Medan jag läser "Mia; Sanningen om gömda"

STOCKHOLM Jag har legat lite lågt med att skriva om Gömda/Mia; Sanningen om Gömda de senaste dagarna. Men jag läser den sistnämnda boken för fullt, och kan konstatera att den är en riktig page turner – OK, "sidvändare", då.

Köp den som julklapp till någon som är intresserad av ... tja, autencitet inom journalistiken, sociala frågor såsom kvinnomisshandel och flyktingmottagande, livet i en svensk småstad, debatten under svenskt 90-tal, mediebilder – eller som helt enkelt skulle kunna tänkas vilja läsa en bra berättelse byggd på multi-sourced journalism,

Jag saknar de tunga åsiktsmaskinerna kring yttrandefrihetsfrågor, journalistik, våld mot kvinnor med flera i debatten och hoppas att de vaknar till liv snart. Kanske kan de få boken i julklapp?

Än har jag bara hunnit läsa en tredjedel. Och eftersom det skrivits en hel del på sistone behöver jag inte gå in på mediekotterier, JK-anmälan och offerberättelser. Men det är svårt att låta bli att här länka till och citera piratförläggarnas idiotiska kommentarer i Expressen, t ex Ann-Marie Skarp:

– Jag utgår ifrån att de är intelligenta läsare som förstår att det är roman [sic], som bygger på en verklighetsbakgrund, men att det faktiskt är en roman. Det är inte menat att vara en biografi.

Detta förstås i stor kontrast till vad som står i bokens förord:

Detta är en sann historia. Den finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter, såsom domar i tingsrätt, hovrätt, länsrätt och kammarrätt, akter hos socialtjänsten i ett flertal kommuner, polisrapporter, journaler på medicinska och kirurgiska kliniker, rättspsykiatriska undersökningar, akter hos Statens invandrarverk, flera försäkringsbolag samt en rad svenska och utländska advokater, regeringsbeslut och dödsattester. Vissa namn och detaljer i berättelsen är ändrade för att skydda de gömda människornas identitet.

"I bästa fall kan debatten leda till att läsarna av whitetrash-biblar som “Gömda”, “Pojken som kallades det”, “Inte utan min dotter” och allt vad de nu heter blir lite mer källkritiska," skrev en bloggkommentator i samma anda.

Undertonen hos honom och Ann-Mari Skarp är förstås att de hundratusentals läsarna inte var intelligenta nog att förstå att den förment sanna och hundrafalt bekräftade historien var "en roman". Det innebär ju också att alla debattörer som utgick från att berättelsen var sann – och jag tror att de var många – varit klent begåvade, för att inte tala om alla i biblioteksväsendet och boklådor som fram tills nu klassificerat den som faktabok (avdelningen "medicin").

Visst har det skrivits mycket om hela kontroversen nu (att vare sig DN, SvD eller SR P1 gjort något rejält och självständigt på det hela begriper jag inte).
Men det känns fortfarande som om många journalister inte riktigt fattat grejen. Läser man bara en eller annan artikel i förbifarten får man nog intrycket att "sanningen" ligger någonstans mellan de båda böckerna, och att Liza Marklund trots allt bara ändrat vissa detaljer. Att den "sanna" boken Gömda lagt till arabiska gäng som styrde över Oxelösund, k-pistar, galler för fönster, deltagande i massakrer och så vidare och så vidare, samtidigt som den tagit bort många andra avgörande förhållanden, framkommer knappt.

Jan Guillous ord om att man "inte /ska/ göra om historien för mycket" känns i sammanhanget förstås mest patetiska. Han kanske kan läsa sin egen Journalisten-krönika om skillnaden mellan sant och påhittat (jag har länkat till den tidigare):

Litteratur är mer eller mindre påhittad. Om det så är proportionerna en tiondel påhitt och nio tiondelar fakta så blir det litteratur. Journalistik är sann. Så enkelt är det och sen får studenterna på filosofiska seminarier säga vad de vill om sanning. Vi journalister vet vad som är sant.

Vad jag själv trodde om sanningshalten får vi tyvärr aldrig veta eftersom jag ju inte hade ens bläddrat i den tidigare.

Nu känns det tyvärr som om mina "Gömda"-kommentarer verkligen går på tomgång, men jag kanske får anledning att återkomma i ämnet. Jag har fortfarande en idé till en uppföljning – men eftersom hundra andra personer borde ha fått samma idé och till skillnad från mig kanske haft tid att göra något åt den så får vi se vad det blir av det hela. Om det alls går att få runt det hela. Ett av kruxen är att jag skulle behöva få tag på bland andra "Mia" (och några andra som det möjligen kan vara ännu svårare att nå).

/Gunilla

P S Jag frågade efter "Gömda" och "Asyl" på mitt lilla lokalbibliotek, och kom därifrån med "Gömda" och "Mias hemlighet". Bibliotekarien letade första efter "Gömda" på hyllan för facklitteratur om medicin, koden Vna, där hon var säker på att den skulle stå, men kom sedan på att den skulle stå på pocketavdelningen för skönlitteratur vilket den mycket riktigt gjorde.
Då trodde jag att biblioteksväsendet för länge sedan kommit fram till att "Gömda" de facto är en roman – men så var det inte. Hon förklarade att facklitteratur som handlar om förhållanden inom en familj automatiskt placeras på den skönlitterära hyllan.