Lite om Hiltonjournalistik

Häromveckan skrev jag om hur en bekant föreslog att jag skulle börja göra lite snabba kändisstories à la tidens anda, vilket jag tyckte var en dålig idé – skulle det däremot handla om originaljournalistik med fotarbete i Hollywood eller nå't vore jag intresserad.

Hade tänkt återkomma på temat hur man (inte nödvändigtvis jag, eftersom det finns så många kolleger som kan amerikansk populärkultur bättre än jag) skulle kunna skriva om kändisvärlden och dess implikationer på ett intressant sätt. Men nu har Martin Jönsson bloggat om det så mycket bättre än vad jag skulle ha gjort – så läs hans sommarblogg istället. Utdrag:

Bara för att man rapporterar om kändisar innebär det inte att rapporteringen per definition måste vara ytlig. Det är att ge upp sina journalistiska ambitioner i förväg. Det finns dussintals olika inslag och rapporter man kan göra om de senaste Hilton-turerna – om allt från medieindustrin kring henne till frågan om lika-för-lagen-principen och huruvida kändisar, från Stureplan till Los Angeles, lever i en egen rättsordning. Inget av dem behöver bli ytligt och dåligt, om man tar ämnet på allvar. Det kan tvärtom bli lysande journalistik.
(– – –)
Ja, jag är också extremt trött på Paris Hilton. Men jag blir faktiskt ännu mer trött på finjournalister som delar upp ämnen i godkända och icke-godkända och som tror att bra journalistik har någonting att göra med den kulturella statusen på sakerna man rapporterar om.

Just så. Det är verkligen idiotiskt att – som AP gjorde i våras – lägga ner bevakningen av ett visst ämne i förväg, bara för att man tröttnat på det! Då sysslar man ju inte längre med nyhetsvärdering. (Men nog har det väl ändå skrivits en hel del intressanta meta- och/eller kringtexter om Paris Hilton i svenska medier? Jag har utgått från det, och liksom inte ens försökt sälja in något sådant.)

/Gunilla