Min onsdagskväll; vardag på Manhattan

NEW YORK Igår kväll såg jag Frida Hyvönen spela i Svenska kyrkan. Fin konsert! Jag hittade en recension här.
Hela New York är nu nedlusat av gräddan av svenska, kvinnliga musikartister (Robyn, Nina Persson, Anna Ternheim, Marit Bergman – fler?) men om jag förstått rätt handlade detta mer om en mycket kort turné, med två framträdanden.

Efteråt ägnade jag en timme åt att bläddra i vecko- och månadstidningar i församlingsrummet, för att spana på publikationer att sälja in eller annan idé till – men det var ovanligt deprimerande eftersom de jag råkade hitta mest innehöll sådant redaktörerna kallar "plocksidor". Sida upp och sida ner med korta notiser, rutor, bilder och skojsiga rubriker om hur man blir en bättre, smalare, gladare, snabbare och piggare människa. Inget fel i det, men jag insåg snabbt att jag inte har mycket att bidra med i sammanhanget (borde kanske däremot läsa dessa tidningar och ta till mig det som står där).

Nå, där fanns tidningen VI också, och den är en skön motbalans. Jag slukade cover storyn i senaste numret, och en hel del andra artiklar också. Och pappers-DN, som jag inser innehåller en hel del texter som inte synts till på nätet.

Eftersom kyrkorummet var fullsmockat kunde man tro att jag skulle stöta på åtminstone någon bekant, vagt bekant eller bekants bekant där – men jag kände faktiskt inte igen en enda av de andra i publiken alls (däremot sprang jag på vägen dit på en av de amerikanskor jag hängde med i Manilla i februari). Det kanske innebär att jag varit för länge i New York... Eller så var det bara ett för mig helt nytt sammanhang. Det finns som ni kan lista ut tusentals svenskar här i staden, men det är många olika kretsar – diplomat/FN-svenskar, au pair-tjejer, designfolk, Wall Street-bankers, Sweor etc etc etc – som ständigt byts ut. Inte helt enkelt att ha koll på alla. Även om många av dem ibland dyker upp just i kyrkans märkliga lokaler på 48:e gatan.

För en stund är man omgiven av svenskar som talar svenska, av svenskt kaffe och kanelbullar i kafeterian, av svenska tidningar och svenska böcker i långa rader samt Svensk Tenn-föremål i det skönt gammalmodiga församlingsrummet – och så sekunden senare står man på Femte Avenyn och tittar sig förundrat omkring på den glamourösa och glittrande storstaden. Det är en mycket märklig känsla, varje gång det händer.

Jag hade ingen lust att åka raka vägen hem, så jag promenixade omkring ett tag i Midtown. Plötsligt var ett stycke av trottoaren fullsmockad av svartklädda unga män omgivna av TV-kameror. De såg ut som om de tillbringat större delen av sina liv framför en dator i nå'n källare, och det hade de förmodligan också – insåg jag när jag såg att de väntade på nya World of Warcraft-versionen. Några kom dit i full WoW-utstyrsel, väldigt roligt för New Yorkers klär ut sig går de verkligen in för det.

Sedan besökte jag mitt downtown-kontor Hotel Algonquin, tog en Singapore Sling och läste New York Times, och sedan åkte jag hem och slocknade snart. En lagom händelserik kväll, efter en totalt händelselös dag.

För att inte tala om hur händelselös och trist hela torsdagen har varit! Det kommer garanterat inte att bli något blogginlägg om torsdagskvällen. För eftersom det regnar och är allmänt trist är chansen att jag tar mig iväg på konstvernissager i Chelsea eller något annat roligt ikväll tyvärr liten. Jag får satsa på fredagsnöjen.

/Gunilla