Metaberättelsen om helgens Obama-gräsrotsmöten

NEW YORK Jag är alldeles matt, efter att ha ägnat nästan hela söndagen (en solig söndag, som antagligen egentligen borde ha ägnats åt promenader!) åt efterspelet till de politiska gräsrotsmöten som jag var på igår.

Som ni kan läsa i min text, som jag skrev för TT i arla morgonstund, så har tiotusentals Obama-anhängare under helgen träffats hemma hos varandra eller hos komplett okända människor i grannskapet, för att diskutera hur deras engagemang i valrörelsen skulle kunna kanaliseras i praktisk politik hädanefter.

Ett gigantiskt politiskt experiment, förstås, som ingen vet riktigt var det skulle kunna sluta. Antingen blir det årtusendets demokratiska nydaning, såtillvida att vardagsrumsmöten och Internet och åsiktsmobilisering samordnas i en härlig kollektiv gräsrotsaktivitet som tillgodoser att Vita huset regerar med ett gediget folkligt och fortlöpande mandat och för evigt skriver om den politiska historien både i USA och annorstädes.
Eller så sveps Barack Obama in i värsta Vita huset-bubblan och/eller blir fångad av realpolitikens begränsningar och alla miljoner amerikaner som donerat pengar och på andra sätt engagerat sig blir mäkta besvikna när deras förväntningar ingalunda uppfylls.
Eller någonstans däremellan.

I vilket fall som helst är det spännande! Särskilt för oss "statsvetare" och journalister. (Här syftar "statsvetare" på sådana som jag som läst en massa statsvetenskap. Vore jag på doktorandnivå eller högre skulle jag ha skippat citationstecknen.)

Jag var alltså med på inte mindre än två sådana gräsrotsmöten (med ett rejält svenskt Lucia-firande inklämt däremellan), båda på Upper West Side.

Kalla mig gärna selektiv som dyker upp just i värsta högborgen – geografiskt, socialt, ekonomiskt och kulturellt – för Obama-ultraliberalerna, eller kanske för schablonbilden av "bleeding heart-Democrats".
Men dels tycker jag att jag "får" hänga med New Yorks liberala elit på Upper West Side, nu när jag vistats ute på vischan bland gruvarbetare, Palinfantaster, risbönder och allt vad det är, dels tror jag inte att agendan hos Obama-aktivister är sååå annorlunda var man än dyker upp. I alla fall inte så länge man begränsar sig till att vara i New York City. Jag försökte hålla mig nära kyrkan med Lucia-tåget, vilket råkade vara på Upper West Side, och så ville jag hitta en grupp som främst skulle diskutera sjukvård, vilket också råkade bli där.

För att ni ska få en idé om hur det lät i de tusentals "Change is Coming – house meeting"-inbjudningar som fanns på Obamas hemsida kommer här två exempel på aktiviteter som ägde rum idag (de som skedde igår finns inte längre kvar, vad jag kan se):

Brunch for Obama (Change is Coming)

A lot of my friends from the campaign have been starting to talk about "what's next?" I am hosting this get together (more an afternoon snack than a brunch) so that we can take the energy from the campaign and talk about what we want to do moving forward. This is less about war stories from the campaign (although those are always welcome) and more about brain storming about "what's next." Everyone is welcome - you bring the ideas and I'll bring the food! (Even if you don't have any ideas - bring yourself.)

What do we do next? (Change is Coming)

Volunteers from the campaign (and others) gathering to discuss what our options for the future are.
–What unites us going forward?
–How do we work towards that?
–What groups are worth our associating with?

Please join us for this open forum and planning meeting.

Detta var två rätt allmänna exempel, sedan fanns det mängder av specialmöten – för kyrkoaktivister, mammor, utländska studenter, alla som är intresserade av sjukvårdsfrågor, senegaleser (japp, i Harlem, förstås) och så vidare och så vidare. Bara här i New York. Sedan har det ju varit tusentals evenemang i hela USA. Rätt många av dem idag arrangerade som brunchmöten.

Den främsta anledningen till att jag är matt är att jag fått ägna hela söndagen åt att organisera allt material kring detta...
Jag var ju där som reporter och inte precis någon aktivist, men det kändes ändå som att det minsta jag kunde göra som tack för att jag fick vara med hemma hos dessa frivilliga människor var att dela med mig av mina fotografier. Så jag lovade att på något sätt skicka bilderna, och som ett brev på posten kom förstås redan i förmiddags två mail med förfrågningar om var fotografierna var, från de båda arrangörerna. (Och som vanligt var en av dem besviken för att min text är på svenska och inte på engelska.)

Så nu har jag hållt på i flera timmar och mailat med arrangörerna och laddat upp bildfiler och grejat med bildtexter och annat...
Att jag skickat foton till en svensk bildbyrå (Scanpix) har inneburit ett visst urval (någorlunda skarpa bilder som passar min text), men de bilder jag skickar till aktivisterna är delvis ett annat urval (bilder som fångar stämningen och där ingen av dem som får dem ser ut som miffon). De bilder som blir roligast att visa här på bloggen är kanske inte heller samma. Och så var det två olika grupper, och eftersom jag även skickat dem till en bildbyrå har det blivit flera olika nummerserier. Dessutom vill alla ha bilderna i olika format (ett urval högupplösta bilder, eller att jag laddar upp dem på någon fotosajt, har varit de olika önskemålen).

I flera timmar har jag nu brottats med att döpa och ladda upp bildfiler, bland annat på Flickr vars funktioner jag nu försöker lära mig. Det tar aldrig slut! "Sociala medier" i all ära, men det är tidsödande ... och knappast särskilt lukrativt (men vad är lukrativt, nu för tiden?).

Tja, det är väl lika bra att jag laddar upp bilderna här på bloggen också. När jag ändå hå¬ler på. Kommer snart! Med lite bildtexter med mer information.

/Gunilla