The Economist i fokus

NEW YORK Idag lät jag mig värvas till en så kallad fokusgrupp. Den 17 oktober ska jag infinna mig i en lokal på Madison Avenue och tycka till om ett provnummer av The Economist. För besväret får jag tadaaaa... 175 dollar, alltså cirka 1 000 kronor.
Det är alltid trevligt med lite cash, och så tänkte jag att det kunde vara kul att vara med. För det handlar ju trots allt om världens kanske bästa tidning, hehe – och så råkar jag ändå vara i närheten just den tiden. Man får gripa tillfället till konsumentmakt när det erbjuds en.

Fast det var inte helt lätt att få vara med i denna fokusgrupp. Visserligen var det The Economist, eller rättare sagt en undersökningsfirma i Chicago, som ringde och bad mig komma – men sedan blev det svårare.
Jag fick en rad frågor som syftade till att ringa in min s k socioekonomiska status, om min utbildningsnivå och om vilka tidningar jag annars läser. Till att börja med fick jag ljuga, när de undrade om jag jobbade inom mediebranschen. Fattade direkt att det skulle vara diskvalificerande, så jag drog till med att jag är self-employed international affairs consultant. Låter mycket flottare än frilansjournalist, eller hur?!

Sedan frågade de om min inkomst, vilket jag aldrig riktigt kan svara på. Det framgick liksom mellan raderna att de fiskade efter att få in medel- och höginkomsttagare, definierade som personer med en inkomst à minst 80 000 dollar om året, och det blev en lång och till sist mycket irriterad konversation med Chicago, när jag försökte förklara att jag knappt vet vad jag tjänar och inte heller tyckte att The Economist har med mina inkomstförhållanden att göra. (Egentligen var det ju snarare så att jag insåg att de aldrig skulle tro mig, om jag sade att min inkomst är mindre än en fjärdedel av det där – samt att jag insåg att det också skulle diskvalificera mig från fokusgruppsdiskussionen). Ska man isåfall tolka det som att de försöker göra om tidningen i enlighet "bara" med vad höginkomsttagarna i läsekretsen tycker? Förmodligen.

Nå, nu tror jag att damen i Chicago ändå kryssade i rutan för "80 000 dollar", efter allt tjafsande. Det låg rimligen i hennes intresse att få ihop åtminstone några fokusgruppsdeltagare. Jag begriper inte varför synnerligen upptagna höginkomsttagare på Manhattan alls skulle vilja dyka upp på en sådan marknadsundersökning? Nä, det där blir en klockren syssla för oss fattiga tidningsnördar.

/Gunilla