Bimbo eller förebild?

NEW YORK Jag försöker hålla alla Sarah Palin-bitar i huvudet samtidigt, för att se om man både kan tycka att hennes politik, flirtighet och lögner är besvärande och att hennes framfart på den politiska scenen är imponerande.

För visst är det konstigt att samma personer som hyllar att USA snart troligen får sin första svarte president talar om hur hemsk Sarah Palin är på alla sätt, som New York-tidningen Daily News' Michael Goodwin skriver om:

En (– – –) blind fläck mot den politiske "andre" förklarar mycket av avskyn för Palin. Om hon vore demokrat skulle hennes ovanliga liv ha spunnits till en oemotståndlig berättelse som skulle ha gjort henne till kusteliternas älskling.
Hur hon uppfostrat alla de där fina ungarna, hur hon tar hand om sitt svårt handikappade barn, hennes förhållande med den där grove snyggingen med inuit-ursprung som ofta sköter om barnen, hennes osannolika framfart genom de politiska minfälten, hennes tuffa smällar och stronga framträdande på nationell nivå – allt vore bevis på ett genombrott av historiska proportioner som vi skulle ha beordats att fira i mångfaldens och jämställdhetens namn.
Visst, jag vet att det finns gott om legitima skäl att rösta mot henne och McCain. Och jag menar inte alls att de ska stödjas, minst av allt på grund hennes kön.
Men skulle vi inte alla åtminstone kunna erkänna Palins signifikans och vad den betyder för USA?
Nej, tydligen inte. Hon måste förlora, enligt vänsterns narrativ, för att hon är okvalificerad, så är det bara.
En dag kommer vi att se tillbaka med äckel på det stryk Palin fått och undra hur det kunde hända i detta fina land, år 2008.

Men här kommer genast en motbild, en läsarkommentar från Andrew Sullivans blogg:

Jag vill påpeka att alla någorlunda intelligenta kvinnor känner igen Palin som en kvinnlig arketyp som vi fått handskas med i åratal. Med modernt språkbruk är hon en "stygg flicka", som är ambitiös och inte har några problem med att hugga folk i ryggen för att få det hon vill ha. Denna slags kvinna är extremt splittrande, och delar upp kvinnor mellan beundrande följeslagare som vill bli "precis som hon" och kvinnor som klart kan se vad som pågår och som inte kan förstå att inte andra (särskilt män) ser igenom det.
– – –
Denna kvinnliga arketyp känner inga generationsgränser. Min mor, som är inbiten troende och anser att Bibeln är en vetenskaplig berättelse om skapelsen, hade inte sett särskilt mycket av Palin före debatten. Hon hade bara en känsla av att Palin förföljdes för att hon är bibeltroende. Men till och med hon blev bestört av Palins uppträdande under debatten och tyckte att det där fåniga flirtandet inte anstod en nationell politiker. Man kunde nästan höra ett kollektivt, generat stön från utbildade, icke-neokonservativa kvinnor i hela världen, som har jobbat som djur för att bli tagna på allvar – och så kommer den här bimbon och gör ett uppenbart försök, framför en kamera, att reducera kvinnors roll till hur bra de är på att flirta.

Tja, jag har ju hela tiden haft Sarah Palin som favorit främst på grund av hennes storymässighet, och jag kan ju inte påstå att jag blivit besviken. En Tim Pawlenty eller en Tom Ridge hade knappast genererat en bråkdel av alla dessa artiklar, blogginlägg, YouTube-klipp och satirscener (liksom Joe Biden inte gör det). Så journalist-cynisk är jag.

/Gunilla

P S I mitten av augusti trodde jag förresten att McCain skulle välja Kay Bailey Hutchison som VP-kandidat. Hon hade nog blivit en Geraldine Ferraro, det vill säga inte hjälpt sin kandidat att vinna sååå många extra röster – men vi hade nog åtminstone sluppit flörtandet.