Kamikaze-TV med Tideman

NEW YORK På mitt kylskåp i Stockholm har jag en skojig kolumn klippt ur Resumé, en text som Kjell Häglund skrev någon gång i mitten på 90-talet. Den handlar om hur han som redaktionschef blir överfallen av galna frilansstalkers som ringer och föreslår de mest vansinniga idéer, med dålig känsla för timing, nollkoll på vad redaktionen de kontaktar sysslar med, och bristande verklighetskontakt med arvodesnivåer.
Jag har sparat kolumnen som en slags skrattspegel, för att påminna mig själv om att redaktörerna inte har det lätt, de heller, alla gånger – och för att visa för kompisar som får redaktörsjobb vad de har att vänta sig...

Filmaren och kulturjournalisten Henrik Tidemans kamikazefilm Tidemans straffsparkar, där han konfronterar inte mindre än 20 personer som på olika vis ratat honom, verkar helt galen – en sådan frilans-stalker upphöjd i kvadrat och impregnerad med bitterhet, ungefär.

Jag måste erkänna att jag vred mig lite när jag först läste om idén, men det verkar ju i alla fall ha blivit skojig TV.
Och det vore välgörande om den bidrar till att en och annan chef, eller redaktör med inköpsansvar i kultursvängen, förstår vilken ekonomisk makt de har i många frilansars liv. Det tycks många nämligen vara tämligen ovetande om!

Så här skriver TV8 i sin presentation:

Blir man bitter och besvärlig av att vara arbetslös? Eller blir man ännu värre som fast anställd? Nu kommer programmet om hur det känns att tillhöra den dryga miljon av befolkningen som står utanför arbetsmarknaden. Som mångsysslare inom kultur- och mediabranchen startade Henrik Tideman på toppen – varefter han gjorde en spikrak blixtkarriär. Neråt. Enligt egen utsago slog han i botten när det visade sig att TV8:s dagsarvode för hans senaste frilansuppdrag, var lägre än det han fått som potatisplockarslav under barndomens sommarlov. Därmed tyckte han sig inte längre ha något att förlora på att grälsjukt ställa nya och gamla arbetsgivare (Otto Sjöberg, Suzanne Osten, Claes Malmberg, Ingrid Dahlberg m.fl.) till svars för att hans liv inte blev vad han hade tänkt sig. Tillsammans med en praktikant har han sökt upp kända makthavare på bland annat SVT, DN och Expressen för att älta gamla oförrätter och skamlöst tala i egen sak. Håll till godo!

Åtminstone 30 000 personer såg sändningen, vilket inte är dåligt. Men kanske har filmen störst funktion som en slags katharsis-upplevelse för frilansar av olika slag, som kan tänka att de i alla fall inte är lika jobbiga och hopplösa typer som Tideman.
(Ifall han är en jobbig typ eller inte har jag ingen aning om. Men det verkar i alla fall vara så han framställer sig i filmen, av referaten att döma... Att han en gång ska ha varit "ett av Kultursveriges hetaste namn", som TV 8 påstår i en pufftext, eller att han var "en intellektuell rebell av rang" som "regerade Stockholms kulturliv" som Leo Lagerkrantz skriver, hade helt undgått mig.)

Gunilla Brodrej sågar det hela i Expressen; ingen mindre än Kjell Häglund hyllar på Weird Science, och Leif Furhammar tycker att det hela är synnerligen självupptaget i DN.
"Att ingen gjort det här tidigare!" utbrister Gunnar Bolin i P1:s Kulturnytt (klicka på "30-dagarsarkivet, gå till den 29 april, en bit in i första morgonsändningen). Och det kan man ju faktiskt undra över.

Ur Kjell Häglunds välskrivna kommentar:

Tidemans tevepersona har förstås fel i ett grundläggande avseende. Han är inte offer för andra människors svek, utan för en svikande marknad. Men för den dramaturgiska tankelekens skull bortser han från det, vilket kan tyckas som en väl abstrakt strategi. Men den når resultat. Tideman lyckas få massor sagt om människors makt- och yrkesrollspel; om bitterhet, avundsjuka och sviktande självförtroende; om sorgen i att inte, förrän det är försent, fatta att man tagit fel avfartsväg i karriären...
(– – –)
...[D]et är det som gör programmet så spännande: att Tideman inte bara tänkt ut, utan faktiskt fullföljt, och närapå fulländat, en sådan både dumdristig och modig, konstnärligt karamelliserad, kamikazemetod.

Självklart finns det en mängd moraliska problem med Tidemans strategi. Men det är också ofta där den moderna televisionen befinner sig just nu: magnetiserad av gråzonernas dragningskraft. Tidemans straffsparkar är intressantare än Lars Noréns 1900-tals-museala dagböcker.

Jag har upptäckt att TV8 numera (?) har en webb-TV-funktion och att jag kan se filmen där (klicka på "webb-TV") även när jag är här!

Och det ska jag göra så snart jag hinner, men jag tänker nog inte försöka mig på att recensera den. Det får räcka med den eventuella katharsis-upplevelsen.

/Gunilla