Presstödspengar till frilansjournalistik

STOCKHOLM Ett anspråkslöst förslag, av Martin Hedén:

Presstödet har (generellt sett) i praktiken inte gagnat det den avsett. Tryckeriägarna har tillgodogjort sig pengarna, använt dem självsvåldligt men ändå varit fräcka nog att kräva mer.
En möjlighet att använda pengarna mer effektivt är att låta en kommitté (regeringsmakten fristående) köpa god journalistik för 500 miljoner per år. Som skribent, fotograf, författare, filmare och tecknare skickar man helt enkelt in ansökningar om angelägna projekt och kommittén väljer, finansierar och ser till att distribuera materialet gratis till de medier som vill publicera det.
Tanken svindlar inför hur mycket granskande som kan effektueras för 500 miljoner (och vilket genomslag dessa undersökningar kan få).
(– – –)
Sorgligt nog tror jag inte att jag kommer att få något riktigt genomslag för denna idé: Det avgörande motståndet finns nog inte i mediehusen utan på den politiska och övergripande ekonomiska nivån. Jag betvivlar kort sagt äktheten och djupet i de maktens uttalade önskan när det gäller information, opinionsbildning, granskning och mötesplatser. Våra politiker och företagsledare är nog glada över en tidningsbransch som producerar glamjournalistik och trädgårdsbilagor.
Hade våra politiska representanter varit övertygade om behovet av en skärpt journalistisk granskning borde det ha kommit massiva protester från dem över hur presstödet använts hittills.

Jag tyckte spontant inte att det verkade helt lyckat med statligt finansierad journalistik, en särskild inköpskommitté att schmooza för och godtyckliga ansökningsprocedurer. Men ju mer jag tänker på det, desto mer tilltalande är förslaget och Martin Hedéns argument. Detta eftersom jag inte tycker det fungerar optimalt med privat finansierad journalistik, redaktörer att schmooza för och godtyckliga ansökningsprocedurer.

Idén lät bekant – och när jag tänkte efter drog jag mig till minnes en debatt på JMK någon gång i mitten av 90-talet, där Martin Hedéns kompanjon Inger Orre föreslog statligt finansierade frilansinköp för att främja kvalitetsjournalistik.
Det lät lite som Sovjetunionen i mina öron då, men vid det här laget förstår jag bättre hennes bevekelsegrunder – och utbudet av det Martin Hedén kallar "glamjournalistik" har inte precis blivit mindre sedan dess.

/Gunilla