som sekunden senare ska sprängas av en bomb utan att de facto ha varit där då blir det lite problematiskt. New Journalism intervjuar såvitt jag förstår någon som har varit där eller så åker man dit efteråt och går igenom förloppet igen. Jag har läst polpots leende nyligen och det måste vara en handbok i new journalism i bokform. Den författaren har uppenbarligen varit i Kambodja.

    ReplyDelete
  6. Leffe, jag vet inte hur läsarna tänker – det är ju därför jag frågar!

    Säg inte upp din prenumeration, snart kommer ett hyfsat stort jobb av mig i Fokus...

    Och noveller, nja... New Journalism-konceptets förespråkare hävdar ju att det inte är noveller/litterär fiktion, bara lån av dess former (se t ex http://en.wikipedia.org/wiki/New_Journalism).

    Torbjörn Nilsson är knappast ute efter att "vilseleda konsumenten", antagligen tvärtom. Jag gissar att han försöker skriva så levande det bara går med begränsade resurser. Och han har väl rätt i att det skulle bli lite konstigt att ange alla källor och ha en notapparat.
    Men själv skulle jag nog, både som läsare, reporter och Fokus-prenumerant, tycka det vore helt OK med en liten ruta i anslutning till reportaget där källorna stod uppräknade. Så gör man ju ibland.

    I en recension i NY Times föreslås följande: "...that fiction is the only shape we can give to facts, that all shapes are fictions". (http://www.nytimes.com/books/98/11/08/specials/wolfe-journalism.html)

    Jessika: Peter Fröberg Idlings bok verkar jättebra! Ja, han har verkligen spenderat en hel del tid i Kambodja. Själv har jag dessvärre inte läst boken.

    Och jag har inte läst särskilt mycket av den klassiska New Journalism-litteraturen heller, så tipsa gärna om fler bra böcker!

    ReplyDelete
  7. Jag ägnar mig inte åt bloggkramning men det tar av diverse anledning längre tid för mig att tänka just nu, därav flera inlägg.
    Jag har tänkt över saken och självfallet är mina favoritartiklar av skolan New (inte så "new" längre) Journalism. New Journalism är väl i stort all journalism nu förtiden, åtminstone de längre artiklarna i typ söndagsbilagor och i andra längre magasinartiklar.
    Nu är väl Forum inte en tidning jag skulle prenumerera på men sökfunktionen har ändå gett ett axplock av tillfällen och situationer där han nog använt sig av metodiken. Harmlöst kan tyckas. Vem orkar åka långt ut i ingenstans och tillbaka igen för att vara med på y-partiets årsmöte med 4 närvarande? Resa tur och retur 12 timmar? Ändå protesterar antropologen i mig. Hur kan du representera ditt fält utan fältstudier? Och hur kan du återge ditt fält korrekt om du inte har vistats i det? (Har du inte bedrivit fältstudier blir andra frågan inaktuell). Visst hjälper sånt som google earth och andra sökmotorer men vad är det egentligen? Vad händer om en av de representerade på ett av de där mötena som beskrivs reser sig upp och säger nä du, så var det inte. Det känns som om gränsen mellan vad som går och inte går har luckrats upp och långt bak formar sig tankar som att ibland räcker det långt att ha god fantasi. Det i sin tur föder namn som Jayson Blair och Stephen Glass. Men DET är en helt annan diskussion.

    ReplyDelete
  8. Jessika,

    Bara en snabb kommentar – ja, tydligen hade Torbjörn Nilsson problem under Gräv-diskussionen, då Fredrik Laurin påpekade två detaljfel i framställningen från Käringön (se Medievärlden). En ö där Laurin själv vistas på somrarna...
    Antagligen futtiga detaljer, men det är ju där djävulen/Gud bor. Och genast gungar trovärdigheten, och den initierade läsaren börjar undra om resten stämmer.

    Själv läste jag idag Nilssons text om liberala gruppen (http://www.fokus.se/artikel/164) och börjar genast fundera över om han verkligen var utanför Bååthska rummet eller ej...

    ReplyDelete
  9. Jo, jag gjorde samma reflektion över bååtska...

    ReplyDelete
  10. Jessika, är inte helt säker på att jag förstår vad du menar med att "New Journalism är väl i stort all journalism nu förtiden" – menar du att de flesta söndagsreportage och magasinsdito är non-fiction skriven med litterära medel?

    ReplyDelete
  11. Vassa Eggen (via mail)4/2/07, 1:30 PM

    Men jag förstår inte skillnaden mellan det som Torbjörn Nilsson gör när han googlar vädret – och det som Jayson Blair gjorde för NYT. Visst, det ena är grövre eftersom det innehöll plagiat men i grunden är det två fejkare – i mina ögon.

    Jag har inte gått på JMK, så jag kan ju ha missat nån detalj här...
    //Ol –

    ReplyDelete
  12. JMK eller inte spelar nog ingen roll - jag minns inte så många diskussioner om rekonstruktioner och plagiat och New Journalism därifrån? Men det beror nog mer på att det numera är ganska länge sedan jag gick där (1994–1997) än på att vi inte hade några.

    Jag minns bara att vår radiolärare berättade om när hon tvingats lägga på en ljudeffekt med klapprande skor, för att hennes egen inspelning med autentiska skor från en promenad lät så konstig. Och det tyckte hon själv var tveksamt fejkande. Men vi hade säkert en massa seminarier om "metodproblem i New Journalism" etc.

    Tja, jag har väl inte skrivit att det inte är någon skillnad mellan Jayson Blair och Torbjörn Nilsson? En avgörande skillnad är väl att Nilsson måste göra detta med redaktörernas vetskap och goda minne (han sitter ju på redaktionen och skriver) till skillnad från Jayson Blair, som ju vilseledde alla sina chefer när han satt hemma och skrev i Brooklyn och lämnade in falska reseräkningar. Metoderna är ju delvis desamma (t ex att *inspireras* av miljöskildringar i lokaltidningar).

    Och möjligen motiven – Nilssons syfte är väl att skriva en medryckande berättelse; Blairs var väl (jag har inte läst hans bok om eländet, och har glömt bort detaljerna i alla artiklar jag läst _om_ den) någon slags blandning av att framstå som extra produktiv samt att hålla sina inre demoner i schack? Jag vet inte.

    Eftersom Torbjörn Nilsson har ädla syften förstår jag inte varför hans texter inte kan förses med en liten konsumentupplysande ruta där källorna rabblas upp.

    Men jag är för dåligt påläst, och kan inte min New Journalism-historia, för att kunna säga något om hur genrens mästare – och deras redaktörer – hanterat detta!

    Och jag efterlyser mer information om hur snacket gick i Örebro.

    ReplyDelete
  13. Vassa Eggen (via mail)4/2/07, 3:11 PM

    Jomen man skriver ju inte för sina redaktörer utan för läsarna. Då spelar det ingen roll om redaktören är med eller om det är ädla syften.

    Den new journalism som jag har läst är i högsta grad deltagande. Är inte journalisten på plats så beskrivs miljöer och händelserna genom objektens
    ögon. Eller så åker man ut till Käringön efteråt för att kolla miljön, så arbetar uppenbarligen Gay Talese (som jag läser nu), t ex.

    Nä, närvaro är närvaro. Närvarokänsla är något helt annat.

    imho /lidbom/www.vassaeggen.se

    ReplyDelete
  14. Alltså, jag kan ju bara hålla med!

    Om jag uttryckt mig oklart – jag tycker INTE att det är OK att fingera närvaro, ens om ens syfte är att gestalta berättelsen mer levande.

    Vad jag menade var att det kanske finns grader i det journalistiska helvetet. Där sitter isåfall Jayson Blair väldigt långt nere.

    Men jag hoppas att det blir lite mer debatt om detta i branschen. Det vore ju intressant att höra vad Nilssons redaktörer tycker, exempelvis.

    Här i USA var det ju, i Blair-debattens eftersvall, en väldig diskussion om ifall det var OK att inkorpera fältiakttagelser från icke-namngivna frilansmedarbetare i större reportage skrivna av nå'n stjärnskribent, en teknik som var praxis även på prestigetidningar men som de fick sluta med. (Det var ju så enkelt, insåg de, att bara lägga till: "XX contributed reporting from YY".)

    Gay Talese är min favvo! Utan att jag ens läst honom (utom ett reportage från ett indianreservat som vi läste på JMK, det är väl han som skrivit det?). Men hans definiton av journalistik är mitt valspråk: "the Art of Hanging Around". Precis vad god journalistik oftast handlar om (sade hon präktigt).

    ReplyDelete
  15. Jag kallade hela tiden tidningen i fråga för Forum istället för Fokus, undrar varför? Nåväl. Ett klargörande från min sida först. Jo, jag menar deltagande som ni skriver. Litterärt formulerad, flytande, levande. Och jag menar att den sortens journalistik är mer eller mindre "all" journalistik. I varje fall av den sort jag läser.

    Jag gick på tre universitet mellan 1995 - 2001 (med lite studieuppehåll) och hela tiden trummades in plagiat är plagiat är plagiat, med vissa variationer. Kunde kosta en hela examen. Jag trodde inte att det var något förbehållet just journalister. Hela tiden var det källhänvisningar och korrekta noteringar, att inte påstå vad man inte kunde styrka etc. Nu ökar ju akademiskt fusk rätt rejält och välkända forskare har ertappats förfalska forskningsresultat men teorin är åtminstone att man inte ska fara med osanning.

    Jag är inte journalist (alls) så jag har ingen som helst aning om hur det går till med redaktörer men synpunkten om att Nilssons skrivsätt måste ske med redaktörens goda minne är intressant. Avsnittet med människorna i Bååtska har etsat sig fast
    A) Hur sannolikt är det att han var där?
    B) Är det mer sannolikt att någon deltagare så detaljrikt har redogjort om mötet för honom efteråt?
    Just nu känns varken a eller b aktuellt.

    Jag förutsätter att den som skriver något har varit där. Där som på plats. Som Olle säger, närvaro är närvaro. det ligger en rejäl doft av fake över det här. Den tilltar ju mer jag funderar på det.

    Någon som vet varför fokus inte skickar ut sina journalister på "fältstudier" i Sverige? Om du, Gunilla, kan köra bil runt i Connecticut så kan väl Nilsson åka runt i Sverige på valmöten?

    Ber om ursäkt om jag förefaller ostrukturerad. Lite svårt att hålla tråden.

    ReplyDelete
  16. Jessika: Detta är INTE något försvar för så kallad fejkad journalistik, utan svaret på din fråga om fältstudier.

    Fokus är en nystartad tidning med små resurser, på en otroligt tuff mediemarknad. Jag har ingen egentlig insyn, men man behöver inte läsa många branschtidningsartiklar för att inse att redaktionen självklart måste hålla hårt i plånboken för att publikationen alls ska överleva. Det finns nog ingen tidningsgenre som olyckskorparna kraxar så till den milda grad kring som just nyhetsmagasin. Det har i åratal ansetts helt omöjligt att starta en tidning som Fokus i Sverige. Jag tror att Bonniers m fl större förlag räknat på det, men kommit fram till att det inte går.

    Ändå vågade Fokus' grundar-redaktörer sätta igång, och det ska de ha all respekt för! Flera av de reportrar och redaktörer som jobbar på Fokus har lämnat trygga, fasta, välbetalda anställningar för att få jobba med just den här typen av fördjupande nyhetsjournalistik – och ofta gått ner i lön (se exempel: http://www.resume.se/tidskrifter/lotta_har_nytt_fokus/index.xml).

    Vi frilansar som då och då har förmånen att publicera oss i Fokus (jag har haft kanske fem grejer med i tidningen det senaste året) är själaglad för att den finns, ber till högre makter att den klarar sig och försöker övertala så många vi kan att prenumerera på tidningen.

    Som ni alla vet finns det ett gytter av gamla och nya blaskor på marknaden. Men jag kan garantera att det inte finns någon annan än Fokus, som vore intresserat av "fund raising"-reportage från Connecticut eller för den delen som skulle be mig göra det politiska/folkrättsliga New York-reportage som jag just fått göra (och som jag hoppas kommer ut efter påsk).

    Ni som läser Fokus har nog sett många exempel på just fältstudier som gjorts av olika frilansar i runtom i Sverige – exempelvis skildringar av livet för papperslösa flyktingar som lever underjordiskt. Fokus är också, vid sidan av Aftonbladet, en av mycket få möjliga svenska, publicistiska plattformar för Martin von Krogh och de andra våghalsar som drar till krigsskådeplatser som Irak (garanterat icke-fejk).

    Detta är svaret på varför jag exempelvis kajkat runt i Connecticut åt Fokus (givetvis på egen bekostnad). Fokus har ännu inte möjlighet att stå för sådana utgifter – men vi är några galningar som tycker det är viktigt att göra sådana saker ändå, för att vi ska uthärda i yrket och för att Fokus ska ha bra material och för att vi tycker det är fullkomligt fantastiskt att det äntligen finns veckotidningsredaktörer som är intresserade av det vi vill göra.

    Det ska tilläggas att jag under tolv års frilansande stått för den absoluta merparten av mina utgifter för *alla* fältresor – åtminstone de som jag själv tagit initiativet till – och detta gäller alla typer av redaktioner.

    ReplyDelete
  17. Desto mer anmärkningsvärt att man utsätter sig för risken att få den journalistiska integriteten som publikation ifrågasatt genom att tillåta metoder som går ut på att man egentligen inte är där man skriver att man är. Eller inte.
    Jag gillar också den sortens djuplodande journalistik men jag vill veta vad som har offrats på vägen för att jag ska läsa det jag läser.

    ReplyDelete
  18. Visst, här kan jag bara hålla med på alla punkter!

    ReplyDelete
  19. This comment has been removed by the author.

    ReplyDelete