"Måste påminna mig om att det är en sann historia"

STOCKHOLM Utdrag ur några recensioner av Gömda och Asyl (uppdateras).

Som synes tog även professionella recensenter boken på fullt allvar, och försvarade den låga litterära kvaliteten med hänvisning till att det ju inte var en roman. Då kan man tycka att de på Piratförlaget som sålt böckerna som romaner borde ha reagerat. För SvD:s recension kan de väl inte ha missat? Som bekant har Per Svensson skrivit en utmärkt artikel om Gömdas genreproblem i Sydsvenskan.

Förresten, jag tycker faktiskt att det är anmärkningsvärt att Gömda alls recenserades 2000. Den hade ju kommit ut redan 1995 (på Bonniers)! Det väller in en flod av böcker till kulturredaktionerna, som bekant, och det är mig veterligen mycket sällan fem år gamla böcker får chansen.

/Gunilla

Magnus Eriksson om Gömda, i Svenska Dagbladet 1 mars 2000
"Men hur förklarar vi förnedringen? Sigrid Kahle kritiserar Marklunds bok i en annars utmärkt analys av orientalismen i moderna fiktioner: "I Maria Erikssons och Liza Marklunds roman Gömda (1995) demoniseras den orientaliske mannen. Det goda är det svenska, det onda det orientaliska" ("Halva världens litteratur", 2/99).
Jag tror att omdömet är alltför strängt. För det första är boken ingen roman, för det andra reser den inte anspråk på att säga något på en generell nivå. Det är en berättelse ur livet (jag utgår från att den i allt väsentligt är sann). Vad som demoniseras är en man från Mellanöstern och hans kompisar. Den demoniseringen är knappast obefogad.
(– – –)
I alla händelser är boken väl värd att läsa, trots att den är ganska dålig [underförstått: just för att den är "sann"/GK].

Oline Stig läser Liza Marklund; Asyl, Sydsvenskan 16 juni 2004
(– – –)
Liza Marklunds nya roman "Asyl" är en fristående fortsättning på "Gömda", som enligt baksidestexten blivit "en av de mest älskade böckerna i den svenska litteraturen". Det är den sanna historien om Maria Eriksson och hennes flykt undan sin despot till exman.
(– – –)
Gång på gång måste jag påminna mig själv om att det är en dokumentär roman jag läser och inte en deckare. Händelserna avlöser varandra i rasande tempo, jag vill veta hur det går för de här människorna.
Problemet är att jag inte riktigt tror på dem; jag måste åter påminna mig om att det är en sann historia. Men kan någon vara så helgjutet rättrådig, klok, modig, snabbtänkt och osjälvisk som Maria? För att inte tala om hennes man, detta mänskliga under av tålamod (efter flera år bryter han förvisso ihop och blir arbetslös och deprimerad i USA).
(– – –)
Jag tänker inte ifrågasätta sanningshalten i Maria Erikssons historia. På försättsbladet står det att alltihop finns belagt "i en lång rad dokument, både i Sverige och utomlands".
Jag ifrågasätter däremot hur Marklund handskas med sanningen. Och jag kan inte låta bli att undra hur mycket hon har kryddat den för att öka spänningen. Slutet, med den rafflande rättegången och hjältinnans alla hinder för att komma dit (en bilfärd med snöstorm, blixthalka och nedfallna träd etcetera) är misstänkt likt ett amerikanskt filmslut.