Lite för smal, lite för okänd, lite för lågrankad

NEW YORK Läs Martin Gelin om alla föreslagna intervjuer redaktörer tackat nej till så förstår ni varför vi frilansjournalister lätt utvecklas till ett minst lika bittert släkte som gevärsviftande, arbetslösa, gudsfruktiga Pennsylvaniabor. Vi är ständigt för tidigt ute, trendkänsliga som vi är, och har drag av missförstådda genier. Vi är nog många som tänkt publicera gamla refuseringsbrev i en eller annan form (adjektiven i rubriken gäller Samantha Power), tills vi insett att det skulle göra oss fullkomligt hopplösa rätt snart.
Men med lite preskriptionstid går det ju. Och Martins slutsats för att avhjälpa och förebygga frilanstrauman håller jag förstås med om: "Sensmoralen här är förstås att alla redaktörer i framtiden måste köpa precis allt vi föreslår."

Uppdatering: Den här boken – som Martin länkade till – hade jag helt missat! Den blir kul att läsa.

/Gunilla