.JPG)
En fråga från Louise (som jag inte vem det är):
Du har sagt att du väntar på den där tunga intervjun med Marklund. Kan en förklaring till att den dröjer vara att man helt enkelt inte orkar ta sig igenom Antonssons babbliga text? Så har jag reagerat, måste jag faktiskt erkänna.
Hej Louise,
Om du tycker Monica Antonssons bok är babblig får du givetvis tycka det. Jag har läst den två gånger, och hade personligen inget problem med någon babblighet.
Den skulle kunna redigeras här och var, och det har jag sagt direkt till Monica och det vet hon om själv – men boken är väl främst tänkt att redovisa hennes research, inte att vara ett stilistiskt verk.
I vilket som helst är den ju rätt snabbläst, trots många sidor. Nog vore det konstigt om alla journalister tycker som du?! Hoppas i alla fall det finns andra och bättre förklaringar.
• De intervjuer jag sett hittills med Liza Marklund ger inget intryck av att reportern ens har försökt läsa boken.
• Vid det här laget har alla haft uppemot fyra månader på sig att läsa den.
• Det är en stor del av journalisters yrke att sålla i information, babblig eller ej.
och framför allt:
• Liza Marklund fick i början av oktober en förfrågan från en av Sveriges skickligaste journalister, Filters Mattias Göransson, som ville göra en rejäl intervju. Hon tackade nej, med hänvisning till källskyddet (han skrev en text kortare ändå, tre sidor i Filters decembernummer).
Antonssons bok var alltså inget hinder för honom; Marklunds vägran att ställa upp för en påläst intervjuare var problemet.
Om några andra bett om en intervju har jag tyvärr ingen aning om. Jo, Janne Josefsson, som lovat att vara påläst (som senast nämnde sin önskan i februari, i samband med Skvavlan-debaclet..
Jag minns inte var jag sade något om en tung intervju? Men i vilket fall som helst tror jag att jag får vänta länge på en sådan. Och att det är Marklunds ovilja snarare än reportrarnas det beror på. Eller både–och! Jag hoppas förstås att jag har fel.
/Gunilla
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Hej Gunilla,
ReplyDeleteJag uttryckte mig nog klumpigt. Dock har jag med stort intresse följt det du skrivit i frågan. Och jag ska ärligen säga att det inte var förrän jag tog del av det som jag började inse att Gömdafrågan nog hade en hel del att säga om den bristande journalistiska heder med vilken Marklund hanterat dels sitt material, dels de rättmätiga krav på klargöranden som nu kommit upp. Innan dess ska jag erkänna att jag inte brydde mig så mycket om vare sig Gömda eller Antonssons bok.
För jag tycker nog att det har varit lite svårt att direkt förstå vari det upprörande bestod. När jag såg det textutdrag du länkade till hade jag svårt att orka till slutet. Det var, vidhåller jag, babbligt och segt skrivet. Tyvärr har det gjort att jag inte känner så väldigt stor lust att läsa boken i sin helhet.
Och det är ju synd, om det finns sensationella avslöjanden dolda i ordmassorna.
Jag har nu ingen aning om jag är representativ som journalist i min reaktion och det var kanske dumt av mig att spekulera om det jag uppfattade som babblighet kan vara en, av flera, orsaker till att debatten liksom aldrig tycks lyfta.
För det väntar jag faktiskt, liksom du, på med rätt stor spänning.
En sak till: jag jobbar inte med nyheter och har därför följt frågan mer som privatperson.
Hej Louise,
ReplyDeleteTack för förtydligande! Tja, problemet är kanske att det är en väldigt rörig historia – med röriga händelser, tre olika kontinenter, komplicerade familjeförhållanden, en lång tidsperiod. Och dessutom i två parallella versioner! Plus allt kringmaterial (tidningstexter m m från 1995) och alla metadebatter (medier, sociala förhållanden, genrer etc etc etc). Samt alla tolkningsmöjligheter.
Så det är egentligen inte konstigt om det inte skrivits texter som gör att det hela blir begripligt. Det kräver helt enkelt lite plats, och journalister som sätter sig in i det hela. Själv tänker jag att New Yorker vore ett bra forum. ;-)
Louise,
ReplyDeleteJust den texten jag länkade till redovisade ju Monicas & Mias möte 2006 verbatim, alltså hela samtalet ord för ord. Ett samtal som aldrig var avsett att återges i sin helhet när det fördes, men som i historiskt perspektiv kan ha sitt intresse som fulltext. Men visst hade det kunnat redigeras.
Om Monicas text nu anses alltför ordrik så är det väl i och för sig verkligen ett uppdrag för journalister att skriva mer stringent. Och det HAR ju skrivits otroligt många texter, verkligen, i alla möjliga medier! Men som du skriver lyfter det aldrig riktigt.
Ett exempel där det enligt min mening blir underligt, och där man undrar ifall journalisterna inte läst på ordentligt, kommer i nästa kommentar...
This comment has been removed by the author.
ReplyDeleteHär är mitt exempel på att jag undrar ifall reportrarna är pålästa, eller ifall de bara (som vanligt) har brist på plats.
ReplyDeleteI flera intervjuer har Liza Marklund uttalat sig om Anders som blev Luis. Detta exempel är hämtat ur TT Spektras text (som är helt OK, på det stora hela!), http://www.nt.se/noje/artikel.aspx?articleid=4836902:
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Hon [Liza Marklund] har dessutom utelämnat det faktum att Luis suttit ett år i fängelse för att ha kört över "Mannen med de svarta ögonen".
– För mig är det helt oväsentligt varifrån man kommer. Jag reflekterade aldrig över att det skulle vara fel att säga att Luis var norrlänning, han påminde mig om de män som jag växte upp med. Han var hygglig, stabil och tystlåten, säger hon.
@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@@
Min kommentar:
Har man inte följt debatten så noga kanske man höjer på ögonbrynen över att Liza Marklund gjort om Anders till Luis, att en chilenare blev norrlänning, etc. Och hon får ju kritiska frågor om detta, hur hon kunde kalla boken "sann" trots ändringen etc.
Fast det blir väldigt konstigt att hon aldrig – såvitt jag kunnat se, men jag har läst och lyssnat på _många_ texter och intervjuer, som ni förstår – får frågan om allt som det valet gör för dramaturgin i boken, och som gör att hennes påstående om att hon "aldrig reflekterade över detta" blir helt befängd!
För själv grundpremissen i Gömda/Asyl är ju att familjen är så jagad av "Mannen med de mörka ögonen" att de måste ta sig till andra sidan jordklotet för att han inte ska komma efter dem, och att det blev just Chile för att Mia hade kontakter där, och för att hon talade spanska sedan hon själv gömde flyktingar på den svenska landsbygden.
Men allt detta faller ju, när vi får veta "Anders" rätta identitet. Plötsligt inser den initierade läsaren att familjen i själva verket valde att bege sig till hans hemland, vilket kan ha haft en rad skäl (hemlängtan, Chiles demokratiska process gjorde det möjligt, familjeskäl i Chile etc – och visst, även att de kände sig jagade och såg detta som en den bästa utvägen).
Rent bisarrt blir det parti i Asyl, i vilket det beskrevs hur den stackars Anders är helt alienerad i Santiago de Chile. Han talar inte språket (spanska), har knappt några vänner och blir på grund av sin isolering i det främmande landet alltmer olycklig. Till sist fixar Mia så att han får gå på nybörjarkurs i spanska, och åtminstone lära sig fråga om vägen och vädret.
Men givetvis gick Luis ingen nybörjarkurs i spanska. De här gestaltningarna har jag i alla fall inte sett Liza Marklund kommentera någonstans. Hon får bara tala om att chilenare och norrlänningar är lika mycket värda, vilket ingen har ifrågasatt.