Tidningsdöden

STOCKHOLM Jag har inte skrivit så mycket om eländet i den amerikanska tidningsvärlden under hösten, mest för att jag försökt sälja in artiklar om detsamma. Det blev tyvärr aldrig något (åtminstone har de två nyhets-/medienyhets-redaktioner som fick mitt förslag ännu inte svarat och uttryckt intresse), så ni får läsa vad min New York-kollega Lennart Pehrson skrivit i DN istället. Utdrag:

Tidningskrisen har redan urgröpt kvaliteten. Det är nu bara några ledande tidningar som New York Times, Wall Street Journal och Washington Post som har en större internationell bevakning. Tidigare ambitiösa tidningar som Boston Globe och Philadelphia Inquirer har inte längre kvar en egen utrikesbevakning utan blir i enlighet med en allmän branschtrend renodlade lokaltidningar.
Trots att det politiska intresset står på topp efter Barack Obamas valseger stänger en rad USA-tidningar tidigare välbemannade redaktioner i Washington. Tidningar som San Diego Union-Tribune, Atlanta Journal-Constitution och Cleveland Plain Dealer har inte längre egen bevakning i USA:s huvudstad. Andra reducerar sin närvaro. Utrymmet för granskande och tidsödande projekt minskar.
Även kulturen stryker på foten. Bokbevakning skärs ned och flera större dagstidningar gör sig av med sina egna filmrecensenter och musikkritiker.

Detta delvis inlagt som kommentar till de vänner jag träffat i Stockholm de senaste dagarna som uttryckt skepsis över svenska medier, som de tyckt, bristande utrikesbevakning. Mitt svar har förstås varit: om inte tidningar som Boston Globe har råd med en utrikesredaktion, hur skulle då svenska medier kunna vara så ambitiösa?!

Jag vill inte låta som en bakåtsträvare som talar om hur det var bättre förr. Men det är tyvärr svårt att se ljuset i tunneln vad gäler just dagstidningarnas och utrikesbevakningens/grävprojektens/kulturjournalistikens etc framtid. (Sedan finns det naturligtvis många mycket stora fördelar med utvecklingen också, men dem kan vi ta någon annan gång.)

/Gunilla

P S Helt nytt känns det inte heller att tidningsprenumeranterna försvinner.
I mitt hus i New York finns det 20 stycken lägenheter. Det innebär att vi är kanske 30–35 personer i 30-årsåldern med i regel god utbildning (ofta minst sex års postgymnasial), etablering på arbetsmarknaden och hyfsade inkomster. Men det är nästan ingen som prenumererar på någon dagstidning, och det är nästan ingen som gjort det ens under de åtta år jag bott där. Redan 2001 var jag ensam i kåken som prenumerant på New York Times! Det händer undantagsvis att någon har en tillfällig prenumeration på Wall Street Journal. Men om denna demografiska grupp inte prenumerat på ett knappt decennium lär de inte börja med det heller.